Den stora frågan är om vi ser honom ute på fältet som “vanlig” kameraman igen innan han översköljes av Bindefeld-inbjudningar, Skavlan och tunga internationella inbjudningar
Det var ju inte bara det där med Zlatans bananskal, Rastas egna bilder på de sönderklippta träningsbyxorna valsade runt i brittisk media och når snart andra sidan Atlanten.
Han stoppades på Oslos gator, på restauranger, folk ville ta selfies och igår kväll efter matchen gick Rasta-Danne live i Filip&Fredriks Breaking News – samtidigt som han plåtade intervjuer för TV4.
Kung Rasta-Danne.
***
Det blev som det blev på Ullevål och som det kan bli rätt ofta i den här typen av träningsmatcher: någon sorts träningstest i elva mot elva inför publik.
Många kollegor var smått upprörda över vad vi fick se, men vi glömmer så snabbt.
Jag har sett klart sämre vänskapsmatcher under Hamrén, med Danmark och England på bortaplan som absoluta lågvattenmärken.
Nu mötte vi förvisso Norge, det ska vi inte glömma. Ett Norge som redan i paus bytte ut tre spelare och som fick 5-1 i nacken borta mot Kroatien senast.
Men det blir lätt så här taffligt (hade det varit handboll så hade vi talat om “för många tekniska fel”)med en match för spelare som varit borta från ligaspel någon vecka, som mest vill komma igång och som samtidigt vet att den enda match som betyder någonting är den mot Montenegro på söndag.
Och när väldigt många spelare redan känner att de redan har en given plats att falla tillbaka på.
Det syntes tydligt att spelare som Jonas Olsson, Oscar Wendt och Mackan Berg hade lite mer energi, ville visa tydligare, mera och bättre.
Och samma sak med inhoppare som Ola Toivonen och Emil Forsberg.
Det var ju inte direkt så att Alexander Milosevic spelade för en plats i laget mot Montenegro…för då är han på U21-landslagets camp inför EM-slutspelet.
En sådan match var det, inklämd, bortglömd, lite ihoprafsad och på flera sätt helt intetsägande.
Ja, vi kan säkert kräva väldigt mycket mer av spelare på den här nivån – och jag skriver under på det – men det här Hamrén-landslaget är en gammal och lite trött arbetshäst som inte alltid orkar tända till i vardagen.
Allting det vi såg mot Norge på Ullevål behöver inte betyda ett skit i och inför mötet med Montenegro på Friends Arena. Och spelarna vet just det.
Men det var en ljum, vacker och stor gul sol som lade sig så mjukt över den gemytliga stämningen på fullsatta Ullevål.
Jag tyckte det var småputtrigt på sitt sätt. Jag har varit med om värre dagar på jobbet.
***
Det vimlar av svenskar i Oslo och i centrala stan (eller på flygplatsen) är det lättare att springa på en svensk än en norrman.
Därför var det förstås smart av arrangörerna att sälja biljetter till Oslo-svenskar för 100 spänn (två släta koppar bryggkaffe ungefär).
Nu fick vi – för att vara en träningsmatch – en väldigt fin inramning.
Även bengaler, minsann. Du kan ibland få elda sådana på dispens och efter ansökan i Norge.
En så kallad legal bränning en stund innan kick off (röken försvann till avspark) men jag är inte helt säker på att det är den typen av brännande som en del svenska fans vill ha: maximerat till tio st bengaler i ett avgränsat område längst ned på läktarna med säkerhetspersonal och vattenhinkar.
Men alla som tycker det är fint med färgglada eldar fick sina färglada eldar i två minuter.
***
Martin Ödegaard är alltså bara 16 år och var under en period av hawaiifotboll i den andra halvleken så pass framgångsrik att han kunde ha avgjort matchen med sina intelligenta instick bakom Sveriges försvarslinje.
Och det råder inga som helst tvivel om att Ödegaard är någonting utöver det vanliga, om nu någon undrat över det – sen har vi inte en blekaste aning om hur det kommer att sluta, det har du aldrig.
Den fråga jag brottats med efter matchen är: Hade en 16-årig supertalang överhuvudtaget kommit i närheten av ett svenskt landslag i modern tid?
Frågan är intressant, tycker. Om än smått hypotetisk av flera skäl.
Vi har ingen 16-åring som är som Ödegaard.
Och Norge är Norge, till skillnad från Sverige har de inte spelat ett mästerskap på 15 år. Norge har snarare haft ett rätt uselt landslag, varit långt nere i en svacka och konkurrensen har inte varit direkt mördande. Det är klart att Norge valt att satsa på framtiden för de hade inga andra alternativ. På det sättet har det förstås varit relativt enkelt för förbundskapten Högsmo att motivera varför han tar ut en 16-åring. Ett annat är såklart att 16-åringen är bra nog.
Så frågan är svår och omöjlig.
Men.
Generellt.
Hur ser svensk landslagsfotboll på extremt unga talanger överlag, ligger det någonting i det skämtsamma som Zlatan sa att “killen måste släppa sin pappa och växa upp”?
Hade vi vågat ge en Martin Ödegaard möjlighet att spela in sig i ett svenskt landslag för att han är en supertalang? Eller hade det varit viktigare om att få “se och lära” eller att ta ut någon annan som är “bra för stämningen i truppen”?
Vi får inte glömma att Ödegaard är en extraordinär 16-årig spelare (kanske helt unik i världen) men som seniorspelare fortfarande högst ordinär, om än bra nog. Han har under en halv säsong spelat i ett ganska mediokert lag i spanska division 3. Det blev ett fint inhopp i Reals sista ligamatch och sannolikt kan det bli mer under kommande säsong. Men i vår har han spelat med Eero Markkanen.
Hade en sådan spelare fått chansen att vara ordinarie i Erik Hamréns (eller Lasse Lagerbäcks, om ni vill det) trupp? Hade han ens fått spela i U21-landslaget?
Låt mig dra en parallell till Carlos Strandberg som är 18 år och redan spelat (och gjort mål) för CSKA Moskva i ryska ligan, vilket jag håller snäppet högre än spanska trean.
Kunde det vara något att ge en chans? En spelare för framtiden som kanske inte är superbäst idag men som är bra nog och snart kan vara extremt bra?
Nej. Uppenbarligen inte.
Håkan Ericsson valde inte honom till U21:s EM-trupp för att konkurrensen var för stor och för att killen inte gjort ett gott intryck när han fick spela med något ungdomslandslag härförleden. Vad han hade gjort bra nog i CSKA vägde tydligen inte över.
Och när Hamrén hade ont om forwrds tidigare i våras valde han Johan Elmander, vars form ALLA har betraktat som usel, före exempelvis en sådan som Strandberg.
Spelare måste växa till sig, måste se bra ut i U19 i nån match i Mjölby, det finns andra som har varit med och då är det bättre, och så vidare, och så vidare.
Det kan vara svårt att argumentera för att det ena är bättre än det andra.
Men.
Generellt.
Skulle ett svenskt landslag av idag våga och vilja släppa lös en 16-årig Martin Ödegaard, om vi hade haft en?
Jag är inte alls säker på det.
***
Jag utgår från att det finns tre relativt öppna platser till Montenegro-matchen.
Eftersom Robin Olsen kommer allt närmare Andreas Isaksson, som nu har fått ryggproblem igen, så räknar jag ändå målvaktsposten som halvöppen.
Erik Johansson blir sannolikt mittback tillsammans med Jonas Olsson, även om självklart Per Nilsson kan vara ett alternativ.
Och om Isaac Kiese-Thelin anses frisk nog så blir det en kamp mellan honom och Marcus Berg om platsen sidan om Zlatan, det lär väl handla om vilken typ av forward Sverige vill spela med. Ett annat alternativ kan förstås vara Ola Toivonen.
***
De svenska stjärnorna tog 45 minuter på sig att komma ut i den mixade zonen igår så jag hann inte se så mycket av Sveriges VM-premiär i Kanad.
Det blev sista halvtimmen på norsk TV.
30 minuter av ett allmänt svenskt virrvarr med spelare som fick kramp som om de var med i en sketch av Monty Python.
Hur är ett lag på den här nivån tränat om flera spelare får kramp efter en timmes match?
Jag tyckte däremot att Nigeria såg väldigt starkt ut, med en hel del riktigt coola spelare som visade tonvis med karaktär. Samt, som vanligt, en joker i målet.
Norska kommentatorerna tyckte det var VM:s mest underhållande match och tokhyllade nigerianskorna. Sveriges sågades rejält, inte minst Lotta Schelin som de beskrev som en skugga av sig själv, men också andra tongivande spelare som föll igenom.
Men de tyckte att det var starkt av Sverige att göra tre mål på två chanser…
Sen betonade de vikten av Nigerias framfart som oerhört viktig för damfotbollens renommé efter Elfenbenskustens smått pinsamma nivå i mötet med Tyskland (tyskorna vann med 10-0, kunde varit det dubbla).
Jag har för dålig koll på hur bra detta Sverige är, men jag har haft taskiga vibbar länge av flera skäl och skrev om det HÄR.
***
Ska Ibrahimovic kritisera föräldrar som vill jobba extremt nära sitt barn i branschen så lovar jag att det finns klart mycket värre fall att belysa, väldigt mycket närmare ett svenskt landslag än det norska.
Pappa Ödegaard är, enligt mina norska kollegor, en väldigt sansad och förnuftig man.
Och grabben är som sagt 16 år, inte dryga 20.
***
När Rasta-Danne kom till Oslos flygplats kallades han direkt fram till first class-incheckningen, trots att vi åker på biljetter där du helst placeras på rad 27 och bakåt mot toaletterna.
Det är bara en tidsfråga innan han sitter i Debatt och pratar om skillnaderna på en banan och en banan.