POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Bäst hade varit om Sverige aldrig nått CL - då hade alla varit nöjda…

Som vanligt hinner du inte förstå ett skvatt av vad som egentligen hände och var tiden tog vägen förrän du sitter där och räknar ned dagarna till september.

Men nu är vi där och kan åtminstone glädjas åt en klart intressant fotbollshöst.

***

Malmö sjöng, hoppade, lekte och skrattade hela vägen till Champions League.

“Like a walk in the park”, drog jag iväg på Twitter direkt efter slutsignalen på Swedbank Stadion.

För det var lite så det kändes i den gnistrande malmöitiska euforin som alltid bombarderar Malmö när det är spel i Europa.

I 14 år stappalde allsvenska guldlag fram i kampen om en plats i det europeiska finrummet, över en period trodde vi att det aldrig skulle ske och nu var det ungefär som om det blev på Rosenborgs tid: nästan en helt vanlig dag på jobbet.

Om mycket var tankar och känslor upp i det blå den här kvällen, så var just den känslan den mest påtagliga.

En gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong.

***

Celtic var inte vad det en gång har varit, det ska förstås sägas.

Men å andra sidan var inte Malmö ens vad det var för tre-fyra månader sen.

Den största bedriften som Åge Hareide, Daniel Andersson, scoutingverksamheten och hela Malmö FF gjort den här gången har varit att skapa slagkraftig lag av ingenting.

Vilket är en del av det liv som framgångsrika svenska lag måste lära sig att bli bra och bättre på, sådan är verkligheten för rätt många lag i den europeiska näringskedjan.

Det som förra året var oförglömliga insatser av Markus Halsi, Erik Johansson, Robin Olsen, Filip Helander, Isaac Kiese-Thelin och Magnus Eriksson (med flera) är idag någonting helt annat. Och helt andra.

***

Markus Rosenberg ÄR Malmö FF sådana här kvällar. ÄR!

***

Djurdjic, Arnarson, Wiland, Berget är en sak.

Där vet du vad du sannolikt vad du får.

Vladimir Rodic och Carvalho är något helt annat.

Det är extremt bra scouting.

Rodic har aldrig spelat landslagsfotboll på någon nivå i Serbien och hittades av huvudscouten Vito Stavljanin (som också trodde stenhårt på Kiese-Thelin).

Muskelmonsterjätten Carvalho – som nickade fram till 3-2-målet i Glasgow och nu gjorde 2-0 på Stadion, kom till MFF från en brasiliansk by och kostade klubben 35.000 dollar.

Jag ser mer än gärna att Malmös europamiljoner snurrar runt i Sverige och återinvesteras (vilket de ändå gör i en förlängning) där, men du hade inte fått en reservlagsspelare i Gefle för några få dolares.

Såväl Rodic och Carvalho känns som två riktiga klipp och om de utvecklas i rätt riktning (Carvalhos positionsspel är bristfälligt, så även Rodics defensiv) är de snart värda rätt många miljoner.

***

Lewicki och Abbe Khalili till Hamréns A-landslagstrupp, alltså. Lite som jag hade anat på förhand (se förra bloggen).

Och jag håller med förbundskaptenen att det inte går att byta ut spelare hur som helst och i ett nafs. Framförallt inte när han sitter på en trupp som tagit laget till ett läge som kan ge ett EM-slutspel redan om ett par veckor.

Det är nämligen kvalificeringen som är målet och arbetsbeskrivningen för Erik Hamrén. Inget annat.

Sen kan det finnas tusen åsikter och jag hade absolut valt Ludwig Augustinsson före en matchotränad Martin Olsson.

Dessutom är det  en gammal hederlig förbundskaptenssjuka (som inleddes med Söderberg/Lagerbäck) att börja tala om att spelare ska ha fått speltid i klubblag för att ha större chans att hänga med i landslagstruppen.

Det är såklart inget konstigt med det men argumentet faller alltid på att andra inte har fått det och ändå är med. John Guidetti har åtminstone fått spela lite i sin klubb, Toivonen inte alls i en klubb som han ännu inte har.

En förbundskapten ska egentligen inte behöva ha den typen av argument, han tar ut spelare som HAN tycker bäst och det är en del av jobbet.

Tror Hamrén på en spelare så ska spelaren såklart med, skitsamma om han inte spelat en minut på tre år.

***

Om brittisk media nu tycker att MFF är ett riktigt skitlag i sammanhanget så är det deras fulla rätt att tycka det, men vad är då Celtic?

De kan vinna tretusen gånger om året mot Motherwell, Kilmarnock, Hearts och Dundee United men de har inte direkt ett lag som andas Champions League.

***

Det hann inte gå särskilt många minuter efter det att Sverige fått ett Champions League-lag för andra året i rad förrän det skreks om att det här inte är bra för allsvenskan.

De som håller lite för mycket på lag har jag viss förståelse för, det ingår säkert i paketet att tycka illa om att andra vinner.

Men många andra, normalt sansade?

Det är som att alla har suttit och tyckt att allting har varit för jäkla bra under 14 år när Sverige INTE haft en representant i Champions League. Är det så vi vill ha det?

Jag ser såklart risker i att ekonomisk maktbalans blir sned och att ett lag kan dra nytta av det. En risk, inget annat; verkligheten ser annorlunda ut i en värld där framgångsrika lag ändå måste bygga nytt varenda år.

Men att leta fel? Allsvenskan har producerat lag som två år i rad nått Champions och då ska det alltså vara något som INTE är bra för det måste såklart finnas något som är dåligt.

Så enkelt är det inte.

Malmö FF har aldrig varit rikare än i år och ligger idag femma i allsvenskan, med nio omgångar kvar, ganska långt efter i guldjakten – högst sannolikt kommer de inte vinna ligan och kan alltså inte spela i Champions League ett tredje år i rad.

Jag jämför gärna med Danmark och med tider som existerar idag.

FCK var i Champions 2006, 2010, 2014. Ett år gick de tillochmed vidare från gruppspelet.

FCK har inte vunnit ligan de senaste två åren, för med pengar skapar du trygghet men inte automatiskt framgång.

Om det var bra för dansk fotboll? Ja, på alla tänkbara sätt.

Till att börja med gav FCK:s framgångar Danmark TVÅ lag i Champions League. Varav ett blev direktkvalificerat (Nordsjälland, det året).

Likt Malmö köpte FCK inte särskilt mycket i egna ligan. Av flera skäl. De spelare de sökte fanns inte att hämta i Danmark och om de fanns så såldes de till överpris.

I en jämn serie som allsvenskan har vi ett läge där spelare i Elfsborg, AIK, IFK Göteborg och Emir Kujovic (IFK Norrköping) såklart är bra nog men dels drömmer de inte primärt om att gå till Malmö (de vill utomlands) och dels säljer inte de här lagen till en direkt guldkandidat, vilket är förståeligt.

Och sannolikt skulle priset bli så högt att köparen värderar att en Carvalho för 35.000 dollar är en bättre deal.

Men Malmös pengar har förstås redan droppat ned på rätt många klubbar i samband med att spelare sålts till utlandet och i en förlängning hamnar cashen ändå i Sverige och inte i Danmark.

***

Friidrotts-VM…när kändes det så här ointressant senast?

Är det någon som hänger med? Är det tidsskillnaden som gör att intresset svalnat?

Det pratas om Bolt och om doping, inte så mycket annat.

***

För övrigt känner jag att Svensson vs Hamrén har blivit ett sorgligt kladdigt kapitel.

Jag är rädd för att det kommer mer.

***

Oscar Lewicki missade den knökfulla mixade zonen efter matchen senast. Och det är humor.

Skälet var att han gjorde en intervju med Viasat strax utanför omklädningsrummet och i det området brukar media vanligtvis röra sig efter matcherna i allsvenskan.

När Lewicki såg sig omkring så fanns det ingen där och han undrade möjligen om intresset var lite svalt men tänkte inte mer på det och åkte hem.

Det stod 100 pers i mixade zonen på annat håll…där de brukar står när MFF spelar europeiska matcher och allt bestäms av Uefa.

Oscar får helt enkelt vänja sig vid att det är mer folk framöver som gärna vill höra vad han säger, nu när det vankas EM-kval och Champions League i höst.

***

Men det är möjligen för att jag är gammal och mossig och att vi lever i en annan tid där man bara orkar bry sig om sitt eget och skiter fullständigt i andra och annat.

Jag älskade när IFK Göteborg gick starkt i Champions på 90-talet, när AIK och Helsingborg överraskande tog sig dit eller när Elfsborg och andra tog sig till Europa League.

Men vi lever i en värld där det ibland känns mer meningsfullt att glädjas åt andras olycka.

Är det bra eller dåligt (generellt) för svensk fotboll att Elfsborg, IFK Göteborg eller AIK åker ut mot gäng som Odd Grenland, Belenenses och Atromitos? Klart det är dåligt. Och lika klart att jag helst önskat att de lagen varit vidare (och blivit rikare). Inte tvärtom.

***

A walk in the Pildammspark såklart.

Inte svårare än så.

Patrick Ekwall

Inte lätt att göra Hamréns val (och det sjuder i Malmö)

Det är något speciellt med de här europamatcherna i Malmö och det märks.

Som om det sjuder lite under kokpunkten ett helt dygn innan kick off, det snackas MATCHEN från gamla arbetarklassens Möllan bort mot hipsterkvarteren i Västra Hamnen, över fotbollsstarka fästen som Lindängen och Rosengård hela vägen förbi det ständiga nybygget Hyllie till rikemanskvarteren i Limhamn, Bunkeflo och Ribersborg.

Möjligt att det låter pretentiöst och fjompigt, men hela den här staden är med i matchen; vill ha den, se den, uppleva den, känna den.

Så starkt har Malmö FF:s lyckosamma äventyr i Champions League satt sina spår.

Det är också därför som arenaupplevelserna på Swedbank varit väldigt påtagliga, eftersom ALLA är med, ALLA har enats och ALLA vill glädjas av en framgång.

***

Idag tar Erik Hamrén ut sin trupp till de oerhört viktiga (och väldigt avgörande) matcherna mot Ryssland och Österrike.

Det kan bli intressant.

Jag skriver KAN, för det kan likaväl bli gamla invanda hjulspår.

Offras någon som “alltid” har varit med? Ger U21-landslagets sommarfest något genomslag? Hur ser Hamrén på spelare som inte fått någon speltid i höst?

Om vi stannar på den sistnämnda frågan så är den väldigt intressant.

För i svallvågorna av det smått euforiska EM-guldet i Tjeckien så har det inte varit lika sexigt i vardagen för en del U21-spelare.

Alexander Milosevic, som blev plötslig startman mot Montenegro, har ingen speltid alls i Besiktas ligaspel så här långt. Inte ens på bänken senast.

Isaac-Kiese Thelin har varit bänkad i Bordeaux.

Filip Helander har inte fått speltid i Verona.

John Guidetti har haft skadebekymmer och fick hoppa in i 20 minuter när spanska ligan drog igång.

Victor Lindelöf-Nilsson har (föga förvånande) inte spelat någon ligafotboll för Benfica än.

Det är fem spelare som möjligen skulle kunna vara aktuella för en trupp och några är förstås med, såväl Kiese-Thelin som Milosevic.

Bäst så här långt i “höst” har Ludwig Augustinsson varit, han har fortsatt sin uppåtgående kurva i FCK och måste vara med i Hamréns trupp.

Oscar Lewicki? Förmodligen med i en trupp, istället för Marcus Rohdén? Betänk att Kim Källström är avstängd mot ryssarna.

Abbe Khalili kan vara en skräll, han spelar kontinuerligt i turkiska Mersin och är en Håkan Ericsson-favorit…jag är övertygad om att det är en spelartyp som även Erik Hamrén gillar.

Joseph Baffo, som gått till Eintracht Braunschweig i Zweite och fått spela där, tror jag inte att förbundskaptenen satsar på i konkurrensen även om han uppskattade Baffos insatser i Tjeckien.

Simon Tibbling är given i holländska ligan. Det är förvisso rätt många som är det numera och nyligen valde Nijmegen att köpa Sam Lundholm. Men Lewicki går sannolikt före.

Ni som trott och hoppats på en revolution efter U21-guldet, jag tror inte att den kommer nu.

Men även gamla hederliga Hamrén-kort har haft en slitsam inledning på hösten.

Ola Toivonen, som en gång helst ville till Italien och Spanien när han lämnade PSV, hamnade i Rennes och kanske är på väg till PAOK i Thessaloniki. Han har det ganska rörigt just nu, men Hamrén har sällan svikit Toivonen.

Pontus Wernbloom har inlett hösten med att vara lite in och ut i CSKA Moskva. Tydligt att han inte alls är lika given i deras startelva som tidigare.

Sebastian Larsson var petad senast i Sunderland, som ser ut att gå mot en ny tuff säsong.

Pierre Bengtsson bänkad senast i Mainz.

Och alla vet säkert att Zlatan Ibrahimovic varit skadad.

Bland det som varit positivt i jämförelse med i våras: Andreas Isaksson tillbaka i Kasimpas mål med clean sheet på två inledande matcherna, Erkan Zengin har inlett starkt i Trabzon, Jimmy Durmaz har fått speltid i Olympiakos.

I den struliga situationen kring mittbackar så är Andreas Granqvist tillbaka efter avstängning, Micke Antonsson spelar igen i FCK men däremot har Pontus Jansson fortfarande inte kommit tillbaka efter skadebekymmer.

Så här: det är inte helt lätt att vara förbundskapten, om någon nu trott någonting annat.

Antingen känner Hamrén att han måste förnya nu och då måste någon offras.

Eller så väljer han att lita på den trupp som tagit laget till en position som innebär att de på egen hand kan säkra en EM-plats.

***

Åge Hareides utbrott på gårdagens presskonferens var lite humor, trots allt.

Han gick till frän attack och ville bestämt betona sin åsikt men det skakade inte om någon i ett brittskt presspack.

Det är som vattnet på en gås.

Killen från Sky, som ställde frågan, gick lugnt vidare med nästa fråga.

Även Ronny Deila, Celtics tränare, visade aggressivitet gentemot skotsk media på deras presskonferens men de fortsatte ändå att mata på med samma frågor som redan retat gallfeber på honom. Och kommer göra det igen.

***

Djurgården-Hammarby var en konstig match och blev lite som en del andra 08-derbyn.

Ryckigt.  Inte två olika matchbilder utan tre, fyra, fem.

Jag utgår från att det kan bero på uppehållen i samband med rökutvecklingen på arenan (och att någon dåre kastade grejer på en linjeman), det kan inte vara lätt att som spelare värma upp flera gånger inför en match eller ha en paus på 20 minuter inför två avsparkar.

Ingen fotbollsspelare i världen på vettig nivå vill ha det så, alldeles oavsett skälet, och den som säger annorlunda: 1) ljuger 2) vågar inget annat

Nu är läget som det är och då får det kanske vara det. Enligt Hammarbys lagkapten, Kennedy Bakircioglu, är det förbjudna (trots allt) eldandet något han vill se när lagen kommer in för match och efter paus. Även om han vet vilka konsekvenser det får på arenor som Tele2.

Och sittplatspubliken verkar inte (som på andra ställen) protestera mot att matcherna blir evighetslånga, de stora massorna besöker derbyna på de nya arenorna i större utsträckning än på länge.

Så om ingen lösning åt något håll går att uppnå och “alla” är nöjda och glada så får väl Stockholm ha sina derbyn med långa uppehåll.

Eldarna skiter uttryckligen vad andra konsumenter tycker och de som är på arenan och sitter och tittar på röken kommer uppenbarligen tillbaka och skiter i vilket.

Vi har det läge vi har och kommer ingen annanstans. Tydligare än så är det inte.

***

Och Henke Larssons utbrott på domaren skojar du inte bort.

Klassiskt att Henrik inte kunde låta bli att involvera media i sin ilska, ett tag kändes det som om han var mer förbannad på rubriker än på domaren.

Sen är det en annan sak att jag kan förstå honom till viss del. I bägge fallen.

***

Känslan är annars att vibbarna är otäckt positiva Malmö.

I tidigare kvalmatcher har det talats om allt att vinna och inget att förlora inför nästan omöjliga uppdrag.

Inför Celtic känns det som om förlusten med 3-2 var en seger.

Det var ett bra bortaresultat men Malmö FF måste fortsätta vinna.

***

Djurgården orkar kanske inte hela vägen i en guldjakt, även om de är på samma poäng som Malmö FF just nu.

Men de har något på gång för nästa säsong.

Kan såväl Mrbati och Karlström utvecklas så har Dif ett mittfältspar för en framtid.

Sen handlar det om att hitta en stryker istället för Mushekwi, men så är det för alla lag idag…det gäller att ständigt vara bra på att bygga nytt. Det är en del av vardagen.

***

Även om det var tveksamma bedömningar, jag måste ändå credda Andreas Johansson för sin isande kyla när han bredsidade in 3-2-målet i rörigt straffområde.

Som om han aldrig varit annat än en utpräglad målskytt.

***

Jag har fått sms, vanliga samtal och mejl.

Från mer eller mindre okända och människor som jag inte träffat sen jag gick i grundskolan.

Alla vill berätta hur trevlig jag är men jag har förstått att de egentligen mest är ute efter biljetter till matchen.

Som en sista chansning  i tron att jag kanske har plåtar till en match i ett Champions League-kval, varför jag nu skulle kunna ha det.

Men det säger en del om hur mycket den här stan VILL. Och TROR.

Patrick Ekwall

Jag ser redan fram emot returen i Malmö

Ska du förlora i Europa så ska du göra det med stil.

Och Malmö FF:s 3-2-förlust mot Celtic var ett storartat nederlag.

Det som såg ut att vara på väg mot en smärre katastrof blir nu istället en resa mot en dundrande, sjungande, gungande kokade malmöitisk gryta som kan konsten att leva på hoppet.

***

Så här: det kunde stått 4-0 efter en kvart.

Det krävs en hel del av ett (nytt) lag att resa sig så som Åge Hareides lag reste sig i Glasgow.

Och det kändes efterhand som om det här var ett motstånd som MFF kunde såra.

Jag skulle säga att MFF, om vi bortser från den där första kvarten, varit mer utspelat i bortamatcherna mot Salzburg eller i mötet med Sparta i Prag.

***

Jo Inge Berget har varit en tydlig symbol för det “nya” Malmö FF efter sommaren, även om han kom i vintras.

Det var ännu tydligare nu när Markus Rosenberg var avstängd.

Var det någon Malmöspelare som inte var lite för kissnödig i inledningen så var det Berget, vågade hålla i bollen, hade modet att göra något med den, insåg att det behövde smälla i närkamperna.

Det var framförallt Berget och Anton Tinnerholm som drev och slet Malmö tillbaka in i matchen.

Och vem tog chansen när den väl dök upp? Jo Inge.

Norrmannens första mål gav Malmö FF hopp om ett riktigt bra bortaresultat.

Men 3-1 sårade MFF mer än något annat mål och var viktigare för Cetlic än de två första, i akt och mening att det skotska laget fick tillbaka sitt mentala övertag som alltid är så viktigt i europaspelets kamp om mål på hemma- och bortaplan.

Vid 2-1 kunde Malmö FF enat gå med kraft mot ett andra mål, vid 3-1 var det för riskabelt.

Men Jo Inge Berget gav aldrig upp, ger aldrig upp.

Mottagningen när bollen dök upp framför fötterna och klippet direkt upp i nättaket var klass och visade tydligt vilket självförtroende Berget spelar med.

Och Malmö FF har inte haft ett viktigare skägg sen Thomas Sjöberg.

(Googla, om du är för ung. Som 1-0 på Brasilien i VM 1978).

***

Carvalhos nick vid hörnmålet ska inte glömmas.

Han var som en björn i den situationen mot två tunga Celticspelare och det kändes som om det var förta gången i matchen som Malmö vann en viktig duell i luften.

***

Så tamt och avvaktande som Malmö FF inledde på Celtic Park är dödsdömt.

Som att blotta halsen i en kula med hungrig lejon.

Oklart om spelarna inte pallade trycket eller om de invaggats alltför mycket i att “Celtic ska kunna gå och lösa”.

Det spelar ingen roll.

Du har 2-0 i röven på bortaplan mot vilket lag som helst i en avgörande match kvalmatch till CL om du försvarar så illa över hela planen.

Kari Arnarson upphävde offsiden vid 1-0 och Yotun bevakade en helt ofarlig yta (i sammanhanget) istället för att centrera.

Men å andra sidan får du inte ge en så skicklig spelare som Stefan Johansen möjligheten att stå helt  obevakad framför eget straffområde (och det var såklart en otroligt fin passning, blixtrande uppfattning).

Inte i minut 2, 57, eller 89.

Det minsta Åge Hareide ska kunna kräva är att hans spelare är med i matchen från början.

***

Efterklokheten säger möjligen att Hareide skulle inlett som han avslutade med tre mittbackar?

Nu visade ändå god taktisk förmåga på slutet när han tog in Tobias Sana som med finurlighet och hotade ett trögt och tröttkört Celtic.

Det var Sana som under de sista sju-åtta minuterna gav Malmö möjligheten att bygga anfall igen.

***

Kari Arnarson lagkapten för Malmö FF den här kvällen, i Rosenbergs frånvaro.

Det säger en del om hur snabbt ett lag bytts ut och förändras.

Hur länge har Arnarson varit i Malmö? Ett par månader?

***

Johan Wiland i luftspelet?

***

Det är lätt att lida med Micke Lustig, som nyss kommit tillbaka från jobbiga skadebekymmer och som nu såg ut att åka på en jobbig bristning i lårets baksida.

***

Vad kan Malmö FF, med Mackan Rosenberg tillbaka och den där kokande hemmakulissen, göra på Swedbank på tisdag?

Mycket nog, det vet vi.

Jag ser redan fram emot det.

 

 

Patrick Ekwall

Omöjligt att sia om den allsvenska guldstriden

Tillbaka i verkligheten.

Bloggen har tagit sin första normala sommarledighet under de här tio åren och det har känts…annorlunda.

Men det har varit att göra.

Familj, hus, 50-årsfirande, Pådd, klädkollektion, 6-dagars med TV-laget, hålla koll på allsvenskan och sånt.

Tiden hinner liksom gå ändå.

Men nu när Aktiebolaget Sverige så smått börjat öppna dörrarna igen, då tar vi nya bloggtag.

***

Även krönikerandet i Getingen tog sommarvila.

Tiillbaka igår.

Kan vi ta in hur bra Sarah Sjöström är. eller förmodligen kan bli.

***

Sett ur ett rent objektivt perspektiv är den allsvenska guldstriden en ren njutning.

För de som på något vis är inblandande – eller har starka känslor för lagen – kommer det bli tvära och lång kast mellan hopp och förtvivlan.

Och med tio omgångar kvar och så många lag inblandade så är det i stort sett omöjligt att sia.

Även om “alla” gärna vill räkna ut IFK Göteborg så leder de fortfarande serien.

Och även om lika många tror att Malmö FF nu springer hem det, så har de fortfarande fyra poäng upp till serieledning och en hel del lag däremellan.

Det kommer finnas rätt mycket som spelar in på vägen dit, allt från skador, olika landslags- och europaspel till formkurvor och tillfälligheter.

Jag tror inte att vi kan räkna bort någon av de sex i dagsläget, det är fortfarande väldigt mycket att spela om.

***

50-årsfirandet var – på alla sätt – omtumlande; underbart, härligt, fantastiskt minne för livet.

***

Efter att ha sett IFK Göteborg-Häcken går det att åtminstone att peka på en punkt som gör att Blåvitt absolut är med i matchen igen efter en tyngre period och efter att ha sålt iväg Lasse Vibe.

Och det är Albaek. Uttalas Allbäck.

En som inte är Öis-are (vad jag vet) och heter Mads i förnamn.

IFK.s nye dansk var precis vad IFK Göteborg behövde, nu när man inte längre kan lita på att Vibe kan avgöra matcher från ingenstans av ingenting.

Albaek visade upp en skön kombo av självförtroende, box-till-box-arbete och vägvinnande oförutsägbart passningsspel.

Där kan IFK Göteborg ha köpt in en pusselbit som de definitivt inte har haft tidigare.

Sen är det förstås en helt annan sak att Häcken kan konsten att bjuda in lag i matcher som få andra i allsvenskan.

Med det spelarmaterialet och de förutsättningarna ska Häcken inte ligga där de ligger, två poäng bakom Gefle, efter 20 omgångar. De kommer undan den stora mediala kritikerstormen för att det är just Häcken. det finns för- och nackdelar med att flyga under rubrikradarn.

Den här gången var det Jasmin Sudic som kom snett in i en situation och totalkapade Riku Riski på mittplan. Ett solklar rött.

Inte ens på (eller vid sidan om) Lindängens IP hade Sudic kommit undan med den.

Utvisningen kom efter en halvtimme och tio minuter senare kom 1-0.

***

Malmö FF gjorde det “omöjliga” igen.

Men övriga svenska lag var sannerligen under all kritik i europåaspelet.

Elfsborg ska inte åka ut över 180 minuter mot Odd Grenland. Det är usel.

AIK ska inte förlora med 3-1 hemma mot grekiska Atromitos.

Och IFK Göteborg hade såklart ett 50/50-läge mot Belenenses men 0-0 hemma är inte bra nog, det var liksom inte Benfica de mötte.

Som Daniel Kristiansson enkelt hade sammanfattat det: för dåligt.

***

Sören Rieks kan förstås också lyfta IFK Göteborg om man han fortsätter att vara lika effektiv som mot Häcken.

***

TV-lagets sedvanliga 6-dagarsturné var, som alltid, en höjdare.

Fint väder överallt och väldigt mycket publik.

Mest intressant var nog ändå vårt besök i norrländska Blattnicksele, 20 mil inåt landet från Skellefteå.

Vi bodde i små stugor vid en campingplats.

Bara en sån sak.

Jag delade med Patrik Sjöberg.

Den var svår att förutse för några år sen.

Dels att jag skulle dela stuga på en campingplats i lappmarker med Sjöberg.

Men framförallt att man skulle få se Sjöberg bo just så.

***

Vi ska inte räkna bort bottenstriden och det räcker att ta en titt i tabellen för att inse hur intressant Falkenberg-Hammarby är i kväll (måndag).

***

Däremot var det bara klassisk “han-har-redna-ett-gult-kort”-feghet som räddade IFK Göteborg och Tom Pettersson från ett rött kort i IFK Göteborg-Häcken.

Först en tackling av ljust orange karaktär (som gav gult) och sen en väldigt medveten stängning på Paulinho som utmynnade i ursinnig protest.

Petterssons kollegor insåg det och drog honom därifrån, Ekberg drog däremot inte fram något nytt kort och det var en gåta hur han kunde låta bli.

Inte minst med tanke på hur Ekberg lade ribban under matchen.

Några minuter senare stoppade Häckens Emil Wahlström en IFK-spelare på likvärdigt sätt (utan protest) och det gula flög fram som en blixt.

I andra halvlek fick Paulinho gult när han petade undan bollen vis en frispark.

Vi har ingen aning om hur den här matchen hade landat om Pettersson hade åkt ut – och det är alltid meningslöst att spekulera i sådant – men jag ogillar den typen av feghet som Ekberg visade upp här.

För det kan bara ha handlat om det.

Och det är också sådant som får de lite “mindre” lagen  (som Häcken) att känna att de ibland får lite mindre med sig än de som är lite (eller mycket) större.

***

Malmö FF behövde sannerligen bygga nytt i det här fönstret och det ser ut som om de har lyckats, vilket är att beundra.

Nikola Djurdjic kändes möjligen som ett “säkert” kort i sammanhanget,ä ven om du aldrig kan vara helt säker.

Men Vladimir Rodic? Det är inte en spelare du rotar fram hur som helst.

***

Det är väl bara förståeligt om Anders Svensson väljer att åka till Indien i några månader och cashar in.

***

Padeln har äntligen hittat till Stockholm.

Sporten har växt och växt i Sverige, men i huvudstaden har det saknats ordentliga banor.

Nu har vi en i Bromma (SALK Park) och så har duon Zelmerlöw/Jonas Björkman öppnat en stor hall i Frihamnen.

Bara att ösa på.

Jag lovar, det är vansinnigt roligt.

***

Stor humor när Jensa Fjellström inte kunde låta bli att kalla Mads Albaek för Mads MIKKELSEN.

***

Väldigt många har hört av sig och frågat om Fotbollskanalen Europa.

Vilket förstås är kul på sitt sätt, ett tecken på att programmet är saknat.

Jag har däremot inte kunnat svara på frågan om när (eller om) programmet är tillbaka. Eftersom jag inte har en blekaste aning.

Det är lite småstruligt med fotbollens internationella TV-rättigheter i Sverige just nu och därför finns det nog inga besked att ge i dagsläget.

Och jag sitter vääääldigt långt från information hur det framskrider med den typen av affärer, även om det finns en hel del som tror att jag (och Lundh) sitter vi förhandlingsbordet och bestämmer.

Har ni frågor i ämnet så föreslår jag att ni kontaktar sportchef fredrik.olofson@tv4.se eller fotbollschef andreas.oden@tv4.se

Ni har fått bloggen tillbaka i alla fall.

Alltid något.

 

 

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå