POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Jag älskar den allsvenska guldstriden (men det finns tydliga mörka moln)

Jag och gräsklippare har gått helt bazookas.

Vi går helt enkelt inte ihop.

Jag har bott i hus i tre år, jag har haft fem olika klippare, jag har tre stycken hemma och det är en som fungerar: en handjagare.

Första klipparen inköptes när huset var helt nytt via Blocket av den människa i huset som kan Blocket. Den var oanvändbar efter två gånger.

Fick då en svår mattsvart Stiga, sitta-och-kör-klippare, i födelsedagspresent av en Frisör som heter Hannah och den fungerar lite som den vill och kräver bland annat att batteriet måste laddas med sådana där sladdar som är röda och svarta…sådant som mest är krångligt och som bara upptäcks när fanskapet inte startar.

Jag köpte en Ryobi, batteridriven, som gav upp av okänd anledning och jag hann köpa tre nya svindyra batterier och laddare innan jag insåg att det var fel på klipparen (och faktiskt även på laddaren).

Det fick bli en ny sån där Ryobi, jag tog första och bästa på mitt lokala Bauhaus (där jag nu lagt en miljon). Men det visade sig att de batterier jag köpt till den förra klipparen inte var som i reklamen (samma till alla grejer…jo, tjenare…in my ass!) utan det krävdes helt andra batterier, som jag då inte har utan måste införskaffa. Med annan laddare.

Därför fick det bli ett par timmar med halvhögt, småfuktigt gräs, med handjagaren i förmiddags. En stabil pjäs, pålitlig. Min enda vän i gräsklipparvärlden.

***

Det har blivit en allsvensk vecka.

Jag gjorde Djurgården-Malmö FF och Elfsborg-IFK Göteborg som krönikör för Getingen och det har varit väldigt roligt.

Jag har sett en hel del via CMore (som ägs av TV4, med vilka jag har ett omfattande avtal, men jag jobbar alltså inte med CMore och allsvensk fotboll vare sig nu eller någon gång tidigare och varför det är så får vi ta en annan gång, jag hade gärna gjort det) och idag blev det både Hammarby-AIK och Gefle-IFK Norrköping på menyn.

Och det slutade lite som jag skrev i min söndagskrönika: IFK Norrköping gör att vi ständigt står med näsan lång den här allsvenska säsongen.

***

Erik Israelsson mår efter omständigheterna bra.

Det var – som AIK:s tränare Andreas Alm så klokt poängterade direkt efter slutsignalen – det viktigaste som fanns att konstatera från Tele2 Arena den här dagen.

Bilderna från Israelssons olycka var så otäcka, så jobbiga, så läskiga att vilken normalt funtad människa som helst omgående sorterar ut begreppen och känner att det viktigaste som finns är allting annat än ett resultat eller ett lag.

Vill du inte ta in det och istället väljer att skandera att någon ska dö så har du andra problem och bör söka hjälp, företrädesvis av någon som bär vit rock.

Att det var tusentals (siffran tar jag från Simon Banks krönika) AIK-supportrar som valde att välja den ramsan i DEN situationen är förstås ofattbart sett till vad som hänt för inte så längesen och vilken empati som hela fotbollslandet valde att ge AIK i sorgen kring Ivan Turina tragiska bortgång.

***

IFK Norrköping spelar sannerligen skön fotboll.

Om det räcker hela vägen till ett SM-guld så står jag först i kön och applåderar, för det är skillnad på den fotboll Janne Anderssons lag spelar och den som vi ser från IFK Göteborg (inte minst), AIK eller – om du så vill – Malmö FF.

Norrping öser på, det är flärdfullt, snabbt och på flera sätt sevärt.

Dessutom fortsätter Emir Kujovic att vara allsvenskans bästa forward, för även om det är skillnad på spelartyp och spelartyp så är Kujovic BÅDE strålande target-och en extremt skarp målskytt.

Jag vet inte riktigt hur Erik Hamrén funderar efter fiaskosamlingen senast, men det kan absolut vara läge att fundera kring Kujovic när Isaac Kiese-Thelin har fortsatta problem att ta en plats i Bordeaux och Ola Toivonen knappast får möjlighet att vända upp och ned på Sunderland.

Landslaget är i ett läge där vi ställs mot motståndare som vi behöver göra mål på och där Hamrén måste gå på dagsform. Få gör mål som Kujovic just nu, få är i sådan form.

***

Jonas Eriksson har hamnat i centrum i två viktiga matcher i rad (eller Anders Svensson såg åtminstone till att förstärka just strålkastarljuset på Eriksson).

Jag tycker att Viktor Claesson skulle haft frispark i den där situationen mot Blåvitt, Jonas tog helt fel beslut där, men även om jag är den första att förstå att man subjektivt pekar på en sådan situation och blir förbannad (till en viss gräns) så fungerar det sällan att peka på ATT och OM i matcher.

Situationer lever sina egna liv.

Direkt efter frisparksituationen var det ytterligare två-tre moment som också kunde ha gått hit eller dit OM någonting annat hade hänt som inte hände.

Sen uppstod straffen och det är förståeligt att Eriksson tar den, med tanke på hur elfsborgsspelarna går in den närkampen mot Viktor Sköld.

Hade straffen uppstått om Claesson får frispark? Hur ska man veta det? Förmodligen inte. Hade något annat hänt? Ja, såklart. Men vad då? Det går aldrig att veta och det är ju det som är en stor del av fotbollen och en match, det händer saker hela tiden hit eller dit och vi vet aldrig vad situationer leder till. Det hade varit rätt trist annars.

Utvisningen på Kenny Pavey i 08-derbyt kan ingen i hela världen prata bort.

Jag håller inte med om att Mats Solheims De Jong-höga sula mot Noah Sonko Sundberg är same same, den är något mer svårbedömd eftersom man kan hävda i en förmildrande omständighet att Hammarbyspelaren inte hade koll på annat än bollen.

Men ser du bilderna så upptäcker du att Solheim faktiskt tittar rakt fram strax innan han drar upp benet och han måste ha sett att han hade spelare framför sig.

***

Malmö FF:s facit mot allsvenskans fyra bottenlag på bortaplan är fyra av tolv poäng.

Det säger förstås en hel, framförallt förklarar det varför MFF inte vinner årets allsvenska – hur rika de nu må vara.

Och även om det finns de som gärna vill hävda att Malmö FF är allsvenskans bästa lag så är det inte konstigare att det lag som har flest poäng när serien är färdigspelad är BÄST. Ingen annan.

***

Inte för att det spelar någon roll nu. Men ändå:

Varför tokrusade IFK Göteborgs John Alvbåge över halva planen direkt efter slutsignalen i Borås för att gå emellan en upprörd Anders Svensson och domaren Jonas Eriksson?

Det fann redan rätt många spelare “på plats” och jag vet inte om situationen blev så väldigt mycket lugnare efter Alvbåges rush.

Men varför? Vad var grejen?

***

Jag älskar den här allsvenska striden.

Men det finns mörka moln, det är lika bra att inse det, ungefär som det brukar vara när fotbollshösten närmar sig. Tyvärr.

Inte minst när stora klubbar inblandade i avgörande matcher.

Hur vi än vill minnas den helt avgörande guldmatchen IFK Göteborg-AIK 2009 på Gamla Ullevi så delades guldmedaljerna ut i skuggan av fullständig slagsmålskalabalik mellan supportrar och fans vs polis på och utanför arenan.

Det är ju exakt så det var, även om vi (framförallt de som jävlas) gärna vill glömma.

Jag anar oråd inför det som väntar, tendenserna har varit alldeles för tydliga.

Man kan undra varför ett gäng Malmö FF-anhängare i svarta kläder åker till Tele2 för mötet med Djurgården för att jävlas framför en läktare fylld med barn eller varför man har med sig en banderoll som säger “Stockholms blodbad, det bästa som har hänt”. Är det för att hålla på och hjälpa fram ett lag eller att söka något annat?

Man undrar ju var vi är på väg när tillochmed Elfsborg-anhängare i stor grupp ger sig på tre IFK Göteborg-fans som kommit fel och misshandlar dessa?

Du förundras över att människor kastar eld mot varandra över läktarsektioner och kommer undan med det.

Du ser TV-bilder på vuxna män i Café Bärs-kläder som står bakom en AIK-spelare som ska slänga ett inkast och beter sig som fullständigt galna av hat och jävelskap, gör gester, skriker “hora” och uppenbarligen kokar av hätsk avsky för att en fotbollsspelare tillhör ett motståndarlag och jag undrar hur deras arbetskamrater, föräldrar, barn (?), flickvänner smickras när de ser bilderna?

Vem tänker inte på att folk verkligen väljer medvetet att skrika “låt han dö” när en spelare ligger medvetslös på planen,  får nacken fixerad av läkare i väntan på en ambulans?

Jag undrar varför jag för 25:e året i rad ska skriva om att folk slåss och hatar för att de håller på ett lag, så som skedde senast inför stockholmsderbyt då tre poliser tvingades till läkarvård.

De som inte undrar sådant säger att jag “inte förstår”.

I sådana fall så vill jag inte förstå.

Det har varit en fantastisk allsvensk säsong som med Hammarbys uppryckning från Superettan, storlagens guldjakt och IFK Norrköpings fördubbling  gett oerhört fina publiksnitt.

Men tendenserna har varit lite väl tydliga på senare tid, på sina håll.

Låt inte jävelskapet förstöra ett riktigt bra allsvenskt år.

***

Ena dagen Halmstads BK, nästa dag Real Madrid.

***

På tal om landslag.

Ska vi gå på U21-hjältarna efter sommarens bragd så har Oscar Hiljemark kanske gått starkast, han behövde klubbytet från PSV till Palermo.

Däremot fortsatt ingen speltid för Alex Milosevic i det Besiktas som nu leder turkiska ligan efter att ha besegrat Fenerbahce i en tidig “seriefinal”.

Positivt för Simon Gustafsson att till slut få starta för Feyenoord, som slog Zwolle med 2-0…jag tror och hoppas på Gustafsson, en skön spelartyp.

Och en match mot Zwolle låter kanske inte så mycket för världen.

Men: 47.000 åskådare.

Det är annat än Häcken, hur du än vrider och vänder på det.

***

Spelmässigt var annars Hammarby-AIK lite som allsvenska matcher kunde se ut på 80-talet.

Alla frisparkar tog evigheter för att alla i närheten av mittlinjen skulle lyftas in i straffområdet på fyrtorn som skickats upp och varenda inkast som hade chansen att nå motståndarnas straffområde skulle dit – sen långkastaren sprungit 60 meter för att kasta och spelarna mobiliserat framåt.

Det var ingen kul att se då, inte så roligt nu heller (även om kulissen var fler än 4000 pers).

***

Jimmy Durmaz har inte varit bättre och starkare i Olympiakos sen den grekiska klubben strök honom från spel i Champions League.

***

Kenny Pavey om varför han höll sig inne i spelargången när det eldades som mest med färgglad rök inne på Tele2:

“Jag är astmatiker, att vara där ute just nu känns som att röka 40 cigg på en gång”

***

Och Alex Nilsson fortsätter att göra mål på Malta för Ormi med Q.

Ett i helgen i förlustmötet med Birkirkara.

Sådär, lite klassisk Fotbollskanalen Europa-info i skrivande form denna söndag.

***

 

Det är möjligt att hybridgräs är något jag ska satsa på istället.

Det är ju lite i ropet och Jörgen Lennartsson pratade om det efter matchen i Borås.

Men växer hybridgräs? Behöver du klippa det?

 

Vad kräver det, i sådana fall, för klippare?

 

 

 

 

 

 

Patrick Ekwall

Ibland är det så stor skillnad att det inte ens är roligt

Det skiljer för mycket, sanningen är ju sådan ändå om vi ska vara helt ärliga; det skiljer så mycket att det inte ens blir kul på riktigt.

Jag vet att det “bara” blev 2-0, jag vet att Malmö FF hade en kort period i 2:a halvlek där de pressade sönder PSG, jag såg att det dök upp ett läge eller två men när MFF möter den här typen av motstånd på bortaplan så blir du nöjd om du får ihop tre passningar i rad och slipper en målchans i varannat anfall.

Det är för stor skillnad.

Och ingen är överraskad någonstans, du får ihop en hel MFF-trupp för samma pris som du får för PSG:s billigaste startspelare,

Alla vet förutsättningarna, det går inte att ställa några krav.

Men när jag satt där högt uppe under taket på Parc des Princes så slog det mig att det skiljer för mycket för att det ens ska bli “på riktigt”.

Malmö FF och deras resurser…hur skulle det vara möjligt att ens fundera på en seger mot qatarernas fotbollsflaggskepp i den franska huvudstaden+

Även om svaret var givet, så var det ändå obarmhärtigt att se PSG göra lite som de ville när de fick fart och när de VILLE sätta den farten.

Det är knappt så att det borde få lov att räknas men i fotbollens pennningvärld finns det sällan – eller aldrig – plats för allmosor.

Ja, all heder för att MFF fick någorlunda styrsel efter den inledningen.

Ja, starkt att åtminstone försöka göra något av situationen.

Och ännu mera ja, det blev bara 2-0.

Men vi såg det vi såg och även om regnet strilade ned ymnigt över den gamla renoverade betongklossen i centrala Paris utkanter så gick det tydligt att tyda skillnaden. I allt.

Då blir det inte ens möjligt att ens tro på vare sig blixtar och dunder, magiska under – nu är Malmö FF i Champions League och det är stort nog, men på bortaplan mot PSG och den typen av motstånd…vi vet hur det ska sluta och inte ens ett felaktigt bortdömt mål får dig att tro på en liten, liten chans.

Same same, but very different.

***

God stämning  i mixade zonen efter matchen, Zlatan på gott humör, liksom David Luiz och Greg van der Wiel.

Dessutom ett extra plus till renoveringen på Parc des Princes som utrustat med rejält bastanta golvgjutna skiljestaket.

Där ligger tillochmed Richts gamla tyska polistejp i lä.

***

Åge Hareide sa att Yotun mött Angel di Maria förut i sydamerikanska landskamper.

Möjligt, men då har peruanen nog glömt hur snabb di Maria är.

Försvarsspelet vid 1-0 var lite som att ge Usain Bolt ett försprång på 100-metersfinalen med tio-tolv meter.

Det blir svårt att hänga med då.

Nu fick inte Yotun tillräckligt med hjälp vare sig från passivt mittfält eller från den skickliga . men i positionsspelet desorienterade – Carvalho.

Men Markus Rosenberg har förstås rätt att de spelar ett för naivt försvarssspel och att Yotun blir som en back i P10 som tycker att försvarsspel är att på egen han ta bollen från motståndaren.

Det blir för mycket rysk roulette av det  och då blir det också åka av.

***

Men autografer och/eller selfes i mixade zonen är det spöstraff på.

I det sammanhanget är inte fransoserna inte lika stringenta.

***

Jag gillar at Malmö FF försökte göra något eget med bollen i 2:a halvlek och att de var modiga nog att stressa bort PSG ibland.

Det var ett försök, det gav inget i målprotokollet men det var NÅGONTING som hände.

Och känslan är att Malmöspelarna tog med sig det när de drog vidare till flyget hem inatt.

(Alla utom Rasmus Bengtsson, som inte fick till det i dopingkontollen…någon som vet om han pissat ännu?)

***

Tänk att den norsksvenska tolken som läste upp MFF:s laguppställlning på arenan inte hade ägnet en sekund åt hur namnen uttalas.

Och kallade Malmö FF för Malmö IF.

Då – om inte annat – så visste man att det skulle bli lite för tufft.

***

Men Malmö FF är någonting helt annat i Malmö.

Det vet vi och det visste vi innan den här matchen.

Hareides pojkar har ett ut som statyer mot svagare motstånd som Salzburg, Prag och i tjugo minuter mot Celtic – men alltid kommit tillbaka. Alltid på hemmaplan i den specifika atmosfären.

På Swedbank Stadion blir ibland det omöjliga möjligt.

Därför tror jag på fullaste allvar att Malmö FF kan ta en pinne mot PSG då, någon gång sent i november när Paris redan säkrat en plats i åttondelen.

För i Malmö är det skillnad. Så pass mycket att det åtminstone blir på riktigt.

 

Patrick Ekwall

Det är Malmös stora chans i den här gruppen

Paris, igen.

Under perioder hamnar du rätt mycket i samma stad.

Det kan vara Istanbul något år, Wien ett annat (framförallt Wien) eller London, Milan, München, Barcelona, Aten, Amsterdam, kanske tillochmed Chisinau.

Det handlar om vilka länder Sverige får i kvallottningar, det kan röra sig om tillfälligheter, ganska mycket om TV-rättigheter eller i vilken stad som Zlatan Ibrahimovic “tillhör”.

Därför en hel del Paris på senare tid.

Det kunde vara sämre och det handlar inte bara om att du hittar lätt till mediaingångar, förbi avspärrningar och vet var du gärna vill bo.

Jag gillar Paris, det är bara det sanslöst överskattade franska köket som jag inte gillar även om jag gärna (som idag) sitter länge på l’Avenue, intar en svår lunch och tittar på ett klientel som inte går av för några hackor. Om man säger så.

Det finns något behagligt i hur parisarna strosar omkring bekymmersfritt i septembersolen, hur de snabbt slänger i sig en kaffe på nåt hak runt hörnet, köper tidningar och tar ett snack i kiosken, hur de svänger förbi Jardin du Luxemburg  eller hur de för sig i kläder som kunde vara superstajlat på vilken Biblioteksgata som helst men som är något de slängde på sig i all hast på morgonen.

***

Malmö FF i Champions League igen och jag minns hur det var för ett år sen då vi åkte till Turin och inte hade en aning om vi bar in ett lamm till slakt eller inte,

Då var det till Tevez som på egen hand kunde runda Malmö FF och avgöra en rätt sömnig match, där Juve inte riktigt gick i 200 km/h och där nykomlingarna från Malmö var för änflsiga, för rädda, för oroliga.

Den här gången är det lite samma känsla.

Paris SG kommer med sitt superlag och Malmö FF är förvisso med för andra gången, men har ett helt nytt lag.

Normalt gör PSG 4-0 på detta Malmö. Men ibland spelar de 2-2 mot Bordeaux i ligan.

Det är en viktig match för fransoserna, som vill börja Champions League på bästa sätt, och känslan är att de inte kommer ge vika för någonting.

Möjligen underskatta. Och möjligen inte rubba Carvalho på en hörna.

Men vanligtvis inte mer än så.

Vi får heller inte glömma att det är på hemmaplan som Malmö FF är – förhållandevis – extremt starka i europaspelet.

Borta, inte riktigt så. Tvärtom.

Malmö har förlorat alla bortamatcher av vikt (jag räknar inte lituaer och letter) de senaste två åren i Champions League- kval och gruppspel.

Det finns ingenting som tyder på att de nosar på en poäng här i Paris, det vore en sanslös sensation.

***

Malmös stor chans i den här gruppen är att de två stora, PSG och Real, går rent mot Shaktar Donetsk.

För Malmö är inte helt chanslöst mot Ukraina-laget, de känns inte lika starka längre och slog ut Rapid Wien med stora bekymmer i kvalet.

I Malmö kan Rosenberg och Co absolut störa Shaktar, det är jag övertygad om och då kan en tredjeplats och Europa League-spel efter jul vara inom räckhåll.

Det handlar nog snarare om vad Shaktar gör mot Real och PSG. Förra året snodde Olympiakos överraskande poäng mot Juve och Atletico och det gjorde att MFF:s chanser till tredjeplatsen försvann…det visade sig annars att styrkeförhållandena mellan svenska och grekiska mästarna inte var särskilt stora.

 

Patrick Ekwall

Söndagsabstinens och guldjakt

Det är inte svårt att erkänna att söndagarna är annorlunda.

Jag har Fotbollskanalen Europa-abstinens.

Vilket kanske inte är så konstigt efter alla år.

Hur skönt det än är att vara lite ledig på söndagskvällar så saknar jag ändå mina arbetskamrater, direktsändningarna, bilderna, matcherna, jakten på svenskmål eller sköna klipp…och allt annat som kom med programmet.

Jag kommer på mig själv att sitta och leta efter målskyttar i den maltesiska ligan eller sitta och googla fram adekvat statistik från La Liga.

Kroppen är liksom inställd på att åka till Fyranhuset strax efter klockan 15 och det slår mig först efter lunch någon gång att det är nya och annorlunda tider…men å andra sidan hinner jag ju klippa gräset i lugn och ro, umgås med familjen, e på TV och sånt som folk gör och jag kommer att vänja mig.

***

Den allsvenska guldstriden ser ut att bli ett höstdrama som vi inte sett på fler år, inte med så många inblandade.

I stort sett alla kollegor jag talar med menar att AIK har bästa läget och är favorit.

Jag tycker det är omöjligt att vara helt säker eller ens ana åt vilket håll det lutar åt.

Det är intressant att så många fortfarande räknar bort IFK Göteborg, trots att de fortfarande – efter 23 spelade omgångar – leder serien.

Visst, de hade flyt mot Helsingborg men det lag som till slut vinner det här kommer tvingas ha just “flyt”.

Och, visst, de hade en tyngre period under några omgångar när Lasse Vige var på väg och hade dragit. Men jag tycker ändå att de ser klart stabilare ut nu igen, inte minst sen Albaek blev en del av laget.

***

Ligue Öhhhh!

***

Min söndagskrönika i Getingen handlade om idrotten och idrottsstjärnor som gör skillnad när omvärlden krisar i mörka tider.

***

Erik Hamrén avslöjade faktiskt att Henok Goitom fanns med i den bruttotrupp som A-landslaget alltid måste presentera.

Nu måste Goitom vara närmare A-landslaget än någonsin tidigare.

Henok skrek om en möjlig plats för ett par år sen, då tyckte jag att han hade lite på fötterna för då fanns det en handfull forwards i allsvenskan som gjort det minst lika bra.

Nu är det annorlunda, just nu är Henok Goitom – tillsammans med Emir Kujovic, IFK Norrköping och Mackan Rosenberg, Malmö – allsvenskans i särklass bästa forward.

Och sett till vad övriga anfallare just nu presterar i Europa  finns det inte mycket som tyder på att Goitom är sämre.

Vi möter Lichtenstein och Moldavien i de avslutande kvalmatcherna och det är självklart så att det krävs en stabil defensiv i Hamréns lag. Men mot motståndet som väntar, så kanske framförallt: vi måste göra mål!

Just nu gör Henok Goitom just exakt det.

***

Helgens fulaste!

***

Elfsborg kom undan med blotta förskräckelsen mot Malmö FF men en poäng var en poäng i en väldigt tuff bortamatch.

Trots bottennappet mot Gif Sundsvall hemma så går det inte att räkna bort Elfsborg i guldjakten.

Eller IFK Norrköping,  för den delen.

Rätt många har nog gått och väntat på att Janne Anderssons lag ska tappa greppet. Men de känns snarare oerhört stabila.

Någon som vet exakt hur det här kommer att sluta…nej, exakt, det går inte.

***

Tänk att Kalmar FF och Halmstads BK kändes sig tvingade att sparka sina tränare inför den här säsongen.

Se så mycket bättre det blev.

***

Ormi med Q!

***

HBK-Falkenberg i nästa omgång.

På tal om matcher som kan bli oerhört avgörande, men som kommer lite i skymundan.

***

26:e oktober, näst sista omgången, AIK-IFK Göteborg…hur avgörande blir det?

Dessförinnan massor av matcher där guldkandidaterna möter varandra.

Vi har mycket att se fram emot i höst.

***

Men först: mot den franska huvudstaden.

Paris SG-Malmö FF i Champions League.

Det är inte särskilt många år sen som vi trodde att det mest skulle vara möjligt i ett TV-spel. Eller på film.

Och ändå sitter jag och saknar de där söndagskvällarna som ibland inte tog slut förrän vi var en bit in på måndagen.

Det går snart över och det på tisdg blir det ju nästan Ligue Öhhhh.

 

 

Patrick Ekwall

Det kom ett brev från Perssons Begravningsbyrå

Det kom ett brev från Perssons Begravningsbyrå i Landskrona.

Brevet berättade att min pappa hade gått bort.

Inte mycket mer än så och att jag var enda barnet.

Det må låta simpelt men det enda jag sörjer är att jag fick leva stora delar av mitt liv utan min pappa.

Han valde att strunta i mig när jag var ett väldigt litet barn och det fanns aldrig några rejäla tendenser till att han ville förankra någon ny kontakt, även om jag då och då gjorde försök…och öppnade dörren långt efter det att jag fyllt 30.

Senast vi sågs var drygt 15 år sen när Wilma, 16 år, var nyfödd. Jag åkte till Landskrona och sa att “det här är ditt enda barnbarn, kan man få önska åtminstone ett vykort den 28 april varje år, när hon fyller år?”

Det gick ett par år. Det kom ingenting.

Wilma ritade en teckning till sin farfar som vi skickade. Inte ett ljud.

Där och då bröt jag för evigt.

Min pappa skrev ett brev på fyra-fem meningar, allt i versaler, som han skickade i mitt namn till Tv4. Han förklarade att hans fru hade dött halvåret innan.

Jag ringde upp. Han ville inte prata om det. Han ville inte prata om någonting. Kanske hade han redan hunnit bli sjuk, kanske inte. Efter alla år av tomhet, jag orkade inte ta det vidare.

Jag har ingen aning varför det blev som det blev, det är för mig obegripligt bortom alla horisonter att man som förälder suddar ut sitt enda barn och minst lika sorgligt att du som vuxen människa även väljer att inte ägna en tanke åt ditt enda barnbarn.

Människor fungerar annorlunda, det är inte underligare än så, och det finns ingenting som säger att du nödvändigtvis måste vara, tänka eller värdera som din pappa.

Blod är säkert tjockare än vatten, men livet tar sig olika former, du lär dig leva med det och det som funnits har ändå knappt existerat mer än på ett papper hos en myndighet.

Det vilar en sorts tragik i att det känns som om en avlägsen släkting har dött. Det råder en olustig känsla i mitt inre att jag inte sörjer min egen pappa.

Men det är som det är, blev som det blev.

Och till slut kom det ett brev från Perssons begravningsbyrå, thats it.

Jag åker till Landskrona måndag morgon för att begrava min pappa. Wilma, 16 år, insisterade att hon skulle få följa med.

Det är min pappa, Wilmas (och Tindras) farfar, och hur det än blev så vore det ovärdigt att inte ta farväl.

 

 

 

 

 

Patrick Ekwall

Tindra, 2 år

Skärmavbild 2015-09-11 kl. 14.13.37

Det lilla tokiga krutpaketet; envis, vild, pratig och förtrollande charmigt pratglad.

Igår fyllde hon 2 år, Tindra Ekwall.

Tiden går och lill-Tindra är såklart ett väldigt tydligt dagligt tecken på det i min vardag.

Det är skillnad på att bli farsa i 30-årsåldern jämfört med nu och jag gör vad kan för att hänga med i matchen…antingen går det fortare i svängarna nu än när Wilma, 16 år, var en liten krabat eller så är det bara jag som inte längre hänger med i tempot.

Men jag älskar att ibland få tid och möjlighet att vara med mina barn, jag önskar att jag hade varit bättre på att skapa mig ännu mer tid,

Och i dessa tider tänker jag också på hur förbannat privilegierade vi är.

Blödig som jag är kunde jag inte hålla bort tårarna från den här bilden, från ett tågspår någonstans i Ungern där en liten flicka på flykt stoppas av en ungersk polis men ändå vill bjussa honom på ett kex.

COhnhdPW8AAmAsJ

 

Flickan är lite äldre än Tindra, 2 år, men vid en snabb blick på henne så är det samma hårsvall, samma färger.

Bara tanken att tvingas lämna sitt hem och tvingas fly med dina barn till land, platser, människor, språk som för dig är helt främmande, tänk att ta med din 2-åring över gator, stigar, tågspår och sova under bar himmel.

Jag får så vansinnigt ont i magen, bara av tanken.

Och jag tänker att Tindra, 2 år, har det väldigt mycket bättre än alla andra men också att jag tror och hoppas att hon ska bli lite som sin storasyster och väldigt många andra i det här vackra landet: att hon ska tänka på och värna om andra som har det värre, att hon åtminstone blir så trygg i sig själv och sin omgivning att han känner empati och medlidande gentemot sina medmänniskor,

Tindra, 2 år, var såklart glad och nöjd med tårta, glass och presenter.

Jag har det så hyggligt ställt att jag kunde köpt mycket och många fler men istället kände jag för att skänka de pengarna till sådana som behöver de pengarna mycket bättre. Inte för att slå mig själv på något bröst och kanske inte för att just de kronorna gör någon större skillnad även om (som Kim Källström sa) “lite kan göra mycket”.

Och en dag om några år ska jag förklara för Tindra, 2 år, varför jag gjorde som jag gjorde, varför andra människor är lika mycket värda och varför den här flickan på bilden erbjöd sitt sista kex trots att hon inte behövde.

 

Patrick Ekwall

Skakande att så få såg vidden av det fiasko vi nyss fått uppleva

Jag minns 1-5 mot Sovjetunionen på 80-talet när Laban Arnesson skulle göra sin första landskamp och kom till Malmö Stadion med ett revolutionerande system som ingen förstod.

0-4 i Vigo såklart och faktiskt även 1-1 mot Luxemburg i en av Åby Ericssons sista landskamper.

Men haveriet mot Österrike på Friends är – sett i ett historiskt perspektiv – det allra största fiaskot med ett svenskt fotbollslandslag på hemmaplan i modern tid.

I en match som gällde en EM-plats.

Så illa är resultatet, så illa är prestationen, så enkel är matematiken.

Därför är det ingen sensation att knivarna slipats och drevet går…du kan tycka exakt vad du vill om det, men det kan inte komma som en överraskning för någon.

Egentligen är det DET som förvånar mig mest, och det säger ju inte lite en kväll som denna, att så få i landslaget ville eller kunde se vidden av vad de nyss presterat.

Förbundskapten Erik Hamrén tog inget ansvar efteråt, om jag förstod svaren på frågorna korrekt tyckte han ändå att Sverige gjorde en hyfsad första halvlek om det inte hade varit att man gått bort sig på två inkast eller om man bara hade gjort mål på sina chanser.

Och de allra flesta spelare jag talade med lät som ett envist monotont eko när de tyckte att “vi började matchen bra”.

Du kan fan inte komma ut efter 1-4 i röven på hemmaplan, efter den förnedringen, den kollapsen och betona att “vi började matchen bra”.

För ingenting är bra när du ramlar dit på en inkastvariant som de brukar kunna läsa i Gothia Cup, när Kim Källström får i uppgift att bevaka nickspecialisten Janko på ett långt kast eller om du sett ditt lag fullständigt ramla ihop, kollapsa och gå i tusen bitar.

Känner du att du ändå var bra i åtta minuter, håll det för dig själv. Tack.

För mig är det en gåta att Erik Hamrén efter de här två fiaskomatcherna inte är i närheten av att ta på sig någon som helst skuld eller ansvar. Jag vet att han vet att han är ytterst ansvarig.

Men mot ryssarna var det spelarna som inte gjorde vad de skulle och nu “började vi matchen bra”…han som gärna betonat hur viktigt det kan vara att avsluta den bäst.

Erik Hamrén borde inlett med att be om ursäkt för vad hemmapubliken fått genomlida när hans lag föll i tio tusen små skärvor i en match som skulle “säkra” en EM-plats, det hade varit klädsamt inför rätt många om han åtminstone ville ta något som helst ansvar för att det gått som det har gått och det är inte konstigt om frågan om hans fortsättning som förbundskapten vibrerar i luften.

Inte efter den här förnedringen, inte efter att Sveriges EM-chanser kraftfullt har satts på spel.

Jag säger inte att Hamrén ska avgå för möjligheterna existerar fortfarande men i känslosvallet efter det här monumentala fiaskot – på rätt många plan, inte bara spel- och resultatmässigt – så är det inte underligt att frågan dyker upp.

Vi har i det här kvalet tre segrar, mot Moldavien (borta), Lichtenstein (2-0, hemma) och Montenegro (hemma). Vi har förvisso några oavgjorda men du ligger inte direkt i pole position med tre segrar mot de nationerna och ÄNDÅ kan det gå, då inser vi att det aldrig varit enklare att gå till EM.

Precis som Fabio Capello kunde ifrågasättas och tvingas avgå i Ryssland så kan förstås Erik Hamrén ligga risigt till nu.

Sett till resultaten, inget annat. Det är de som räknas, det vet Hamrén och de har inte varit tillräckligt bra hur många “OM vi hade gjort mål på chanserna” eller “vi började bra” du än upprepar.

(Och vi vet alla var i tabellen som Ryssland ligger just nu.)

***

Ibland får du konfirmerat att du upplever skeenden så väldigt annorlunda.

Jag tyckte det var helt ofattbart att Sverige kom in med exakt samma håglösa lag efter DEN halvleken.

Jag såg inte vad Hamrén/spelare såg och det stod 0-2 på tavlan i en halvlek som slutade i kalabalik med så många spelare som varken trodde på sig själv eller på någon annan.

Byyyyyt! Gör något. Försök något.

In med Lewicki eller Wendt eller Kiese-Thelin eller Khalili eller Durmaz eller Robin Olsen eller med säkerhetschefen Janne Gustafsson eller vad fan du vill.

Skaka om! Gör om! Hitta på något! Försök! Få liv, få blod! Nååååågot!

Nej, vi kör vidare med samma gäng för “de började ju matchen bra”.

Erik Hamrén gjorde sitt första byte med 20 minuter kvar, det andra med tio kvar och under matchens sista minuter petade han in Jimmy Durmaz som vänsterback.

Sett till hur första halvlek sett ut (bortsett från de första åtta minuterna) så hade jag applåderat TRE byten i paus. Inte alls för saken skull, utan för att det behövdes, för att det krävdes NÅGONTING som åtminstone stavas f-ö-r-ä-n-d-r-i-n-g.

Men det är uppenbart att vi ser och upplever det annorlunda, jag kan köpa det även om jag måste säga att det förvånade mig oerhört den här gången.

***

Ja, jag tyckte det var en bra startelva. På pappret.

Men det lät bättre än det var.

***

“Vi har de spelare vi har”, sa en ledare till mig efteråt.

Jovisst.

Men Erik Hamrén har gjort samma misstag som de flesta andra förbundskaptener (Åby på 70-talet, Tommy Svensson efter 1994 och Lagerbäck på slutet), han har hållit fast i sina gamla beprövade kort lite för länge och när de tagit slut har det varit för sent.

Kim Källström, Pontus Wernbloom, Sebastian Larsson, Micke Antonsson…det känns inte som om de spelar en avgörande positiv roll mot bättre motstånd längre.

Martin Olsson visade sig alldeles för långt ifrån form (av förklarliga skäl) men Hamrén vägrade släppa honom till förmån för Wendt/Augustinsson. Vilket nästan blev förödande sett till en hel del avgörande situationer.

Jag tyckte det var helt rätt satsa på Larsson som högerback och låta Emil Forsberg få mycket speltid, inget snack om det.

Och jag tror inte att U21-spelare som Lewicki, Milosevic eller Khalili vänt upp och ned på världen här och nu. Eller för den delen Quaison, Hiljemark, Guidetti, Augustinsson.

Den inskolningen skulle gjorts tidigare, framförallt förra året när vi tydligt började se åt vilket håll det lutade.

Så, visst, du har de spelare du har. Men också de spelare du har valt.

***

Zlatan Ibrahimovic stannade i mixade zonen, lugn och sansad.

På slutet undrade han om jag var glad för att det gått åt helvete.

Det var nog mest på skämt och vem som helst som följde mitt Twitterkonto (eller läst denna text) vet att jag var mycket. Men inte just glad.

***

1-2, 1-2, 1-2 i Italien-VM med Costa Rica på toppen är förstås ett annat historiskt praktfiasko.

Men det var ändå i ett VM-slutspel.

Nu talar vi om det lättaste mästerskapskvalet i modern historia och Sverige förlorade med 4-1 i en match som sannolikt var helt avgörande för en EM-plats.

Mot Österrike.

Men det började ju bra.

 

 

Patrick Ekwall

Nu finns det inga mellanlägen längre

Vi hade en förhoppning om att åtminstone få sätta en fot på Röda Torget, men det blev som vanligt: hotellet, arenan och den dryga vägen fram och tillbaka.

Så mycket Moskva fick det bli när jag var i stan för första gången.

Det kändes ändå som om det fick räcka.

***

Jag säger inget om en uddamålförlust i Moskva och vi ska inte glömma att det är väldigt sällan som Erik Hamréns landslag vinner bortamatcher mot kvalificerat motstånd.

Irland 2013 (2-1) är den match som är ett av få undantag i den statistiken.

Så, en förlust (eller snarare en icke-vinst) kan inte överraska någon.

Kanske var det därför Erik Hamrén fick för sig att dra till med en taktisk uppställning som visade sig vara ett kapitalt misslyckande och som blev just exakt en UPPSTÄLLNING.

Sverige stod och tittade på i en halvlek när Ryssland sprang och spelade fotboll.

Det talades om en rysk anstormning i början av matchen, den kom aldrig – det svenska laget lät den komma.

Elva svenska spelare stod och tittade på när ryska spelare stod helt ostörda och matade bollar, antingen på jätten Dzouba eller ut mot kanterna där deras ytterbackar lugnt hade vandrat upp; det var som att stå i en pistolduell, vänta in skotten och hoppas kunna fånga kulorna med händerna. Och aldrig skjuta tillbaka.

Ryssarna är inte bra just nu men att spela fotboll utan tillräcklig kraft i motstånd klarar vem som helst på den här nivån.

Så fegt, lågt och passivt går det inte att möta Ryssland på bortaplan och det var ett taktiskt självmord.

Jag utgår från att tanken inte var att sätta sig i knät på Andreas Isaksson men i grunden var 4-5-1-försöket en sån där skrivbordsprodukt som innebar att man försökte vara smartare än nödvändigt, när verkligheten var mycket simplare än så.

Vi försvarade så lågt att det fanns två alternativ till anfallsspel när vi erövrade bollade: försöka spela runt på minimala ytor utanför eget straffområde eller dra iväg en lycka-till-boll långt upp mot en helt isolerad Zlatan Ibrahimovic.

Eller det tredje, en hög inspark på planerad yta som Pontus Wernbloom eller Zlatan kanske skulle kunna toucha vidare till…någon som inte riktigt ville ta sig över mittlinjen.

Det blir som att spela tennis mot en cementvägg, bollen kommer tillbaka. Och tillbaka. Till slut går det rakt igenom.

Alla matcher påverkas av resultatet men andra halvlek gav ett smärtsamt besked på hur enkelt det gick att såra detta relativt mediokra ryska lag: högre press (eller mer än obefintlig press) och smartare  räckte långt, till slut 4-4-2 och 4-3-3.

Vi kunde ha fått en pinne med oss om in målvakten Akenfeev återigen stått ivägen: för Marcus Bergs volleyskott och Emil Forsbergs skott utanför straffområdet den här gången, straffräddningen på Friends förra gången.

Men vi låg i en brygga efter första halvleken och det gav oss också ryssarna extremt vassa möjligheter att göra ytterligare mål.

Och vi satte oss i den knipan för att vi kom med ett överarbetat taktiskt upplägg och med spelare som aldrig fann sig tillrätta i det.

Vem som helst förstår säkert att det inte var tänkt att det skulle se ut som det såg ut och du kan förstås alltid lägga all skuld på spelarna som såg smått förlamade ut från början.

Men det ingår i en ledares uppgift, i allra högsta grad, att välja rätt spelare och se till att de är motiverade.

***

Det är roligt med betyg och hur man kan se på matcher/spelare.

Några kände att Pontus Wernbloom och Jimmy Durmaz var totalt misslyckade.

Andra att de tillhörde Sveriges absolut bästa spelare.

Wernbloom hade sin roll och den kan vi, den handlar om att förstöra för motståndaren och bana väg med tyngd…ibland är det mest småfult, men ibland är det just sådant vi gärna uppskattar när det kan hjälpa vårt eget lag.

Men MED bollen var Wernbloom för svag i sin position. Han slog en fantastisk djupledspassning som friställde Emil Forsberg i 2:a halvleks inledning men gav bort alldeles för mycket.

Durmaz hittade aldrig rätt som offensiv mittfältare, han skulle vara en länk mellan mittfält och Ibrahimovic men den kedjan brast hela tiden.

Dels överarbetade han en del situationer, dels var han rätt vilse i försvarsarbetet och visste inte riktigt om han skulle fram, tillbaka, hit eller dit.

Det var när Durmaz gick ut på kanten som han var väldigt bra på slutet, tog sig på egen hand förbi sin kille och hade några inlägg som sårade det ryska försvaret.

Rätt svårbedömt, om du frågar mig.

Usla? Nej. Bäst? Aldrig.

I mina ögon var Forsberg och Albin Ekdal Sveriges främsta spelare.

***

Vårt fantastiska Radisson Royal i Moskva hade hissmusiksjazz i bakgrunden överallt – men en sån där dovt rasslande visptrumpinne.

Måste fråga Olsson om trumvispen, känns som om den är en döende art.

***

Norge stod nästan utslaget i en ringhörna inför dubbelmöten med Bulgarien och Kroatien.

Men efter två segrar så sitter de med ödet i egna händer. De avslutar förvisso med Italien på bortaplan, men de är sämst trea i gruppen.

***

Det är som vanligt med taktiska formationer.

Åtminstone om du frågar tränare.

En lek med siffror när det går åt helvete.

Helt avgörande när det går bra.

***

Och vi gratulerar förstås min fina moderklubb, BK Olympic, som redan är klart för division 2 efter en suverän säsong och några år i trean.

***

Vem tror ni då gjorde bägge målen mot Kroatien?

Jo Inge.

Såklart.

***

Ingen i hela världen kan ta ifrån Lasse Lagerbäck vad han har gjort med Island. Inte någonstans.

Men det var inte så längesen som det fanns rätt många som var exakt så trötta på Lagerbäck som många är idag på Hamrén efter ett dåligt resultat att de bara ville ha bort honom.

I den här bloggen brukade jag påpeka att Lagerbäck tog oss till mästerskap och att det var roligt nog.

Detsamma gäller Erik Hamrén. Uppdraget är att ta Sverige till mästerskap och det spelar egentligen ingen roll hur.

***

Hur många landskamper har vi haft på senare tid som INTE har handlat om Zlatan Ibrahimovics skadekamp mot klockan?

***

Holland, vilket ras!

Twittrade efter VM-kvallottningen att Holland kanske inte var så mycket mardröm som alla befarade. Min polare, Geert den Ouden, har gett mig inside längs med vägen.

De stora stjärnorna är på väg att falna och bakom finns inte lika många starka spelare som det alltid funnits tidigare i den gamla orange fotbollsfabriken.

Dessutom med Danny Blind som förbundskapten och hans tränar/ledarkarriär har sannerligen varit ganska begränsad och rätt mycket vid ett skrivbord.

Men tänk att de är på väg att missa ett slutspel som är så lätt att kvalificera sig till att tillochmed Wales ser ut att fixa det.

***

Sebastian Larsson sa det klokt: vi har satt oss i ett läge som innebär att vi har allt i egna händer även efter den här förlusten.

Vilket ju är lätt att glömma.

***

På ett sätt kan det kanske vara positivt med en smäll inför den oerhört läskiga matchen på tisdag.

För det finns väl knappast en chans i världen att vi kommer få se ett omotiverat och slött Sverige igen? Det kan inte finnas på kartan.

Och eftersom det krävs seger så måste Sverige gå för seger, det kommer inte finnas något underligt mellanläge.

Jag tror inte att Zlatan är frisk nog för spel och jag ser gärna ett 4-4-2, där Berg är en av de två längst fram eftersom han uppenbarligen har formen.

Gärna Sebastian Larsson som offensiv högerback, Källström och Ekdal centralt, Forsberg på ena kanten, Durmaz eller Erkan Zengin (målskytten i Wien) på den andra.

Och full jävla fart framåt från början.

***

Klart nöjd med hur jag, Långe Lundh och Tarlandao tåg en jävulsk språngmarsch längs gångar, taxfreeshop och förbi säkerhets- och passkontroll på Vantaa i Helsingfors för att hinna med vårt anslutningsflyg till Stockholm.

Vi var lite som Sverige i andra halvlek; inget att förlora, visade mod att gå raka vägen mot gate och körde  två på topp med Tarlandao lite släpande bakom.

 

 

Patrick Ekwall

Moskva är ett dårhus på sitt sätt men ingenting förvånar

Ryssland välkomnade oss sådär buttert ryskt som man vill föreställa sig att Ryssland ska vara: regn, mörk himmel, dysterkvist och i den ökända Moskvatrafiken ut till Spartaks nya lyxiga VM 2018-arena drog vi förbi höghuskvarteren där allting är sprucket i och ser ut att falla ihop i spillror vilken sekund som helst.

Jag har aldrig varit här men det när vi navigerar förbi monumentala byggnader, när vi blickar ut över förortskommers där trasiga människor som köar till grönsaksstånden, när vi ser nya Dubaiskrapor på ena sidan och de överdådiga Stalins Sju Systrar på den andra och när vi kryssar fram på en ringlinje mellan Ferraris, Ladas, svarta limousiner och ihoplappade plåtburkar till skåpbilar så ser jag ett Moskva exakt så som jag hade föreställt mig ett Moskva av idag.

Fattigdom, nyrikedom, dåtid, nutid, uppgång, fall och uppgång igen och ekonomisk kollaps på det, flärd i pastell, vardag i grått, money talks, bullshit walks; allt i en enda snårig mix.

Och så lite fotboll på det.

***

Uppgifterna från landslagets stängda träningar når snabbt ut och när hela den svenska träningen var öppen idag så kändes det som om Erik Hamrén inte brydde sig om att mörka något. Om det inte var exakt det han gjorde?

Det var samma spelare i en elva (eller en tia eftersom målvakterna körde för sig själva, men det är såklart Isak som står) som det talats om sen häromdagen.

Jag har inga bekymmer med det, det finns liksom inte så mycket att dölja och jag tror aldrig att en motståndare ändrar sin syn på sitt eget lag utefter hur motståndaren ställer upp. Framförallt gör ju inte  Ryssland det i det här läget.

***

Den stackars tolken på svenska presskonferensen kämpade hårt med Andreas Granqvists Påarpsdialekt.

Hon pustade ut något när hon ändå såg ut att ha rett ut det.

Då ställde Disco, från skogarna i Norrland, en fråga och hon tappade allt.

***

Radisson Royal=världsklass!

Renoverat för 700 miljoner euro för några år sen.

Jag har sällan bott bättre på en landslagsresa.

Däremot väldigt mycket sämre, ibland är det upp och ibland är det ned.

(Och ja, det är jag som har bokat. Inte Lundh. Men det förstod ni)

***

Spartaks nya arena är väldigt fin, men jag kan inte påstå att det är ett imponerande arenabygge på det visat.

Ena långsidan, den mot pressläktaren, är till hälften täckt av svarta kontorsfönster – jag tycker det ger ett klart mindre “skräckinjagande” intryck.

Det kommer förstås vara fullt på arenan, men min insidekille här i Ryssland säger att det är väldigt sofistikerad stämning på landskamperna i Moskva.

Helt ok stämning, men inte öronbedövande.

***

När vi äntligen hittade Staffan Olsson.

***

A good day to die hard spelades delvis in på vårt hotell.

***

De ska såklart bli intressant att se hur Sverige tacklar matchen.

Den känns förstås lite läskig på förhand eftersom ryssarna absolut måste gå för en seger och jag ogillar att de sparkade Fabio Capello eftersom han uppenbarligen var en smärre katastrof på posten och eftersom hemmaspelarna kan komma att få en boost med ny (och rysk) förbundskapten.

Men kan vi ta oss ut stormen helskinnade så kan vi absolut såra ryssarna.

Vi hade det jobbigt på Friends under första delen av matchen men blev allt bättre och borde ha vunnit den matchen (Sebastian Larsson missade en straff) – och då var Zlatan inte med.

Jag är dessutom extremt nöjd med ett kryss, för det innebär att vi kan hålla ryssarna bakom oss även med en förlust mot Österrike.

Sen hoppas jag att Österrike vinner imorgon mot Montenegro, för då känns de i princip klara för EM när de springer in på Friends på tisdag.

Det kan ge Sverige en fördel.

Jag säger 1-1 här i Moskva, precis som i Stockholm, men det är väldigt ovisst eftersom det är svårt att veta var ryssarna står.

Och med viss skräck minns jag EM 2008 då vi kände att vi ändå skulle ha en rätt bra chans mot Ryssland men blev totalt blåsta av banan.

***

Fotbollskanalen On Tour har aldrig nått högre höjder.

***

Jag konstaterar, utan att på något vis vara överraskad, att många mediala förståsigpåare som aldrig ens varit i närheten av en presskonferens, jobbat med eller suttit i en intervju-situation med Zlatan Ibrahimovic nu vet exakt på pricken hur man egentligen skulle ha gjort eller inte ha gjort.

Fascinerande.

***

 

För övrigt lever vi i helt sjuka tider där delar av en historielös omvärld tappat alla tänkbara omdömen och basala mänskliga värderingar.

Det kan vara lätt för mig att sitta här och säga på överdådigt hotell i galenskapens högborg.

Men det kan inte vara svårt att känna sympati med hårt drabbade människor på flykt och åtminstone försöka bidra på något vis.

Så förblindade av omänsklighet må vi aldrig bli.

 

 

Patrick Ekwall

Lundh vs Zlatan. Igen. Jag är inte förvånad.

Det är tre år sen Friends Arena slog upp portarna.

Jag var där på den alldeles sanslöst usla invigningen och jag minns att vi klampade oss fram i lerdynga, grävskopor, bräder och tvingades gå i evigheter innan det ens fanns en möjlighet att ta sig därifrån.

Kommunikationerna har börjat fungera nu.

Men hela Arenastaden (som den heter) är än idag en enda stor byggarbetsplats.

Jag tyckte det var en skymf att man slog upp en stor evenemangsarena utan att bry sig ett dugg om hur besökarna skulle ta sig, därifrån eller hur omgivningen såg ut.

Det var tre år sen.

Och ingenting känns klart.

Jo, hus med lägenheter står klara, ett och annat kontor och några restauranger har öppnat men i övrigt är det fortfarande en Byggarbetsstad mer än en Arenastad.

Och parkeringshuset är “klart” även om jag var väldigt nära att välta ned ett par elektriker som jobbade febrilt bakom ett par dörrar som inte riktigt fungerade.

Men gräset inne på arenan verkar vara helt OK nuförtiden.

Du får vara glad för det lilla.

***

Jimmy Durmaz som 10:a i ett 4-2-3-1 eller 4-5-1.

Tja, varför inte.

Det känns absolut som en intressant lösning. Med tanke på att Jimmy varit framgångsrik som en av tre mittfältare förut, med tanke på hans spelstil och med tanke på motståndet.

***

Och så blev det Lundh vs Zlatan. Igen.

Oavsett vems sida du väljer så känns det tröttsamt, mycket för att det är onödigt men också för att det tar sig sådana proportioner; vi hade kunnat klara oss utan den beefen inför öppen ridå.

Till skillnad från många andra är jag inte direkt förvånad att det blev som det blev den här gången.

Beefen fanns sedan tidigare, det vet vi ju alla.

Och med DEN kritiska Café-artikeln (som prydde omslaget senast när Zlatans närmaste omgivning nog trodde att det skulle röra sig om hans parfym) i grunden inför dagens presskonferens så var det solklart att det vilade en provokativ feeling i luften.

Zlatan Ibrahimovic kunde inte hålla igen vad han tyckte och tänkte eftersom att hålla igen har aldrig varit hans starkaste gren och eftersom han aldrig någonsin tidigare har lyckats hålla igen.

Ibland tycker vi det är underhållande när det inte drabbar oss själva, ibland är det plumpt och ibland handlar det mest om vem som drabbas.

Den där gången när Zlatan tyckte min parfym luktade illa, som är ett osannolikt betittat klipp på Tuben, så gjorde Bladet ett uppslag över två sidor för att de “tyckte det var en kul grej”.

När Zlatan bojkottade Laul, som aldrig fick ställa en enda fråga, var det sällan värt en offentlig rad någonstans och man låtsades hellre att det regnade.

Det var ett onödigt ovärdigt utspel av det svenska landslagets lagkapten, det var osexigt och ocharmigt som aldrig förr och det var mest obehagligt att han önskade att någon annan skulle må dåligt när han lyckades.

Och det var direkt osmart av landslagschefen, Lasse Richt, att hävda att frågan inte var relevant för det var den i ett sammanhang som redan berörts och frågor av det slaget (inte minst den här) har ställts ett stort antal gånger utan problem.

Vem som helst på idrottens allra högsta nivå vet att frågor kommer ställas som kan uppfattas som dumma eller irrelevanta, men det är upp till den utfrågade att ha ett bra och relevant svar; Formulär 1A i vilken simpel kurs i mediahantering som helst.

Frågan  var vare sig aggressiv, raljant, kritisk eller snaskig.

Men Lundh hade kunnat fråga om vad Zlatan tyckte om vädret ute och han hade kunnat uppfatta det som provocerande.

För att det handlar såklart inte om frågor utan någonting helt annat på ett personligt plan som triggar.

Rätt många har hamnat i den zlatanska eldgivningen genom åren. Ledare, domare, spelare, kollegor och jag har själv varit där några gånger genom åren.

Vi tycker vad vi vill om det, men vi vet att det är så.

Det är också en del av utmaningen med att sitta i intervjusituationer one-on-one med Ibrahimovic – du vet att det kan brinna till ibland, du vet att det kan sluta hur som helst och ibland måste läsa av läget under tiden.

Det finns en del fotografkollegor som kan intyga att Zlatan brunnit mot mig när jag ställt frågor som inte riktigt passat, speciellt efter tjafset i Bremen under VM 2006 men också frågor om den nysläppta boken inför en landskamp i Köpenhamn.

Under de tidiga åren var det ett och annat knivskarpt telefonsamtal som kunde beröra kommatecken, betyg eller en formulering i ett inslag.

Och – för att ta ett färskt exempel –  efter ligacupfinalen i Paris stod jag på dyrt inköpt länkposition för att göra intervju efter segern.

När Z kom ut tittade han på mig lite trött och sa att “du ska inte få den äran”…jag vet inte helt säkert varför, men det kan ha varit att han retat sig på något jag hade skrivit eller att han varit på dåligt humör.

Jag har aldrig tyckt att det varit särskilt lustigt, men ibland får man leva med mothugg, glömma och gå vidare. Framförallt med den här spelaren.

Däremellan har jag gjort väldigt många intervjuer med Ibrahimovic som åtminstone jag tyckt har varit ganska bra, avslappnade och värda att lyssna till.

Inte fan ska en lagkapten svara så som han gjorde på podiet på Friends, det är nog till och med landslagets representanter eniga om även om de tycker att Lundh är en jobbig jävel.

Och inte ska han alltid komma undan med att Zlatan är Zlatan. Men Ibrahimovic är inte en helt vanlig lagkapten och svarar som han vill, hur han vill, när han vill.

Svenska Fotbollförbundet är så beroende av sin megastjärna, på alla tänkbara sätt, att det skulle vara en smärre katastrof om man kom på kant med honom.

Alla vet det. Inklusive Zlatan.

Han svarar som han vill, ingen kan stoppa honom från att göra det.

Ibland är det roligt.

Men den här gången var det inte särskilt kul, inte ens en knähund behöver tycka det.

Jag känner mest att jag kunde ha varit utan den rätt osmakliga avslutningen vi fick på presskonferensen.

Zlatan kunde valt att svara annorlunda eller avstått från att svara alls.

Och Lundh ska givetvis få ställa vilka frågor han vill men är så pass klok (det vet jag) att han visste att just den här gången så såg Zlatan ett rött skynke när han såg Olof i lokalen.

Det bästa hade varit om de två tagit ett snack sinsemellan och rensat luften, då hade vi sluppit det “drama” som de nu blivit av hela grejen.

Jag hade kunnat vara medlare, jag som kan min 1 X 2.

***

Spikat nu med journalistlandskamp på tisdag mot Österrike och jag gör en Kim Källström: tillbaka i truppen efter att helt utan grund ha plockats bort som föredetting.

***

Tänk att Micke Antonsson och ett gäng andra FCK-spelare åkt över bron för att se Malmö-Celtic.

Malmö är det närmaste Champions League som FCK kommer i år.

***

Sen är det som det är med att ge sig in via Twitterdebatter i frågor som berör Zlatan (och Lundh).

Det är två läger, där det ena tycker den andra är en idiot och vice versa.

Mellanlägen existerar inte.

***

Annars gillade jag hur Zlatan utstrålade värme och gåshud när han, på min fråga, formulerade sina känslor kring Champions League-mötet Malmö FF-Paris SG.

Nu kom det och annat helt i skymundan för att Zlatan ville att Lundh skulle ha ont i magen.

***

Jag tror också att Z kan ha blandat ihop åsikter och personer.

Det var jag som tyckte att Sveriges i särklass största personlighet inte skulle stå som symbol för norska lågpriskedjan Dressmann och sockervattnet Vitamin Well.

Det tycker jag fortfarande och står för det, men Olof tyckte annorlunda.

Det går inte att alltid tycka lika.

***

Nya intervjuer torsdag morgon, sen bär det iväg till Ryssen.

Jag ser fram emot en match som kommer att bli sjukt intressant.

Har bara ett tips som jag tror kan ge pengarna tillbaka på sin höjd: Wernbloom varnad inom första 12 minuterna.

Någon som sätter emot?

***

Min feeling är att det kommer bli extremt tufft i Moskva och att vi där får rädda vad som räddas kan.

Men jag tror vi tar Österrike på Friends på tisdag.

Det är nu det avgörs, det är tydligt så.

På Nationalarenan som är en byggarbetsplats, tre år efter det att arenan invigts

 

 

 

 

 

 

 

Patrick Ekwall

Därför tror jag Hamrén satsar på Wernbloom

Planering är alltid A och O. Alltid.

Så idag hann jag med effektivt kontorsverksamhet en timme innan jag drog till Stockholm Stadion för intervjuer och landslagsträning, direkt därifrån till Bromma Blocks för inhandling av höstjacka till Tindra, 2 år, samt en kvick hamburgerlunch.

Full fart därifrån till resebyrå inne i stan för bokning av resa över julen, lite svår shopping downtown, hem till dagishämtning, lite kontorsjobb, hem till middag, ombyte till fotbollskläder, tillbaka till kontoret oc en PÅDDEN-imspelning via Skype med Olsson som är Los Angeles, full fart till Djursholms IP för fotbollspas med FC Samp, snabb dusch, på med kavaj, skjorta, slips och en direktare vid 22:38 utanför spelarhotellet med Pontus Wernbloom.

Däremellan all tänkbar planering via mobilsamtal i bilen mellan alla olika stationer.

***

Hur jag tror att Erik Hamrén väljer att starta mot Ryssland:

Isaksson – Pierre B, Granen, Erik J, Martin O – Emil Forsberg, Albin Ekdal, Pontus Wernbloom, Erkan Zengin – Zlatan, Berg.

Jag tror alltså att INGEN U21-pelare går rakt in i laget, möjligen Isaac Kiese-Thelin om Hamrén vill välja lite mer tyngd. Tror dock att Marcus Berg kan passa som handsken i en match där Sverige lär bli tillbakatryckt och får tänka kontring och/eller spela bakom försvarslinjerna.

Jag tror också att förbundskaptenen går på Wernblooms rutin före Oscar Lewicki, när det nu gäller Ryssland i Moskva. Och jag tycker inte att det valet är så underligt.

Inte för att jag tror att Lewicki hade gjort bort sig – och han har en härligt schwarzig inställning: jag är här för att spela, annars kunde jag stannat hemma – men det kan blåsa rätt friskt när ryssarna sätter fart i en “vinna-eller-försvinna”-match och då förstår jag om Hamrén helst vill att folk ska kunna hålla Pontus Wernbloom i handen.

***

Humor att Berg häcklats av sina landslagskamrater för att han gjorde “en Zlatan” (eller “en Ljungberg”, ni som minns tiderna med bubbelpool istället för träning) och tog en vilodag träningsdag 2.

***

Isaac Kiese-Thelin har inte spelat mycket i ligan för Bordeaux den här säsongen, men har startat alla matcher i Europa League-kvalet.

***

När John McEnroe säger att Nick Kyrgios måste sluta “bete sig som en idiot på tennisplanen” så är det ju rätt stor humor.

***

När Friends Arena paniköppnade med den där praktusla invigningen så fick publiken trampa sig fram i ett enda stort område av byggnadsställningar.

Det var tre år sen och det var en skymf mot allt och alla att kasta upp arenan innan allting var klart runtomkring; vi skiter väl i hur ni tar er hit eller därifrån, vi bryr oss väl inte om allt är kaos runtomkring.

Som sagt, tre år sen.

Men det är fortfarande en ogästvänlig byggarbetsplats och när Nationalarenan välkomnar sina gäster så är det till ett område som ser ut som ett industriområde under uppbyggnad.

***

Det här jobbet har tagit mig till hörn i världen som du aldrig skulle se och uppleva.

Typ Moldavien. Eller San Marino.

Och vissa ställen har varit mer frekventa än andra, jag tror att jag varit i Portugal och Turkiet ett tiotal gånger.

Men aldrig Ryssland, konstigt nog.

Men imorgon lyfter vi mot Moskva, jag, Tarlandao och Långe Lundh.

***

Tre poäng på de här två matcherna mot Ryssland och Österrike, sen är det nästan klart med EM nästa år i Frankrike.

Vi är fyra poäng före ryssarna, vi kan förlora i Moskva och ändå håll dom bakom oss.

Två matcher kvar, absolut. Men alla topplagen möter skräpet i gruppen och bör gå rent i de två sista matcherna, även om det är ett jobb som ska göras som exempelvis Ryssland misslyckats att göra.

Efter Ryssland/Österrike har Sverige Lichtenstein borta och Moldavien hemma.

***

Landslagsveckans citat så här långt:

“Jag har tonat ned”

(Olof Lundh)

***

September blir för övrigt oerhört intressant med de här två landskamperna, allsvenska striden och ett svenskt lag i Champions League som inleder med möten med – Paris SG och Real Madrid.

Det finns värre saker att planera för.

 

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå