Så mycket Moskva fick det bli när jag var i stan för första gången.
Det kändes ändå som om det fick räcka.
***
Jag säger inget om en uddamålförlust i Moskva och vi ska inte glömma att det är väldigt sällan som Erik Hamréns landslag vinner bortamatcher mot kvalificerat motstånd.
Irland 2013 (2-1) är den match som är ett av få undantag i den statistiken.
Så, en förlust (eller snarare en icke-vinst) kan inte överraska någon.
Kanske var det därför Erik Hamrén fick för sig att dra till med en taktisk uppställning som visade sig vara ett kapitalt misslyckande och som blev just exakt en UPPSTÄLLNING.
Sverige stod och tittade på i en halvlek när Ryssland sprang och spelade fotboll.
Det talades om en rysk anstormning i början av matchen, den kom aldrig – det svenska laget lät den komma.
Elva svenska spelare stod och tittade på när ryska spelare stod helt ostörda och matade bollar, antingen på jätten Dzouba eller ut mot kanterna där deras ytterbackar lugnt hade vandrat upp; det var som att stå i en pistolduell, vänta in skotten och hoppas kunna fånga kulorna med händerna. Och aldrig skjuta tillbaka.
Ryssarna är inte bra just nu men att spela fotboll utan tillräcklig kraft i motstånd klarar vem som helst på den här nivån.
Så fegt, lågt och passivt går det inte att möta Ryssland på bortaplan och det var ett taktiskt självmord.
Jag utgår från att tanken inte var att sätta sig i knät på Andreas Isaksson men i grunden var 4-5-1-försöket en sån där skrivbordsprodukt som innebar att man försökte vara smartare än nödvändigt, när verkligheten var mycket simplare än så.
Vi försvarade så lågt att det fanns två alternativ till anfallsspel när vi erövrade bollade: försöka spela runt på minimala ytor utanför eget straffområde eller dra iväg en lycka-till-boll långt upp mot en helt isolerad Zlatan Ibrahimovic.
Eller det tredje, en hög inspark på planerad yta som Pontus Wernbloom eller Zlatan kanske skulle kunna toucha vidare till…någon som inte riktigt ville ta sig över mittlinjen.
Det blir som att spela tennis mot en cementvägg, bollen kommer tillbaka. Och tillbaka. Till slut går det rakt igenom.
Alla matcher påverkas av resultatet men andra halvlek gav ett smärtsamt besked på hur enkelt det gick att såra detta relativt mediokra ryska lag: högre press (eller mer än obefintlig press) och smartare räckte långt, till slut 4-4-2 och 4-3-3.
Vi kunde ha fått en pinne med oss om in målvakten Akenfeev återigen stått ivägen: för Marcus Bergs volleyskott och Emil Forsbergs skott utanför straffområdet den här gången, straffräddningen på Friends förra gången.
Men vi låg i en brygga efter första halvleken och det gav oss också ryssarna extremt vassa möjligheter att göra ytterligare mål.
Och vi satte oss i den knipan för att vi kom med ett överarbetat taktiskt upplägg och med spelare som aldrig fann sig tillrätta i det.
Vem som helst förstår säkert att det inte var tänkt att det skulle se ut som det såg ut och du kan förstås alltid lägga all skuld på spelarna som såg smått förlamade ut från början.
Men det ingår i en ledares uppgift, i allra högsta grad, att välja rätt spelare och se till att de är motiverade.
***
Det är roligt med betyg och hur man kan se på matcher/spelare.
Några kände att Pontus Wernbloom och Jimmy Durmaz var totalt misslyckade.
Andra att de tillhörde Sveriges absolut bästa spelare.
Wernbloom hade sin roll och den kan vi, den handlar om att förstöra för motståndaren och bana väg med tyngd…ibland är det mest småfult, men ibland är det just sådant vi gärna uppskattar när det kan hjälpa vårt eget lag.
Men MED bollen var Wernbloom för svag i sin position. Han slog en fantastisk djupledspassning som friställde Emil Forsberg i 2:a halvleks inledning men gav bort alldeles för mycket.
Durmaz hittade aldrig rätt som offensiv mittfältare, han skulle vara en länk mellan mittfält och Ibrahimovic men den kedjan brast hela tiden.
Dels överarbetade han en del situationer, dels var han rätt vilse i försvarsarbetet och visste inte riktigt om han skulle fram, tillbaka, hit eller dit.
Det var när Durmaz gick ut på kanten som han var väldigt bra på slutet, tog sig på egen hand förbi sin kille och hade några inlägg som sårade det ryska försvaret.
Rätt svårbedömt, om du frågar mig.
Usla? Nej. Bäst? Aldrig.
I mina ögon var Forsberg och Albin Ekdal Sveriges främsta spelare.
***
Vårt fantastiska Radisson Royal i Moskva hade hissmusiksjazz i bakgrunden överallt – men en sån där dovt rasslande visptrumpinne.
Måste fråga Olsson om trumvispen, känns som om den är en döende art.
***
Norge stod nästan utslaget i en ringhörna inför dubbelmöten med Bulgarien och Kroatien.
Men efter två segrar så sitter de med ödet i egna händer. De avslutar förvisso med Italien på bortaplan, men de är sämst trea i gruppen.
***
Det är som vanligt med taktiska formationer.
Åtminstone om du frågar tränare.
En lek med siffror när det går åt helvete.
Helt avgörande när det går bra.
***
Och vi gratulerar förstås min fina moderklubb, BK Olympic, som redan är klart för division 2 efter en suverän säsong och några år i trean.
***
Vem tror ni då gjorde bägge målen mot Kroatien?
Jo Inge.
Såklart.
***
Ingen i hela världen kan ta ifrån Lasse Lagerbäck vad han har gjort med Island. Inte någonstans.
Men det var inte så längesen som det fanns rätt många som var exakt så trötta på Lagerbäck som många är idag på Hamrén efter ett dåligt resultat att de bara ville ha bort honom.
I den här bloggen brukade jag påpeka att Lagerbäck tog oss till mästerskap och att det var roligt nog.
Detsamma gäller Erik Hamrén. Uppdraget är att ta Sverige till mästerskap och det spelar egentligen ingen roll hur.
***
Hur många landskamper har vi haft på senare tid som INTE har handlat om Zlatan Ibrahimovics skadekamp mot klockan?
***
Holland, vilket ras!
Twittrade efter VM-kvallottningen att Holland kanske inte var så mycket mardröm som alla befarade. Min polare, Geert den Ouden, har gett mig inside längs med vägen.
De stora stjärnorna är på väg att falna och bakom finns inte lika många starka spelare som det alltid funnits tidigare i den gamla orange fotbollsfabriken.
Dessutom med Danny Blind som förbundskapten och hans tränar/ledarkarriär har sannerligen varit ganska begränsad och rätt mycket vid ett skrivbord.
Men tänk att de är på väg att missa ett slutspel som är så lätt att kvalificera sig till att tillochmed Wales ser ut att fixa det.
***
Sebastian Larsson sa det klokt: vi har satt oss i ett läge som innebär att vi har allt i egna händer även efter den här förlusten.
Vilket ju är lätt att glömma.
***
På ett sätt kan det kanske vara positivt med en smäll inför den oerhört läskiga matchen på tisdag.
För det finns väl knappast en chans i världen att vi kommer få se ett omotiverat och slött Sverige igen? Det kan inte finnas på kartan.
Och eftersom det krävs seger så måste Sverige gå för seger, det kommer inte finnas något underligt mellanläge.
Jag tror inte att Zlatan är frisk nog för spel och jag ser gärna ett 4-4-2, där Berg är en av de två längst fram eftersom han uppenbarligen har formen.
Gärna Sebastian Larsson som offensiv högerback, Källström och Ekdal centralt, Forsberg på ena kanten, Durmaz eller Erkan Zengin (målskytten i Wien) på den andra.
Och full jävla fart framåt från början.
***
Klart nöjd med hur jag, Långe Lundh och Tarlandao tåg en jävulsk språngmarsch längs gångar, taxfreeshop och förbi säkerhets- och passkontroll på Vantaa i Helsingfors för att hinna med vårt anslutningsflyg till Stockholm.
Vi var lite som Sverige i andra halvlek; inget att förlora, visade mod att gå raka vägen mot gate och körde två på topp med Tarlandao lite släpande bakom.