0-4 i Vigo såklart och faktiskt även 1-1 mot Luxemburg i en av Åby Ericssons sista landskamper.
Men haveriet mot Österrike på Friends är – sett i ett historiskt perspektiv – det allra största fiaskot med ett svenskt fotbollslandslag på hemmaplan i modern tid.
I en match som gällde en EM-plats.
Så illa är resultatet, så illa är prestationen, så enkel är matematiken.
Därför är det ingen sensation att knivarna slipats och drevet går…du kan tycka exakt vad du vill om det, men det kan inte komma som en överraskning för någon.
Egentligen är det DET som förvånar mig mest, och det säger ju inte lite en kväll som denna, att så få i landslaget ville eller kunde se vidden av vad de nyss presterat.
Förbundskapten Erik Hamrén tog inget ansvar efteråt, om jag förstod svaren på frågorna korrekt tyckte han ändå att Sverige gjorde en hyfsad första halvlek om det inte hade varit att man gått bort sig på två inkast eller om man bara hade gjort mål på sina chanser.
Och de allra flesta spelare jag talade med lät som ett envist monotont eko när de tyckte att “vi började matchen bra”.
Du kan fan inte komma ut efter 1-4 i röven på hemmaplan, efter den förnedringen, den kollapsen och betona att “vi började matchen bra”.
För ingenting är bra när du ramlar dit på en inkastvariant som de brukar kunna läsa i Gothia Cup, när Kim Källström får i uppgift att bevaka nickspecialisten Janko på ett långt kast eller om du sett ditt lag fullständigt ramla ihop, kollapsa och gå i tusen bitar.
Känner du att du ändå var bra i åtta minuter, håll det för dig själv. Tack.
För mig är det en gåta att Erik Hamrén efter de här två fiaskomatcherna inte är i närheten av att ta på sig någon som helst skuld eller ansvar. Jag vet att han vet att han är ytterst ansvarig.
Men mot ryssarna var det spelarna som inte gjorde vad de skulle och nu “började vi matchen bra”…han som gärna betonat hur viktigt det kan vara att avsluta den bäst.
Erik Hamrén borde inlett med att be om ursäkt för vad hemmapubliken fått genomlida när hans lag föll i tio tusen små skärvor i en match som skulle “säkra” en EM-plats, det hade varit klädsamt inför rätt många om han åtminstone ville ta något som helst ansvar för att det gått som det har gått och det är inte konstigt om frågan om hans fortsättning som förbundskapten vibrerar i luften.
Inte efter den här förnedringen, inte efter att Sveriges EM-chanser kraftfullt har satts på spel.
Jag säger inte att Hamrén ska avgå för möjligheterna existerar fortfarande men i känslosvallet efter det här monumentala fiaskot – på rätt många plan, inte bara spel- och resultatmässigt – så är det inte underligt att frågan dyker upp.
Vi har i det här kvalet tre segrar, mot Moldavien (borta), Lichtenstein (2-0, hemma) och Montenegro (hemma). Vi har förvisso några oavgjorda men du ligger inte direkt i pole position med tre segrar mot de nationerna och ÄNDÅ kan det gå, då inser vi att det aldrig varit enklare att gå till EM.
Precis som Fabio Capello kunde ifrågasättas och tvingas avgå i Ryssland så kan förstås Erik Hamrén ligga risigt till nu.
Sett till resultaten, inget annat. Det är de som räknas, det vet Hamrén och de har inte varit tillräckligt bra hur många “OM vi hade gjort mål på chanserna” eller “vi började bra” du än upprepar.
(Och vi vet alla var i tabellen som Ryssland ligger just nu.)
***
Ibland får du konfirmerat att du upplever skeenden så väldigt annorlunda.
Jag tyckte det var helt ofattbart att Sverige kom in med exakt samma håglösa lag efter DEN halvleken.
Jag såg inte vad Hamrén/spelare såg och det stod 0-2 på tavlan i en halvlek som slutade i kalabalik med så många spelare som varken trodde på sig själv eller på någon annan.
Byyyyyt! Gör något. Försök något.
In med Lewicki eller Wendt eller Kiese-Thelin eller Khalili eller Durmaz eller Robin Olsen eller med säkerhetschefen Janne Gustafsson eller vad fan du vill.
Skaka om! Gör om! Hitta på något! Försök! Få liv, få blod! Nååååågot!
Nej, vi kör vidare med samma gäng för “de började ju matchen bra”.
Erik Hamrén gjorde sitt första byte med 20 minuter kvar, det andra med tio kvar och under matchens sista minuter petade han in Jimmy Durmaz som vänsterback.
Sett till hur första halvlek sett ut (bortsett från de första åtta minuterna) så hade jag applåderat TRE byten i paus. Inte alls för saken skull, utan för att det behövdes, för att det krävdes NÅGONTING som åtminstone stavas f-ö-r-ä-n-d-r-i-n-g.
Men det är uppenbart att vi ser och upplever det annorlunda, jag kan köpa det även om jag måste säga att det förvånade mig oerhört den här gången.
***
Ja, jag tyckte det var en bra startelva. På pappret.
Men det lät bättre än det var.
***
“Vi har de spelare vi har”, sa en ledare till mig efteråt.
Jovisst.
Men Erik Hamrén har gjort samma misstag som de flesta andra förbundskaptener (Åby på 70-talet, Tommy Svensson efter 1994 och Lagerbäck på slutet), han har hållit fast i sina gamla beprövade kort lite för länge och när de tagit slut har det varit för sent.
Kim Källström, Pontus Wernbloom, Sebastian Larsson, Micke Antonsson…det känns inte som om de spelar en avgörande positiv roll mot bättre motstånd längre.
Martin Olsson visade sig alldeles för långt ifrån form (av förklarliga skäl) men Hamrén vägrade släppa honom till förmån för Wendt/Augustinsson. Vilket nästan blev förödande sett till en hel del avgörande situationer.
Jag tyckte det var helt rätt satsa på Larsson som högerback och låta Emil Forsberg få mycket speltid, inget snack om det.
Och jag tror inte att U21-spelare som Lewicki, Milosevic eller Khalili vänt upp och ned på världen här och nu. Eller för den delen Quaison, Hiljemark, Guidetti, Augustinsson.
Den inskolningen skulle gjorts tidigare, framförallt förra året när vi tydligt började se åt vilket håll det lutade.
Så, visst, du har de spelare du har. Men också de spelare du har valt.
***
Zlatan Ibrahimovic stannade i mixade zonen, lugn och sansad.
På slutet undrade han om jag var glad för att det gått åt helvete.
Det var nog mest på skämt och vem som helst som följde mitt Twitterkonto (eller läst denna text) vet att jag var mycket. Men inte just glad.
***
1-2, 1-2, 1-2 i Italien-VM med Costa Rica på toppen är förstås ett annat historiskt praktfiasko.
Men det var ändå i ett VM-slutspel.
Nu talar vi om det lättaste mästerskapskvalet i modern historia och Sverige förlorade med 4-1 i en match som sannolikt var helt avgörande för en EM-plats.
Mot Österrike.
Men det började ju bra.