Det kom ett brev från Perssons Begravningsbyrå

Brevet berättade att min pappa hade gått bort.

Inte mycket mer än så och att jag var enda barnet.

Det må låta simpelt men det enda jag sörjer är att jag fick leva stora delar av mitt liv utan min pappa.

Han valde att strunta i mig när jag var ett väldigt litet barn och det fanns aldrig några rejäla tendenser till att han ville förankra någon ny kontakt, även om jag då och då gjorde försök…och öppnade dörren långt efter det att jag fyllt 30.

Senast vi sågs var drygt 15 år sen när Wilma, 16 år, var nyfödd. Jag åkte till Landskrona och sa att “det här är ditt enda barnbarn, kan man få önska åtminstone ett vykort den 28 april varje år, när hon fyller år?”

Det gick ett par år. Det kom ingenting.

Wilma ritade en teckning till sin farfar som vi skickade. Inte ett ljud.

Där och då bröt jag för evigt.

Min pappa skrev ett brev på fyra-fem meningar, allt i versaler, som han skickade i mitt namn till Tv4. Han förklarade att hans fru hade dött halvåret innan.

Jag ringde upp. Han ville inte prata om det. Han ville inte prata om någonting. Kanske hade han redan hunnit bli sjuk, kanske inte. Efter alla år av tomhet, jag orkade inte ta det vidare.

Jag har ingen aning varför det blev som det blev, det är för mig obegripligt bortom alla horisonter att man som förälder suddar ut sitt enda barn och minst lika sorgligt att du som vuxen människa även väljer att inte ägna en tanke åt ditt enda barnbarn.

Människor fungerar annorlunda, det är inte underligare än så, och det finns ingenting som säger att du nödvändigtvis måste vara, tänka eller värdera som din pappa.

Blod är säkert tjockare än vatten, men livet tar sig olika former, du lär dig leva med det och det som funnits har ändå knappt existerat mer än på ett papper hos en myndighet.

Det vilar en sorts tragik i att det känns som om en avlägsen släkting har dött. Det råder en olustig känsla i mitt inre att jag inte sörjer min egen pappa.

Men det är som det är, blev som det blev.

Och till slut kom det ett brev från Perssons begravningsbyrå, thats it.

Jag åker till Landskrona måndag morgon för att begrava min pappa. Wilma, 16 år, insisterade att hon skulle få följa med.

Det är min pappa, Wilmas (och Tindras) farfar, och hur det än blev så vore det ovärdigt att inte ta farväl.