Eller så är det jag som blivit för gammal.
Jag vill minnas att Wilma, 16 år, satt lugnt och stilla i fyra timmar med en legobit i handen när hon var en liten plutt (men jag kan också ha glömt).
Den här, nytillkomna familjemedlemmen, är different story.
Hon är överallt. Hela tiden.
Hoppar, klättrar, springer, röjer, slår kullerbyttor, kastar bollar, jagar ballonger.
En dag med Tindra, 2 år, är ett bra träningspass för en 50-åring.
“Pappa, gör kullejbjytta”, säger hon.
“Pappa kan inte”, svarar jag (och det är inte ens en vit lögn).
“Pappa håva (som betyder sova)”, säger Tindra då.
Jag kämpar.
***
Östersund upp i allsvenskan och det kändes lite som att det skulle ske vilket år som helst.
ÖFK har gått sin egen väg och jobbat proffsigt och väldigt tydligt med sitt projekt.
Å ena sidan kan man förstås tycka att det är lite halvtrist att man köpt in en främlingslegion för att nå framgång och inte gjort det med en genuin satsning på regionens spelare.
Å den andra: vad hade det funnit för val som hade gett en allsvensk plats?
I ärlighetens är rätt många allsvenska lag i bra mycket större upptagningsområden än Jämtland mest inköpt från andra länder, även om det finns undantag.
Dessutom är det inte så lätt som det låter att dra ihop ett lag via utländska akademier och sen dra hela vägen till allsvenskan.
Det har Östersund lyckats bättre med än någon annan i Sverige och jag älskar verkligen klubbens kulturella projekt som spelarna måste vara en del av, via sina avtal.
Klubben har dessutom haft en och samma tränare, engelsmannen Graham Potter som är allt annat än brittisk i sin fotbollsideologi, under fyra år. Hela vägen från division 2 upp i allsvenskan.
Och ordförande Daniel Kindberg är en skön visionär på alla sätt som jag tror kan berika den allsvenska fotbollen.
Östersunds avancemang innebär att vi nästa år kommer ha tre norrländska lag i allsvenskan, eftersom Gefle och Gif Sundsvall klarar sig kvar.
Har det norrländska fönstret någonsin stått på så vid gavel?
Men det är nya tider och här tror jag att det smått förhatliga konstgräset spelat stor roll. För det har gett klubbar längre norrut större och bättre förutsättningar.
Det hade inte varit lika lätt att bygga ett allsvenskt lag i Östersund i ett tält eller på en grusplan under en säsong som numera kräver att du tränar och spelar på fullstor plan året runt.
Det är klart att det svider lite vassare i lungorna under ett träningspass i februari, jämfört med hur det är vid samma period i Skåne.
Men träningsunderlaget är detsamma.
Vi kan tycka vad vi vill om konstgräs och att det i alltför snabb utveckling blivit ett underlag för tävlingsmatcher på högsta nivå, men det har varit fantastiskt som hjälpmedel i fotbollens utveckling. Framförallt lite längre norrut.
Det ska bli intressant att se vad Kindberg och Co har i kikaren när de nu tar steget upp i allsvenskan, ett steg som är större än vad många tror men som inte längre är om natt och dag.
ÖFK kommer bli en färgklick i allsvenskan, för det är en klubb som inte är som alla andra och det kan vara nog så spännande.
***
Jag var en av drygt 43.000 på plats och skrev DEN HÄR krönikan i Getingen om vad som väntar i slutomgången efter IFK Göteborgs 2-1-seger mot AIK.
Kuliss kan betyda mycket och hade den här matchen spelats inför 12.000 på Friends hade vi undrat vad det var frågan om, för så uselt var det tekniska utförandet att vi understundom inte trodde det var sant.
Men matchers betydelse har i ännu högre grad sin betydelse och då behöver det inte spela någon roll om bollar seglar i väg snett, vint och oftast i luften längs med etage 32. Det är skitsamma när det bara handlar om att inte förlora.
Och det är klart att IFK Göteborgs kvittering direkt efter AIK:s ledningsmål hade en avgörande psykologisk betydelse.
Det drog ned hemmalagets touch av eufori i källaren.
Samtidigt som det höjde IFK Göteborg, inte minst Gustav Engvall.
Känslan var att IFK Göteborg ville vinna och att AIK helst inte ville förlora. Blåvitt såg möjligheterna och agerade smartare över hela planen, Solnalaget såg ängslighet: stressat, slarvigt, lite på chans – framåt såväl som bakåt.
Det blev också väldigt tydligt att Andreas Alm i slutändan inte hade spets nog i sin trupp för att bryta ned IFK Göteborg. När Ebenezer Ofori saknades, när Nils Eric Johansson inte fanns att hålla i handen och när Jos Hooiveld gjorde sin sämsta match sen återkomsten – då fanns det inte kraft, speed och vass egg nog att bryta ny mark med.
Då fick AIK hoppas att Henok Goitom, Stefan Ishizaki eller Mo Bangura löste något på egen hand.
Det är inte lätt att i normala fall, även om det skett en hel del under 2015. Mot IFK Göteborg är det som svårast.
När Engvall, som gick på vatten, skottchippat in sitt andra mål så var AIK ett lätt byte för göteborgarna.
***
Ja, Östersunds FK har gjort något stort.
Men det är ingen sensation. Inte sett till hur Superettan såg ut i år.
J-Södra och ÖFK var väl snarare favoriter till att ta de två översta platserna.
Och historiskt sett – åtminstone i hyggligt modern tid – så är förstås resorna till allsvenskan som Ljungskile, Derby, Falkenberg, Assyriska och ytterligare några andra gjort lite mera Åshöjden.
***
Någonstans var det lite befriande att se Malmö FF i en Champions League-match som var på riktigt. Och inte så mycket uppvisning.
Så som Åge Hareides lag bröt ned Sjakhtar Donetsk var så som svenska lag genom åren tagit stora europeiska segrar förut.
Det ska bli intressant att se vad MFF kan göra mot brasseukrainarna i Lviv.
***
Albin Ekdal missar alltså Danmark och vi börjar snart hamna i ett läge där Sverige ser väl skadeskjutet ut inför det avgörande play off-mötet.
Är det kanske lika bra det? Att Sverige får slå ur rejält underläge, är det inte då vi brukar lycka som allra bäst?
***
När du är med Tindra, 2 år, behöver du inte oroa dig för att du inte längre har tid att gå på gymet.