POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

På det viset var allting som vanligt för Zlatan i Malmö

Snökaos, löd rapporterna..

Fram med curlingkängorna, dunjackan och raggsockorna.

Jag såg en isfläck på Sturup.

Det krävs inte mycket för ett snökaos i Skåne.

***

Hur skulle Zlatan Ibrahimovic tas emot inför avspark?

Frågan bubblade i luften i Malmö.

Grabben talade kärleksfullt om staden, om klubben, om matchen, om att komma tillbaka.

Han hyrde Stortorget för att – som han sa – ge tillbaka till stan.

Skulle han få ett eget tifo,  som under den där jippomatchen mot Milan?

Skulle Malmöpubliken möta upp med hyllningar, applåder, jubel?

Eller rent av med burop.

Ingen visste riktigt.

Hur han togs emot?

Svaret på frågan blev…inte alls.

Lite jubel när hans namn lästes upp, förvisso, innan spelarna kom ut.

Sen var det som vanligt

Ingen ska komma här och tro att han e nått.

På det viset var det inte ett nytt Malmö som Zlatan Ibrahimovic kom tillbaka till.

På det viset var det som om allting var precis som det alltid har varit.

***

Tre minuter, sen var det slut.

Ja, Malmö FF hade sina chanser och stundats överraskande mycket bollinnehav med tanke på motståndet – men känslan var att det till stor del berodde på att PSG slog av på takten efter en kvart.

Paris gjorde två mål på något som inte ens såg ut som målchanser.

Malmö gjorde inget på tre-fyra rätt öppna möjligheter, inklusive en straff.

Och sen skojade de gästande världsstjärnorna lite som de ville. När de ville.

Ingen kan överhuvudtaget kräva någonting, för i jämförelse är det – och ska det vara – så här STOR skillnad  på den här bägge lagen.

5-0 är mer eller mindre normalt när allsvenskans nr 5 möter Paris  SG:s stjärngalleri.

Men Malmö FF har åtminstone alltid gett motståndet, oavsett vilket, något att att bita i på Swedbank Stadion.

PSG och Real har inte på allvar haft de problemen.

Som jag skrev efter Malmös match i Paris, det är för stor skillnad för att det ens är roligt.

MFF kan skaka Sjakhtar i Malmö och det är väldigt bra nog. Men när det är klassen, eller klasserna. över den nivån så blir det bara ett hav för stort att simma i.

Normalt sett till alla tänkbara förutsättningar, vi får inte glömma det.

Men man vill ju alltid ha mirakel.

***

Fint av Laurent Blanc att ta bytet på Zlatan med fem kvar.

Då kom en riktigt fin hyllning, standing ovations och “SUPER-ZLATAN” skanderat från klacksidan.

Inte något överväldigande.

Men vackert nog,  kärleksfullt, värdigt.

***

Malmö FF behöver en straffskytt.

***

Det var imponerande att se hur respektlöst – och sansat – Franz Brorsson spelade.

***

Utan Rosenberg och utan Rasmus Bengtsson lär det inte bli en dans på rosor på Santiago Bernabeu, om nu någonsin kan vara det för ett allsvenskt lag.

Men faktum är att Malmö faktiskt har en chans fortfarande att nå Europa League.

Även om Real Madrid borta är rätt mycket djupt hav att simma i det också.

Om man säger så.

***

Sen finns det förstås ändå något beundransvärt i att Malmös fans såg det här som en MATCH och inte som ett zlatanskt jippo.

För hur man än vände och vred på det så var det i slutändan en match i Champions League som var väldigt viktig, inte minst för hemmalaget.

 

Däremot så sjöd det av Zlatan på stan. Överallt.

Det var en speciell match, det gick inte att komma ifrån.

***

Och när malmövädret i november är som det har varit, då spelar det ingen roll vilka kläder du tar med dig.

Du fryser ändå.

 

 

 

 

Patrick Ekwall

Magnifikt, Sverige - bara att glädjas (och stå över bitterheten)

Det var en svartgrå, regnig, kylig och alldeles fantastisk fotbollskväll på Parken.

Sverige vände två väldigt dystra fotbollsår över fyra intensiva dagar hann Sverige ta den där efterlängtade EM-platsen.

Och när vi åker till Frankrike nästa sommar behöver vi inte bry oss ett ögonblick om hur det gick till när Sverige gick dit.

Det väsentliga var att ta sig till slutspelet och det kan ingen ta ifrån vare sig Erik Hamrén eller spelarna som gjorde det.

Sverige var bäst när det gällde som mest, när kniven låg och rispade på strupen och allt stod på spel.

Play Off?

Play On!

***

Visst, det går alltid att peka på den där ribbträffen i första halvlek eller det där skottet som tog på Sebastian Larsson och styrdes rakt på Andreas Isaksson.

Matchen hade mycket väl kunnat ta en annan väg om något av de där danska möjligheterna letat sig on vid 0-0 och 0-1.

Men det går alltid att peka på mycket.

På Sveriges alla möjligheter att punktera den här matchen redan i Stockholm, på Aggers rensning som nästan gick i eget mål eller på att bollen är rund.

Sammantaget var Sverige bättre än Danmark, såväl fysiskt som taktiskt.

Det handlade inte bara om att Danmark har Nicklas Bendtner och Sverige har Zlatan Ibrahimovic.

Vi var det bästa laget.

Redan när lotten föll talade jag om att det inte var så illa med Danmark som många ville befara, jag såg danskarnas tre senaste matcher och blev inte ihjälskrämd.

 

Jag tar inget från Sverige, jag tar inget från prestationerna under hård press – men Danmark var också vad det var.

Morten Olsen gick runt på 18 olika spelare under två matcherna och inte en enda gjorde någon skillnad. Hans enda alternativ till Bendtner på nr 9-positionen var Duncan Rasmussen, för att ta ett talande exempel.

Det var ett svalt danskt landslag och de vek ned sig när de ställdes mot svenskt stål.

Det är också en del av sanningen.

***

Jag var inne på det taktiska bytet Sebastian Larsson istället för Jimmy Durmaz i blogginlägget efter första matchen och jag tyckte att det draget från Hamrén blev strålande.

Larsson, som var uttagen som back, i den här truppen täppte igen klokt på sin kant och gav nödvändigt understöd när Sverige behövde flytta över.

Här var rutin, lojalitet i defensiven och smartness väldigt viktigt och Seb Larsson tog det jobbet.

Jag tyckte att Andreas Granqvist var ett starkt bultande hjärta (han var på god väg att bli sådär en-lördag-kväll-i-Påarp-stissig när han var ute skövlade Eriksen, men han lugnade ned sig) och Erik Johansson var lugn och kylig, som om han aldrig spelat annat än avgörande play off till mästerskap.

Oscar Lewicki!

Han raderade ut allting om kom i hans väg och till slut beordrades Christian Eriksen ut till en kant. Och då var Lewicki där också.

Han var Stefan Schwarz, han var Tobias Linderoth och han visade hur stor betydelse den typen av spelare har för landslaget.

Jag tror inte att Oscar Lewicki hade fått spela om vi inte hade fått skador i truppen, men har har visat att vi inte nödvändigtvis behöver låta den nya generationen stå på vänt.

Zlatan?

Han var Zlatan Ibrahimovic.

***

Oj, vad hemmapubliken gick hårt åt Bendtner.

Jag tyckte nästan synd om honom.

***

Ett svenskt EM-avancemang betyder inte bara oerhört mycket för svensk landslagsfotboll och för förbundet.

Det betyder en hel del även för SvT och Tv4 som sänder EM-slutspelet nästa år.

***

Jag kan köpa dåliga förlorare, men har lite svårt för dåliga vinnare.

Och när Erik Hamrén (och några av spelarna) valde att låta sin avsky gentemot media spegla sin glädje över att man tagit Sverige till ett EM-slutspel, då känns det bara som bitterhet.

Sett till sociala medier, till det som kallas “folket” och som älskade Sveriges avancemang igår, så landade inte den tonen särskilt bra.

Jag har sett Erik Hamréns presskonferens i efterhand.

Han ser ut som och låter som om Sverige missat EM. Shining, my ass.

Erik Hamrén kan säkert ha all anledning att tycka att han har blivit hårt behandlad de senaste åren men som han själv påpekat så spelar resultaten roll.

Förra året vann Sverige en tävlingsmatch, mot Liechtenstein.

I år har Sverige vunnit mot Moldavien x 2, Liechtenstein och Montenegro. Samt en match mot Danmark.

Vi blev trea i gruppen och i ett “normalt” kval hade det varit kört.

Nu var förutsättningarna som de var och det räckte till slut till EM, det finns ingenting annat än att applådera det, för det var målet.

Men att påskynda att det har varit särskilt bra är ju att vara både blind och döv. I stora drag har ju kritiken varit klart befogad.

Erik menade att någon kallat detta för Sveriges sämsta landslag genom tiderna…jag har ingen aning om  vem, det har inte varit en utbredd åsikt, dessutom rätt historielöst för oss som var med på 80-talet.

Micke Lustig, som gjort två strålande landskamper, var i direktintervju med Kanal5 några sekunder efter avancemanget och hans känslor handlade då om att landslaget bevisat något för media och inte ett lyckorus över play off-triumfen.

Som om det handlade om landslaget vs media och inte om att vinna fotbollsmatcher och glädjas över det.

Så här: Erik Hamrén har all rätt att tycka att han och det här landslaget varit utsatt för för hård kritik, att det varit orättvist eller dumt.

Men han (och några av spelarna) kunde ha stått över det, för jag tror att de som satt hemma och såg matchen hade uppskattat att han visade glädje över att Sverige var klart för EM.

Och inte för att han kände att han vunnit mot media.

***

Jag minns hur vi lämnade arenan med gamnackar 2009 och hur danskarna firade VM-platsen i Sydafrika.

På så vis var det en revansch att ta tala om den här gången.

***

Morten Olsen, vilken gentleman i alla lägen.

Genom alla år.

Alltid en runda genom mixade zonen för att prata med alla, i stunder när det gått dåligt, gått bra eller när han blivit fullständigt nedsablad av dansk media.

Nu erkände han utan omsvep att Sverige var bättre, att han och hans landslag inte varit tillräckligt bra och lämnade sin plats tillförfogande.

Det kändes väldigt värdigt.

En stor man på alla sätt.

***

Så många frisparkar på kraft och plötsligt så kommer det en skön knorr i närmaste hörnet.

“Jag har väntat på det länge”, som Zlatan sa i mixade zonen.

Det kom väldigt lägligt, efter 2-0 förstod även dansken att det var kört.

***

Om nu media varit kritiska.

Det är inget mot hur det låtit från fans och andra.

***

Matchen avslutades med två allsvenska mittfältare på planen, Lewicki och Gustav Svensson.

***

Club Babian goes Frankrike.

Vi ses någonstans på Rivieran nästa sommar.

Play Off?

Play On!

 

 

 

 

 

 

Patrick Ekwall

Nu sitter det mentalt: Vi vann med 2-1. Inte tvärtom.

På morgonflighten med Norwegian till Köpendanmark satt jag sidan om Flemming Toft, en skön lirare som kommenterat fotboll i evigheter för dansk TV.

Vi kom förstås att snacka om matchen, om hur den var och hur den blir. Eller inte blir.

Precis bakom mig satt en dansk herre som gärna ville vara med i diskussionen och hade vettiga synpunkter, inte minst vad han kände för en del svenska spelare.

Jag tog inte särskilt mycket notis inledningsvis, i min ålder är det svårt att vända sig helt om i en flygplansstol, men när väl gjorde det så hajade jag till.

Där satt Frank Arnesen. Som om det var vem-som-helst som snackade lite fotboll.

Inte för att jag blev starstruck, jag blir aldrig det eftersom jag blivit fullständigt miljöskadad genom åren, men det kändes ändå kungligt.

För mig var Arnesen en av de riktigt stora under det danska fotbollsundret på 80-talet, han kunde glida fram med bollen över planen med karakteristiskt löpstil och den där holländska Willy van der Kerkhof-frillan från ett närliggande 70-tal.

Spelarkarriär i Ajax (främst), Valencia, Anderlecht och PSV. På senare mest känd som sportchef i PSV, Tottenham, Chelsea och Hamburg.

***

Den tysta stunden för offren i Paris på Friends Arena, så tyst att du bland 50.000 människor kunde särskilja tårar som droppade i marken, den var i sig så stark och kraftfull att den ingav någon sorts hopp.

Förenade, tillsammans. Mot ondskans mörka kraft vars moln alltför ofta överskuggar godheten.

Det var som om alla på Friends just där och då gavs såväl styrka som energi och däri ligger också kraften i en fotbollsmatch av den här karaktären, som en stor och vacker symbol för att inte vika hädan, skrämmas eller förblindas.

Det var en av de tystaste och sorgligaste tysta stunderna jag upplevt på en fotbollsarena.

Men det var en sådan tyst minut som hördes över hela Europa.

Det var väldigt fint, så vacker som fotbollen kan göra mänskligheten ibland.

***

Det här med bortamål kan knäcka vad och vem som helst.

Men det är lite som Långe Lundhs farsa alltid sa om magsjuka: det sitter mentalt.

Hade Sverige vänt 0-1 till 2-1 så hade vi (och spelarna) känt ett lyft och ett snyggt slut som banade vägen för EM.

Nu blev 2-0 till 2-1 och väldigt många tar det nästan som en förlust.

Det är bara psykologi och det kan å andra sidan ta en ganska långt, åt än det eller andra hållet.

När sanningen är att Sverige, Erik Hamrén och spelarna borde känna att landslaget gjorde sin bästa tävlingsmatch på över två år.

Vi mötte ett jämbördigt motstånd och vi vann. Inte bara det. Vi förtjänade att vinna och det borde kanske ha varit med ytterligare något måls marginal.

Visst, det där förbannade reduceringsmålet på slutet kan betyda oerhört mycket i slutändan men det kan ju även Sveriges två mål göra.

Jag ville verkligen ha någonting med mig hit till Köpenhamn, som var mer än en hedersam 0-0-match.

Du kan absolut se det som att “det kunde blivit 2-0” och att 1-0 räcker för Danmark nu.

Men ge mig det lag som går ut och säger att “nu går vi för 1-0”.

För det första: Danmark måste vinna matchen. För det andra: Danmark känner att de absolut inte får släppa in något mål, för då måste göra minst tre för att gå vidare.

Jag känner inte att det är förutsättningar som är så bra som en hel del (exempelvis danskarna själva) vill göra gällande själv.

Däremot förstår jag att det sitter i skallen, det handlar bara om att försöka rensa den nu och se det positiva. Inte tvärtom.

Det blev 2-1. Till Sverige. Glöm inte det.

***

Återigen stängde Sverige igen alla dörrar dagen efter en tävlingsmatch. Noll mediaaktivitet.

Danmark, däremot, hade öppet hus på gamla klassiska Marienlyst i Helsingör där en mediachef kom fram till oss och frågade:

“Vem vill ni prata med?”

“Vem finns tillgänglig?”, undrade vi lite svenskt.

“Alla”, var svaret.

Lite som det kunde vara på VM 1994.

Jag förstår att det kan vara tröttsamt för er att ta del av media vs förbund ibland, men det handlar i förlängningen om vad DU får ta del av som konsument av media.

I Sverige har vi hamnat i en fotbollslandslagskultur, som en gång drevs av Henke Larsson, Patrik Andersson med flera: ge inte gamarna någonting.

Spelarna hade lärt sig hur det fungerade ute i “de stora klubbarna” och nu skulle det vara så när de kom hem till landslaget också.

I Danmark har man gjort tvärtom.

Jag minns när gamle presschefen Fritz Ahlström sa till Peter Schmeichel på skarpen mitt under en mediaträff i samband med en landskamp.

Schmeichel, som var i United, beklagade över att han skulle göra så många intervjuer.

Ahlström sa då att “nu är du med Danmarks landslag och inte för dig själv“.

Fritz påpekade att här pratar du till danska läsare, tittare, lyssnare och du gör som vi säger tills du åker härifrån.

Det är ju inte direkt så att dansk media är mildare än svensk. Snarare tvärtom. EkstraBladet och BT är mera The Sun än Bladet och Getingen. Spelarna och Morten Olsen har överhuvudtaget fått ta rätt mycket skit.

Och det är heller inte så att Kasper Schmeichel, Nicklas Bendtner, Simon Kjer, Christian Eriksen är vare sig vana vid att vara media till mötes eller älska det.

Men danska förbundet bestämmer: du är med landslaget nu, vi är till för folket.

I Sverige har man alltsedan början av 2000-talet tänkt lite tvärtom, där har spelarna bestämt och där tror man att landslaget är till för spelarna.

***

Jag tycker Micke Lustig var fantastiskt bra, kanske den bästa landskamp han har gjort. Solid, smart och lösningsorienterad bakåt. Väldigt aktiv och giftig framåt (vilket också gav ett mål).

Såg att han fick nöja sig med betyget TRE hos olika mediarepresentanter, undrar hur fan han ska prestera för att få en fyra?

***

Understundom var vi knät på Isaksson, lite som det var mot Ryssland ibland och det är när vi är för låga för länge och för ofta som vi hamnar i bryderier.

Trycket kommer att vara mycket värre i Parken, publiken kommer att piska dansken framåt.

Och sett till hur Sverige föll ihop konditionsmässigt så lär Hamrén knappast beordra samma typ av aggressiva och lyckosamma press som på Friends.

Det oroar.

För danskarna har ibland svårigheter att hantera pressen.

När Albanien var i Parken pressade de stenhårt för början vilket överrumplade Morten Olsen, min förhoppning är att Sverige kan göra likadant – för det kan skaka danskarna och det kan absolut ge oss möjligheter att bryta vid rätt tillfällen och ställa om snabbt.

Nu lever alla matcher sina egna liv och den ena är sällan lik den andra.

Men än en gång, Danmark måste framåt för att göra det där målet.

Och än en gång 2: Danmark vill INTE riskera att de släpper in något.

***

Erik Hamrén fortsätter att ha extremt mycket oflyt med skador på centrala spelare. När Micke Antonsson inledde med att visa väldigt god form (bra start av matchen) så gick han sönder igen.

Nu kallar Hamrén in två mittbackar när en förvinner, Alex Milosevic och Filip Helander.

Jag får inte riktigt ihop det, även om det kanske är en petitess att gräva ned sig i.

Men han valde alltså att ta ut endast TRE mittbackar till två play off-matcher och nästan en hel veckas träning tillsammans.

Men vill nu alltså ha FYRA mittbackar till en play off-match med knappt någon vettig träning alls?

Jag förstår att Hamrén vill ha gott om försvarsalternativ, så som läget är.

Men varför han bara ville ha tre mittbackar (där Erik Johansson nyss kommit tillbaka från skada) i truppen från början är en gåta.

***

Bortsett från Antonssons frånfall, gör Hamrén fler ändringar?

Han måste såklart se till spelarnas fysiska status, många var helt slut efter en period med sjukdomar och skador.

Men annars kan jag tänka mig att han funderar över ett defensivt alternativ på Durmaz (grym framåt, fuskade ibland graverande i defensiven) kant för att täppa till, typ Sebastian Larsson.

Och kanske, kanske John Guidetti istället för Marcus Berg, som dels var slutkörd efter 90 minuter och dels inte verkade ha rätt självförtroende när han fick chanserna, de som är han är så säker på vanligtvis.

Jag tycker absolut att vi ska köra vidare på 4-4-2 och ha modet att gå framåt, för det kommer att bli helt avgörande.

***

Vårväder i Danmark när vi anlände, soligt och milda vindar.

Men det kommer bli kallt i Parken på tisdag, det är den enda arenan i Europa som kan ha isande vindar i omlopp på läktarna även när det vindstilla.

Vilket det sällan är i Köpenhamn i november.

***

Frank Arnesen tycket som jag, att Lustig var grym, liksom Emil Forsberg (såklart). Han tyckte också att Oscar Lewicki hade understött så att Kim Källström fick “oroväckande” tid och utrymme med bollen.

Arnesen kan sina grejer.

Det är kanske inte sen gammalt, men det är sen 80-talet i alla fall.

Patrick Ekwall

Olustigt, men givet

Det tog emot att ta sig till Friends Arena en kväll som denna, jag ska erkänna det.

Som om det var olustigt, som om jag gärna kunde bry mig mindre om en fotbollsmatch och någonstans som om jag kände viss oro.

I en sjuk, vidrig och barbarisk värld kan du aldrig utesluta någonting.

Men när terrorns kryper sig närmare och när TV-bilderna ger oss det i direktsändning biter det tag i det på ett helt annat sätt.

Det som en gång i tiden och värdigt ofta inte kunde varit här, det kan vara här. Vilken dag och vilken sekund som helst, hur som helst, var som helst.

Och det är självklart att vi alla påverkas, att sinnesstämningen lägger sig som ett svart mörkt moln.

Det är jobbigare att gå till en utsåld arena för att se på en internationell fotbollsmatch bara timmarna efteråt, än om det hade hunnit gå en dag eller två.

För hur många vidrigheter som människan än står så tar vi oss ändå samman; vi sörjer, fördömer och förbannar, vi plåstrar om, vi tar oss framåt och de goda krafterna kommer alltid tillbaka.

Det är också därför vi aldrig ska vika för terrorn.

Det är därför vi ska spela fotbollsmatcher och det är därför vi ska ta oss dit, oavsett olust och sorg i hjärtat.

Det känns för jävligt, det ska erkännas.

Men ändå så rätt.

För att inte ge vika, för att visa att världen inte bara är sjuk, vidrig och barbarisk.

Patrick Ekwall

Jag tror vi behöver den mentala fördelen på Danmark

Ibland handlar allt om planering, att hitta möjligheter att trycka in så mycket som möjligt så smidigt som möjligt under 24 timmar för att maximera en dag.

Lite nytta, lite nöje.

Igår:

08:30-09:15 Snabbt röj på kontoret

09:15 Mot Friends

09:45 Mixad zon och träning med landslaget

12:30 Presskonferens Zlatan

13:00 Kort intervju med danskaTV2

13:10 Full fart mot Sabbatsbergs sjukhus

14:00 Hälsokontroll

16:00 Sen snabb lunch

16:30 Hem

17:00 Iväg till invigningen av Scandinavian Mall

19:30 Snabb middag

20:30 Hem igen

20:45 Till fotbollsträning inomhus i Rissne, den sedvanliga torsdagsbollen på liv och (nästan) död

21:50 In i duschen

22:00 Mot spelarhotellet Scandic Park vid Humlegården

22:40 Liverapport i Nyheterna

23:00 På väg hem och ladda för morgonens mixade zon.

***

Ja, jäklar vad allting känns ovisst inför detta play off.

Det är så svårt att veta var de här bägge lagen står någonstans.

Ska vi gå på ren statistik har Sverige inte besegrat en jämbördig eller bättre motståndare sen Irland för drygt två år sen.

Och Danmark har gjort ett mål på sina senaste fyra landskamper, en straff i 90:e minuten i en träningskamp mot Frankrike.

Men om vi ställer de här bägge lagen mot varandra, vad får vi då?

Hur tar sig Sverige an Danmarks 4-3-3? Hur ställer sig Danmark mot 50.000 på Friends och en Ibrahimovic i bra form?

Hur klarar sig Oscar Lewicki i sin första riktigt stora landskamp från start?

Hur väljer Morten Olsen att spela Christian Eriksen?

Det finns oändligt många frågor.

***

Jag tar hellre en svensk seger och full fart framåt, än tankegångar som handlar om att “det är viktigt att inte släppa in mål”.

För jag tror att en svensk seger kommer vara så oerhört viktig att ha med sig till Parken där Danmark på senare tid haft svårt att avgöra matcher som de MÅSTE avgöra, svårt att göra mål när de BEHÖVT göra mål.

Sätter vi det trycket på Danmark istället för en förhoppning om (till exempel) 1-1, då går vi in med en mental fördel som jag tror att Sverige kan behöva.

***

Scandinavian Mall strax sidan om Friends var sannerligen imponerande.

Sen har jag ingen aning om det finns plats och utrymme för alla köpcentrum och hur detta enorma schabrak ska fyllas, men det är en helt annan sak.

En bedömning av själva “malet” i sig är att det är fantastiskt fint.

***

Tänk att Fredrik Ljungberg och Zlatan Ibrahimovic till slut blev överens.

***

Olsson är på plats?

Hn red in storstilat på Friends idag och det var kul att stråla samman med hela det gamla rövargänget som gjort så många roliga sittningar ihop i samband med landskamper. Bara Foto-Soffan saknades.

***

Det blir ett eldprov utan like för Oscar Lewicki, men jag känner ingen direkt oro. Är det någon yngre spelare som står pall när det blåser hårt så är det nog “lille-Schwarz”.

Sen är det fortfarande så att Oscar är mycket bättre på att effektivt stoppa och förstöra för motståndare än att vara kreativ som spelförande mittfältare.

Det såg vi väldigt tydligt i U21-EM (och mot just Danmark var han magnifik) när han fick agera i ett lag som medvetet valde att ligga lite lågt i positionerna, rätt ofta utan bollinnehav.

I Malmö FF, mot “sämre” lag i allsvenskan, har det hänt att Lewicki fått någon sorts roll som playmaker och det har ibland blivit alldeles för långsamt och förutsägbart.

Min förhoppning är att Lewicki kan maxa sina styrkor mot Danmark, stötta upp Källström så mycket det går i defensiven så att Kim får utrymme (och tid, den TID han behöver numera) att utnyttja det han är bäst på: de helt avgörande passningarna.

***

Danska kollegor ville få det till att Erik Hamrén var mer populär i Danmark eller Sverige.

Som om danskarna varit så himla kärvänliga med Morten Olsen på senare tid…

***

 

Marcus Berg eller John Guidetti?

Ska vi gå efter speltid har Berg spelat mycket mer, gjorde mål och såg bra ut mot Moldavien här på Friends.

Guidetti har ett driv och en energi som jag tror kan få Friends att bubbla (vilket kommer att krävas) och det  ska vi inte förringa.

Jag hade nog också valt att satsa på Berg här och nu för att ha Guidetti som en supersub.

***

Det går aldrig att säga, tycker jag, att “vi gjorde en dålig samling mot Ryssland och Österrike” och att resten varit bra.

För det var just den samlingen som allting handlade om, det var då vi mötte motstånd vi behövde vinna mot (eller åtminstone ta poäng)  och det gick åt helvete för att vi var för dåliga.

Och det är där vi står nu.

Motståndet är likvärdigt och på pappret kanske tillochmed lite bättre.

Och vi behöver göra resultat.

Det är dags nu, det var alldeles för längesedan senast.

***

På tal om att hinna tryck in sådant som är viktigt.

Journalistlandskamp mot Danmark (imorgon, lördag) på Stadshagens IP kl 13:00.

Senast fick vi stryk med 7-0, men nu har vi eldat igång styrkorna.

Revansch!

Patrick Ekwall

Därför tycker jag Sverige ska gå för det redan på Friends

Det blev en fotbollsgala med Ramlösa, även sen kvällstid.

Ändå har jag känt mig svårt bakfull hela dagen.

Det är då du känner att det ju var förbannat onödigt att inte ta ett järn eller, tre, när du ändå skulle må som en urvriden disktrasa.

Ska man vara bakis borde man åtminstone ha förtjänat det.

Men jag är slut som artist, det är tydligt.

***

Hela tisdagen i landslagets tjänst och det känns tydligt att det är någonting på gång som inte är som vilka kvalmatcher som helst.

Och tacka fan för det.

Det som väntar är två helt utsålda hus, två på förhand jämnbördiga antagonister i en väldigt oviss kamp och det står så oerhört mycket på spel, inte bara en EM-plats.

Adrenalinet pumpar redan här och nu – och då är det ändå några dagar kvar till kick off på lördag klockan 20:45.

Jag tycker att Sverige ska satsa för att gå för det – om det nu är möjligt, om vi har kraften, självförtroende och kvalitet nog – med extra allt redan i första matchen.

Möjligt att det är en risk men min känsla är att vi behöver ett resultat att gå för inför mötet i Köpenhamn och med “ett resultat” menar jag en seger. 1-0, 3-2, 7-6, skötsamma hur många bortamål danskarna gör så länge vi har en vinst med oss till Parken.

Av flera skäl.

Dels är Danmark svårslaget på hemmaplan.

Men – framförallt – skulle det sätta en hel del press på Mortens Olsens landslag om att vinna en match, en som de måste göra mål i.

Och det har Danmark inte varit särskilt bekväma med på senare tid. Fyra senaste matcherna är 0-0, 0-0, 0-1, 1-2. Det är förvisso mot hyggligt motstånd, men också mot Armenien.

Danmark är starka i defensiven men har haft väldigt svårt att bryta offensiv mark och göra mål. Låt oss trycka ned dom i brygga inför returen, tvinga dom att göra ett resultat, tvinga dom framåt i högre gard än vanligt…det tror jag skulle passa Sverige bra i ett bortamöte.

En icke-seger på Friends kommer inte vara omöjligt att vända, men oändligt mycket svårare.

***

Mina danska kontakter funderar kring följande danska startelva:

Schemichel – Jacobsen, Kjaer, Agger, Durmisi – Kvist, Kahlenberg, Krohn Dehli – Youseff Pulsen, Bendtner, Eriksen.

Sen kan det handla om förändringar sett till hur lagets balans ser ut, främst på de tre centrala mittfältsplatserna och i det sammanhanget är Eriksen och Krohn Dehli nycklarna. De kan spelas som 8, 10, 11 (Eriksen9 och 6, 7, 8, 10, 11 (Krohn Delhi).

Lite beroende på var de spelar kan Braithwaite spela på högerwing och Höjbjerg på mitten.

Morten Olsen väljer lag i väldigt lag utefter balans och spelartyper, egentligen mer än dagsform.

Leon Andreassen var en sådan spelartyp som mycket väl hade kunnat vara en joker i danska laget på Friends, men är ju borta efter att ha gjort en Kalle Corneliusson.

Pione Sisto, som vi såg lite av i U21, är en “otäck” spelare som kan slängas in för att bryta mönster, men han har varit skadad under en period.

***

Galan?

Ja, det var intressant att få jobba med, jag har faktiskt aldrig gjort det…förutom att jag lämnat något inslag då och då.

Från min position tycket jag det var en helt ok fotbollsgala, utan riktigt stora missar eller klassiska skandaler.

Jag tyckte det var fint att det var lite mer avskalat och kom att handla om fotboll i så stor utsträckning som möjligt.

Vi hade dessutom väldigt roligt i vår galasoffa, inte så mycket under extremt tidspressade inhopp på minuten i TV-TV som i samband med pauserna på den här sajten då det understundom var Club Babian-tryck med sköna gäster.

Men jag är såklart part i målet.

Vill man pissa på någonting för piskandes skulle, så visst, det är bara att leta fram detaljer och vrida till dessa. Om det sen blir en seriös recension om vad som har varit eller snarare ett åkeri över något som man sedan flera år bestämt är skit, det är en annan sak.

Nu tyckte någon att det var för lite jubel när Zlatan vann sin tionde guldboll och någon annan tyckte att det skulle vara lite mindre jubel kring män som om galan handlade om kvinnor och/eller män och inte om fotboll.

Det går alltid att hitta något för när det gäller Fotbollsgalan så står du alltid med rumpan bar, hur du än vänder och vrider på dig.

När det är skandaler och missar är det skit.

När det är lugnt, säkert och stillsamt är det skit.

Det är som det är och inget nytt.

***

Sverige?

Jag skulle kunna tänka mig att Erik Hamrén möjligen funderat kring ett 4-4-2 med Isak – Lustig, Erik J, Granen, Olsson – Forsberg, Kim, Lewicki, Durmaz – Zlatan, Berg.

Osäkert är om 1) Erik J är redo för start efter skador, 2) Källström/Lewicki är rätt duo mot tre centrala danskar men jag vet inte vad alternativet är i nuläget 3) Berg startar före Guidetti eller inte, bägge såg stryka ut på tisdagens träning – vill han möjligen trycka in Guidetti som uppeldad avbytare eller vill han dra nytta av den energi som killen sprider redan från start?

***

Snyggaste målet på träningen gjorde annars players manager Mackan Allbäck som nästan alltid är med och spelar (oklart varför, men jag tror han tycker det är kul och ibland är det ojämnt antal, då har Allbäck ett bättre steg än Reine Almqvist).

En utsidestunnel på Erik Johansson och perfekt placerad boll i gaveln bakom Isaksson.

Möjligt att Öis drömmer om Allbäck nu när de gått upp, men har ju flyttat till Stockholm.

Som den öisare han ändå är, till Solsidan såklart.

***

Och du vet att du har haft en väääääldigt lång dag med mosig skalle när du i en direktsänd rapport kl 22:45 presenterar en tänkbar svensk startelva med Jonatan Berg på topp.

JONATAN!

Det är Marcus bror och han spelar i Sirius.

Skulle vara en jäkligt bra nyhet om det stämde.

Jag sår Sirius i söndags och jobbade rätt mycket med Monsieur Mont, Jonas Berg, i måndags, när han var redaktör för Fotbollsgalan.

Det kan ha varit därför det blev som det blev.

Och så kan det bli när du är bakis på tre Ramlösa.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

En bister verklighet kastades rakt i ansiktet på MFF

Det är nästan alltid taxichaufförerna som är din räddningsplanka, guide, säkerhetsvakt, underhållare och rådgivare när du ger dig ut i städer som Lviv, i länder som Ukraina.

Mer eller mindre pålitliga, det ska sägas, men du märker väldigt tidigt var du har din taxikille och så länge det handlar om att du sitter på cashen, då har du honom med dig.

Igor från Vitryssland visade klass direkt, när han kryssade fram i sin skramliga Mitsubishi genom rödljus, spårvägsgator och på enkelriktat, från flygplatsen till vårt hotell.

I bra fart, ständigt svärandes åt alla poliser, samtidigt som han förevisade oss diverse ointressanta byggnader. Exempelvis konstinstitut, militära baracker samt en och annan ambassad varav tre stycken var “Austria Embassy”. Som sagt, en del har vi fått ta med en nypa salt, men han har varit helt oslagbar på vägarna.

Denna natt tog han oss på en spektakulär  och minnesvärd hemresa från Arena Lviv.

Med på resan fanns även Igors vuxna son samt en rejält packad snubbe och en liten grabb i 10-årsåldern, de sistnämnda stuvades in via bakluckan i den röda Mitsubishi-kombin.

Det är lite oklart vems den lilla grabben var och varför han och den svårt vodkaschluddriga  gubben skulle åka med, men nu var det som det var och vi hade inga problem med det.

Så som säkerhetsvakt inledde Igor hemresan med att veva ned rutan och högt och tydligt skrika “kurva” till varenda polis vi passerade och det betyder vare sig något snällt eller att han vill att någon ska svänga, om vi säger så.

Han körde sen rätt tydligt mot rött några gånger och ändå  vi fastnade i en vansinnig bilkö mot stan.

Fyllot i bakluckan gastade då något om att ta en annan väg; Igor vände helt sonika  på Mitsubishin och vi skramlade iväg åt helt fel håll, rätt ut i mörkret på håliga vägar, mot Lvivs Arlöv (eller Arlvöv, som de säger här).

“Rally! Paris-Dakar”, vrålade Igor och rattade oss snyggt och snabbt genom mörkret, rakt in i stan på en omväg som säkert tog 20 minuter men som lätt var snabbare än den monsterkö vi hade fastnat i.

När vi kom fram till hotellet hade den packade somnat där bak.

Möjligt att han sitter kvar när Igor hämtar oss om ett par timmar för transport till flygplatsen.

Men så länge vi kommer dit i tid och hyggligt säkert så spelar det ingen roll vem Igor har med sig i Mitsubishin.

***

På tal om det:

Att det skulle bli åka av för Malmö FF här i Lviv kom inte som en blixt från klar himmel och ser vi det ur ett perspektiv som innefattar vilka spelare Sjakhtar Donetsk har till förfogande så var det en större skräll att MFF kunde vinna med 1-0 hemma än att det blev 4-0 i arslet här.

Det var en rätt bister Champions League-verklighet som slog Malmö-spelarna i ansiktet och det här kändes nog snäppet värre än 0-5 mot Atletico förra året.

Dels var Sjakhtar så bra som det gick att befara (och då var de ändå väldigt ineffektiva) och dels var Malmö FF mycket sämre än de varit på bortaplan i tidigare europamatcher – och då har de egentligen aldrig gjort någon riktigt bra bortamatch.

Ja, Sjakhtars brassar flög fram och spelade klasser snabbare nu än senast. Ja, Oscar Lewickis tidiga otäcka knockout skapade säkert oreda och fick MFF att tappa tyngd.

Men ändå. det var lite får dåligt på lite för många håll. Taffligt, spretigt, räddhågset, stressat och riktigt usel teknisk nivå i bollbehandling och passningsspel.

Nu är det rätt många matcher som MFF i perioder sett exakt lika vilset ut i bortaspelet och ändå blir det inte bättre. I några matcher (Olympiakos, Salzburg i år, Celtic, PSG) har det tagit sig efterhand. Här blev det bara sämre.

Om inte Malmö vågar vårda bollen och försöka hålla den inom laget så är det illa. Om de inte kan är det ännu värre.

Den här kvällen vågade säkert MFF, men de kunde inte.

Vladimir Rodic, Nikola Djurdjic, Jo Inge Berget, Pa Konate, Kari Arnarson, Yotun (det inhoppet…) – det var inte många rätt från deras fötter.

Och då var resten inte märkvärdigt mycket bättre.

Det var en kväll då det väldigt tydligt märktes att Sjakhtar Donetsk med sina brassestjärnor är ett oerhört starkt lag när de får tillräckligt med utrymme.

Och att Malmö FF är ett lag som slutade femma i den svenska ligan.

***

Självklart extremt olustigt med huliganattackerna som alldeles för många oskyldiga Malmöfans drabbades av i centrala Lviv.

Tyvärr inte oväntat.

Fotbollen i öst har enorma problem med den här typen av brottslighet och som läget är i Ukraina blir den här typen av jäkelskap smått laglös, då landet kan känna att de har andra problem att brottas med.

Hur sjukt det än låter så tvingas man iaakta oerhörd försiktighet då huliganismen väljer ut sina offer helt blint på sådana här ställen; sitta på hotellet, ta en taxi till arenan och direkt till hotellet på vägen hem. det gäller såväl fans, media, klubbledare och spelare.

Det är inte så någon vill uppleva vare sig länder eller fotboll, men tyvärr en jävulsk mörk verklighet på sina håll.

***

Vad hände med Simon Kroon?

Han var målskytt i Champions League förra året och efter att ha nobbat spel i rysk klubb (han vände hem efter en dag) så har han alltså suttit i Åge Hareides frysbox i ett halvår.

Är inte det anmärkningsvärt?

Det är sådant vi skriver snyfthistorier om när det gäller svenskar som hamnar snett ute i europeiska klubbar.

Jag har förstått att Malmö FF menaratt de vill ha spelare som “vill spela för MFF” och jag har ingen aning om Simon Kroon vill eller inte vill spela för MFF men i den cyniska fotbollsvärlden kan jag känna att klubbar går efter spelare som de vill ha och an få, även om spelaren ibland helst hade velat något annat.

Vill inte (nästan) alla spelare i Malmö FF gärna dra iväg till någonting annat, som de anser bättre, om de får chansen? Är det inte så det fungerar nuförtiden? Och köper inte Malmö (och alla andra klubbar9 gärna in spelare som helst är på väg ut ur ett kontrakt?

Jag undrar mest eftersom Simon Kroon i form hade kunnat vara ett bra alternativ för Hareide som läget blivit. Truppen ser tunn ut om du tittar på bänken och säker efter spelare speed och kontringsstyrka.

***

Oscar Lewicki såg väldigt blek och tagen ut när han lämnade arenan.

Det var en jäkla smäll han åkte på.

Hade han varit boxare hade han varit avstängd i månader.

Nu hoppas vi att han kurerar sig så pass att han kan vara aktuell för matchen mot Danmark den 14 november.

***

“Det går inte att åka hit och BARA försvara sig. Du måste anfalla också annars är det omöjligt”.

Sa Eduardo efteråt om Malmös spel.

***

Ljudvolymen på arenans högtalare dödade varenda hörselgång.

Det var som att det skulle höras hela vägen till Donetsk och när eurodiscon dunkade på i paus fick du ta skydd.

***

Det galna är att Malmö FF mycket väl kan oroa Paris SG i Malmö.

Så extremt stor skillnad är det på MFF hemma och borta.

***

Mitsubishi gällde redan 1995, handbolls-VM på Island.

Men det är en helt annan historia.

En av Claes Hellgrens favorithistorier, för övrigt.

 

 

Patrick Ekwall

Norrköping drog framåt och vann

Det blev en del Ukraina senast det begav sig; EM 2012, Sverige på plats, Club Babian och hela den grejen i en månad.

Men bara Kiev.

Sverige hade det ofattbara flytet att spela alla sina matcher i en och samma stad (Ukraina valde själva att sprida ut sina egna matcher), så där blev vi kvar.

När det sen bar iväg till kvarts- och semifinaler drog vi till Gdansk och Warszawa.

Därför blir Lviv en helt ny nål på kartan.

Men vi kör förstås lite Polen på vägen och mellanlandar i huvudstaden.

***

Vi gratulerar förstås IFK Norrköping till SM-guldet, de har stått för en enastående säsong på alla sätt.

Och en ytterst sensationell sådan.

Som jag ser det så har vi inte sett ett mer överraskande guldlag sen Hammarby gick och vann 2001.

IFK Norrköping vann för att de var bäst, tabeller ljuger aldrig i det sammanhanget. Andra må tala om att Malmö FF, AIK eller IFK Göteborg egentligen är ”ett bättre lag”, men de hade rätt många omgångar på sig att bevisa det och lyckades inte.

Minst lika överraskande (och roligt/intressant/spännande/rättvist – vad du vill) är att Janne Anderssons lag var det lag i topptrion som riskerade mest.

När IFK Göteborg och AIK gärna minimerade riskerna i sitt spel, då drog IFK Norrköping framåt.

En enda gång blev de straffade för den taktiska inställningen och det var mot Elfsborg borta, en match som kunde slutat 7-7.

Jag hade lite svårt att förstå alla som med tio omgångar kvar bestämt basunerade ut vilka som egentligen skulle SM-guldet. Det var lite olika klubbar. Men det var inte IFK Norrköping.

Det är möjligt att man ville bygga det på tradition eller orutin och traditionen är förvisso från stenåldern men rutin fanns det ändå en hel del i laget, både på bänken och på planen.

Dessutom, vi som hade sett Norrköping några gånger såg också att de spelade allsvenskans bästa  fotboll. Och med ”bästa” menar jag mest effektiva, mest vägvinnande.

Jag har gillat Linus Wahlqvist sen U17-VM, då var han iskall mittback.

Andreas Johansson har gjort en oerhörd nytta, Tkalcic, Telo, Bärkroth, Kamara, Nyman har varit med ett tag, har speed och är väldigt bra allsvenska spelare i god omgivning.

Men fyra spelare har betytt lite mer än andra, som jag ser det:

Daniel Sjölund var motorn, lugnet, aggressiviteten och klokheten i en och samma stöpta form.

Alexander Fransson utvecklades i miljön till en guldspelare och drar han iväg i samma takt är han väldigt snart aktuell för mycket större utmaningar.

Arnor Traustason hade vi ju sett avlossa den isländska bössan redan förra året, nu var han så mycket mer och en effektiv poängspelare från mittfältet. Borde vara högaktuell för Lagerbäcks EM-trupp.

Och Emir Kujovic, allsvenskans i särklass bästa och nyttigaste spelare 2015. Inte bara som målskytt och skyttekung. Han var ståtlig och urstark i sin roll som bollmottagare, han var oftast prickfri i huvudspelet och det var väldigt tydligt att han brann för sitt lag.

***

Jag var på plats på Ullevi i Göteborg och såg Blåvitt vika ned sig mot ett Kalmar FF som i sista omgången gjorde sin bästa match för säsongen.

Överraskande med tanke på vad matchen gällde.

Men om vi helt bortser från supermatchen mot AIK på Friends så svajade IFK Göteborg betänkligt under de sista fyra-fem omgångarna, framförallt började de släppa in mål som de inte alls gjorde tidigare.

Turligt 1-1 mot Elfsborg, knappa 3-2 på Sundsvall, 1-1 och 2-2 mot Halmstad respektive Djurgården.

***

Årets mål gjordes inte av Simons dotter.

Det gjordes av Simon Skrabb.

(Förlåt, kan vara en snabbvisit i Götet eller att jag umgåtts för mycket med Disco).

***

Att Emir Kujovic inte nominerats som en av tre till Årets Anfallare är en story för sig själv och jag lovar att återkomma i ämnet, för jag tror jag vet exakt hur det har fungerat när juryn sammanträtt: så som det fungerat tidigare i år.

***

Nu blir det seriespel i padel på ålderns höst i nya fina PDL Center.

Efter provspel placerades jag i division 4 (av 10) med min spelarpartner Björn Ohlsson.

***

Markus Rosenberg har levt rätt ofta och rätt mycket på gränsen i närkampsspelet under det allsvenska spelet så hans röda kort kan inte ha kommit som en blixt från klar himmel för någon som hängt med.

Sen är det förståeligt om det blir diskussioner om ”tillfället var det rätta”, men sådant styr ju inte en spelare i en impulsiv handling just där och då. Eller att Jonas Eriksson stod fem meter från händelsen (vilken annan domare hade ”vågat” ta det korrekta röda?).

Och i slutändan så är det så att alla lag är ansvariga för sina egna matcher och inte vad andra gör eller har gjort.

Hade IFK Göteborg vunnit över Kalmar FF eller tagit mer än noll poäng mot Malmö FF, så hade de aldrig behövt förlita sig till någon annan.

***

Lite i skymundan gjorde en av svensk fotbolls och allsvenskans allra största, Anders Svensson, sin sista match.

Han avslutade med att ha en fot med i tre av Elfsborgs fyra mål mot Falkenberg.

Svensson kommer bli saknad, på alla sätt.

Jag minns mycket väl hur han for fram som en pannbandsvirvelvind på Ryavallen och fanns på plats i Baku när han pricksköt matchens enda mål i sina första ”riktiga” landskamp.

Men det allra största Svensson-minnet är förstås ändå frisparksmålet mot Argentina, glädjescenerna och hur han förevisade bedriften inför våra kameror i en hotellfoajé med några vakter, en piccolo och en konferensvärd som mur och målvakt.

Anders Svensson har haft sina sidor, spelare och klubbledare kan intyga det; lite trulig, tjurig och Olof Mellberg-argsint när det hettade till.

Men mot oss i mediapacket nästan alltid lika ärlig och öppen, oavsett om han var glad eller förbannad.

Svensk fotboll och allsvenskan kommer att sakna Anders Svensson, hans blick för spelet, hans patenterade crossbollar, hans volleyskott direkt på hörna, hans frisparkar och små luriga smarta instick.

Tac o adjö, det har varit en ära att få jobba i så många år med en av svensk fotbolls allra största profiler.

***

Hatet som David Elm beskriver i den här artikeln, jag förstår honom.

Det finns ju de – ja, och en hel del inom min kår – som tycker att det är så det ska vara. Jag tror att många beskriver det som ”passion”, ett av de mest misshandlade orden i fotbollens tjänst.

Det är fullt förståeligt att man brinner förr sitt eget lag.

Men det där sjuka, besinningslösa och meningslösa hatet gentemot vem- och vad-som-helst?

Om du aldrig hade varit på en allsvensk fotbollsmatch i storstäderna hade du inte trott dina öron.

Allt från VIP-läktare till hardcore-ståplats, överallt: det är hora, det är fitta, det är kräk, det är ett sjukligt jävla ofattbart hat. Det är en avgrund av mänskligt beteende och det är inte någon ”liten klick” (på tal om misshandlade ord), det är alldeles för många.

Det är möjligt att det ligger i samhällstiden där människan hellre stöter ifrån än tar emot men det är en avigsida av fotbollen som åtminstone jag inte vill eller kan förstå.

***

Iväg på lån till Västerås eller nåt för att få speltid i ett halvår?

Eller sitta kallt och invänta en halv miljon i lönekuvertet?

Det är klart du förstås spelarna – de gr precis som klubbarna ägna gör, utnyttjar tillfället för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Det är heller inget nytt, vi har sett åtskilliga exempel på spelare i England som hellre håvat in kontrakterade cashen i nån sorts reservlagsliga än att byta klubb/liga.

Malmö FF har sig själva att skylla här, de har agerat lite väl naivt när de gett spelarna fritt spelrum att själva välja hur pengarna skulle fördelas.

Å andra sidan är det ett lyxproblem för en allsvensk klubb.

***

Inte så att jag saknat Ukraina.

Men, Club Babian…jäklar vad man kan sakna sändningar som just Club Babian.

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå