Men bara Kiev.
Sverige hade det ofattbara flytet att spela alla sina matcher i en och samma stad (Ukraina valde själva att sprida ut sina egna matcher), så där blev vi kvar.
När det sen bar iväg till kvarts- och semifinaler drog vi till Gdansk och Warszawa.
Därför blir Lviv en helt ny nål på kartan.
Men vi kör förstås lite Polen på vägen och mellanlandar i huvudstaden.
***
Vi gratulerar förstås IFK Norrköping till SM-guldet, de har stått för en enastående säsong på alla sätt.
Och en ytterst sensationell sådan.
Som jag ser det så har vi inte sett ett mer överraskande guldlag sen Hammarby gick och vann 2001.
IFK Norrköping vann för att de var bäst, tabeller ljuger aldrig i det sammanhanget. Andra må tala om att Malmö FF, AIK eller IFK Göteborg egentligen är ”ett bättre lag”, men de hade rätt många omgångar på sig att bevisa det och lyckades inte.
Minst lika överraskande (och roligt/intressant/spännande/rättvist – vad du vill) är att Janne Anderssons lag var det lag i topptrion som riskerade mest.
När IFK Göteborg och AIK gärna minimerade riskerna i sitt spel, då drog IFK Norrköping framåt.
En enda gång blev de straffade för den taktiska inställningen och det var mot Elfsborg borta, en match som kunde slutat 7-7.
Jag hade lite svårt att förstå alla som med tio omgångar kvar bestämt basunerade ut vilka som egentligen skulle SM-guldet. Det var lite olika klubbar. Men det var inte IFK Norrköping.
Det är möjligt att man ville bygga det på tradition eller orutin och traditionen är förvisso från stenåldern men rutin fanns det ändå en hel del i laget, både på bänken och på planen.
Dessutom, vi som hade sett Norrköping några gånger såg också att de spelade allsvenskans bästa fotboll. Och med ”bästa” menar jag mest effektiva, mest vägvinnande.
Jag har gillat Linus Wahlqvist sen U17-VM, då var han iskall mittback.
Andreas Johansson har gjort en oerhörd nytta, Tkalcic, Telo, Bärkroth, Kamara, Nyman har varit med ett tag, har speed och är väldigt bra allsvenska spelare i god omgivning.
Men fyra spelare har betytt lite mer än andra, som jag ser det:
Daniel Sjölund var motorn, lugnet, aggressiviteten och klokheten i en och samma stöpta form.
Alexander Fransson utvecklades i miljön till en guldspelare och drar han iväg i samma takt är han väldigt snart aktuell för mycket större utmaningar.
Arnor Traustason hade vi ju sett avlossa den isländska bössan redan förra året, nu var han så mycket mer och en effektiv poängspelare från mittfältet. Borde vara högaktuell för Lagerbäcks EM-trupp.
Och Emir Kujovic, allsvenskans i särklass bästa och nyttigaste spelare 2015. Inte bara som målskytt och skyttekung. Han var ståtlig och urstark i sin roll som bollmottagare, han var oftast prickfri i huvudspelet och det var väldigt tydligt att han brann för sitt lag.
***
Jag var på plats på Ullevi i Göteborg och såg Blåvitt vika ned sig mot ett Kalmar FF som i sista omgången gjorde sin bästa match för säsongen.
Överraskande med tanke på vad matchen gällde.
Men om vi helt bortser från supermatchen mot AIK på Friends så svajade IFK Göteborg betänkligt under de sista fyra-fem omgångarna, framförallt började de släppa in mål som de inte alls gjorde tidigare.
Turligt 1-1 mot Elfsborg, knappa 3-2 på Sundsvall, 1-1 och 2-2 mot Halmstad respektive Djurgården.
***
Årets mål gjordes inte av Simons dotter.
Det gjordes av Simon Skrabb.
(Förlåt, kan vara en snabbvisit i Götet eller att jag umgåtts för mycket med Disco).
***
Att Emir Kujovic inte nominerats som en av tre till Årets Anfallare är en story för sig själv och jag lovar att återkomma i ämnet, för jag tror jag vet exakt hur det har fungerat när juryn sammanträtt: så som det fungerat tidigare i år.
***
Nu blir det seriespel i padel på ålderns höst i nya fina PDL Center.
Efter provspel placerades jag i division 4 (av 10) med min spelarpartner Björn Ohlsson.
***
Markus Rosenberg har levt rätt ofta och rätt mycket på gränsen i närkampsspelet under det allsvenska spelet så hans röda kort kan inte ha kommit som en blixt från klar himmel för någon som hängt med.
Sen är det förståeligt om det blir diskussioner om ”tillfället var det rätta”, men sådant styr ju inte en spelare i en impulsiv handling just där och då. Eller att Jonas Eriksson stod fem meter från händelsen (vilken annan domare hade ”vågat” ta det korrekta röda?).
Och i slutändan så är det så att alla lag är ansvariga för sina egna matcher och inte vad andra gör eller har gjort.
Hade IFK Göteborg vunnit över Kalmar FF eller tagit mer än noll poäng mot Malmö FF, så hade de aldrig behövt förlita sig till någon annan.
***
Lite i skymundan gjorde en av svensk fotbolls och allsvenskans allra största, Anders Svensson, sin sista match.
Han avslutade med att ha en fot med i tre av Elfsborgs fyra mål mot Falkenberg.
Svensson kommer bli saknad, på alla sätt.
Jag minns mycket väl hur han for fram som en pannbandsvirvelvind på Ryavallen och fanns på plats i Baku när han pricksköt matchens enda mål i sina första ”riktiga” landskamp.
Men det allra största Svensson-minnet är förstås ändå frisparksmålet mot Argentina, glädjescenerna och hur han förevisade bedriften inför våra kameror i en hotellfoajé med några vakter, en piccolo och en konferensvärd som mur och målvakt.
Anders Svensson har haft sina sidor, spelare och klubbledare kan intyga det; lite trulig, tjurig och Olof Mellberg-argsint när det hettade till.
Men mot oss i mediapacket nästan alltid lika ärlig och öppen, oavsett om han var glad eller förbannad.
Svensk fotboll och allsvenskan kommer att sakna Anders Svensson, hans blick för spelet, hans patenterade crossbollar, hans volleyskott direkt på hörna, hans frisparkar och små luriga smarta instick.
Tac o adjö, det har varit en ära att få jobba i så många år med en av svensk fotbolls allra största profiler.
***
Hatet som David Elm beskriver i den här artikeln, jag förstår honom.
Det finns ju de – ja, och en hel del inom min kår – som tycker att det är så det ska vara. Jag tror att många beskriver det som ”passion”, ett av de mest misshandlade orden i fotbollens tjänst.
Det är fullt förståeligt att man brinner förr sitt eget lag.
Men det där sjuka, besinningslösa och meningslösa hatet gentemot vem- och vad-som-helst?
Om du aldrig hade varit på en allsvensk fotbollsmatch i storstäderna hade du inte trott dina öron.
Allt från VIP-läktare till hardcore-ståplats, överallt: det är hora, det är fitta, det är kräk, det är ett sjukligt jävla ofattbart hat. Det är en avgrund av mänskligt beteende och det är inte någon ”liten klick” (på tal om misshandlade ord), det är alldeles för många.
Det är möjligt att det ligger i samhällstiden där människan hellre stöter ifrån än tar emot men det är en avigsida av fotbollen som åtminstone jag inte vill eller kan förstå.
***
Iväg på lån till Västerås eller nåt för att få speltid i ett halvår?
Eller sitta kallt och invänta en halv miljon i lönekuvertet?
Det är klart du förstås spelarna – de gr precis som klubbarna ägna gör, utnyttjar tillfället för att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Det är heller inget nytt, vi har sett åtskilliga exempel på spelare i England som hellre håvat in kontrakterade cashen i nån sorts reservlagsliga än att byta klubb/liga.
Malmö FF har sig själva att skylla här, de har agerat lite väl naivt när de gett spelarna fritt spelrum att själva välja hur pengarna skulle fördelas.
Å andra sidan är det ett lyxproblem för en allsvensk klubb.
***
Inte så att jag saknat Ukraina.
Men, Club Babian…jäklar vad man kan sakna sändningar som just Club Babian.