Olustigt, men givet

Som om det var olustigt, som om jag gärna kunde bry mig mindre om en fotbollsmatch och någonstans som om jag kände viss oro.

I en sjuk, vidrig och barbarisk värld kan du aldrig utesluta någonting.

Men när terrorns kryper sig närmare och när TV-bilderna ger oss det i direktsändning biter det tag i det på ett helt annat sätt.

Det som en gång i tiden och värdigt ofta inte kunde varit här, det kan vara här. Vilken dag och vilken sekund som helst, hur som helst, var som helst.

Och det är självklart att vi alla påverkas, att sinnesstämningen lägger sig som ett svart mörkt moln.

Det är jobbigare att gå till en utsåld arena för att se på en internationell fotbollsmatch bara timmarna efteråt, än om det hade hunnit gå en dag eller två.

För hur många vidrigheter som människan än står så tar vi oss ändå samman; vi sörjer, fördömer och förbannar, vi plåstrar om, vi tar oss framåt och de goda krafterna kommer alltid tillbaka.

Det är också därför vi aldrig ska vika för terrorn.

Det är därför vi ska spela fotbollsmatcher och det är därför vi ska ta oss dit, oavsett olust och sorg i hjärtat.

Det känns för jävligt, det ska erkännas.

Men ändå så rätt.

För att inte ge vika, för att visa att världen inte bara är sjuk, vidrig och barbarisk.