Ibland är jag glad att jag inte kan (eller förstår) musik

En klassisk sådan…för att insupa lite kultur, för att vidga vyer.

Jag höll på att gå under, på riktigt var jag väldigt nära ett fullödigt mentalt sammanbrott.

Men låt oss ta det från början.

Vi hade ett par håltimmar igår kväll och ibland har jag som målsättning att ändå försöka göra någonting annat än ingenting, när man ändå är på ett nytt ställe.

Jag fick tips om ett National Forum of Music (s0m visade sig vara ett fantastiskt konserthus), där erbjöds konserter varje kväll och just denna kväll av den berömde polske kompositören Witold Lutoslawski.

Vi köpte VIP-biljetter för 50 pengar styck och vi hade inte en aning om vad vi gav oss in i.

Jag såg en symfoniorkester framför mig och möjligen någon form av traditionell klassisk musik.

När vi kom fram såg vi en liten scen framför 10-15 rader med skolsalsstolar, jag såg män i polotröjor och företrädesvis skägg, kvinnor i svart, en och annan manchesterkavaj men också en överraskande åldesblandning och faktiskt några barn.

Det var fullt i salen och när jag och Tarlandao sökte oss efter VIP så visade det sig vara raden allra längst fram med skolssalsstolar…det fanns två stolar kvar, i mitten, allra längst jävla framme vid scenen; vi satt helt utsatta för allas blickar, fastnaglade,  fullständigt utlåsta från alla flyktvägar; det var bara början på en mardröm, en långsamt gnisslande mental tortyr.

Även om programbladet som vi fick i handen (VIP!) tydligt förvarnade om att det inte var upplagt för någon glittrande jävla glamour denna afton:

Så här: jag har ingen som helst fog för att söndersmula Witold Lutoslawski, han var en av världens mest prisbelönta kompositörer och jag kan inte musik.

Men. Ändå.

Jag hade ändå läst på och via Wikipedia fått veta att stalinistiska makthavare bannlyst hans kompositioner efter andra världskriget eftersom de uppfattade de som formalistiska och därmed tillgängliga för en insatt elit.

Stalinisterna är sannerligen inte mina killar och förbud av musik är ju att ta i, men i det här fallet så var kommunisterna inte helt ute och cyklade, det kan jag lova.

Nåja. In på scen kom fyra herrar. Alla klädda i svart skjorta, svarta fladdriga byxor, svarta synliga strumpor och svarta oputsade lågskor. Tre lirare med violin. En med cello. The Ludoslawski Quartet och de skulle överraskande nog spela Ludoslawski.

Konserten tog fart med att var och en gjorde små, små blippande sekundlånga ljud efter varandra, följt av ett och annat entonigt dovt utdraget ljud. I tre minuter.

Det var som att sitta i ett mörkt dragit rum med fyra dörrar vars gångjärn aldrig smorts och som åkte lite fram och tillbaka i olika omgångar.

Och helt plötsligt kom en katt förbi som du råkade trampa på svansen.

Det var inte musik. Det var lite olika ljud. Som enstaka skrämselmoment i en svartvit skräckfilm, sån som de kunde visa på SvT på 70-talet, producerad samarbete med algerisk och rumänsk regissör.

Fast utan bild. I en timme.

När jag tittade på Tarlandao efter ett par minuter var jag helt övertygad om att han var på väg att begå harakiri.

Vi satt kvar i en timme, då hade vi tagit oss igenom två riktigt genomdystra melankoliska verk, så satans svarta och gnissliga in i själen att jag bara satt och väntade på att de skulle rulla in ett lik för jordfästning.

Sen såg jag en lucka och vi stack snabbt i djupled.

Fullständigt utmattade, tömda, söndergnisslade, omskakade samtidigt minst lika lycklig över att ha lyckats ta mig därifrån med den mental hälsan i behåll.

Jag är ändå rädd för att det vi fick vara med om kommer att förfölja oss i resten av våra liv.

Och ibland är jag ändå rätt glad och nöjd över att jag inte kan (eller förstår) musik.