Du sover, äter, poolar, dricker, solar, vallar barn och äter igen.
Och när du åker tillbaka hem igen så har du sett det du har sett där du har bott, förutom möjligen en skymt ut genom fönstret på väg till flygplatsen.
Vi tog oss i alla fall in till fotbollsarenan.
Det var en resa i sig, från en värld till en helt annan.
***
Det finns något där. Att ta på. Att tro på.
Jag har påpekat det förut och gör det gärna igen efter förlusten på Antalyaspors nya fina arena; när jag andas runt det här “nya landslaget” så drar jag in frisk luft.
Hur många hopplöst trötta träningsmatcher har vi inte sett de senaste tre-fyra åren?
Sådana som ingen knappt haft lust att ens spela, med spelare så trötta på att spela matcherna att de till slut varit trötta på sig själva.
Det finns en helt annan aura kring John Guidetti, Victor Nilsson Lindelöf, Ludwig Augustinsson eller valfritt alternativ som börjar på U och slutar på 21.
Kalla det shajning eller vad du vill.
Jag ser det nästan som en barnsligt lycklig attityd till att få lov att vara med och spela fotboll och jag inser att det inte är så förbannat enkelt för det här fotboll på rätt hög nivå.
Men hellre en bicycleta när chansen dyker upp i straffområdet än att täcka bollen och försöka hitta ett passningsalternativ.
Är ni med mig?
Här kommer vi, vi tycker det är kul det här, vi vill visa att vi älskar att spela för vårt land och ingenting behöver vara omöjligt.
Sen finns det en hel del att jobba på men det är i alla fall inte självförtroendet.
Det känns som en behaglig bris, som att vi har något att se fram emot.
***
Jag var lite för ung för Pelé.
Därför var Johan Cruyff den allra största när jag med stora ögon satte mig som 9-åring för att se så många matcher jag orkade se från VM 1974.
Han hade allt.
Cruyff kunde spela solo men ändå vara ett helt lag.
Fältherreblicken, speeden, touchen, rycket, vändningarna, skottet, disciplinen, auktoriteten, hjärnan.
Och varumärket förstås, Cruyff-finten (i all sin perfektion ca 3:18 in i den här youtube-filmen när Sverige mirakulöst fick 0-0 mot Holland i 74-VM https://www.youtube.com/watch?v=bQCqw2jpudk)
Han var Leo Messi långt innan Leo Messi existerade, han han var Barcelona av idag, han var Holland och Ajax av igår.
Han var den totala fotbollen.
Inte bara som spelare, utan även som tränare.
Johann Cruyff var en av den moderna fotbollens allra största och viktigaste.
Jag är glad att jag fick vara med och uppleva honom.
***
En lite oturlig aktion i en hastig spelvändning vid turkarnas 1-0, förvisso – men Victor Nilsson Lindelöf är tveklöst en mittback som vi måste bygga vidare på.
Han har klokheten, bolltryggheten, farten och han smälter liksom in.
***
Ska vi utgå från den här matchen, vilket möjligen är att göra det lite väl enkelt, så kom inte Erkan Zengin närmare en EM-trupp.
För plottrigt framåt och för bristfälligt bakåt.
Det kan inte ha varit den lättaste av debutmatcher på vänsterbacken för Ludwig Augustinsson, på många sätt: Zengin att hålla i handen när Arda Turan satte fart, det är inte trygghet som är det första ord du tänker på.
***
De här citaten säger en hel del om Johan Cruyff och vad han stod för.
***
Andreas Granqvist och Micke Lustig var strålande och tillsammans med Kim Källström får du nästan en känsla av att det är spelare som lyfter i den ungdomsliga entusiasmen som präglar det här landslaget.
Jag tyckte John Guidetti och Marcus Berg samarbetade förvånansvärt bra, Guidetti hade bättre “träff” på sina lägen men Berg fanns där och drog rätt ofta isär turkarna förträffligt.
Albin Ekdal har ännu en bit kvar efter skadan.
Erkan Zengin måste visa mycket mer framöver om inte hans plats i truppen är i fara, Jimmy Durmaz var onödigt slarvig och Sebastian Larsson hade förvisso en fantastisk frispark på Emir Kujovics panna men en bollbehndling som du nog kan ha när du inte ens får tillräckligt med speltid i Sunderland.
Emil Forsberg är ett givet val på ena kanten.
Och Oscar Lewicki är en rollspelare som jag tror avlastar Källström bättre på mitten i nuläget eftersom landslags-Lewicki vet vad han är där för att göra. Eller framförallt INTE försöka göra.
Det är en bit kvar och vi ska först och främst ha en trupp att forma, startelvor tror jag till viss del (som alltid) kommer att byggas till viss del på hur motståndet ser ut.
Som det ser ut just nu talar både tiden, formen och spelartypen för att Rasmus Elm finns med i en sådan trupp.
***
Johan Cruyff var aldrig okontroversiell.
Tillochmed holländarna kunde se honom som arrogant.
Från och till var han omgärdad av konflikter och en och annan skicklig spelare kom ibland i vägen för Cruyffs hårdöra egenskaper, som exempelvis Michael Laudrup – när två spelgenier crashade under tiden i Barcelona (med Cruyff som tränare) under klassikern “this place aint big enough for the two of us”.
Eller när han satte hårt mot hårt i det holländska VM-laget 1974.
Cruyff var Puma, landslaget var Adidas.
Nr 14 vägrade spela i Adidas och hotade med bojkott.
Det hela slutade med att Cruyff spelade hela mästerkapet med två streck på sin matchtröja, istället för tre (googla och se) – vilket i sig är fantastiskt, men det var enda sättet att få med lagets kapten och stjärna.
***
Jag har sett en hel del landskamper och klubbmatcher i Turkiet, så den oerhörda stämningen kom inte som en överraskning för mig.
Men högtalarna!
Den ljudvolym de kunde skapa har jag aldrig varit med om.
När jag gjorde min efter-matchen-intervju med Erik Hamrén kändes det som om vi stod inne i högtalaren när den drog nån sorts turkisk schlager på högsta volym.
***
Det kändes bra att få träffa Jose Morais igen.
Nu helt återställd från den mindre hjärnblödning han drabbats av.
Idag är han tränare för Antalyaspor och satsar på en karriär bortom Jose Mourinho.
Alltid så ödmjuk, jag har gillat Jose sen den dagen vi träffades för första gången i Södertälje för väldigt längesen.
***
Förvisso lite för kallt för poolen, lite för svalt för en balkong som vetter mot havet här i semesterreservatet.
Men ändå som en svensk vår, jag såg ljuset och kände tappra strålar av stor gul sol.
Lite som det här fotbollslandslaget; något att se fram emot.
I tider som dessa, i en värld så karg och så fylld av hat, blod och grymhet så kan det vara befriande att få känna just så.
Även om det bara handlar om fotboll.