Janne Andersson, minsann.
Hur ska det sluta?
Ja, det har vi inte en jäkla aning om och det hade vi inte haft om vi så hade fått Roy Hodgson eller Pep Guardiola på posten.
Men det kommer nog inte att knusslas i någon form, det kommer inte att spelas några spel, för det ligger inte för Janne Andersson.
Och pennorna kommer ligga i räta linjer på det nya skrivbordet i SvFF:s lokaler runt om hörnet från Friends, Janne A är känd för att vara pedant ut i fingerspetsarna.
Men jag har ingen aning om han är eller blir en bra förbundskapten, för det är aldrig så lätt att veta.
Det är en helt ny roll som inte har så mycket med den traditionella tränarrollen att göra och där du som ledare ska hantera så mycket nytt; internationell fotboll, stora stjärnor, korta förberedelser, lagsammansättning från olika miljöer, rätt hårt medialt tryck under ett uppdrag som som sätts under lupp av snart tio miljoner andra förbundskaptener, där alla oftast har olika åsikter.
Ingen vet hur det slutar, allra minst Janne Andersson.
Jag tror du kan gå till vilken svensk förbundskapten som helst i modern tid och alla kommer intyga att det inte riktigt var eller blev som de hade förväntat sig.
Men om vi nu ser till de alternativ som på allvar var rimliga; det fanns inte direkt att hav att ösa ur.
Henrik Larsson, som var mitt förstaval, var tydlig med att han inte ville.
Jörgen Lennartsson har sannolikt också valt bort möjligheten.
Åge Hareide hann ta ett annat jobb, Hasse Backe likaså (jag tror han grämer sig över det idag).
Då tror jag att SvFF och Håkan Sjöstrand valt att gå på något nytt, något annorlunda, något vi inte haft på ett tag; DÅ är Janne Andersson absolut kompatibel med den kravprofil som eftersöktes.
Faktum är att förbundet gör ett rejält trendbrott.
En förbundskapten hämtad från den svenska tränarmyllan som INTE varit utomlands och som INTE vandrat vare sig i GIH:s eller SvFF:s långa korridorer.
Det har inte hänt sen Åby Ericssons tid och det kan ha varit skälet till att hans son Håkan föll bort…in med något nytt, något som inte stöpts i samma form.
Efter Åby kom Laban Arneson från U21-jobbet, Olle Nordin hämtades in från Vålerenga i Norge, Tommy Svensson från Tromsö (däremellan fem matcher med förbundsmannen Nisse Andersson), Tommy Söderberg kom från U21-landslaget och den hjälp av förbundsanställde kollegan Lasse Lagerbäck och Erik Hamrén flögs in från Rosenborg.
Att förbundet nu väljer någon direkt från allsvenskan för första gången någonsin…ja, i modern tid är det faktiskt så…är ett tecken på att ligan getts någon form av förtroende och att SvFF inte ängsligt krävt erfarenhet från andra länder eller trygghet i form av ryggdunkande kollegor i personalköket.
Janne Andersson har förvisso minimal erfarenhet från internationell fotboll på högsta nivå, men det var ju inte direkt så att hans företrädare var så oerhört meriterade som tränare/ledare.
Tommy Svensson, som tog oss till VM-brons, satt bortglömd i Tromsös mörker när han blev uppringd och fick jobbet 1991.
Det gick rätt bra ändå.
Sen finns det mängder av frågor kring Janne Andersson, som det hade funnits oavsett vem som valts.
Får han med sig Zlatan i ett ännu ett kval, hur hanterar individer som med pondus och intensitet gör lite mer väsen av sig än Totte Nyman?
Vad bygger han för team runt sig?
Kommer förbundets krav på en öppnare attityd gentemot mot media att förverkligas genom Janne?
Får han tid på sig att bygga en ny landslagsgeneration?
Vad har han att jobba med efter sommarens EM?
De två sistnämnda frågorna går inte att komma ifrån.
Janne Andersson får NOLL träningsmatcher på sig och på kort tid ska han skapa ett nytt lag till sin första match som förbundskapten.
Som är ett VM-kval den 6 september.
Mot Holland.
Så det enda vi vet är att vi inte inte riktigt vet hur det här ska sluta.
Mer än att det blir spännande.
Och att domarna inte komma billigt undan.