POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Paris, Zlatan, New York, allsvenskan och en padelarmbåge

Såklart: en padelarmbåge.
Det kom som på beställning, så snart de öppnade en hall i Stockholm och det var läge att spela lika mycket som jag kunde spela under somrarna i Båstad.
På den tiden åkte jag på åkomman ett par gånger, men botades mirakulöst snabbt av en kinesisk kvinna som hade sin mottagning i ett tegelhus på huvudgatan borta vid Malen.
Hon tryckte in ett gäng nålar och lindade sen in armbåge med nån sorts dundersalva.
Två dagar senare kände jag inte ett smack.
Nu finns inte kinestantens mottagning längre – dessutom låg den ju i Båstad – och jag har testat andras nålar, ström, stretching, massage, voltarenkurer, gummibandsinlindning och allting annat som finns att tillgå.
Men så snart jag spelar känns det som om någon trycker knivar i armbågen, vissa dagar kan jag inte ens klämma tandkräm ur en typ.
Ändå fick det bli två seriematcher häromdan med min spelarpartner Jutbjörn Olsson (Jutbjörn!), körde klassiskt med Tiger Balsam och Rehband-armbågsskydd och det gick hjälpligt.
Men inte mer än så.
Nu ligger jag på nätterna och drömmer om stor feta kortisonsprutor.
***
Paris, in and out.
Fakirflyg till CdG, snabb taxiresa till ett tappert Novotel som är granne med St Denis, möte, match, sändning, en het dusch för att tina upp, söm, en dassig frukost, taxi till flyget och hemma igen ett dygn senare.
Ligacupfinalen i Frankrike är såklart vad den är (för några år sen visste vi inte ens att den existerade) men Zlatan är Zlatan och det är en rätt kul final att bevaka.
Hur man än vänder och vrider på det så kommer det ändå 70-80.000 åskådare, bra tryck på läktarna och spelare som tar det på allvar.
Fotbollen i Frankrike har ett grepp, som är rätt starkt.
Här hemma har vi ibland (eller ibland och ibland, nästan alltid) haft problem att få någon att bry sig om vår cupfinal.
Åtminstone så går det inte att spela den på neutral mark (som i Stockholm) för då kommer det inte en jävel…jag jobbade själv med mardrömsfinalen Helsingborgs IF-Gefle inför ett par tusen, en regnig novemberdag på Råsunda. Men det finns förstås rätt många andra exempel.
Nu lottar vi fram hemmaplansfavör i finalen.
Då är ligacupen den tredje största titeln i Frankrike, den “vanliga” cupen smäller högre, för att inte tala om ligan.
Men 70.000 pers, ca 20.000 resande från Lille och full fart.
Det är då man vet att fotbollen är stor.
***
Även om allsvenskan är svår att förstås sig på alla gånger så är det förstås överraskande att Jönköping Södra har tio poäng efter fem spelade omgångar.
Å andra sidan är oförutsögbarheten det som är en del av styrkan med allsvenskan, att aldrig riktigt veta hur NÅGON match ska sluta.
Men vi vet också att det ären lång väg att vandra och att det hinner hända så mycket på vägen mellan tidig vår, nytt fönster efter sommaren och en lång, ruffig höst.
Idag går det inte att se vare sig en säker guldkandidat eller väldigt tänkbara nedflyttningskandidater.
***
Jag och en Frisör som heter Hannah har hunnit med en 3-dagars till New York med hela programmet: rykten om häst och vagn-resa för 60 dollar i Central Park kanske inte är särskilt överdrivet, men jag vill kraftfullt betona att jag inte hade mycket med den resan att göra. Samt att jag är snäll.
Och Olsson tog oss dit vi skulle.
Ett sånt där Seinfeld-hak (The Gramercy) med amerikansk frukostmeny och där du knappt hinner sätta dig innan du har en isvatten och en blaskig kaffe framför dig.
Där äggen, omeletten, toasten, frukten, smöret, pannkakorna, sylten, baconskivorna alltid kommer som de kommer i en film.
Där stammisar sitt vid bardisken och läser sin tidning i Levis 501:or, lite för stor skjorta och sneakers från New Balance.
Där tanten runt hörnet tassar in med hjälp av en rullator, har nylagt hår, får hjälp av alla att hitta sin vanliga plats och kallar dig för “honey”.
Eller Great Jones Café, syltan som Olsson frekventerat sen någon gång på 80-talet och som inte är mycket mer för världen än en belamrad bardisk, några styltiga bord, en ynklig liten TV långt uppe i ena hörnet, en jukebox, ett kök i ett annat hörn bakom en hylla med flaskor, krimskrams, olika små tillstånd inramade bakom flottiga glas, en toalett bakom en taffligt ihopsnickrad tunn trädörr och en bartender som såklart hette Matt och spelade i ett band.
Vi beställde in tallrikar med creolekryddade små kräftor, jag tog två tallrikar ljuvliga wings och Olsson bad Matt hälla upp två hinkar med Cajun Martinis, en sorts kryddad fotogen.
Eftersom jag inte dricker öl så fick det bli ett glas rött och det var som rött vin ska vara i ett hål i väggen på en bakgata i New York; för jävligt.
Och människor log mot varandra, snicksnackade, mådde bra och Olsson satt som en en okränte kungen på bardiskhörnet, berättade att om det blir stökigt så ringer de till brandstationen sidan om och då kommer det in ett par muskliga brandmän med svärta i ansiktet, yxa i hölstret och säger “we dont want no trouble in our neighbourhoods” och så är det lugnt igen.
Som i en film, det var som att vara mitt i en film.
En sån man brukar gilla.
***
På tal om oförutsägbart, min söndagskrönika i Getingen handlar om Leicester City.
***
Jag var inte på 08-derbyt senast, jag går inte dit om jag inte ska jobba.
Jag kan uppskatta så mycket med fotboll som är vackert och i den uppskattningen ligger allt från att spela själv, hänga vid ett staket på nån division 5-match till VM-finaler, Champions League-matcher och fullpackade läktare med impulsiv levande stämning.
Men hatet, det alldeles för ofta vibrerar i luften i matcher mellan rivaliserande lag i allsvenskan…jag kan vara utan det.
Jag klarar mig gärna utan att slippa gå till en fotbollsarena för att höra folk skrika att man är en “hora”, “fitta” eller känna hot hagla runt ens rygg.
Jag kan vara utan en miljö där det vilar så sjukt mycket hat och där folk vill misshandla varandra, hota andra eller trycka i sig allt möjligt skit för att vara Tuffa Uffe.
För att de ska gå på fotboll. För att de ska se en match.
För att de håller på ett lag och tror att essensen i att hålla på ett lag är att hata, hota, knarka och misshandla.
Och, nej, det är ingen lite klick.
Det är väldigt många och fantastiska publiksiffror som beter sig normalt och lever för att stötta sitt lag eller för att ta del av en match men det är alldeles för många som är där av helt andra skäl, med helt förvridna hjärnor i ett manligt hav av grupptryck, för att vi ska tro att det är en “liten klick”.
Det är inte fotbollens död, för fotbollen är starkare än så och det är såklart så att fotbollsmatcher på alla nivåer klarar sig jäkligt bra utan min och andras närvaro.
Men det är sorgligt att man ska behöva känna så och jag tror inte jag är ensam om att göra det.
***
Var hamnar Zlatan Ibrahimovic nästa säsong?
Jag tror inte han vet det själv ens.
Hur många alternativ finns det om vi ska utgår från rimliga alternativ som 1) pengar/lön 2) klass på lag 3) stad
Är ens Manchester United ett alternativ då?
Vad finns kvar att välja på? Chelsea, Arsenal, Real Madrid, Bayern München eller (såklart) Paris SG. Inte särskilt mycket mer än så väl?
Jag tror inte italienarna har cashen som krävs, jag tror aldrig att han sätter sig själv och familjen i Ryssland, Kina eller Qatar.
Och USA är något år för tidigt.
***
Ingen kan säga något annat än att Victor Nilsson Lindelöf vecka efter vecka bevisar att han är en man för EM-truppen.
***
PSG-Lille på en bänk nere vid sidlinjen går in på Topp 5 av matcher som jag frusit mest på.
Våren i Paris my ass.
Det var en isande malmöitisk vind som susade in runt St Denis och det fanns inte ett underställ i världen som kunde stå emot den kylan.

Det gick att ta på kylan och uppenbarligen att se att jag frös…
***
Kortison!
Inga jäkla nålar, tryckpunkter, hokouspokus eller stretchingövningar.
Ge mig kortison.
Eller en kinesiska som en gång bott i Båstad.

Publicerad 2016-04-24 kl 16:46
Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå