Och så är det fakirflighter under mästerskap.
Speciellt de direkt dagen efter ett svenskt respass och en alldeles för lång arbetsdag, kväll och natt.
De morgnarna rycket lätt några månader när livet ska räkna ihop en total på slutändan.
Som i morse.
När röken lagt sig i flash och mixad zon på Allianz Riviera hade klockan för längesen tickat förbi midnatt.
Långt förbi.
Och eftersom vi alla behövde vara på andra sidan Frankrike (vid atlantkusten utanför Nantes) kl 14:00 idag för Erik Hamréns sista presskonferens så handlade det om att komma iväg i tid.
Jag, Lundh, Tarlandao samt SvT-kompisarna Jempa Björck och Leffe Johan hade en flight kl 06:50. Via Lyon.
När jag satte alarmet på mobilen var klockan 02:00.
04:45 var det väckning. Möjligt att jag somnade vid halv tre.
Det är bara att bita ihop.
Men du blir inte äldre av sådana morgnar, det kan jag lova.
***
Det gick lite som befarat.
Hela EM, såväl som matchen mot Belgien.
Jag sa innan att Sverige har något spännande på gång och jag tycker det fortfarande med en skön ny generation.
Men påpekade också att det kan sluta hur fan som helst.
Spännande räckte inte.
Vi kan alltid prata hur mycket vi vill om Erik Hamrén och hans fel och brister, peka på detaljer som jag inte riktigt kunde förstå.
Han hade ett ansvar att få ihop den trupp han hade till ett bra lag och det misslyckades han med; Sverige tog en poäng på tre matcher och enda målet var ett självmål.
Men han kunde inte springa, dribbla och skjuta själv och ibland får du även ställa krav på spelarna, om vi nu ska rannsaka.
Vi talade om att vi hade en solid defensiv (och det hade vi sannerligen), men en defensiv är inget försvar om du inte har mycket till anfall.
När bollen studsar tillbaka lite för ofta, för snabbt och för många gånger så hamnar du till slut i ett läge där något går lite snett någonstans och så har du släppt in ett mål.
Kanske inte i division 5 Hästveda, men i ett EM-slutspel.
Vi kan självklart påpeka att domaren dömde konstigt (även om de ju alltid blåser MOT sparkaren vid lågt huvud) i en situation eller att Sverige hade ett par chanser vid fasta situationer.
Men överlag saknade Sverige flyt i sitt etablerade anfallsspel, det fanns ingen fart i alldeles för förutsägbara val av passningar, det fanns ingen spets, för få idéer att för att hitta tillräckligt smarta och vägvinnande lösningar.
Vi hade sannolikt EM:s svagaste centrala mittfältssduo (sett över hela truppen), sett till kreativitet i kombination med speed. Och då spelade de nästan alltid mot tre motståndare.
Vi sa inför mästerskapet att vi hade Zlatan och äntligen ytterligare ett starkt hot i offensiven, Emil Forsberg. Sett till förutsättningar så tycker jag att bägge klart underpresterade.
Vi hade anfallspartners till Zlatan som bägge fick stångas och springa för två, främst i defensivarbetet, att de sällan hade kraft till annat när de väl var på väg att få bollen under kontroll.
Vi var med all rätt nöjda med det arbete som Sebastian Larsson gjorde över enorm ytor, på sin kant men också centralt, men han blev också en yttermittfältare som knappt fick in ett enda vettigt inlägg.
Det är svårt att få ihop så mycket till offensiv kraft om du lägger ihop både 1+1 och 2+2 av det som jag nämnt ovan.
Då blir det som det blir, det blir ett självmål av en back som heter Clarke och spelar i Aston Villa. Inte mer.
Och vi kan i all oändlighet tycka att Sverige gjorde “en bra match” (kan bli tokig på det uttrycket) mot Belgien (som inte behövde vinna) men jag kände aldrig att Sverige var riktigt i närheten av att vinna en match.
Vi var för dåliga, helt enkelt,
Ibland är det inte svårare än så.
***
Det är svårt att inte tycka enbart gott om Kim Källström som efter matchen kommer bort till en intervjumikrofon, är välformulerad, godhjärtat och klok.
Jag kommer att sakna honom när jag åker till nästa landslagsläger i höst.
***
Det är alltid lätt att leta fel och det här är inte ett försök att göra det, jag vill ändå ta upp det.
Det här med att lägga laget under mästerskap långt borta i Frankrikes Eslöv och isolera sig fullständigt på nåt halvgammalt kurhotell…är det verkligen vad spelarna mår bäst av?
Det var likadant i Kiev för fyra år sen, när spelarna aldrig tog sig utanför murarna på det slott man bodde i en skog någonstans utanför Ukrainas huvudstad.
I Pornichet fanns hotellet och dess bekvämligheter, vinden, regnet och en gata med ett torg och en pizzeria mittemot rådhuset.
Vill dagens spelare inte kunna ha chansen att röra sig lite fritt, ta en fika och se andra människor som i vanliga livet?
Efter fiaskoboendet på den holländska vischan (Oijsterwijk) 2000 bodde svenskarna i städer som Kobe (2002), Cascais/Lissabon (2004), Bremen (2006) och Lugano (2008).
Sen har landslagsledningen valt att isolera sig helt i en skog (2012) eller i en strandhåla (2016).
Vill spelarna ha det så när det går in på andra veckan och man redan spelat en jävla massa pingis?
Jag vet inte.
***
Erik Hamrén var tärd, tagen och förstås sjukt besviken när han tog emot media under sin sista dag som förbundskapten.
Förståeligt av många olika anledningar.
Han har säkert känt av hur vindarna blåst kring hans person de senaste åren och insåg att han inte direkt toppade några popularitetslistor en dag som denna…det är ingen rolig insikt att sluta med.
Erik Hamrén döms lite elakt för att folk retade sig på honom. Kanske var det västarna, kanske var det shiningsnacket, kanske var det SvFF:s kraftfulla miss att sätta honom i SvT:s VM-studio för analyser (vilket kräver mer än att säg att det är viktigt att gör mål), kanske var det oförmågan att nå fram med budskap som var trovärdiga nog.
Egentligen gjorde Erik Hamrén bättre kval än Tommy Svensson (1992 kvalade aldrig Sverige in som arrangörer till EM) som misslyckades kapitalt till EM 96 och VM 98, men alla vill minnas Tommy som en vinnare.
Kanske har/hade det med personlighet att göra.
Men vi ville också ha en annan attityd, en annan framtoning när vi tröttnat helt på Lasse Lagerbäck. Åtminstone trodde vi det.
Folk (och media är också folk) kan var jävligt elaka ibland och det kommer kanske med jobbet. Hamréns. Fotbollsspelares. Såväl som mitt ibland. Man får lära sig att leva med det. Min känsla är att Erik aldrig riktigt gjorde det.
Kunde vi kräva mer av det jobb som vi egentligen borde bedöma? Ja, det kunde vi. Borde vi.
I relativt beskedliga grupper tog Erik Hamrén Sverige till två slutspel. Bra. Men allt annat hade varit ett fiasko sett till motstånd.
Och sett till Zlatan, som under Erik Hamrén växte fram till landslagsfotbollens allra största.
Erik H valde att bygga Zlatans lag och inte lag runt Zlatan.
Om det var det bästa alternativet har jag ingen aning om, och det är skitsamma, för det var ett lyckat alternativ för att ta sig till två EM; resultaten räknas.
Då, såväl som nu.
Det var bra ibland, men inte tillräckligt bra så ofta.
Och eftersom alla minns slutet, men inte hur de stod och applåderade i början, sätter det sina spår.
Erik Hamrén lämnar jobbet som en förlorare.
***
Om träningsmatcher är träningsmatcher är träningsmatcher?
Jag säger bara 3-0 mot ointressanta och slöa walesare på Friends den 5:e juni.
Inte värt ett skit idag.
***
Vi har tuffat mot Paris, vi tog förstås 50 mil i Vita Hingsten efter den flygmorgonen.
I morgon kör vi vidare i ytterligare 60 till Annecy.
Där har Island sin camp.
För nu vänder vi snabbt. Nu gillar vi Island. Så gärna, så gärna.
Je suis islänning!
***
Låt vara att det är en petitess, men kan inte släppa, KAN INTE SLÄPPA!
Åtta minuter kvar. 0-0. Sverige måste göra mål. Måste forcera.
Emir Kujovic värmer för fullt sen länge längs sidlinjen.
Då har den svenska lagledningen kommit fram till att Plan Forcera är att plocka in en vänster yttermittfältare, i detta fall Erkan Zengin.
Inte Kujovic.
Samtidigt sätter man istället upp Erik Johansson längst fram, som om han var vassare i motståndarnas straffområde än allsvenskans skyttekung (jag hade helst sett BÄGGE längst uppe i desperata försök).
Det är det underligaste valet i modern svensk landslagshistoria sen Lagerbäck/Söderberg hellre valde en skadad Magnus Svensson på centralt mittfält än Pär Zetterberg mot Luxemburg borta.
***
Vi tar sikte mot Nice igen (för England-Island) och ytterligare någon dag på Rivieran lär kunna förlänga livet.
Precis som islänningarnas kraftfulla vilja att visa hela världen.
De hade fan aldrig gnällt öven en lite för tidig flight efter en lång natt.