POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

50 dagar och 700 mil senare: Tack för den här gången

”Det gick ju fort det här”, sa fotograf Tarlandao till mig i morse när vi gjort mästerskapets sista Nyhetsmorgon.

23 maj samlades Sverige i Stockholm, 11 juli tog vi planet hem från Paris.

Det blir ca 50 dagar.

I det här fallet har det innefattat så väldigt mycket, allt från matcher, träningar, intervjuer, sändningar i Nyhetsmorgon, Superlive, Sporten och EM-program och resor; totalt drygt 700 mil på franska vägar i en Vit Hingst.

Det var mitt sjunde EM-slutspel och jag vet att det kräver en del, det sliter fysiskt och mentalt med lite för lite sömn ibland och kraft som måste läggas på transporter, väntan, planering när du dessutom måste vara hyggligt skarp i skallen så snart kameran går igång.

Men som jag alltid har sagt: vi kunde stått i en gruva eller på en gata och grävt ett hål i marken också.

Det tar och du känner av det när du slappnar av och åker hem, men nästan varenda gång så känns det som om det har varit värt det.

Det brukar gå fort när du har kul.

***

Finalen blev väl väldigt signifikativ för vad som har präglat det här mästerskapet.

Dels framgången med en något avvaktande fotboll med en smart defensiv.

Dels att LAGET kunde vara större än JAGET.

Det var förstås väldigt tydligt i Islands och Wales framgångar, det var minst lika tydligt i Sveriges fiasko.

Och UTAN Cristiano Ronaldo på planen kunde alltså Portugal välta kraftpaketet Frankrike i en EM-final på Stade de France.

Sen må det ha varit tillfälligheter…Gignacs stolpskott kunde rullat en centimeter åt rätt håll och den bollen hade studsat in istället för ut…eller ”tråkigt” eller cyniskt eller ”orättvist” eller vad fan ni vill: Portugal förlorade inte en enda match i turneringen, de var på alla sätt värdiga europamästare eftersom fotboll på den här nivån går ut på att göra resultat.

***

Mästerskapets guldgosse 1:

Pontus Farnerud

***

Inget hände.

Möjligen en malattack i finalen, men bortsett från det; vi klarade oss utan terrorism, vilket oerhört många hade befarat och vilket säkerhetsnivån kring arenorna (inte minst vid finalen) gav oss en aning om.

Hur illa det än må vara, hur konstigt det än låter…att EM-slutspelet klarade sig från den nya världens mörka jävelskap var också en seger.

Däremot hade vi (inför mästerskapet) helt glömt bort att fotbollen också hotas av män som vill misshandla, skövla stadskärnor och bete sig som vidriga svin.

Den typen av smutsiga handlingar gav mästerskapets inledning en bitter eftersmak.

Sen måste jag säga att jag uppskattade det franska rättssystemet som inom en vecka efter händelserna hade utvisat ett stort antal skyldiga och dömt andra till kännbara fängelsestraff.

Ingen långbänk, inga ursäkter, ingen pardon mot brott som betraktades som allvarliga, alldeles oavsett om de skedde i samband med fotboll eller inte.

***

Mästerskapets guldgosse 2:

Fernando Santos

***

Cristiano Ronaldo var klart packad när han kom ned i intervjuzonerna efter matchen och höll stor underhållande show.

Han hade gått tungt på champagneflaskan och det hade slagit till snabbt.

***

Mästerskapets tuppkam 1:

Hamsik

***

Det var trångt om utrymmena i den flashfålla TV4 fått tilldelad (köpt, ska sägas) efter matchen.

Jag skulle dela kamera och mikrofon med ESPN, Rai och engelska ITV…och ni kan säkert räkna ut var i turordningen som ett litet svenskt TV-bolag står i den konkurrensen.

Då gäller bara att ”äta eller ätas”.

Det gav viss utdelning och jag får vara nöjd med den.

Alla ville ha Ronaldo.

Italienaren fick för att han var först i kön, engelsmannen tjatade och fick en fråga när Ronaldo fick veta att förre United-kompisen Ryan Giggs satt i deras studio och sen var det en sanslös huggsexa där en bastant portugisisk vakt drog bort Ronaldo som ändå påpekade att ”I love Sweden,  my friend, I love Sweden, tell this to Sweden, but this is my boss!”

Så då vet ni det.

***

Jag kommer sakna Island,

Ragnar Sigurdsson, Kari Arnarson, Birkir Bjarnason, mediachefen Omar Smararson och den charmante Heimir, tandlåkaren som coachade med Lagerbäck.

Och jag kommer sakna Annecy.

Islands fantastiska bas, ett ställe jag lätt kommer att återkomma till.

Möjligt att vi var präglade av Pornichet när vi kom dit, men det kändes ändå som att Annecy var är den vackraste platsen på jorden.

Och än en gång: att Sverige återigen valde att totalisolera sig, den här gången i en gudsförgäten håla vid väderökända atlantkusten, så långt bort får EM som det överhuvudtaget gick att komma är en gåta.

Att några i ledande ställning som en gång varit med om Oijsterwijk (2000) valde en snarlik variant går inte att förstå.

***

Mästerskapets tuppkam 2: Olof Lundh.

***

”Vi vill ha mal, mal, mal mera mal och mal det kommer det att bli”, spelades för fullt i Paris dagen innan.

***

Bästa svensk i EM 1: Jonas Eriksson och hans team.

***

För mig var Gareth Bale turneringen bästa spelare, tätt följd av Pepe och Griezman.

***

Dimitri Payet började fantastiskt men det är långa turneringar det här, det krävs rätt mycket att hålla en jämn hög nivå genom hela turneringen.

Och Paul Pogba blev aldrig riktigt vad vi hade trott och hoppats, eller hur? Absolut bra, men inte så dominant som många av oss förutspådde.

Nu var det Moussa Sissoko som var Frankrikes bästa spelare i finalen och det är sällan han vinner matcher på det viset.

***

Bästa svensk 2 i EM: Zara Larsson.

***

På tal om  musik blev den där svenska låten om ”bussen och guldet” (eller om det var tvärtom) ett av de största laglåtsfiaskona någonsin.

Jag vet ju att det är delvis betingat av hur det går för laget men INGA svenska fans spelade den någonstans.

Ett större fiasko än ”Explodera”.

***

Nu stänger vi EM.

Jag ser fram emot att vara ledig med Wilma, 17 år, Tindra, 2 år och En Frisör som heter Hannah.

Innan jag hinner blinka sitter jag på ett flyg till OS i Rio.

Det ska bli väldigt kul det också; I love my job.

Patrick Ekwall

Någon drog ut proppen i semin (men det är ett annat Paris, det är ju det)

Det är ju ett helt annat Paris, det är ju det.

Hur vi än vill och försöker så är hjärnan inte dummare än att den ser, hör och känner av.

Jag minns väldigt väl VM 1998 när Artur Ringart och Co i sportledningen hyrt två små lägenheter i centrala Paris för 27 vuxna män att dela på och vi bodde åtminstone så mycket mitt i smeten att man inte behövde gå långt för att låna toalett på något café i närheten.

Vi tog tåget till matcherna på St Denis och till Parc de Princes, vi funderade aldrig på att det kunde kanske möjligen finnas en liten risk att någon gladeligen sprängt sig själv i bitar för att döda andra oskyldiga.

Jag tänker så idag.

Vi satt på en sportbar i närheten av Triumfbågen igår och tog del av fransk glädje när Griezman gav Frankrike en ny hemmafinal i ett mästerskap och jag hann fundera att “tänk om det kommer en snart Renault, stannar till och ett gäng k-pistbeväpnade mejar ner alla som gläds”.

Jag tänker för ett ögonblick hur jag möjligen skulle kunna fly eller ducka för att komma undan en sådan vansinnesattack.

Det är inget jag vill tänka, det är inget jag sitter och väntar på direkt men det är ett annat Paris idag.

Det patrullerar tungt beväpnad polis på gatorna, det cirkulerar militärer runt hela stan med feta vapen närmast bröstet redo för strid och hela Champs Elysees är i samband med EM-matcherna en parad av stationära polisstationer i form av stora piketer, inte två eller tre, snarare 30-40 st längs hela gatan.

Du tänker att det är förstås tryggt, att det finns en bevakning men jag tänker också att det finns en anledning till att de är där.

Vi har alla pumpats med säkerhetskurser inför avresan hit och jag kan inte påstå att det gjort mig mindre orolig.

Vissa värre än andra.

Våra kollegor har haft egna chaufförer, folk som följt medarbetarna hela vägen till incheckning och förbjudits att åka tåg…vilket bland annat innebar att Glenn Strömberg en dag var bokad på en flygresa från Lens till Paris – via Toulouse: det är 20 mil mellan Lens och Paris, 70 mil mellan Paris och Toulouse.

Oklart om tåg är farligare i sammanhanget än att besöka en flygplats, men skitsamma…du pumpas med information om hur du ska bete dig i en eventuell strid och du inser att det inte är till Astrid Lindgrens Värld du ska åka.

Vi fick träffa en säkerhetskille på flygplats den 7 juni som gav oss en gammal telefon och bad oss ringa den om det hände något, vilket också är ett säkerhetsgrepp som man säkert kan tjäna pengar på.

Smäller det så smäller, är jag rädd och jag vet inte riktigt vad vi har för nytta av att ringa med den där telefonen då.

Personligen känner jag mig klart mycket tryggare när jag åker till arenorna här än när jag är på väg till en “högriskmatch” i allsvenskan, risken är större att jag råkar illa ut på väg dit om jag går rakt in i fel människor…här finns det andra hot och eftersom säkerheten är så rigorös känns det som om EM-arenorna är det säkraste stället på jorden att vistas i just under matcherna.

Men på stan; det är ett annat Paris efter 13 november.

Det syns, det märks, det känns.

Och det går inte att blunda för. Tyvärr.

***

Frankrike-Tyskland, som om någon hade dragit ut proppen.

Två lag som ville vinna för att ta sig till final, två lag som inte ENBART ville undvika att förlora.

Det var en befrielse.

Didier Deschamps Frankrike har gjort “en Tyskland”, inledde trevande, tog sig framåt ändå och har trampat lite hårdare på gaspedalen ju längre turneringen har gått.

Framförallt har de haft kraft nog att göra det.

Mästerskap handlar alltid om att vara som allra bäst när turneringen är i slutskedet, åtminstone för de nationer som har utrymme nog till det.

***

Vita Hingsten susade ned till Lyon för Portugal-Wales och det vore lögn att påstå att det var samma intensitet som igår.

Däremot blev jag återigen djupt imponerad av Gareth Bale, i mitt tycke en av turneringens mest kompletta spelare…tala om en stjärna som kunde bära sitt lag och lyfta sina relativt mediokra lagkamrater.

Portugal?

Ja, Cristiano Ronaldo är beundransvärd.

Det kan vinge komma ifrån hur illa vi än tycker om hans barnsliga tjurighet när han inte får som han vill eller, för den delen, hans teatraliska förmåga att lite för ofta fuska sig till banala fördelar som ett inkast vid mittplan.

Nicken till 1-0 var i all sin prakt ett världsklassmål; kraften, timingen, tekniken, farten.

Jag har svårt att förstå gnället på Portugal.

De har tagit sig till final utan att förlora en enda match, vilket de har gemensamt med Frankrike. De har gjort vad som krävts för att nå dit de ska.

Hur det sen har sett ut på vägen spelar inte direkt någon roll.

Eller fyllde vi Kungsträdgården i Stockholm förra året vid den här tidpunkten för att U21-landslaget bjudit på sambafotboll?

Eller för att de gjorde de resultat som krävdes?

***

Domarnivån (förutom den norska, herregud) har varit väldigt hög under turneringen.

Alltid småfel hit och dit, såklart. Men inga konstiga utsvävningar med nya hispiga regler/tolkningar (minns VM 98 med fasa!).

Sen kan jag tycka att straffen mot Schweinsteiger var relativt hårt dömd, om än säkert korrekt om du tar den till Högsta Domstolen.

Det finns överhuvudtaget någon sorts hysteriskt förhållande till hands i straffområdet, inte så mycket bland domarna som hos “folket”.

Spelare kan låsa fast varandra med kedjor, äta upp varandra, dra nacksving och krysstag och halvnelson och sitta som fastklistrade i varandras tröjor i straffområdet, främst i samband med hörnor och frisparkar, men alla går barockas om en boll råkar träffa en hand i ett trångt läge.

Säger som Billy Ohlsson lärde mig en gång (faktiskt just 1998): det händer saker på en fotbollsplan, det är en del av att människor rör på sig och en boll som flyger omkring och det betyder inte alltid att allting kan beivras om det inte är så att det är uppenbart fusk.

En boll kan plötsligt studsa på ett knä, en nacke, en rygg eller en hand och IBLAND är konsekvensen av att det råkar ta en hand abnorm.

Boatengs hands självklart given, den stoppade dessutom medvetet en farlighet.

Schweinis? Ja, kanske. Eller kanske inte. Klumpigt agerande i en närkamp men mest en slump att bollen tar på hans arm.

Bakom honom stod tio spelare och höll varandra i tröjorna.

Men det är som att människor tycker att en boll på en hand eller en arm alltid gör den stora skillnaden.

***

Ännu en gång: när ska Fifa/Uefa införa spöstraff för ryggsäck i mixad zon?

***

Finns det någon som helst skillnad på Almedalsveckan och Tennisveckan?

Bortsett från tennisen?

***

Jonas Thern som en del av Janne Anderssons landslag?

Ryktet säger så.

Härligt.

Om än lite överraskande, va?

För känslan var inte att Janne Andersson och Jonas Thern var bästa kompisar i Halmstad.

Om man säger så.

***

Orkar vi med mer klädsnack efter den där crazy krönikan?

Nej.

Jag och Olsson avverkar den i senaste PÅDDEN, om du vill höra mer.

Plus en del annat. Direkt från en lastbilsparkering vid en motorväg nära Lyon.

***

Efter VM-finalen 1998 rusade parisarna ut i miljontal på gator och torg.

Jag minns att jag och Lille-Tobbe, som promenerade hemåt i kaoset mot lägenhetskollektivet, kände att det var lite otäckt eftersom kriminella tog tillfället i akt i en situation då det var läge att agera helt laglöst.

Idag vågar jag inte ens tänka på vad en sådan situation skulle innebära, vilka risker den skulle innebära och hur jag skulle känna mitt det kaoset även om jag har en telefon att ringa med “om det smäller”.

Bara att jag tänker på det.

Det är ett annat Paris, tyvärr är det det så.

 

Patrick Ekwall

Finjournalistiken tycker Italiens defensiv är bra. Alla andra är "tråkiga".

Sagor, även de vackraste, har alltid ett slut.

Även de allra vackraste, även de med slut som bara kan vara lyckligt.

Island skrev varenda vettigt kapitel av detta snustorra europamästerskap och varenda dag varenda presskonferens, varenda intervju, varenda sekund i undersköna Annecys, varenda liten koppling till varenda islänning var som en upplevelse och jag ville bara vörda blad efter blad efter blad för att få se mer, höra mer, veta mer.

Och uppleva mer.

Sällan har veckor av ett mästerskap varit så glädjefyllda att följa som de med Ragnar, Kari, i, Gylf, Birkir, Ejdur, tandläkare Heimir från Västmannaöarna, fyrabarnspappa Omar, med mediaansvaret, filmregissör Hannes mellan stolparna och för allt i världen även Lasse Lagerbäck.

Det är oklart exakt vad det var, men de var alla som handbollsspelare…de uppträdde som om de vore handbollsstjärnor, som helt vanliga förbannat reko människor med en stolthet över att ta del av frågor och ge SINA svar (dessutom på prickfri engelska).

I ärlighetens namn ska vi säga att Island inte bjöd media på kvantitet. Med svenska mått mätt var det tillochmed väldigt lite och jag vet kollegor som hade gått bazookas över att de hade rätt många helt mediafria dagar, fåtal mixade zoner och oftast med max tre spelare samt en och annan podiumpresskonferens med ibland endast tränare.

Men när de väl satt eller stod där så var det ingen jävel som sa något om att de tog en match i taget, bollen är rund eller att de är bäst i världen.

Jag lärde mig alltid något nytt när jag hade med islänningarna att göra och det var mer deras förtjänst än mig; ställde jag en fråga fick jag oftast ett bra, innehållsrikt, välformulerat och värderat svar.

Tackur så mycket, Island.

Det var ni som gjorde detta EM. På alla sätt.

***

Det farligaste som finns under ett mästerskap är att luta sig tillbaka en sekund när arbetsintensiteten lägger sig en aning och du du växlar ned.

Det slår tillbaka direkt.

Och jag vet förstås om detta, men tog ändå ett alldeles för djupt andetag under en halvdag och PANG så satt jag med Montezumas hämnd.

Jag gjorde en Nyhetsmorgon…och vi ska inte gå in på detaljer här…på egen risk, om vi säger så.

Då gäller det att koppla på rutinen och komma tillbaka så snabbt du kan.

Det tog en knapp dag med ris till både lunch och middag, sen var jag tillbaka i matchen igen.

Aldrig, aldrig gå ned i varv, då håller du inte ihop under ett helt mästerskap. Det är sen gammalt.

***

Nu gick det som det gick och det var inte oväntat att Island inte orkade stå emot Frankrike på St Denis.

Dels mötte islänningarna nu ett lag som var starkare fysiskt, så den bataljen kunde de med skägg inte vinna.

Dels orkade inte Island längre.

Ska vi leta efter någonting negativt om Lasse Lagerbäcks matchning under mästerskapet så är det väl att han inte gärna vill ändra, det är sällan eller aldrig ett lag (som tvingats springa så kolossalt) fixar att köra samma startelva så många matcher mot så bra motstånd på så kort tid. Men det är lite svårt att anklaga Lagerbäck för att ha gjort fel i det här fallet, sett till hur det gått. Dock: mot Frankrike var vulkanleden inte lika intensiv, lågan inte lika envis och stark.

Men allra mest handlade det nog om att det satt i skallen. Hur mycket än den isländska ledningen försökte pränta in i spelarna att de skulle sträva längre så visste de såklart innerst inne att de redan gjort något som kan bli omöjligt att göra igen. Den mentala spärren är svår att ta sig förbi. Speciellt efter både ett och två mål i arslet.

På många sätt kändes det lite som VM-semin 1994, när Sverige ställdes mot Brasilien och vi EGENTLIGEN insåg att det nog var omöjligt men ändå hoppades.

Men de svenska spelarna var på sina håll ganska manglade redan, många ganska nöjda med hur det hade varit…däremot gjorde Tommy Svensson ett stort jobb när han fick laget att komma tillbaka som vinnare i match om 3:e pris.

***

Bland fotbollens finjournalister är det alltid snyggt, elegant och smart när Italien spelar skicklig extremdefensiv och efter resurserna.

När alla andra gör ungefär likadant (och vi har sett en del sådana exempel i detta EM, minst sagt), då är det tråkigt.

Vad som är bra och vad som är dåligt finns det inget facit för. Eftersom vi i den här sporten utgår från något som heter resultat.

Om Portugal och Wales har haft förmågan att ta sig till en semifinal så beror det ju på att de gjort de resultat som krävs.

Att Italien (eller Belgien, eller Spanien eller England eller vilka ni vill) försvann tidigare i turneringen beror i lika stor utsträckning på att de inte gjort resultat som krävs,

På så vis får man alltid vad man förtjänar,

Sen är det en annan sak att vi haft ett väldigt försiktigt europamästerskap och där vissa nationer absolut haft förmågan att kombinera trygg defensiv med hygglig offensiv; Sverige försökte och var i särklass sämst i den grenen.

På så vis har trenden varit Grekland 2004 och det är inte direkt vad många helt vanliga hederliga åskådare önskat sig.

Och, nej, det har inte varit vare sig finare, vackrare, klokare eller snyggare för att Italien gjort det.

Men är alltid lite finare att tycka så.

***

Min söndagskrönika i Getingen om när Zlatan inte längre är på riktigt utan bara en reklamfilm.

***

Alltså, islänningarnas engelska (spelarnas, ledarnas, journalisternas)…de pratade fan bättre engelska än engelsmännen själva.

***

Att engelska spelare ens försöker skylla allting på Roy Hodgson: plocka fram en spegel och ta en titt i den.

Astronomibetalda lirare som är så nöjda över sig själva att de tror de är Guds gåva till mänskligheten,  bortskämda i så stor utsträckning att de tror att de inte behöver springa för att spela fotboll och som blir fullständigt paralyserade när de märker att motståndarna kan lira fotboll trots att vissa av dom tjänar lika mycket på ett år som Raheem Sterling gör på en vecka.

Det är fan inte en förbundskaptens fel.

Däremot kan man förstås undra vem det var som övertygade Harry Kane att han var David Beckham?

Den får Roy ta på sig, helt klart…även om man ändå kan begära av ett fotbollsproffs att han ska kunna träffa målet.

***

Portugal har inte vunnit en match och är i semifinal, men det är ju inte sant.

De har vunnit en åttondelsfinal och en kvartsfinal.

De har ännu inte förlorat en match, för den delen.

***

Jag tror på Tyskland i slutändan.

På så vis är allting som det alltid har varit.

***

Zlatan Ibrahimovic till Manchester United blev till världens sämst bevarade hemlighet som blev verklighet.

Aldrig förr har väl alla tänkbara spekulationer enbart pekat åt ett enda håll.

Och jag anser att det är Ibrahimovics modigaste val sen han gick till Barcelona; det är den största utmaningen och det kan sluta lite hur som helst.

Zlatan sätter en hel del på rött här när kulan börjar rulla och det är väl förmodligen just exakt det han alltid vill göra.

Nya utmaningar, nya barriärer, nya mål, nya tvivlare (om de när så många fler än engelsmännen och de som heter Lars-Åke och sånt) att tysta.

Jose Mourinho kommer såklart bygga en bra brygga att angöra men det finns ett par svårigheter som inte är om de i PSG, Inter, Ajax, Milan eller Barcelona: Man United är inte överlägset bäst i sin liga. Inte nu längre. Det blir en hel del matcher som inte kommer vara “givna” segrar, en del matcher som kommer vara tajta och avgöras efter kamp. Då blir det inte lika lätt att dominera en hel liga.

Det handlar också om stjärnstatusrollen, jag undrar lite om den. Vem är lagets stora stjärna? Kommer spelarna och fansen att acceptera att Zlatan (som vill ha den rollen och kanske SKA ha den för att lyckas bäst) att köpa det rakt av? Sannolikt beroende på resultaten, men oavsett vilket så tror jag inte att det blir någon smärtfri process.

Intressant och spännande, oavsett. Onekligen.

***

Lyon nästa. Från Paris.

Sista resan med Vita Hingsten.

Men inte slappna av en sekund. Aldrig.

Då hänger du aldrig med hela vägen till finalen.

 

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå