Även de allra vackraste, även de med slut som bara kan vara lyckligt.
Island skrev varenda vettigt kapitel av detta snustorra europamästerskap och varenda dag varenda presskonferens, varenda intervju, varenda sekund i undersköna Annecys, varenda liten koppling till varenda islänning var som en upplevelse och jag ville bara vörda blad efter blad efter blad för att få se mer, höra mer, veta mer.
Och uppleva mer.
Sällan har veckor av ett mästerskap varit så glädjefyllda att följa som de med Ragnar, Kari, i, Gylf, Birkir, Ejdur, tandläkare Heimir från Västmannaöarna, fyrabarnspappa Omar, med mediaansvaret, filmregissör Hannes mellan stolparna och för allt i världen även Lasse Lagerbäck.
Det är oklart exakt vad det var, men de var alla som handbollsspelare…de uppträdde som om de vore handbollsstjärnor, som helt vanliga förbannat reko människor med en stolthet över att ta del av frågor och ge SINA svar (dessutom på prickfri engelska).
I ärlighetens namn ska vi säga att Island inte bjöd media på kvantitet. Med svenska mått mätt var det tillochmed väldigt lite och jag vet kollegor som hade gått bazookas över att de hade rätt många helt mediafria dagar, fåtal mixade zoner och oftast med max tre spelare samt en och annan podiumpresskonferens med ibland endast tränare.
Men när de väl satt eller stod där så var det ingen jävel som sa något om att de tog en match i taget, bollen är rund eller att de är bäst i världen.
Jag lärde mig alltid något nytt när jag hade med islänningarna att göra och det var mer deras förtjänst än mig; ställde jag en fråga fick jag oftast ett bra, innehållsrikt, välformulerat och värderat svar.
Tackur så mycket, Island.
Det var ni som gjorde detta EM. På alla sätt.
***
Det farligaste som finns under ett mästerskap är att luta sig tillbaka en sekund när arbetsintensiteten lägger sig en aning och du du växlar ned.
Det slår tillbaka direkt.
Och jag vet förstås om detta, men tog ändå ett alldeles för djupt andetag under en halvdag och PANG så satt jag med Montezumas hämnd.
Jag gjorde en Nyhetsmorgon…och vi ska inte gå in på detaljer här…på egen risk, om vi säger så.
Då gäller det att koppla på rutinen och komma tillbaka så snabbt du kan.
Det tog en knapp dag med ris till både lunch och middag, sen var jag tillbaka i matchen igen.
Aldrig, aldrig gå ned i varv, då håller du inte ihop under ett helt mästerskap. Det är sen gammalt.
***
Nu gick det som det gick och det var inte oväntat att Island inte orkade stå emot Frankrike på St Denis.
Dels mötte islänningarna nu ett lag som var starkare fysiskt, så den bataljen kunde de med skägg inte vinna.
Dels orkade inte Island längre.
Ska vi leta efter någonting negativt om Lasse Lagerbäcks matchning under mästerskapet så är det väl att han inte gärna vill ändra, det är sällan eller aldrig ett lag (som tvingats springa så kolossalt) fixar att köra samma startelva så många matcher mot så bra motstånd på så kort tid. Men det är lite svårt att anklaga Lagerbäck för att ha gjort fel i det här fallet, sett till hur det gått. Dock: mot Frankrike var vulkanleden inte lika intensiv, lågan inte lika envis och stark.
Men allra mest handlade det nog om att det satt i skallen. Hur mycket än den isländska ledningen försökte pränta in i spelarna att de skulle sträva längre så visste de såklart innerst inne att de redan gjort något som kan bli omöjligt att göra igen. Den mentala spärren är svår att ta sig förbi. Speciellt efter både ett och två mål i arslet.
På många sätt kändes det lite som VM-semin 1994, när Sverige ställdes mot Brasilien och vi EGENTLIGEN insåg att det nog var omöjligt men ändå hoppades.
Men de svenska spelarna var på sina håll ganska manglade redan, många ganska nöjda med hur det hade varit…däremot gjorde Tommy Svensson ett stort jobb när han fick laget att komma tillbaka som vinnare i match om 3:e pris.
***
Bland fotbollens finjournalister är det alltid snyggt, elegant och smart när Italien spelar skicklig extremdefensiv och efter resurserna.
När alla andra gör ungefär likadant (och vi har sett en del sådana exempel i detta EM, minst sagt), då är det tråkigt.
Vad som är bra och vad som är dåligt finns det inget facit för. Eftersom vi i den här sporten utgår från något som heter resultat.
Om Portugal och Wales har haft förmågan att ta sig till en semifinal så beror det ju på att de gjort de resultat som krävs.
Att Italien (eller Belgien, eller Spanien eller England eller vilka ni vill) försvann tidigare i turneringen beror i lika stor utsträckning på att de inte gjort resultat som krävs,
På så vis får man alltid vad man förtjänar,
Sen är det en annan sak att vi haft ett väldigt försiktigt europamästerskap och där vissa nationer absolut haft förmågan att kombinera trygg defensiv med hygglig offensiv; Sverige försökte och var i särklass sämst i den grenen.
På så vis har trenden varit Grekland 2004 och det är inte direkt vad många helt vanliga hederliga åskådare önskat sig.
Och, nej, det har inte varit vare sig finare, vackrare, klokare eller snyggare för att Italien gjort det.
Men är alltid lite finare att tycka så.
***
Min söndagskrönika i Getingen om när Zlatan inte längre är på riktigt utan bara en reklamfilm.
***
Alltså, islänningarnas engelska (spelarnas, ledarnas, journalisternas)…de pratade fan bättre engelska än engelsmännen själva.
***
Att engelska spelare ens försöker skylla allting på Roy Hodgson: plocka fram en spegel och ta en titt i den.
Astronomibetalda lirare som är så nöjda över sig själva att de tror de är Guds gåva till mänskligheten, bortskämda i så stor utsträckning att de tror att de inte behöver springa för att spela fotboll och som blir fullständigt paralyserade när de märker att motståndarna kan lira fotboll trots att vissa av dom tjänar lika mycket på ett år som Raheem Sterling gör på en vecka.
Det är fan inte en förbundskaptens fel.
Däremot kan man förstås undra vem det var som övertygade Harry Kane att han var David Beckham?
Den får Roy ta på sig, helt klart…även om man ändå kan begära av ett fotbollsproffs att han ska kunna träffa målet.
***
Portugal har inte vunnit en match och är i semifinal, men det är ju inte sant.
De har vunnit en åttondelsfinal och en kvartsfinal.
De har ännu inte förlorat en match, för den delen.
***
Jag tror på Tyskland i slutändan.
På så vis är allting som det alltid har varit.
***
Zlatan Ibrahimovic till Manchester United blev till världens sämst bevarade hemlighet som blev verklighet.
Aldrig förr har väl alla tänkbara spekulationer enbart pekat åt ett enda håll.
Och jag anser att det är Ibrahimovics modigaste val sen han gick till Barcelona; det är den största utmaningen och det kan sluta lite hur som helst.
Zlatan sätter en hel del på rött här när kulan börjar rulla och det är väl förmodligen just exakt det han alltid vill göra.
Nya utmaningar, nya barriärer, nya mål, nya tvivlare (om de när så många fler än engelsmännen och de som heter Lars-Åke och sånt) att tysta.
Jose Mourinho kommer såklart bygga en bra brygga att angöra men det finns ett par svårigheter som inte är om de i PSG, Inter, Ajax, Milan eller Barcelona: Man United är inte överlägset bäst i sin liga. Inte nu längre. Det blir en hel del matcher som inte kommer vara “givna” segrar, en del matcher som kommer vara tajta och avgöras efter kamp. Då blir det inte lika lätt att dominera en hel liga.
Det handlar också om stjärnstatusrollen, jag undrar lite om den. Vem är lagets stora stjärna? Kommer spelarna och fansen att acceptera att Zlatan (som vill ha den rollen och kanske SKA ha den för att lyckas bäst) att köpa det rakt av? Sannolikt beroende på resultaten, men oavsett vilket så tror jag inte att det blir någon smärtfri process.
Intressant och spännande, oavsett. Onekligen.
***
Lyon nästa. Från Paris.
Sista resan med Vita Hingsten.
Men inte slappna av en sekund. Aldrig.
Då hänger du aldrig med hela vägen till finalen.