23 maj samlades Sverige i Stockholm, 11 juli tog vi planet hem från Paris.
Det blir ca 50 dagar.
I det här fallet har det innefattat så väldigt mycket, allt från matcher, träningar, intervjuer, sändningar i Nyhetsmorgon, Superlive, Sporten och EM-program och resor; totalt drygt 700 mil på franska vägar i en Vit Hingst.
Det var mitt sjunde EM-slutspel och jag vet att det kräver en del, det sliter fysiskt och mentalt med lite för lite sömn ibland och kraft som måste läggas på transporter, väntan, planering när du dessutom måste vara hyggligt skarp i skallen så snart kameran går igång.
Men som jag alltid har sagt: vi kunde stått i en gruva eller på en gata och grävt ett hål i marken också.
Det tar och du känner av det när du slappnar av och åker hem, men nästan varenda gång så känns det som om det har varit värt det.
Det brukar gå fort när du har kul.
***
Finalen blev väl väldigt signifikativ för vad som har präglat det här mästerskapet.
Dels framgången med en något avvaktande fotboll med en smart defensiv.
Dels att LAGET kunde vara större än JAGET.
Det var förstås väldigt tydligt i Islands och Wales framgångar, det var minst lika tydligt i Sveriges fiasko.
Och UTAN Cristiano Ronaldo på planen kunde alltså Portugal välta kraftpaketet Frankrike i en EM-final på Stade de France.
Sen må det ha varit tillfälligheter…Gignacs stolpskott kunde rullat en centimeter åt rätt håll och den bollen hade studsat in istället för ut…eller ”tråkigt” eller cyniskt eller ”orättvist” eller vad fan ni vill: Portugal förlorade inte en enda match i turneringen, de var på alla sätt värdiga europamästare eftersom fotboll på den här nivån går ut på att göra resultat.
***
Mästerskapets guldgosse 1:
Pontus Farnerud
***
Inget hände.
Möjligen en malattack i finalen, men bortsett från det; vi klarade oss utan terrorism, vilket oerhört många hade befarat och vilket säkerhetsnivån kring arenorna (inte minst vid finalen) gav oss en aning om.
Hur illa det än må vara, hur konstigt det än låter…att EM-slutspelet klarade sig från den nya världens mörka jävelskap var också en seger.
Däremot hade vi (inför mästerskapet) helt glömt bort att fotbollen också hotas av män som vill misshandla, skövla stadskärnor och bete sig som vidriga svin.
Den typen av smutsiga handlingar gav mästerskapets inledning en bitter eftersmak.
Sen måste jag säga att jag uppskattade det franska rättssystemet som inom en vecka efter händelserna hade utvisat ett stort antal skyldiga och dömt andra till kännbara fängelsestraff.
Ingen långbänk, inga ursäkter, ingen pardon mot brott som betraktades som allvarliga, alldeles oavsett om de skedde i samband med fotboll eller inte.
***
Mästerskapets guldgosse 2:
Fernando Santos
***
Cristiano Ronaldo var klart packad när han kom ned i intervjuzonerna efter matchen och höll stor underhållande show.
Han hade gått tungt på champagneflaskan och det hade slagit till snabbt.
***
Mästerskapets tuppkam 1:
Hamsik
***
Det var trångt om utrymmena i den flashfålla TV4 fått tilldelad (köpt, ska sägas) efter matchen.
Jag skulle dela kamera och mikrofon med ESPN, Rai och engelska ITV…och ni kan säkert räkna ut var i turordningen som ett litet svenskt TV-bolag står i den konkurrensen.
Då gäller bara att ”äta eller ätas”.
Det gav viss utdelning och jag får vara nöjd med den.
Alla ville ha Ronaldo.
Italienaren fick för att han var först i kön, engelsmannen tjatade och fick en fråga när Ronaldo fick veta att förre United-kompisen Ryan Giggs satt i deras studio och sen var det en sanslös huggsexa där en bastant portugisisk vakt drog bort Ronaldo som ändå påpekade att ”I love Sweden, my friend, I love Sweden, tell this to Sweden, but this is my boss!”
Så då vet ni det.
***
Jag kommer sakna Island,
Ragnar Sigurdsson, Kari Arnarson, Birkir Bjarnason, mediachefen Omar Smararson och den charmante Heimir, tandlåkaren som coachade med Lagerbäck.
Och jag kommer sakna Annecy.
Islands fantastiska bas, ett ställe jag lätt kommer att återkomma till.
Möjligt att vi var präglade av Pornichet när vi kom dit, men det kändes ändå som att Annecy var är den vackraste platsen på jorden.
Och än en gång: att Sverige återigen valde att totalisolera sig, den här gången i en gudsförgäten håla vid väderökända atlantkusten, så långt bort får EM som det överhuvudtaget gick att komma är en gåta.
Att några i ledande ställning som en gång varit med om Oijsterwijk (2000) valde en snarlik variant går inte att förstå.
***
Mästerskapets tuppkam 2: Olof Lundh.
***
”Vi vill ha mal, mal, mal mera mal och mal det kommer det att bli”, spelades för fullt i Paris dagen innan.
***
Bästa svensk i EM 1: Jonas Eriksson och hans team.
***
För mig var Gareth Bale turneringen bästa spelare, tätt följd av Pepe och Griezman.
***
Dimitri Payet började fantastiskt men det är långa turneringar det här, det krävs rätt mycket att hålla en jämn hög nivå genom hela turneringen.
Och Paul Pogba blev aldrig riktigt vad vi hade trott och hoppats, eller hur? Absolut bra, men inte så dominant som många av oss förutspådde.
Nu var det Moussa Sissoko som var Frankrikes bästa spelare i finalen och det är sällan han vinner matcher på det viset.
***
Bästa svensk 2 i EM: Zara Larsson.
***
På tal om musik blev den där svenska låten om ”bussen och guldet” (eller om det var tvärtom) ett av de största laglåtsfiaskona någonsin.
Jag vet ju att det är delvis betingat av hur det går för laget men INGA svenska fans spelade den någonstans.
Ett större fiasko än ”Explodera”.
***
Nu stänger vi EM.
Jag ser fram emot att vara ledig med Wilma, 17 år, Tindra, 2 år och En Frisör som heter Hannah.
Innan jag hinner blinka sitter jag på ett flyg till OS i Rio.
Det ska bli väldigt kul det också; I love my job.