POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Är det Så här Janne har tänkt?

In i landslagsgruvan igen efter EM och det är så pass nya tider att man ett tag trodde att man var på en träning med handbollslandslaget.

Det finns människor i det tidigare landslaget som hade skurit sig om de sett att såväl mediapack som “vanliga” åskådare stod så nära spelarna att de (nästan) kunde röra dom.

Men så är det ju, som Janne Andersson förtydligade på sin presskonferens, att nu är nu och då var då.

Det kommer nya tider, det gör alltid det och om de inte är bättre så är de åtminstone annorlunda.

***

Räknar vi å yrkets vägnar går jag in på min sjunde förbundskapten efter Olle Nordin, Nisse Andersson (fem matcher), Tommy Svensson, Tommy Söderberg, Lasse Lagerbäck och Erik Hamrén…jag räknar inte riktigt in Laban Arneson, under hans usla epok (när Greger Hallén och sånt gjorde landskamper) satt jag mest och redigerade sidor som finnig yngling på Kvällsposten.

Det är relativt få förbundskaptener på ganska många år och då kan vi nästan baka ihop Söderberg/Lagerbäck till en och räkna bort nödlösnings-Nisse.

Vi har inte en aning om hur länge vi får se Janne Andersson på posten för vi kan aldrig ha en aning om åt vilket väderstreck det här landslaget blåser.

Däremot tror jag inte att någon, vare sig SvFF eller den svenska fotbollspubliken, vågar tro på något VM.

Rimligt vore att Janne A jobbade mot EM om fyra år även om han, liksom alla andra, vill vinna varje match.

***

Jag har skrivit det i den här bloggen i tio år nu: alla svenska klubbar är alltid sig själv närmast och får de en chans att vinna en skrivbordsseger så tar de gärna den utan att blinka.

Det gäller alla.

Sen kan de tala så vackert om att “matcher ska avgöras på planen” så mycket de vill däremellan.

Östersunds FK hade verkligen chansen här.

Det var sekunder kvar av mötet med Jönköpings Södra. Det stod 1-1. Extremt lite talade för att matchresultatet hade kunnat förändras.

I min värld väljer du inte att kriga för att vinna en sådan match med hjälp av paragrafrytteri.

Du säger att det som hände var för jävligt men inser att 1-1 är ett resultat som får fotbollen att stå som en vinnare, som får fotbollen att segra över idiotin och förövarna.

Men Östersund tyckte alltså att principer var viktigare.

En oenig disicplinnämnd höll med och jag undrar om de gjort likadant om ÖFK valt att godkänna 1-1?

Ja, i flera andra fall har det slutat med 3-0 efter brutna matcher.

Men det är andra fall.

Alla fall är nämligen unika i sig och ska bedömas utefter det.

Det här fallet har så många parametrar som skiljer sig, som säger 1-1 och jag tycker definitivt att tidpunkten i matchen för själva brottet är avgörande.

Bryts en match efter en timme är matchen förstörd. Bryts den med sekunder kvar så är det för jävligt. Men allt sunt förnuft talar för att vi inte ska låta förövaren vinna.

Disciplinnämnden kunde ändå ha valt det val man gjort.

Östersund kunde däremot valt en helt annan linje än att motsäga sig 1-1 och tacka för 3-0 som i ett rekommenderat brev på posten.

Men de kände att det handlade om principer och paragrafer.

 

Och inte om fotboll.

***

Lasse Lagerbäck stod lätt bakåtlutad, inspekterandes träningen på Bosön med armarna i kors i coachjacka.

Det kändes mer som en en rådgivare EXTRA ALLT, än en sådan du ringer upp någon gång ibland och bollar lite med.

Det såg nästan ut som i gamla dagar.

Samarbetet Jan-Lars är nog lite djupare än vad vi från början trodde.

***

Saknas Zlatan.

Ja (såklart).

Och nej.

Det var nog en nödvändighet för det här “nya” landslaget att börja på ruta 1.

Zlatan bestämde såklart allt.

Han hade tillochmed förbundet virat kring sitt lillfinger och inför EM drevs det in absurdum, där allting uteslutande handlade om Zlatan och hans privata affärer – med förbundets goda minne.

 

Jag kan förstå förbundet till viss del, de mjölkade sin guldko och hamnade i ett bakbundet läge där de inte hade något valt.

Likväl som jag kan förstå Erik Hamrén som valde att bygga sitt landslag runt EN person, hans önskemål, hans vilja, hans rutin och (inte minst) hans trollspö.

Ingen har en aning om det hade varit vettigt att INTE gör det.

Hamrén hade målat in sig i ett hörn, det fanns ingen möjlighet till kompromiss när han väl släppt handbromsen och lät Ibrahimovic gasa.

Men hur hade alternativet sett ut med en missnöjd superstjärna? Ja, det hade förmodligen varit INGEN superstjärna.

Och hur hade det, i sin tur, blivit? Hade vi ens nått EM?

Det finns inga svar, inga facit men för att börja om måste landslaget utgå  från någon och någonting annat än fenomenet Zlatan.

Hur det slutar vet vi inte. Men någonstans måste det ta sin början.

***

Hur tänker Janne Andersson med de spelare han har?

Allting tyder på 4-4-2.

Med en kantbalans som väger lite över.

Jag kan tänka mig en vänsterkant med Augustinsson på backen och Wendt framför.

En höger med Lustig och Forsberg framför.

Robin Olsen given (hur blev det ens en fråga?) i mål, Granen och Nilsson-Lindelöf som mittbackspar.

Sen är det lurigare.

Vem ska ta det centrala mittfältet, vem ska äga det mot tre holländska motståndare?

Han funderar troligtvis på en “Linderoth” och jag tror Rohdén kan ligga bra till, före Lewicki i nuläget.

Kompletterat av Hiljemark eller Fransson?

Försök gärna själva att hitta den rätt duon där.

Framåt?

Jag tror att Janne vill spela Emir Kujovic. Han har alltid gillat den typen av powerforward.

Med Berg eller Guidetti vid hans sida.

Men det är fan inte lätt att välja. Inte mycket känns helt givet. Längre.

***

Jag förstår att Malmö FF säljer Vidar Örn Kjartanson eftersom de får bra avkastning på kort tid för en spelare som tydligen inte får lagkamraterna att slå kullerbyttor i omklädningsrummet.

Sen kan vi förstås tycka det är sorgligt att en 26-årig allsvensk skytteligaetta under kontrakt köps upp av ett lag i Israel.

Då vet mn sin plats i näringskedjan.

***

Här är däremot här och där är där.

Och det kommer att vara resultat som räknas.

Även för Janne Andersson.

Här, såväl som där.

 

 

Patrick Ekwall

De två saknar jag i Jannes första trupp

Tillbaka.

Från mountainbike, rugby7, Sarah Sjöström, inkastade gosedjur på brottarmattan, Lochte-skandalen, beachvolley, Copacabana, vattenpolo på land, skeet med njursten, Danny Wess, Usain Bolt, churrascarior, galna norrmän, kämopane norrmän, usla norrmän, helt osannolikt fantastiska danskar, Michael Phelps, sömnkris, Fijigänget, golfkrokodiler (tack och lov tysta och utan mobilkameror), fotbollsfeber med Neymar i en turnering så urvattnad att Tyskland spelade med ett tyskt lag i finalen där ingen jävel framför Tv-apparaterna visste vem spelarna var, den bedårande Simone Biles, cykeldramatiken när van der Vleuten föll, Sofia Mattssons glädje, det omöjlig i alla försök att bena ut poängbedömningen i jiu-jutsu, judo och grekisk romersk brottning, Andreas Linde och Nathalie Hagman ändå, Jörgens Perssons joviala jargong, Schwarres närvaro, Bengan&Lengan och Co, damfotbollsdranatiken, Lindahls revansch, Blackstenius framtidsskimmer, Sundhages vinnarskalle, straffarna, tårarna, Marta och 20 dagar uppe på 9:e våningen, Avenida Atlantica 2112, en studioi vardagsrummet, ett kontrollrum i ett pojkrum, kontorsyta i köket med en sanslöst slimmad organisation av unga (och någon aningen äldre, inte roosligt mycket men ändå) hungriga medarbetare som gjorde tre timmars magasinprogram dag som natt med ett sensationellt starkt uppbåd av gäster och som älskade det; gerilla-TV i all sin prakt, inte i någon som helst perfektion men möjligen framtiden och framförallt var Studio Copacabana på expressen.se förbannat roligt.

Men det som har varit, har varit.

Landat nu.

Det kommer nytt, kommer annorlunda, kommer alltid runt om hörnet.

***

Som Janne Andersson.

Idag presenterade han sin första trupp i en sinnesstämning mot mediauppbådet som fick honom att framstå som en stand up-komiker i jämförelse med de “om-blickar-kunde-döda”-föreställningar vi genomlevt de senaste två åren.

Det mest intressanta var väl egentligen vilken linje Janne Andersson valt i sin uttagning och inte specifikt vilka namn som presenterades.

Och nog var det tydligt.

Ut med alla som inte kan sjunga nationalsången och…nej, inte direkt exakt just så – men visst går det att skönja att Janne och hans kollegor gått efter karaktärer med en specifik attityd.

Eller inte gärna en med en annan.

Blad de spelare som påhejades friskt av väldigt lokala 08-kollegor fanns Tibbling, Bahoui och Quaison.

Jag är inte säker på att någon fanns nära. Jag tror Janne A hellre ser någon form av bastant och idog kontinuitet i sättet att leverera än charmig briljans som kommer med väldigt nyckfulla mellanrum.

Rätt eller fel, allt kan (och kommer) alltid diskuteras.

I oändlighet, dessutom.

Liksom det faktum att den här landslagstruppen är den med minst antal spelare av icke-svensk-BAKGRUND som vi sett på över 20 år.

Emir Kujovic och Jimmy Durmaz.

Det är anmärkningsvärt sett till hur svensk fotboll ser ut idag och hur den utvecklats på senare år men behöver inte vara någonting annat än tillfälligheter.

Frågan är vem som kunde varit aktuella, förutom nämnda Quaison och Bahoui?

Kanske Isaac Kiese-Thelin, kanske Branomir Hrgota, kanske Alexander Milosevic, kanske kanske Zeneli, kanske Carlos Strandberg.

Inga som känns hundraprocentigt givna.

Själv saknar jag mest Sam Larsson, jag tycker den här truppen (liksom Hamréns senaste) behöver den typen av speed och naturliga kantspel.

Och jag hade väldigt gärna sett Carlos Strandberg, med all den power den mannen besitter, i den här truppen.

Jag tror Janne Anderssons Sverige kommer försöka vara väldigt isländskt kompakt (därav endast tre naturliga yttrar i truppen, där Hult dessutom spelat mycket centralt på senare tid), i en sådan formation skulle Strandberg kännas bra att ha tillgång till.

Annars, en hyggligt väntad trupp.

Man tager vad man haver.

***

Erik Johansson gör alltså en handboll och tackar nej för att han inte är speciellt intresserad av att ägna tid åt landslaget.

Jag är inte överraskad över att just Erik gjort det valet.

Han är inte som alla andra fotbollsspelare på det viset.

***

OS är ett jävla spektakel på det viset och jag kan fortfarande känna att det kommer och går rätt snabbt.

Jag tror inte Viasatsa kan vara supernöjda med sina rätt mediokra tittarsffror, som till slut räddades av damernas final på bra sändningstid.

När mycket går på natten lockar inte OS på det viset.

Jag inser att OS ger så mycket mer i form av credd, marknadsföringsmöjligheter, plattformar och möjligen framtid.

Men det är sjuka pengar som pröjsas för OS som till slut (med vinter-OS) är fem veckors intensiv TV på fyra år.

Där kan såklart inte SvT hänga på och jag förstår inte hur de politiker tänker som vill lagstadga att OS ska gå i public service?

Ska Stefan Löfvén ringa upp IOK och säga att nu får ni sälja skitmycket billigare till SvT för nu har vi bestämt att de ska sända mästerskapet?

IOK skiter högaktningsfullt i det. De är som Fifa och Uefa. De vill ha pengar. Mest pengar. Inget annat.

***

Det var lite underligt att Janne Andersson inte ville berätta om det fanns en uttalad rimlig målsättning att ta sig till VM.

En match i taget kändes inte direkt som annat än vad det är och vad alla redan vet. Vem tar inte en match i taget? Vem tar två?

Men även här kan jag förstå den nye förbundskaptenen till viss del. Jag tror han är osäker på vad det är för lag han kommer befoga över.

Han kan inte riktigt veta om det här är ett lag som håller för att hota Holland och Frankrike. Eller ens Bulgarien.

Jag förstår om han ligger lågt.

***

En bit från allsvenskan i Rio de Janeiro, men alltid lika spännande att följa på håll.

Återkommer i ämnet om några dagar.

 

***

Förstår Erkan Zengin, vem fan skulle han ha passat på träningarna nu när Zlatan inte längre är med?

***

Och Jenny Rissveds förstås.

Som en modern Berndt Johansson.

 

Patrick Ekwall

Att ena ett landslag handlar inte om att sjunga

Den stora skillnaden på OS och ett fotbolllsmästerskap är att du till ett OS kan packa ett gäng väskor, ställa in dessa på ett hotellrum och vet att de kan stå där tills du ska åka hem igen.

På fotbollsmästerskap vet du att du behöver flacka runt som en nomad och till slut har du inte en aning i vilken stad du kan vara från dag till dag.

Däremot är det samma med resten; jobba mycket, vila lite, sova knappt.

Det är grymt kul här i Rio de Janeiro där jag jobbar för Getingen med OS-magasinet Studio Copacabana.

Jag, Malin Roos och fyra andra medarbetare snickrar ihop ett TV-program från en sagolik lägenhet på 9:e våningen längs Avenida Atlantica och det är lite som det kunde vara i början av min TV-karriär; det är någon form av gerilla-TV där vi skjuter från höften, där allt inte är nedbrutet i sekunder i ett körschema men där vi fått in en hel del sköna klassgäster och det har (framförallt) varit (och år) vansinnigt roligt.

***

Det gick som det gick för det svenska OS-landslaget i fotboll.

Jag tror att öppningsmatchen mot Colombia gav många falska förhoppningar, för sett till alla tänkbara variabler så skulle det inte vara möjligt för det här laget att lyckas.

Vi kan peka på väldigt många skäl, men i slutändan rörde det sig om att det var ett landslag  ihopsatt av spelare vars klubbar kände att de gärna kunde avvara dom.

Det säger det mesta. Eller kanske allt.

Laget var inte tillräckligt starkt för att ha en möjlighet att hävda sig i konkurrensen.

Dessutom ställdes de mot nationer som traditionellt satsar väldigt hårt på OS-fotbollen.

Ett olympiskt spel har väldigt mycket större status i Nigeria än i Sverige och Europa.

***

Super-Sarah!

***

Klart spännande att följa det svenska transferfönstret där Häcken sannolikt lyckats vinscha in det tyngsta namnet, Alexander Farnerud.

***

Janne Andersson är förbundskapten i fotboll nu.

Inga matcher har spelats ännu, men han har börjat jobbet.

Som är mycket mer än det som sker på planen. Och har så alltid varit.

Vilket han snabbt fick erfara efter sitt Sommar-prat i P1.

Där talade Janne om att han gärna ville se att alla hans landslagsspelare sjöng nationalsången. Det var inte direkt svårt att tolka det som om att han krävde att alla skulle sjunga.

Ingen jättefråga egentligen. Åt varken det ena eller det andra hållet. Men nu är Janne förbundskapten i fotboll, inte som vilken tränare som helst i en skyddad verkstad i Norrköping eller Halmstad,

Så det brann förstås till.

Eftersom det kan uppfattas som en känslig fråga och där man indirekt vill hävda att spelare som inte vill sjunga inte spelar i landslaget med stolthet.

Vilket jag tror att såväl Henrik Larsson, Stefan Schwarz och Zlatan Ibrahimovic alltid gjort.  Om de sjungit eller inte sjungit.

Det blev fel.

Och jag tycker det var lite klumpigt av Janne att ta upp frågan eftersom den självklart är känslig.

Jag älskar att se landslag så tungt enade och sjunga sin nationalsång med full kraft. Men alla är olika. Och svenskar är av annat kynne än brassar, hur vi än än vill att det ibland ska vara tvärtom.

Jag tror inte att Erik Hamréns EM-landslag i somras hade varit mycket mer enat om de gått ihop och sagt att de ska sjunga tillsammans. Det var splittrat redan som det var.

Men Janne Andersson har en annan poäng, vilket vi inte ska glömma här. Han vet att vi kommer behöva ett landsLAG igen för att ha en chans att lyckas framöver och det innebär att det behöver göras tillsammans och inte med hjälp av en spelare.

I det fallet är det förstås korrekt att jobba med lagkänsla och att ena individer till framgång som Håkan Ericson gjorde med U21-landslaget.

Men om spelare sjunger nationalsång eller inte tillsammans har inte så mycket med det att göra, det är inte scouter på en strand med en lägerled och en gitarr som Janne A ska leda till framgång.

(Dessutom har nu Andersson gjort en pudel och via SvFF:s hemsida förklarat att det “blev fel” och att ingen ska tvingas sjunga. Känns stort att han erkänner ett misstag. När Lagerbäck avgick så menade han att han gjort ett enda fel under alla sina år som förbundskapten)

***

Vi hyllar Andreas Linde efter OS-turneringen och det är förstås med all rätt.

Samtidigt så säger det ganska mycket om Sverige, när målvakten är den som får mest credd – utan att vi vunnit en enda match.

Men hans insatser i Brasilien lär innebära att han inte är kvar i Mode särskilt länge till och norrmännen är nog rätt nöjda med att de släppte iväg sin andremålvakt till OS-skyltfönstret.

***

Och Andreas Isaksson tillbaka till allsvenskan, alltså.

Kul!

Starkt jobbat av Super-Bosse, förstås.

För även om det kändes givet att Isak inte skulle stanna kvar i Istanbul så bör det ha funnits ganska många om budet efter Isakssons EM-slutspel.

***

Sjukt besviken på herrarnas handbollslandslag.

Tamt, fantasilöst, förutsägbart.

Jag hoppas ju alltså mycket på dom, det känns lite som mina killar.

***

Men OS är mer än så och jag har sannerligen förälskat mig lite i sjumannarugbyn; farten, kraften, karaktärerna, matchtröjorna, modet och en underbar sportmanship.

Lite som handboll på större plan.

Och Fiji, som vann sitt första OS-guld överhuvudtaget, var fantastiska.

Pierre de Coubertin hade älskat dom. Trots att de vann.

 

Patrick Ekwall

Mot Rio, bort från fotbollens jippomatcher

På det igen.

Vad vore ett EM i fotboll om du inte kunde runda av det med ett OS i Rio de Janeiro?

Ja, en helt annan sommar.

Frankrike-EM var häftigt på sitt sätt (Island! Wales! Portugal! Annecy! Bilresorna! De glada och goda fansen!), jag har förhoppningar om att Rio-OS kan bli minst lika coolt.

På alla tänkbara olika sätt.

Själv åker jag dit för ge mig in i något nytt och (på sitt sätt) annorlunda.

***

Pia Sundhages landslag har svårt att imponera, men så länge de vinner de matcher de måste vinna så är det lugnt…så var det i OS-kvalet och så såg det ut i öppningsmatchen mot Sydafrika.

Ingen aning om vad laget hade talat om inför matchen men jag tror inte det rörde sig om några stora hemligheter eftersom de visste vad som väntade.

Sverige behövde speed, snabbt passningsspel (det heter ”bolltempo” på tränarspråk), oförutsägbarhet, distinkt spel på offensiva fasta situationer, kantspel, rörlighet, fantasi och mod nog att ha minst fem-sex spelare i Sydafrikas straffområde när det var läge eftersom det var just Sydafrika som Sverige mötte och inte några världsmästare.

Vi fick ingenting av det.

Vi fick någon form av klungfotboll och för ett ögonblick kan den oinvigde ha trott att den hamnat på den där nya OS-grenen som heter Rugby Seven.

På den här nivån ska det inte vara så simpelt att du, som sydafrikanskorna, nästan kan fixa en poäng genom att vara starka, ettriga och lite buffliga i nån sorts 9-mannaförsvar.

Det är för enkelt.

Och Sverige borde rimligtvis ha tillräckligt med kvalitet i sitt lag för att vinna en ån här match med fem-sex mål.

Har de det?

Ja, Martas Brasilien blir different story och då är det upp till bevis.

Den tröga fotboll som Sverige visat upp i såväl som OS-kvalet som i den här öppningsmatchen håller inte i längden.

***

Jag vet inte, men jag kan gilla läget som uppstått när Sverige tvingats skrapa ihop ett landslag så som Håkan Ericsson tvingats göra.

Det känns som nån sorts landslagets Åshöjden med en och annan Hitte-Joel, Bagaren och Jorma.

Helt andra förutsättningar än vanligt och det blir spännande att se vad den mixen kan skapa tillsammans på kort tid.

Jag sitter på ett flyg och missar helt första mötet mot Colombia, tyvärr.

Möjligt att det blivit pannkaka av allting, för det känns lite som om det kan sluta hur-som-helst…det känns alltid så när Astrit Ajdarevic är grunden att luta sig mot och; I like.

***

Det blir ett OS för Expressens räkning för min del.

Jag och Malin Roos kommer att göra en OS-studio från Copacabana varje dag mellan kl 20:00-22:00 samt 07:00-08:00.

Konstigt? Är inte jag TV4?

Egentligen är det inte så underligt.

TV4 och Expressen ligger rätt ofta med varandra i ett och annat skrymsle under Bonniers tak, jag är ju dessutom frilans och har skrivit krönikor för Expressen i fyra-fem år nu.

Nu blir det TV för Getingen i ett led i utvecklingen eftersom de har underlag och plattform för en sådan satsning, som inte riktigt TV4 har.

Det kan bli så att jag lämnar rapporter från Rio även för TV4, den möjligheten ligger öppen.

Oavsett vilket så ska det bli väldigt kul att göra det här programmet, det blir en studio med ett OS-potpurri som inte kommer att följa en traditionell linje, och kan du slita dig från fotbollskanalen.se en stund så hoppas jag du har möjlighet att titta in hos webbkusinen expressen.se för Studio Copacabana.

Du behöver inte ens känna dig särskilt otrogen, bara ett snabbt besök hos en vänskaplig granne.

***

Sverige gick ned sig helt klädmässigt när de lierade sig med de där kineserna under något OS.

Inte bara att det såg för jävligt ut, framförallt för att en svensk OS-trupp givetvis ska bära svenskt från ett land med flera starka och framgångsrika modeskapare.

Så H&M känns helt rätt.

Och det finns mycket som är snyggt, jag ska grotta ned mig i hela kollektionen lite mer i dagarna.

Men fotbollströjorna som tjejerna bar senast var inte anständigt nog för ett fotbollslandslag.

Det var en senapsgul dassig träningströja för ett SATS en måndagskväll, inte för en internationell fotbollsmatch.

Förvisso detaljer i tröjan, med de där inpräntade texterna, men de ser du inte på håll och en fotbollsmatch ser de allra flesta på viss distans och inte två meter bort.

Värst ändå: passformen!

En matchtröja från de ”vanliga” större märkena faller normalt efter ett tag, när de blir blöta. Den här skrynklade sig och halsen såg ut som om det var en urtvättad gammal tischa från de där korgarna närmast kassan där allting kostar 49 spänn.

Inte bra. Inte värdigt.

Det ska bli klart intressant att se hur H&M löst handbollslandslagens tröjor, i den sporten fungerar inte vilken polyester som helst.

Med det sagt, mycket är snyggt.

Men matchtröjan som tjejerna bar kommer de att få rea bort.

I korgar med 7-pack kortstrumpor.

***

Zlatan Ibrahimovic inledde alltså sin karriär i Manchester United så som det anstår Zlatan Ibrahimovic.

Fascinerande. Han slutar aldrig att förvåna på det sättet.

Att Marcus Rashford sen gjorde två mål i den andra halvleken togs det knappt notis om i slutändan.

Det finns väldigt många spännande skäl att följa Manchester United den här säsongen.

***
Det är skillnad på att packa för ett OS jämfört med ett fotbollsmästerskap.

i fotbollens värld har du till slut inte en aning om vart du hamnar. Det enda du vet är att du till slut kuskar runt som en nomad.

När jag anländer till Rio så checkar jag in på ett hotell och stannar där.

Så det var bara att ösa på och inte tänka ett ögonblick på förflyttning; ett gäng kostymer och en drös med skor, två resväskor, tjofftjoff, en baggis.

***

Bojans tårar!

***

TV-laget har varit iväg på sin årliga sommarturné mellan varven och det var förstås ett äventyr utöver det allra mesta; fotbollens IronMan.

Nu blev det fem segrar på fem matcher under fyra dagar, även om det satt hårt åt.

Så vansinnigt kul (som alltid), härliga att få komma till små ställen som Styrsö och Visingsö, fantastiskt att få lira fotboll med spelare som varit och är hög, högt, högt över ens egen kapacitet och underbart att få träffa all dessa människor runt omkring i landet.

Sen är det en annan sak att det tar något dygn att hämta sig från fem matcher, fyra långa resor och fyra banketter.

Men det går, kräver sin rutin och där har Mattias Lindström fortfarande en hel del att lära.

***

Starkt av IFK Göteborg att vända mot HJK.

Mycket starkt, tillochmed.

För svensk fotbolls skull så hoppas vi på avancemang till Europa League-slutspelet.

Lite beroende på lottningen, såklart…men jag tror IFK har möjligheten att fixa det.

***

Lasse Lagerbäck kändes helt inte helt bekväm i rollen som expert på damfotbollsmatch.

Om man säger så.

***

Sarah Sjöström, såklart.

Kanske även Sofia Matsson, ett par seglare, damernas 4×100-lagkappare, Emma Johansson, skyttarna och rimligtvis Henrik Stenson.

Sen hoppas och tror jag väldigt mycket på egna favoriter som Petter Menning, Anna Laurell och Nikita Glasnovic

Och kanske, kanske något av handbollslandslagen i final.

Det kan absolut bli ett bra OS, bättre än senast (ett guld i London).

***

Jag avskyr jippomatcherna som nu sköljer över Sverige.

När blev vi Europas fotbollspublik-asiater?

Inte så mycket för hur lite de egentligen betyder och hur avslagna de är – jag har själv bevakat några sömnpiller, exempelvis PSG-Hammarby – snarare för att de BARA handlar om att lura folk på lite snabba cash.

Jomenvisst, det är jättehäftigt att Man United, Barcelona, Zlatan och Messi kommer till Sverige så att många får chansen att som live.

Men det är ju inte direkt av ren välvilja.

Vi har liksom gett upp hoppet om att få se lagen på ”riktigt” i Sverige och lallar med som nån sorts jippotomtar som snällt spröjsar för att få se låtsasmatcher och helst köpa en tröja eller en halsduk eller tre.

Lagen och spelarna flyger in och ut som en jojo och jag är inte ens säker på att spelarna vet var fan de befinner sig.

För inte särskilt många år sen åkte rätt många engelska lag till Sverige och du kunde se West Ham på Kopparvallen eller Aston Villa i Boden eller nåt, men då var åtminstone lagen här på träningsläger och mötte svenska lag.

Nu är de som en influgen cirkusföreställning.

Nya tider, absolut.

Men jag stör mig på att vi köper det och har blivit Europas snälldumma fotbollstorskar.

***

Senast jag var i Rio satt jag på Maracana och såg en VM-final i fotboll.

Nu flightar jag in för att ta mig an ett OS.

Det här jobbet var väl värt att välja någon dag för sisådär 35 år sen.

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå