Från mountainbike, rugby7, Sarah Sjöström, inkastade gosedjur på brottarmattan, Lochte-skandalen, beachvolley, Copacabana, vattenpolo på land, skeet med njursten, Danny Wess, Usain Bolt, churrascarior, galna norrmän, kämopane norrmän, usla norrmän, helt osannolikt fantastiska danskar, Michael Phelps, sömnkris, Fijigänget, golfkrokodiler (tack och lov tysta och utan mobilkameror), fotbollsfeber med Neymar i en turnering så urvattnad att Tyskland spelade med ett tyskt lag i finalen där ingen jävel framför Tv-apparaterna visste vem spelarna var, den bedårande Simone Biles, cykeldramatiken när van der Vleuten föll, Sofia Mattssons glädje, det omöjlig i alla försök att bena ut poängbedömningen i jiu-jutsu, judo och grekisk romersk brottning, Andreas Linde och Nathalie Hagman ändå, Jörgens Perssons joviala jargong, Schwarres närvaro, Bengan&Lengan och Co, damfotbollsdranatiken, Lindahls revansch, Blackstenius framtidsskimmer, Sundhages vinnarskalle, straffarna, tårarna, Marta och 20 dagar uppe på 9:e våningen, Avenida Atlantica 2112, en studioi vardagsrummet, ett kontrollrum i ett pojkrum, kontorsyta i köket med en sanslöst slimmad organisation av unga (och någon aningen äldre, inte roosligt mycket men ändå) hungriga medarbetare som gjorde tre timmars magasinprogram dag som natt med ett sensationellt starkt uppbåd av gäster och som älskade det; gerilla-TV i all sin prakt, inte i någon som helst perfektion men möjligen framtiden och framförallt var Studio Copacabana på expressen.se förbannat roligt.
Men det som har varit, har varit.
Landat nu.
Det kommer nytt, kommer annorlunda, kommer alltid runt om hörnet.
***
Som Janne Andersson.
Idag presenterade han sin första trupp i en sinnesstämning mot mediauppbådet som fick honom att framstå som en stand up-komiker i jämförelse med de “om-blickar-kunde-döda”-föreställningar vi genomlevt de senaste två åren.
Det mest intressanta var väl egentligen vilken linje Janne Andersson valt i sin uttagning och inte specifikt vilka namn som presenterades.
Och nog var det tydligt.
Ut med alla som inte kan sjunga nationalsången och…nej, inte direkt exakt just så – men visst går det att skönja att Janne och hans kollegor gått efter karaktärer med en specifik attityd.
Eller inte gärna en med en annan.
Blad de spelare som påhejades friskt av väldigt lokala 08-kollegor fanns Tibbling, Bahoui och Quaison.
Jag är inte säker på att någon fanns nära. Jag tror Janne A hellre ser någon form av bastant och idog kontinuitet i sättet att leverera än charmig briljans som kommer med väldigt nyckfulla mellanrum.
Rätt eller fel, allt kan (och kommer) alltid diskuteras.
I oändlighet, dessutom.
Liksom det faktum att den här landslagstruppen är den med minst antal spelare av icke-svensk-BAKGRUND som vi sett på över 20 år.
Emir Kujovic och Jimmy Durmaz.
Det är anmärkningsvärt sett till hur svensk fotboll ser ut idag och hur den utvecklats på senare år men behöver inte vara någonting annat än tillfälligheter.
Frågan är vem som kunde varit aktuella, förutom nämnda Quaison och Bahoui?
Kanske Isaac Kiese-Thelin, kanske Branomir Hrgota, kanske Alexander Milosevic, kanske kanske Zeneli, kanske Carlos Strandberg.
Inga som känns hundraprocentigt givna.
Själv saknar jag mest Sam Larsson, jag tycker den här truppen (liksom Hamréns senaste) behöver den typen av speed och naturliga kantspel.
Och jag hade väldigt gärna sett Carlos Strandberg, med all den power den mannen besitter, i den här truppen.
Jag tror Janne Anderssons Sverige kommer försöka vara väldigt isländskt kompakt (därav endast tre naturliga yttrar i truppen, där Hult dessutom spelat mycket centralt på senare tid), i en sådan formation skulle Strandberg kännas bra att ha tillgång till.
Annars, en hyggligt väntad trupp.
Man tager vad man haver.
***
Erik Johansson gör alltså en handboll och tackar nej för att han inte är speciellt intresserad av att ägna tid åt landslaget.
Jag är inte överraskad över att just Erik gjort det valet.
Han är inte som alla andra fotbollsspelare på det viset.
***
OS är ett jävla spektakel på det viset och jag kan fortfarande känna att det kommer och går rätt snabbt.
Jag tror inte Viasatsa kan vara supernöjda med sina rätt mediokra tittarsffror, som till slut räddades av damernas final på bra sändningstid.
När mycket går på natten lockar inte OS på det viset.
Jag inser att OS ger så mycket mer i form av credd, marknadsföringsmöjligheter, plattformar och möjligen framtid.
Men det är sjuka pengar som pröjsas för OS som till slut (med vinter-OS) är fem veckors intensiv TV på fyra år.
Där kan såklart inte SvT hänga på och jag förstår inte hur de politiker tänker som vill lagstadga att OS ska gå i public service?
Ska Stefan Löfvén ringa upp IOK och säga att nu får ni sälja skitmycket billigare till SvT för nu har vi bestämt att de ska sända mästerskapet?
IOK skiter högaktningsfullt i det. De är som Fifa och Uefa. De vill ha pengar. Mest pengar. Inget annat.
***
Det var lite underligt att Janne Andersson inte ville berätta om det fanns en uttalad rimlig målsättning att ta sig till VM.
En match i taget kändes inte direkt som annat än vad det är och vad alla redan vet. Vem tar inte en match i taget? Vem tar två?
Men även här kan jag förstå den nye förbundskaptenen till viss del. Jag tror han är osäker på vad det är för lag han kommer befoga över.
Han kan inte riktigt veta om det här är ett lag som håller för att hota Holland och Frankrike. Eller ens Bulgarien.
Jag förstår om han ligger lågt.
***
En bit från allsvenskan i Rio de Janeiro, men alltid lika spännande att följa på håll.
Återkommer i ämnet om några dagar.
***
Förstår Erkan Zengin, vem fan skulle han ha passat på träningarna nu när Zlatan inte längre är med?
***
Och Jenny Rissveds förstås.
Som en modern Berndt Johansson.