POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

MFF i särklass och han har varit bäst i allsvenskan

Mancold kommer smygande, med hosta och jävelskap, den blöta grå yllefilten har lagt sig som ett lock över landet och padelarmbågen ger inte med sig.

Men det gäller att inte vika ned sig, spela sarg ut och helt plötsligt ser tillvaron ut.

Kanske redan ikväll när FC Samp har sin årliga sittning eller varför inte på tisdag när HM presenterar sin Kenzo-kollektion.

Det finns alltid ljus att hitta i grådasket.

***

Vi gratulerar Malmö FF som blev svenska mästare för tredje på fyra år.

Och den här gången var det aldrig så mycket snacka om.

MFF hade det överlägset bästa laget över en hel serie – de hotande konkurrenterna från Solna, Norrköping, Göteborg och Elfsborg har varit alldeles för ojämna och räckte aldrig till när det gällde som mest.

Det var ingen promenadseger för Malmö FF, men sett till resurser och motstånd var det sannolikt ett av de enklare SM-gulden i modern tid.

MFF har också haft kvalitetsspelare på “rätt” positioner:

Anders Christiansen ihop med Enoch Kofi Adu var allsvenskans bästa innermittfältsduo över säsongen (ja, Rasmus Elm/Ismael, jag vet men det dröjde innan Elm var slagkraftig över 90 minuter i alla matcher).

De har haft seriens bästa målvakt i Johan Wiland…det har varit ett riktigt risigt målvaktsår i allsvenskan, men Wiland har varit tryggheten själv.

MFF har fortfarande ligan bäste målskytt, Vidar Örn Kjartanson och 14 mål är inte mycket att vinna en skytteliga på men han gjorde det på arton matcher och flera av islänningens mål var avgörande i tajta matcher under våren.

Magnus Eikrem vinnande passningar, inte minst på hörnor/frisparkar, gör honom till allsvenskans assistkung.

Och därutöver väldigt mycket hög allsvensk klass i Behrang Safari, Jo Inge Berget (stor, stor betydelse i offensiven), Kari Arnason och Markus Rosenberg.

Det fanns inga andra lag som kunde mäta sig med den stabila ryggraden.

Dels var – bevisligen – Malmö FF för bra och dels fanns det inget annat lag som hade tillräcklig slagstyrka för att bibehålla någon sorts kontinuitet.

MFF var överlägset och de kunde inte göra mycket mer än att vinna allsvenskan, vilket inte är som att trycka på en knapp oavsett hur mycket pengar du har, väldigt många (himmelsblå) har glömt att MFF blev 5:a förra året och de var lika mycket rikare än alla andra då, som nu.

Men 2016 års upplaga av allsvenskan har inte varit den bästa, för många har varit klart sämre än förväntat – även om jag tror att MFF vunnit ändå.

***

Sisådär sex mil norr om Malmö slåss nu rivalen Helsingborgs IF för sin existens allsvenskan och det är ett monumentalt mörker som sänker sig över Olympia och den allt mer pressade Henrik Larsson.

Lite likt det som faktiskt hände Malmö 1999, när ingen trodde det var möjligt att en sådan klubb kunde åka ur allsvenskan men egentligen var de inte mycket bättre än att de gjorde just det.

Lite så är känslan med HIF just nu.

Har de överhuvudtaget kvalitet att bibehålla allsvensk status?

Klarar de att ta fler poäng? Löser de ett eventuellt kval mot (kanske) Halmstad?

Så här: Helsingborg har ett – normalt sett – överkomligt program kvar.

Falkenberg (så som FFF såg ut mot MFF hade TV-laget haft en chans) borta och J-Södra hemma.

Gefle har Malmö FF hemma och Östersund borta.

Det går inte att lita på HIF, det ha vi sett, men om de inte besegrar Falkenberg i det här läget så blir det tufft spela allsvensk fotboll.

För det går heller inte att helt lita till ett segerrusigt Malmö, som mer än gärna vill ha kvar Skånerivalen och kassakon Helsingborg, men som ibland visat upp en närmast ofattbar lägstanivå och som inte direkt älskar att spela i Gävle.

Henrik Larsson?

Ja, han är ju som han alltid har varit och nu i ett jobbigt läge…han pratar inte gärna MERA då.

Kunde han gjort mer av det lag och de resurser som funnits till förfogande. Möjligen. Svårt att veta. Har J-Södra lyckats ta väldigt många fler poäng så är det ett tecken på att mycket går att göra utan att behöva trolla med knäna.

Med det sagt, man tager vad man haver och det är vad det är.

När målvakter och utespelare kastar in bollar i eget mål så är det rätt tufft att vara tränare, trots allt.

***

Lille-Svanberg!

Jag såg honom tillräckligt mycket i Malmö junior-Champions League-matcher för att utbrista detsamma som Jon Persson gjorde i CMore-studion: varför har han inte fått spela mer?

Så stark har inte konkurrensen varit på en av Malmös kanter under säongen, främst inte på hösten när Berget fick agera mer forward sedan Örnen flugit till Israel.

***

Falkenberg stretade emot under ett par år, men det var givet att det inte kunde hålla i längden.

***

Långe Lundh är större än någonsin och står mitt i ett prisregn, senaste Pendel-priset från Getingen.

Det är förstås väldigt välförtjänt.

Jag – om någon – vet hur mycket han har jobbat och slitit och jobbat och slitit, först med att starta upp fotbollskanaken.se och därefter med såväl podcasten, veckokrönikor, mästerskap för både damer och herrar och senast boken.

Det som är klart spännande med det senaste priset är att det delas ut av Expressen som ju en gång (klart tveksam slutsats, om du frågar mig) kastade ut Olof från tidningen men som nu alltså prisar honom för en journalistisk gärning.

Jag vet att han hade inte skulle erkänna det, men det är klart som fan att det är en revansch.

Bra (och mycket) jobbat, min gode vän och kollega.

***

Jäklar vad sociala medier översvämmade av rätt tröttsam malmöitisk dryghet efter det här SM-guldet.

Som jag tydligt påpekade efter landslaget play off-seger mot Danmark: det är en sak att vara en dålig förlorare, men alltid värre att se en dålig vinnare.

Att så många jublande MFF-fans ville vara gladare över hur illa/sämre det gått för konkurrenterna än över glädjen över att deras lag vunnit guld var inte direkt klädsamt.

Det blir inte värdigt.

Men det kanske är sådan mentaliteten är hos de större klubbarnas supportrar idag?

Jag upplevde åtminstone att IFK Norrköpings anhängare bara visade total glädje över vad deras lag gjort förra året och inte över vad andra lag INTE lyckats göra.

***

Kul att futsallandslagets matcher i helgen mot Tjeckien kan ses i TV4Sport.

Jag gillar futsal, även om det kanske är lite som padel: roligare att spela än att titta på.

***

Glöm inte att sportchefen Daniel Andersson visade stort mod när han valde att plocka in en klart oerfaen tränare till den här säsongen.

Det fanns en hel del som inte var säkra på att Allan Kuhn skulle fixa uppgiften att föra den solklara seriefavoriten till ligaguld.

Nu gjorde han det och det blev en frisk annorlunda tränarsatsning som gick hem.

Och den första dansken att lyckas på allvar i svensk fotboll på högsta nivå.

***

Allsvenskans bästa spelare?

Anders Christiansen, Malmö FF

Näst bäst?

Ismael, Kalmar FF

***

Och så snart oktober är över är vi ett steg närmare våren.

Se där, det finns ju massor av glädjas åt.

 

 

 

 

Patrick Ekwall

MFF har en hel del jobb att göra på marknaden

Så, då var lampan över Sverige släckt.

Tänds igen någon gång framme i mars/april.

Jag kan inte påstå att jag tillhör de som ser fram emot “mysiga hemmakvällar”, jag vill leva i ljuset.

Men det är bara att trask rakt ned i gruvan och bita ihop.

***

Däremot älskade jag alltid att bevaka allsvenskan på hösten.

När det var som mest råkat, fuktigast, blåsigt och regnigt.

När allting skulle avgöras och varenda match jag åkte på gällde något och allting ställes på sin spets.

Jag åkte på så många matcher i smångaår, överalt.

En match jag minns allra mest – av såååå många – är när en ung Fredrik Ljungberg på egen hand fixade en seger till Halmstads BK på gamla Eyravallen.

Det var så osannolikt kallt, regnigt och tungsprunget men Ljungan dansade fram över lergräset.

Det ledde slutligen till att HBK blev svenska mästare och Ljungberg snart var en världsspelare.

Numera bevakar jag sällan allsvenskan på plats (aldrig för TV4:s kanaler, ibland för Expressen) och jag kan absolut uppskatta att sitta hemma i värmen och ta del av sändningarna.

Men jag kan fan sakna att sitta och frysa en isande måndagkväll på en allsvensk arena.

***

Minns ni hur vi alla häpnade över hur Östersund spelade skjortan av Hammarby i den allsvenska premiären på Tele2?

Det är klart att vi visste hur detta ÖFK spelat sin fotboll i Superettan. Men ändå: aldrig hade vi sett en nykomling på det viset i sin allsvenska premiär, än mindre på bortaplan inför storpublik.

Sen blev det som det blev.

Östersund har gjort några väldigt bra matcher, men också några väldigt mycket sämre allt eftersom motståndarna lärde sig avväpna ÖFK:s fotboll. Det ser ut att bli en helt OK nykomling om vi ska gå efter placering, många nykomlingar har lyckats klart mycket bättre.

Men det viktigaste har varit hur Östersund kom som en frisk vind i den allsvenska fotbollen med en lite annorlunda satsning och att de aldrig varit rädda för att SPELA sin fotboll. På det viset har ÖFK varit en bättre, roligare, intressantare och viktigare nykomling i den allsvenska fotbollen på mycket länge.

***

Är allsvenskan avgjord?

Det är den aldrig förrän den är det.

Men, trots Malmö FF:s förlust i helgen, så kan vi åtminstone konstatera att det är väldigt nära ett avgörande.

Och efter några ganska svaga omgångar (spelmässigt) med skade- och avstängningsdrabbad startelva så ställs det frågor om MFF är allsvenskans bästa lag, om det verkligen är det laget som är värt att vinna allsvenskan.

Men den frågan faller pladask eftersom ligan inte avgörs under fyra omgångar utan över 30.

Det lag som ha flest poäng när HELA serien är spelad är det lag som varit bäst. Det är tämligen enkelt.

Däremot ifrågasatte jag Malmö FF:s bredd, eller åtminstone balans i truppen, efter 3-0 i arslet hemma på naturgräset mot Östersund (inte mycket tjafs om underlaget den här gången, i alla fall).

Och det tycker jag det fanns anledning att göra, sen inser jag också att enögdheten hos fans (oavsett lag) förblindar och gör att vuxna (tror jag) människor inte kan ta in, debattera, lyssna och tänka efter på (exempelvis) Twitter.

Ett Malmö FF utan Rosenberg, Berget, Christiansen (och Kjartanson, icke att förglömma) ser ut som ett relativt mediokert LAG.

Det är klart att alla lag hade blivit försämrade utan sina bästa, men det är en annan sak.

Det är ju inte så att de som spelade mot Östersund är dåliga spelare, det är en hel del starka namn.

Men som lag betraktat?

Utan kreativitet, utan speed, utan direkt rörelse och tanke…de blev ju faktiskt fullständigt utspelade av en allsvensk nykomling understundom.

Det har varit tydligt i andra matcher, inte minst mot Landskrona BoIS i cupen, men även mot Djurgården och matchen mot Häcken kunde ha gått precis hur som helst.

Där har landets överlägset rikaste klubb en problematik att se över inför näst säsong. Hur är truppen balanserad? Ska yngre spelare som lille-Svanberg och Bergqvist få mer speltid? Behövs det inte mer kreativitet i truppen?

Visst måste de oerhörda djupdykningarna förbrylla?

Sen kan förstås Malmö FF inte göra mycket mer än att vinna ligan.

Men om MFF ska “göra en FC Köpenhamn” när det kvalas till Champions League i sommar (herregud, det känns avlägset höstdagar som dessa) så finns det jobb att göra på marknaden.

***

Falkenberg ut i år. Det var starkt nog att klar sig kvar sp länge som de gjorde.

***

Vi kan alltid glädjas åt att Nya Landslaget valt att lägga ett par träningsdagar i Marbella inför VM-kvalmötet med Frankrike i Paris 11/11.

Där skiner väl alltid solen?

***

Eftersom jag gillar Özkan Melkemichel kan jag glädjas åt att AFC (som är en Österundshybrid på sitt sätt) tar steget närmare allsvenskan.

Och flytten till Eskilstuna känns som ett spännande steg.

***

Ibland är det så oerhört svårt att förstå sig på klubbar ut i Europa.

Som Gent.

De valde alltså att lägga en hel del pengar (Bosman, men ändå en tung lönepost) på allsvenskans skyttelung Emir Kujovic.

Och några månader senare säger lagets tränare att Kujovic inte håller måttet.

Det där kan ju vem som helst tyck vad man vill om, men visste han inte vad han köpte?

Kunde inte Gent försöka lägga ned tillräckligt mycket tid på att ta reda på vilken typ av spelare de ville köpa in i konkurrens med flera andra?

Det är väl en sak om det visar sig inte fungera efter fem-sex matcher. Men efter två minuter i ligan?

Obegripligt.

***

Som sagt:

Det blir en lång säsong för Zlatan Ibrahimovic i Manchester United.

Jag är rädd för att United och Mourinho lät bättre än det egentligen var och risken finns att Zlatan springer omkring i ett lag som kämpar om platserna 5-10 när ligan kommit en bit på vägen.

Alla kan prata om att Mourinho är mästare på att “sätta” ett lag, men det krävs nog mycket mer än så mycket snabbare innan tålamodet tryter.

Och även om Jose Mourinho har ett fantastiskt facit som manager i England…om vi räknar till hans senaste 30 matcher i ligan (Chelsea inräknat), hur ser det ut då?

***

Helsingborg-Halmstad, ett riktigt rysarkval.

***

Oktober måste åka ut i år?

Jag vet att november och januari sällan rosar marknaden, men svårt att se hur det kan bli värre.

Här litar jag på Texas Johansson, som har koll på månadsligan, där september rimligtvis borde gå mot en seger.

 

 

 

 

Patrick Ekwall

Gladare, ärligare, mindre ängsligt: ett landsLAG!

Soltember skämde bort och därför slår oktobermörkret som ett slag rakt i ansiktet.

För att inte tala om kylan.

Eller den vidriga ishavsvinden av malmöitisk karaktär som drog in över Hufvudstaden som en jävla mardröm, lagom till VM-kvalmötet med Bulgarien.

Då är man ändå rätt nöjd med Friends, som inte släpper in mycket till fläkt genom sitt lilla hål i taket…Råsunda var mer som att kliva in i en frys när kylan slog på och när jag såg bilderna från U21-matchen på Vångavallen fick jag rysningar från en tid på en arena som alltid var kallast i världen. Oavsett årstid.

***

Än en gång: det är TYDLIGT att det finns en spelidé, en tanke, en systematik, ett LAG i det Sverige som spelar fotboll under Janne Andersson.

Det syntes mot Luxemburg borta, det var ännu tydligare mot Bulgarien.

Erik Hamréns upplaga, inte minst under de sista fyra åren, handlade mycket om att bygga för en spelare.

Det var på gott. Och på ont.

Det Zlatan Ibrahimovic gjorde var ofantligt under sin landslagskarriär och vi har inte en aning om et hade gått bättre, sämre eller lika bra om Hamrén inte valt att satsa allt på ett kort.

Men till slut stod vi där med enmanslag, det blev sällan så markant som i EM-slutspelet då ledning, lagkamrater och förbund stod med mössan i hand när Zlatan drog i alla trådar.

Någonstans glömde vi bort att forma ett fungerande lag, även om vi absolut såg tendenser mot Danmark i playoff…det som sen helt föll pladask i sommaren slutspel.

Jag har varit med så pass länge att jag tveklöst kan känna av en helt annan harmoni.

Spelarna känns gladare, ärligare, mindre ängsliga och väldigt mycket mera som ett lag.

Det känns som att det – för framtiden – betyder nästan lika mycket som de sex poäng Sverige tog med sig från den här samlingen.

***

Jävlar, vad vi älskade att twittra när San Marino hade kvitterat mot Norge.

Den skadeglädjen!

(Men det är fan roligt att reta upp baggarna)

***

Vi glömmer så snabbt.

Och historien upprepar sig alltid. Alltid!

Det tjatas om att trycka in nya spelare, för alla nya spelare är alltid framtiden och sen behöver det inte ta särskilt lång tid innan det tröttnats på de där nya spelarna, de blir inte värda vatten för nu ska det in andra nya spelare.

Igår avslutade Sverige en VM-kvalmatch med tre 94:or i backlinjen, två av tre mål gjordes av spelare från den senaste U21-generationen och ändå hör och läser jag röster om att “vi måste föryngra”.

Jag är helt för modet att ta in nya, unga, spelare som jag tror kan tillföra någonting.

Men inte unga spelare för att de är unga.

A-landslaget är ingen plats för att utveckling av spelare, det får ske i klubbarna.

Det är heller inget landslag för de bästa unga spelarna, i det fallet finns det landslag från P15 upp till U21.

A-landslaget är för de som bedöms som bäst av förbundskaptenen och det är ju därför Ola Toivonen och Andreas Granqvist eller vem du vill startade matchen mot Bulgarien. För att ingen annan på den positionen är bättre just nu.

Enligt förbundskaptenen. Och det kan bara finnas en.

Sen kan du och jag ha en helt annan åsikt om vem eller vilka spelare vi anser vara bäst eller bättre, men att gå efter logiken “är du ung och bra ska du vara med eftersom du är ung” håller inte som argument.

***

Sverige kunde inte göra mycket mer än att vinna matchen, men Bulgarien…herregud.

Ville de ens spela matchen?

Hur hade de tänkt att de skulle vinna den?

Inte ens vid underläge med ett par mål försökte de flytta fram sina positioner.

Den svenska lagledningen förväntade sig en förändring eller åtminstone en offensiv när 2:a halvlek drog igång. Inget hände.

Bulgarerna gjorde störst intryck när de lade sina overaller över frysande knattar i samband med nationalsångerna.

Jag har sett Sverige möta väldigt små nationer genom alla år, men jag har svårt att påminna mig om ett så håglöst lag som detta bulgariska.

Men 3-0 är 3-0 är 3-0 och Frankrike gjorde “bara” 4-1 mot samma motstånd på Stade de France.

***

Något år innan Ola Toivonen petades (med all rätt) från Hamréns landslag såg han trött, uttråkad och desillusionerad ut.

Det var en slocknad Toivonen.

Nu är det väldigt kul att se hur han trivs med att vara med igen.

Och när Ola Toivonen har den formen och den spelglädjen så är han absolut en stor tillgång.

Då får vi en forwardstyp som är lite “annorlunda”, väldigt tajmad i huvudspelet (vinner väldigt mycket i luften, trots att han ställs mot betydligt större försvarsspelare), som får fast bollen och som har förmågan att hitta andra utvägar än att dra iväg i djupled.

***

Danmark och Åge Hareide, Finland och Hasse Backe, Norge och Högsmo…tre svenskbekantingar som inte haft en särskilt rolig landslagssamling.

***

Jag påpekade det redan inför EM, jag sa det i direktsänd TV4-studio efter Holland-matchen och jag skrivit det på den här bloggen: vår nästa stora världsstjärna i fotboll är en försvarsspelare och heter Victor Nilsson Lindelöf.

Allt han gör ser så enkelt och naturligt ut, även i de mest trängda situationer.

Tarlandao sa till mig under matchen igår när VNL vände bort bulgar i smått pressad situation:

“Jag är inte ens orolig när han har bollen”.

Exakt så är det ju.

Och den tryggheten smittar av sig.

Sen är jag minst lika förtjust i hans crossbollar som kommer så distinkt och så naturligt samt hans förmåga att ta fram och/eller sätta fart på bollen.

***

En hel del har gnytt på Jimmy Durmaz och jag kan hålla med om att han ibland har en förmåga att överdriva sina möjligheter att lösa allt på egen hand, framförallt när han (som mot Luxemburg) kommit snett in i det från början.

Men han kan också – mot den här typen av motstånd – lösa upp knutar.

Jimmy Durmaz hade en fot med i alla svenska målen.

Det var Durmaz som låg bakom förlösande 1-0 när han drev förbi sin motståndare och spelade perfekt fram Emil Forsberg som tryckte in inlägget till Toivonen. Fin rörelse av Mini-Foppa men det var Durmaz som öppnade upp för det målet.

2-0 var Durmaz snyggt tajmade passning som friställde Emil Krafth på kanten innan Oscar Hiljemark fick träff på inlägget.

Och faktum är att det var Durmaz som slog den hörna som Toivonen nickade ned till VNL vid 3-0.

Ja, en del misslyckade aktioner men också några helt avgörande. Lätt att glömma.

En del smågnäll även på Oscar Hiljemark men då ser man nog inte att han väldigt ofta öser iväg i långa löpningar som drar med sig motståndare, som öppnar upp…vi är ett LAG nu.

Och Hiljemark har en väldigt bra förmåga att komma med fart långt in i straffområdet för avslutslägen, det är något vi saknat från våra centrala mittfältare under en längre period.

***

Frankrike på Stade de France blir någonting helt annat, alla inser det och det vore en sensation om detta Sverige kunde åka därifrån med en poäng om en månad.

***

Fantastiska härliga U21.

De ligger mig alltid varmt om hjärtat, sen guldsommaren, även om det är ett nytt lag.

Och Håkan Ericsson har gjort något extremt starkt. Igen.

Dessutom har det här laget spelat en “egen” fotboll, som i mångt och mycket varit lite osvensk, anfört av Kristoffer Olsson.

Såväl Spanien som Kroatien bakom sig i gruppen säger en hel del.

Svenska ungdomslandslag har aldrig varit så framgångsrika som de senaste åren, så någon och något görs ju väldigt rätt och bra någonstans.

Även om allting alltid går att vända till något att gnälla på.

Det kan bli en kul sommar i Polen.

***

Är drygt 21.000 mot Bulgarien en svinkall måndagskväll med avspark kl 20:45 så himla dåligt.

Nej, egentligen inte.

Men det var inte för de publiksiffrorna som mastodont-Friends byggdes i SvFF:s ägo och därför känns det som om det ekar tomt i arenan.

Det är inte Sverige som bestämmer starttid, det gör Uefa/Fifa, så det går inte att styra.

Däremot måste någon ansvarig kunna läsa av läget och tänka längre än dyra biljetter.

Nu när spelarna gjorde en fin gest och skänkte bort tusen biljetter så betyder det också att man sänker värdet på eventet.

Ena dagen kostar en biljett flera hundra.

Nästa dag får du gärna en gratis.

Det finns en del att jobba med om arenan ska nå över 20.000 mot Vitryssland i mars.

***

En stekhet sommardag i juli kunde du sitta och skaka av kyla på Vångavallens pressläktare i skugga.

I oktober måste behöver du ibland en våtdräkt för att överleva.

 

 

 

Patrick Ekwall

Det mesta var som vanligt, men ändå inte

Eftersom jag ibland känner för att leka fotbollsproffs en timme eller två så var Luxemburg bästa tänkbara lekplatsen.

Klassisk fotbollsproffs-shopping; butiker som ett pärlband från Christian Louboutin, DolceGabanna, Gucci och hela den svängen.

Jag älskar att gå omkring och spana i butiker, testa svåra sneakers från Louboutin för 1690 euros, låtsas vara lite intresserad av att köpa men säger att ”I have to talk to my wife” och återkomma.

(Efter några år i klädsvängen har jag lärt mig att det inte bara kan vara den bästa ursäkten utan det faktiskt är så på riktigt).

Men fotbollen hade de ingen koll på i butikerna.

”Det var vara mycket svenskar här idag”, sa kvinnan i Gucci-butiken.

”Ja”, svarade jag. ”Så är det. Sverige ska spela landskamp här idag”.

Hon tittade på mig en stund, lite förvånat.

”Jaha. Vem ska de möta?”

***

Hur många sådana här 1-0- eller 2-0-matcher mot sämre motstånd på bortaplan har man hunnit se genom åren?

Det känns som om det är en hel del.

Alldeles oavsett vem som har varit förbundskapten eller vem som har spelat.

Det som är intressant är att Sverige aldrig förlorat eller tappat poäng, vilket måste ses som en styrka eftersom de allra flesta nationer i Sveriges landslagskategori någon gång åkt på en smäll.

Det har varit nära ett par gånger, mot Malta (1-0) och Färöarna (2-1) som jag minns direkt, men aldrig en käftsmäll.

Vi kan möjligen räkna in förlustmatchen mot Lettland på Råsunda 1997, men det var i ett läge då Sverige redan var borta från avancemang i VM-kvalet.

Det är en styrka i sig, att alltid åka hem med tre pinnar.

Sen kan det har sett för jäkla illa ut några gånger, men tre poäng är tre poäng är allts tre poäng och det som är synligt i en tabell.

***

1-0 den här gången var som det var och rätt ofta har varit.

Men jag tyckte mig ändå ana en viss skillnad, om vi jämför med hur det sett ut de senaste åren.

Det fanns ett EGET spel, eller det fanns åtminstone en idé och ett FÖRSÖK till eget spel, jag såg en systematik och en tanke som inte handlade om att EN spelare skulle lösa allting på egen hand.

Eftersom den spelaren inte längre spelar för landslaget.

Det fungerade stundtals eftersom vi såg en annan variation, en större vilja att ta bollen framåt och småtrevlig taktisk formering i att helt frigöra Emil Forsberg (jag tänkte direkt på ”Brolin-rollen”) och trycka upp Martin Olsson som ytter när vi gick till anfall.

För det är en sak att lägga fram en en spelplan, en annan sak att utföra och framförallt att lyckas med den.

Jag tyckte att Sverige borde utnyttjat Olssons position genom att snabbt (ett tillslag, utan att passera tre andra medspelare)  nå honom bakom Luxemburgs försvarslinje.

Nu fick han mest stå still och titta och någon gång då och försöka krångla sig fram genom kombinationsspel.

Men det fanns någonting där.

Jag saknade en targetspelare längst fram, jag sökte lite mer tyngd och jag tyckte att Sverige ställde om oerhört långsamt till anfall när det fanns uppenbara lägen att dra iväg i samband med att laget brutit de passningsglada luxemburgarna.

Men det fanns ändå något.

Sen får vi inte glömma att vi har det lag vi har och att Luxemburg var det bästa ”sämsta” lag Sverige mött på länge, med imponerande ungdomlig entusiasm och härligt driv i sitt försök att SPELA fotboll.

***

Sverige har en försvarslinje av klass.

Bra målvakt, starkt mittbackslås (med bra alternativ), strålande högerback och tre väldigt kompetenta vänsterbackar.

Det blir automatiskt till att bygga bakifrån.

Ingen kan kräva att det här landslaget ska kunna spela sambafotboll, för det laget jar vi inte.

Då får man ta vad man har och göra det bästa av det.

Lite som Island gjorde under Lasse Lagerbäck.

***

Victor Nilsson Lindelöf kom ut med en hårfön i den mixade zonen efter matchen.

Han har ju förvisso en kalufs numera, men klart kort och kompakt…inte ens någon med extremt mycket fåfänga i blodet kör en fön på den frillan.

Men man får alltid lära sig något nytt.

VNL förklarade att han värmer och formar skorna inför matcherna med fönen, det nya konstmaterialet är inte alltid superkomfortabelt i början och då hjälper det fönen.

Ungefär som när man böjer en innebandyklubba.

På ”min tid” stod man i badkaret med sitt känguruskinn en stund och gick in blöta skor i ett par timmar.

***

Kommer Janne Andersson vända upp-och-ned på den här startelvan till Bulgarien?

Jag tror inte det.

Sverige ställs mot ett lag som på två kvalmatcher släppt in sju mål och som före EM förlorade mot Japan med 7-2 och Danmark med 4-0.

Det gäller att hitta spelare som har möjligheten att utnyttja bulgarernas usla försvarsspel.

Sett till hur John Guidettis målfacit sett ut i landslaget så tror jag att Andersson testar något annat istället för honom.

Möjligen Ola Toivonen, som är en helt annan forwardstyp, lite listigare, starkare i huvudspelet och som har förmågan att hålla fast bollen. Marcus Berg och Guidetti blir för mycket same same.

Alexander Fransson kan vara ett alternativ på mitten, Christoffer Nyman kommer allt närmare en startplats och Oscar Wendt bör rimligtvis aspirera på en plats som tvåvägsspelare på kanten.

***

Långe Lundh är stekhet just nu och har under hela resan följts av Cafés Emil Persson för glossigt reportage framöver.

Själv blev jag intervjuad av tidningen Buss häromdagen…

***

Vincent Thill, 16-åringen, såg ut att vara just 16.

Men han var inte blygsam, tuff i närkamperna, bra tryck i pinnabenen och riktigt fin vänsterfot.

***

Det hann gå två landskamper med ny förbundskapten och en småtorftig match mot Luxemburg, sen svämmade sociala medier över med vilka spelare som ska in i landslaget.

För nu var de här spelarnas värdelösa och svensk fotboll usel.

Det är så mycket tålamod som ”folket” har.

Inte oväntat, men fascinerande på sitt sätt.

***

I taxin på vägen till Josy Barthel-stadion hade i all fall radiostationen en rapport inför matchen.

På luxemburgska, ett klurigt språk.

Men det gick inte att undgå att de nämnde ”Ibrahimovic” tre gånger.

Landslaget får nog leva i den skuggan ett tag framöver.

Men radiostationen visste åtminstone att det var match,

Patrick Ekwall

En landslagsresa utan existens (av Lars Norén)

Jag är övertygad om att det hade blivit en väldigt bra filmscen:

Vi fick stränga order vid incheckningen av bestämd kvinna, att INGA ändringar fick lov att göras och att det var viktigt att vi satte oss på den plats vi fått tilldelad.

Vi var 12 pers i mediapacket (älskar det ordet!) som åkte med SvFF:s chartrade plan till Luxemburg och Luxemburg a 5.800 kronor/plats och vi har talat om det här förut.

Det blir smidigare för alla parter om vi kan hänga på de här resorna och för förbundet innebär det dessutom lite ekonomisk lättnad.

Så det finns inget att gnälla på.

Det är heller inget ovanligt, så här gör man i många stora fotbollsländer men under eran med Zlatan, Hamrén och Allbäck så var det aldrig en fråga eftersom det var en utopi.

Så nu fick vi lite som vi ville.

Det var inte det.

Fascinationen låg i hur vi som grupp betraktad skulle isoleras från fotbollsspelarna, där rätt många är i 20-årsåldern och där ALLA vanligtvis flyger reguljära flygplan med heeeeelt vanliga människor.

Inga bilder fick tas.

För hur fan skulle det se ut om Marcus Rohdén fångades  med en kaffekopp i handen?

Det var ingen mediaaktivitet, fick vi veta.

Det var en transport.

Så för att jag, Jane Björck och gänget inte skulle göra några tänkbara oförutsedda ärenden så vallades vi först in i flygmaskinen på de platser vi tilldelats.

Så långt bak som det gick att komma.

På de så kallade dassaplatserna.

Och när packet väl hade spänt fast sig kunde Filip Helander och Co sätta sig tillrätta.

Jag vågade inte ens titta framåt.

Jag ville inte störa.

Tänk om jag hade mött Patrik Carlgren med blicken och förstört hela hans uppladdning?

Nu gömde jag mig på min gångplats, 24C – som jag i lönndom bytt till mig, när Lundh ville ha den fönsterplats  på samma rad som jag absolut inte fick ändra

Vi såg inte dom.

De så inte oss.

Ingen skulle existera.

Vi skulle bara transporteras och vi satt på samma flygplan men egentligen inte.

Det var som det var och jag hade inga problem att leva med, men det var som i en film.

I regi av Lars Norén.

***

Hur hårt framåt vill/vågar Janne Andersson gå mot Luxemburg?

Jag är så sanslöst trött på ”det finns inte längre några blåbärslag” för att 1) jag har hört det i 25 år (sen Costa Rica) och 2) för att det finns blåbärslag.

Däremot är inte Luxemburg ett av dom allra värsta,.

Det är inte San Marino eller Gibraltar.

Det är väl snarare lite som Malta. Inte minst på hemmaplan.

Oavsett vilket så ska det bli väldigt spännande att se hur det Nya Landslaget kan och kommer agera i en situation som är väldigt annorlunda den som vi hade senast, mot Holland.

Att det alltid är lättare att vara destruktiv än kreativ är en sanning, men med viss modifikation. Det beror ju på vem och vad du möter.

Kommer Andersson att lämna filosofin att gärna ha en yttermittfältare (senast Rohdén) som egentligen är lika mycket central mittfältare?

Blir det istället mera kreativitet och speed?

Jag gissar på Jimmy Durmaz.

Och jag utgår från Emil Forsberg på andra kanten.

Det skulle, i sådana fall, innebära att han tvingas steka Oscar Wendt, som uttalat är med som vänster mittfält.

Jag är ganska övertygad om att Albin Ekdal tar en central mittfältsplats, sannolikt i par med Oscar Hiljemark.

Jag tror Martin Olsson blir vänsterback och resten av försvarslinjen blir som senast, med Granen/VNL och Micke Lustig.

Marcus Berg given längst fram.

Med vem? Rimligtvis John Guidetti. Men inte helt säkert.

***

”Nu när media får flyga med oss så räknar jag med extra högt betyg efter matchen”, sa en svensk forward, med rötter i Bromma.

Svaret kom blixtsnabbt, från Arlövs landslagsrepresentant:

”För att få poäng måste du ha spelat…”

***

Om Malmö FF inte tagit en småstökig Enoch Koffi Adu till nåder, hade de varit etta i allsvenskan då?

Om hit och om dit är alltid omöjliga frågor, ibland helt onödiga.

Men ändå.

Den här är inte helt oväsentlig.

Ej heller okomplicrad.

För här tvingades MFF först jämka situationen med Adu och sen peta Oscar Lewicki, som varit startspelare för Sverige i EM i somras.

Anders Christiansen ser jag nästan som allsvenskans bästa innermittfältare, så han bör ha varit given.

Nu känns Adu/Christiansen som allsvenskans i särklass bästa mittfältsduo.

***

FC Köpenhamn gjorde sitt val, inga försäljningar utöver de redan var förutbestämda, alldeles oavsett vilka bud som kom in.

Med en väldigt given målsättning: Champions League med ett lag som inte är helt nytt, som är relativt samspelt.

Det är möjligt att svenska lag inte kan göra den prioriteringen, eftersom de sitter på kassakistor som är betydligt mindre.

Men det är ändå berömvärt. Och modigt.

Idag ser vi resultatet och jag tror tillochmed att FCK kan ta sig vidare från gruppspelet. Gruppen är inte alls omöjlig och FCK är tillräckligt bra.

***

På vägen från flygplatsen till terminalen packades vi för övrigt in i samma trånga flygplatsbuss.

Det var heller ingen mediaktivitet, det var en transport.

Jag stod ganska nära Emil Krafth.

Min fromma förhoppning är att han ändå tyckte det var så pass mycket OK att han kan delats under första träningspasset här i Luxemburg, Luxemburg.

Patrick Ekwall

Dilemmat för Isak och AIK: att hamna i rätt klubb

Tillbaka upp på TV4-hästen igen när Janne Andersson samlar Nya Landslaget för väldigt intressanta VM-kvalmöten med Luxemburg och Bulgarien.

För än är loppet inte helt kört.

Jag har ett avtal med Tv4 som sträcker sig året ut, i det står det (bland annat) att jag ska jobba med landslaget i fotboll och jag har ingen som helst anledning att INTE slutföra mitt avtal.

Jag tycker dessutom att det ska bli kul eftersom jag älskar att jobba med landskamper i fotboll och det är alltid en fröjd att köra ett 10-dagarsrace med Lundh, Tarlandao och alla andra kollegor som alltid är med i den svängen.

Så, ni som undrar när jag dyker upp här på fotbollskanalen.se eller utanför spelarhotellet i direktsänd rapport: jag är kvar ett tag till, men vid nyår är det inte längre TV4.

***

Jag följer allsvenskan så mycket det går och självklart går det inte att komma ifrån Alexander Isak.

Eftersom Wilma är Wilma, 17 år och alltså född samma år (1999) som Alexander så är det rätt lätt att sätta sig in i hur ung killen är.

Och ändå gör han mål i allsvenskan i fotboll som om han inte hade gjort någonting annat i hela sitt liv.

En gång är ingen gång, två behöver inte vara det eller inte ens tre.

Men ÅTTA mål är förstås ingen tillfällighet, ej heller på det sätt som han gjort målen.

Killen har de fysiska egenskaperna, spelsinne, touch, kyla i läget och den där utsökta egenskapen att skapa sig tid med bollen.

Frågan är alltså inte om han blir såld. Utan när.

Och en annan fråga som väcks är alltså om han blir Sveriges dyraste export sen Zlatan Ibrahimovic.

Jag tror inte det.

Egentligen handlar det mest om det otroliga att Malmö FF fick nästan 85 miljoner kronor för en relativt oprövad 19-årig Ibrahimovic. För 15 år sen. Av Ajax.

Det var osannolikt starkt förhandlat av Malmö FF/Hasse Borg, eftersom ingen riktigt kunde veta hur bra det skulle bli med Zlatan. Sådant vet man aldrig.

Ibrahimovic var 19 år och hade gjort tre mål i allsvenskan på åtta matcher.

Isak är nyss fyllda 17 och har gjort åtta mål på 14 starter.

Jag är inte ens säker på att Alexander Isak når upp till de 46 miljoner som Malmö fick för Markus Rosenberg (även det av Ajax).

AIK kommer få väldigt bra betalt, det är jag övertygad om.

Men mest intressant blir ändå hur Alexander Isak förädlas i en ny klubb på en högre nivå och vilken det blir.

Det talas om Paris Saint Germain.

Hur mycket speltid tror ni Alexander Isak får där?

Martin Ödegaard är ett år äldre och spelade i norska A-landslaget som 16-åring, han fick hoppa in för Real Madrid mot Getafe i sista omgången förra säsongen som en show-off.

Han har så här långt gjort ett 40-tal matcher och två mål för Castilla i tredjedivisionen.

Det kan säkert bli hur bra som helst, men hade utvecklingskurvan sett bättre ut om han fått spela på en mellannivå i Europa först?

Så här: inte ens Zlatan var helt ordinarie i Ajax som 19-20-åring, det tar tid och kraft att bygga vidare på en europeisk karriär.

Henrik Larsson hade några tunga år i Feyenoord innan det lossnade i Celtic.

Ska vi se till hyggligt modern tid är det väl nästan bara Fredrik Ljungberg som gått rakt in i en europeisk toppklubb (Arsenal) i de stora ligorna, direkt från allsvenskan. Då hade han spelat 79 allsvenska matcher och legat bakom ett SM-guld (nästan) på egen hand.

Vad jag vill mena är att AIK och (inte minst) Alexander Isak ställs inför ett dilemma.

De stora klubbarna kan komma att betala allra mest, för PSG och andra i den häraden är sex-sju miljoner väl värt en chansning på en 17-åring monstertalang. Men då finns en risk att han försvinner i en mängd.

Alternativet är en klubb av mellanstorlek, varför inte just Ajax som aldrig tvekar att släppa fram nytt/ungt, men då kommer cashen inte ligga på samma nivå.

Låt oss bara hoppas att killen förädlas på bästa sätt, för det är aldrig så enkelt som vi gärna vill tro.

***

Manchester United? Jose Mourinho? Zlatan? Pogo? Rooney?

En hel del frågor efter 1-1 mot Stoke City på hemmaplan.

Jag krönikerar om det i Getingen. Läs HÄR

***

Hösten äger sannerligen.

***

Intressant, som sagt, att hänga på landslagets andra sväng med Janne Andersson.

Inte minst eftersom den här samlingen blir different story.

Luxemburg borta på fredag, Bulgarien hemma på måndag – det är INTE Holland, det är inte första matchen med gänget och det kommer absolut att ställas helt andra krav.

Ja, vi kommer kräva två segrar, sex poäng.

Luxemburg är klart bättre än många tror, Bulgarien sannolikt lite sämre men inte helt oävet i sista stunder.

Men det ska vara sex pinnar även med ett oerfaret nytt landslag.

Jag gillar idén Andersson har med Oscar Wendt som yttermittfältare, där har han tagit fasta på hur Wendt gör sig som bäst i Bundesliga som vänsterlöpare i ett 3-5-2.

Nu tror jag aldrig att Janne A tänker spela som Gladbach, men Wendt är ett spännande alternativ i den där kantpositionen till vänster i en trupp som har väl täckt på vänsterbacken med både Ludde Augustinsson och Martin Olsson.

I övrigt måste förbundskaptenen tänka lite mindre på att försvara mot ett spelskickligt possession-lag och lite mer på att föra och på egen offensiv kraft avgöra matcherna.

Därför känns valet av  Sam Larsson rätt, eftersom vi kan bli i behov av speed, den egenskap det här landslaget har lite för lite av.

Jag kan också förstå uttagningen av Ola Toivonen.

Våra svenska forwards spelar inte överdrivet mycket ute sina klubbar, Toivonen får gör det i Toulouse och har gjort det bra.

Framförallt är han – i sina bästa stunder, ska poängteras – en forwardstyp som truppen saknar. Smart i tanken, skicklig att hitta lösningar för andra, bra på att sätta fast i bollen och skapa anfall MED laget.

Nu hoppas jag att han tycker det ska bli kul också. Den senaste tiden i landslaget hade han en utstrålning som gav en känsla av att han mest tyckte det var en belastning att vara med.

***

Jag hann se Celta Vigo-Barcelona framåt också.

Galen match.

Och inte sen Håkan Svensson 1998 har en målvakt sett så uppgiven ut som Ter Stegen i den staden.

***

Tänk att regerande svenska mästarna inte ens kunde fylla sin bänk med spelare mot AIK.

Det gör vi med FC Samp i division 7.

Beslutet att inte spela Niclas Eliasson?

Ja, hade det varit Falkenberg de hade mött så tror jag inte att det varit något problem.

Om vi säger så.

***

Än en gång: Blir det inte alltid lite för lite av Häcken, med tanke på resurserna?

Är det inte ett lag som borde få bättre utväxling?

Sexa-sjua i en sluttabell, kanske.

I mina ögon har de en trupp och förutsättningar till något mycket bättre än så.

***

Efter den här landslagssvängen väntar ytterligare en med TV4 och landslaget, Frankrike på bortaplan i november.

Sen får det bli som det blir med framtiden.

Men än är vi inte riktigt där.

Nu ska det bara bli kul .

 

 

 

 

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå