POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Inatt kom tårarna: tack ALLA för ALLT

Det är klart att det var inte dag som alla andra.

De dagarna bli nog sällan det när man inser att nästa dag inte kommer vara som dagarna har varit i 23 år.

I nästan halva mitt liv, i stora delar av mitt vuxna yrkesliv har jobbat för TV4.

Nu gör jag inte det längre.

Och även om jag är fullt medveten om att livet går vidare, att allting alltid tar slut, att nya projekt tar vid…det är klart att det känns.

Det känns när det inte längre är som det ”alltid” har varit, när jag inte ska iväg på uppdragen, inte längre jobba (och skratta) med Olof Lundh och alla andra underbara arbetskollegor som jag haft genom åren.

Jag är sällan särskilt sentimental av naturen, vilket kan anses som en svaghet, och även om rätt många under de här sista landslagsdagarna har påpekat att det är ”sista resan” så har jag mest haft i skallen att det varit ett jobb som ska göras som vanligt, som alltid och det måste göras så bra som möjligt.

Så matchdagen var inte särskilt känslomässigt plågsam, vare sig före, under eller direkt efter.

Men så snart vi käkat en sen nattamiddag på hotellet sköljde det över mig, jag drog till hotellrummet, det snurrade i skallen och istället för att sova så låg jag och tänkte vad som har varit och som inte längre är.

Det var jobbigt.

Jag sov inte många timmar i natt.

Och jag grät en sväng, jag ska erkänna det, dels i sorgen över att få lämna det jobb jag älskat i så många år och dels av glädje över hur osannolikt lyckligt lottad jag varit som fått vara en del av det TV4 Sporten vi byggde upp i ett garage för väldigt många år sen.

Jag gjorde det igår på Instagram (@patrickekwall) och gör det här också:

Tack till alla underbara arbetskamrater som jag fått jobba med, vi har haft så oerhört roligt genom åren.

Tack till Göran Svedberg och Kaj Persson, som tog in mig på TV4Skåne 1993, trodde på mig och lät mig göra ”Skånesporten”, Sveriges första dagliga lokala sportprogram, veckan efter jag börjat jobba och knappt sett en TV-kamera.

Tack TV4-sportcheferna Mattan Pettersson, Artur Ringart och Hasse Pekkari (framförallt!) för förtroendet att få göra det jag gjort på TV4 under alla år.

Tack alla ni som var med från början i det där garaget, Peppe Eng, Jensa Tolgraven, Björn Andersson, Peter Jihde, Robban Perlskog, Tuss Eng, Johan Spindler, Malin Holm (en sån klippa!), Charlotte Junckes, Leffe Lindroth, Lillen Bergström, Anders Rydholm och Tobbe Lideberg – vi byggde något unikt som jag tycker att vi ska vara stolta över.

Tack Janne Scherman som var en fantastisk mentor och förstående TV4-chef.

Tack alla andra TV4-kollegor genom åren.

Och, inte minst, tack Olof Lundh för tio år av glädjefyllt radarpartnerskap, så fyllt av glädje, galenskap och allvar.

Jag glömmer er aldrig.

Tack alla tittare som på något vis varit en del av alla dessa 23 år, tack för att ni stått ut, tack för att ni ville titta och tack för alla underbara ord på sociala medier de senaste dagarna, ni anar inte hur mycket det värmer.

Jag tackar förstås också alla ni som genom drygt 10 år läst den här bloggen, ni har verkligen varit ett stöd i tider då det blåst snålt och alltid mer förstående än alla andra.

Mitt avtal med TV4 sträcker sig året ut och jag kommer inte göra fler TV-uppdrag, men det blir några blogginlägg till och då hoppas jag få tid att sammanfatta även den tiden.

Men slut i TV4-rutan är det.

Och nöjet har varit helt på min sida, jag vill gärna att ni ska veta det.

Tills vi ses och hörs någon annanstans: tack och hej.

Patrick Ekwall

Hellre ett hopp om något nytt än konstgjord andning

Det blev en bra sista kväll i Paris.

Först världsklasshandboll i Stade Pierre de Coubertin mellan Paris SG och Barcelona, sen bra käk på Market och till slut en rundning på sommarsuccén UC-61, ubåtsbaren där det handlar om att hålla sig flytande.

Och som alltid sådana kvällar när det är högt vatten; ibland överlever man, ibland inte.

Nu sitter vi i alla fall på ett flyg till Budapest, vårt sista stopp på den här landslagresan.

***

Jag skrev redan i paus på Stade de France, att oavsett hur matchen skulle sluta så var första halvlek mellan Frankrike och Sverige det mest hoppingivande jag sett från ett svenskt landslag på evigheter.

Och jag ser hellre ett ljus i tunneln, en stark tro på någonting som ser ut att spruta av liv än den konstgjorda andning vi förlitat oss till i lite för många år.

Som en före detta elitspelare med meriter från såväl proffsliv och landslag skrev till mig:

”Landslaget spelar utan tvångströja. Skönt att se. Som fångar som rymt och springer över en äng i sina första steg i frihet.”

Jag känner precis likadant.

Och jag lever hellre i en tro på ett nytt svenskt friskt landslagsliv, än tar en tursam poäng med ett landslag som jag vet snart kommer att vara over and out.

På det viset var VM-kvalmötet med Frankrike den roligaste jag bevakat på mycket, mycket länge.

Och, ja, jag vet att det handlar om att ta poäng.

Ja, jag vet att 2-1 är en förlust är en förlust är noll poäng.

Men jag vet också att sådana här matcher kan sluta 4-1 och vara början på slutet innan det ens hunnit börja.

Det här var någonting annat.

Det här var en förlust som betydde mer än alla poäng i världen.

***

Ibland behöver det inte vara svårare än att röra sig, visa sig och hitta lösningar med en passning eller två till den eller de spelare som gör just det.

Basala ting, sånt du lär dig i pojklaget.

Men ändå så svårt, när du saknar eller mod, självförtroende eller bygger ett spel på att en spelare i ett lag ska göra och bestämma allting på egen hand.

Jag tyckte inte att det klassiska Lagerbäckska blockförsvarspelet var det som imponerade mest.

Jag föll för spelet MED bollen.

Kombinationerna som fick oss bort från franskt press-spel, one-touch-fotbollen på spelare i rörelse, raka oförutsägbara uppspel från försvarslinjen (inte sju sjumeterspassningar i rad till varandra i sidled), finessrikedomen som gav öppningar såväl centralt som i kantspelet.

Sverige försvarade inte bort Frankrike från målchanser, vi spelade bort dom från möjligheterna.

***

Mini-Foppas häxpipa, med den där Afonso Alves-bredsidesträffen, var sensationell.

Det var fan som trolleri.

Hur försvar du dig som målvakt mot en boll som går spikrakt åt ett håll men viker och dyker åt ett helt annat, utan att du ser att det finns en normal skruv i tillslaget?

Nästa målvakt som ställs mot Emil Forsberg i en frisparkssituation kommer inte känna sig trygg någonstans.

***

Franska 1-1 går inte att göra så mycket åt.

En perfekt frispark, en klockrent utförd screen från Varanne och en monster-Pogba i full fart (och höjd) mot bollen.

Vissa mål i nacken får du acceptera, även om frisparkssituationen (och varningen, herregud) som föregick situationen är klart tveksam.

2-1, däremot.

1 Det är offside 2) det är ett misstag från Robin Olsen – det är två rätt avgörande misstag som straffar oss där.

Olsen var oerhört besviken när han efter matchen mötte mediapacket i mixade zonen.

All credd för att han tog sig tid att prata om det och att han inte skyllde ifrån sig, vare sig på domare eller någon nnan (han tyckte inte det var frispark i närkampssituationen efter att han tappat bollen).

Vi får heller aldrig glömma att Robin Olsen var väldigt stabil (han tappade lite självförtroende efter en retur i andra halvlek) i matchen i övrigt och hade det inte varit för Robin så hade det aldrig blivit en poäng hemma mot Holland.

***

Ska vi se det krasst och räkna på det så är Sverige inte alls evigheter från en andraplats (play off).

Går vi rent mot de lite sämre lagen och tar en pinne eller tre mot Frankrike på Friends, då kan Holland borta bli helt avgörande.

Jag är inte helt övertygad om att Holland vinner ”allt” de har kvar, så bra är de inte.

Och efter den här hösten tror jag inte att det här svenska landslaget blir sämre, snarare tvärtom.

***

Om det saknas något så är det en målskytt.

Sverige har fått ut lite för lite av vad som skapats.

Vi behöver en striker, en sådan som kan göra två mål på en chans.

***

Jakob Johansson var förstås sensationell, sett till alla tänkbara förutsättningar, lugn och säker med bollen.

Andreas Granqvist har växt in fint som härförare och Victor Nilsson Lindelöf är redan en försvarsspelare av världsklass i mina ögon, han sätter aldrig en fot fel och har alltid en möjlighet att sätta bollen FRAMÅT på en spelare som är öppen.

Jag är inte överraskad över Ludwig Augustinsson, jag har sett honom i U21, CL och danska ligan – jag gillar att han nästan alltid hitta lösningar för att spela sig bort från jobbiga situationer.

Emil Forsberg ÄR vårt starkaste offensiva vapen när han är på det humöret och det var helt rätt att satsa på Jimmy Durmaz, som inte missade en passning och som var en starkt bidragande orsak till att Sverige kunde hålla bollen inom laget.

Ola Toivonens come back-tid i landslaget är en historia för sig och han är viktigare än många vill tro, han har en snillrik förmåga i sin klurighet som gör att han är oberäknelig och snabbt ser öppningar, som passningen till Isaac Kiese-Thelin på slutet. Dessutom är Toivonen väldigt bra i huvudspelet, även om Pogba blev övermäktig på de allra flesta utsparkar men det är inte många i världen som vinner luftduellerna mot den monsterjätten.

John Guidetti?

Ja, han slet och rev och tog en hel del för laget; i första halvlek såg jag honom täcka av i defensiven för yttermittfältare som fastnat längre fram i banan.

Han är också stark och smart (få har en så snyggt dold, tajmad och avgörande liten knuff i sidan) i duellspelet.

Men hans roll är primärt att göra mål/skapa målchanser.

***

Lite underligt att VNL inte är med på offensiva fasta situationer.

I det här fallet (om Augustinsson tar hörnorna), stanna hemma med Krafth och Durmaz.

***

Träningsmatch på tisdag här i Budapest.

Den första för Janne Andersson, han har bara haft tävlingsmatcher så här långt.

Vore intressant att få se Sam Larsson framförallt, men även Pontus Jansson.

***

Sittningar med prat om ALLT möjligt, galna inspelningar av FK Europa och små inspel på u-båtar när tillfälle (sällan) ges med Lundh och Co.

Det är då man påminns om vilket fantastiskt roligt jobb och umgänge man har på resorna.

Jag kommer sakna det mycket.

Patrick Ekwall

Ett par dagar i "Solsidan - 20 år senare"

Tillbaka till Paris, samma kvarter, samma sidogata, samma hotell.

Jag och Tarlandao blev så hemmastadda runt EM att vi kunde gå runt hörnet och hälsa på de som jobbar i kafét, hade koll på menyn på restaurangerna, hittade snabbaste vägen till Stade de France och – om andan föll på och tid finnes – kan dra upp ståldörren till ”ubåten” och fira en födelsedag eller möjligen ta farväl av någonting som har varit.

Vi gillade vår gata i stan.

Men det är lika olustigt att åka till Paris, då som nu.

Den här gången ska Sverige spela en fotbollsmatch nästintill på årsdagen av den vidriga terrorattacken mot staden – och mot arenan.

Hur du än vill så går det inte att komma ifrån den olustkänslan, det är vad en sjuk, sjuk (och detta dygn ännu sjukare) värld har skapat.

***

Men, som sagt; fotboll.

Det finns ändå en glädje i det som idrott skapar och förhoppningen är alltid att det ska spegla av sig överallt.

Om det blir så väldigt festligt för Sverige den här helgen måste betraktas som tveksamt.

Under alla mina år kan jag inte minnas att ett svenskt landslag varit så underlägsna PÅ PAPPRET inför en kvalmatch.

Vi ställs inför viceeuropamästarna i deras egen stolta stad, de kommer att vara i en känslomässig status där ”spela för sitt land” sällan har varit så tydligt och vi kommer med ett landslag som tillsammans inte kommer nå upp i fler antal landskamper än Anders Svensson gjorde på egen hand.

Kommer vi undan med blotta förskräckelsen så är jag nöjd.

Kan det här nykomponerade landslaget göra det ”omöjliga” och åka från Stade de France med en poäng, då är jag beredd att kalla det för ett idrottsligt mirakel.

Om ingenting är omöjligt?

Aldrig tidigare har det varit ett så uppenbart läge att bevisa det.

***

Det finns något spännande i Janne Anderssons sätt att välja spelare utefter motståndare och egenskaper.

(På Erik Hamréns tid brukade folk kalla det för ”hattande med laget”, men vi lever kvar i smekmånaden ett tag till).

Jakob Johansson är förstås en sådan liten pusselbit, framförallt när han går rakt in i laget.

Vad han än har upplevt och gjort väldigt bra i den grekiska ligan så ställs han nu inför uppgiften att hålla koll på Paul Pogba.

Tillammans med en småskadad Albin Ekdal som haft det jobbigt i Bundesligajumbon Hamburger SV och Marcus Rohdén, vars insatser i Crotone inte har vänt upp och ned på italienska bedömare, ska Jacob Johansson hålla uppe ett mittfält som kommer att överbefolkas av kraft, fart, finess, rutin, teknik och stjärnstatus upp över öronen.

Jag ser inget hellre än att det lyckas.

Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till.

***

Marbella var den perfekta uppladdningen för en landskamp i november. På alla sätt.

Träningar i 20-gradig värme på perfekt plan och en miljö som inbjöd till harmoni; en kopp kaffe i t-shirt vid ett bord runt poolen.

Och rätt mycket svenskt ändå. Överallt.

Solkusten är som att vandra i ett Little Sweden, där ett något nasalt klientel susar runt i mycket guld och färgglada mockaloafers.

Den skara åskådare som kom till den svenska träningen i tisdags var som tagen ur filmatiseringen av ”Solsidan – tjugo år senare”.

Fascinerande på sitt sätt.

Och enligt Långe Lundh så sitter jag där själv inom väldigt snar framtid.

Då hoppas jag åtminstone att jag skippar röd mockaloafer med tjock svart gummisula, den så kallade Östermalmsfoppatoffeln.

***

Det är tydligt att Lasse Lagerbäck inte gärna spankulerar i omklädningsrummet när John Guidetti (?) drar igång musiken.

Jag vet inte vad Lasse har för musiksmak, men det känns inte riktigt som ”den moderna musiken”är hans kopp the.

***

Lite underligt dock att Sverige valde att resa till regkyligt Paris redan under onsdagen och inte tog ytterligare ett dygn i Spanien.

***

För övrigt vill jag inte ens titta på snöbilderna som kablas ut hemifrån.

Snö är ingenting för civilisation, det har jag påpekat tillräckligt ofta förut och bara tanken på att vi ska leva i ett jävla igloosamhälle fram till mars-april känns inget vidare.

***

Jakob Johansson blev ju direkt bortglömd borta i Grekland, av media såväl av landslagsledning, och jag hade glömt hur klok och välformulerad han var.

***

John Guidetti kom till dagens mixade zon och var inte John Guidetti.

Fåordig, lite lätt von oben och långt ifrån road av närvaron.

Jag vet inte vad han tjänar på det, men jag vet så pass mycket att han inte vinner någonting på det.

John Guidetti är bäst och som allra mest omtyckt när han är John Guidetti och nu talar jag inte om vad vi i mediapacket tycker (för det kan vara ointressant i sig) utan snarare vad tittare, lyssnare, läsare känner.

Det är lite ledsamt för det är en bra och sympatisk kille med fina värderingar som är en tillgång för svensk fotboll när han är sig själv.

Johns humör bottnar förstås i den kritik han fick utstå efter Luxemburg-matchen, där många påpekade att det inte såg bra ut, att han gjort för få mål och att hans uttalande om ”min bästa landskamp” var något udda.

Men det fanns inget vidare underligt i den kritiken, det ställs höga krav på landslagsmän.

Sen kan du tycka olika rätt eller fel.

Janne Andersson tyckte på sitt sätt och mot Bulgarien satt Guidetti på bänken.

Och jag fattar att man gärna kan tänka sig att nollställa media och inte har lust att ge ”gamarna” ett skit när du känt dig för hårt eller orättvist kritiserad, men du vinner ingenting på det i längden och det hoppas jag att John Guidetti försöker förstå.

***

Robin Olsen – Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Andras Granqvist, Ludwig Augustinsson – Marcus Rohdén, Albin Ekdal, Jacob Johansson, Emil Forsberg – Ola Toivonen, John Guidetti.

Där har vi laget som ska göra det.

Och trots att det är en försvarslinje som i antal år måste vara rekordung i sådana här sammanhang så är jag inte orolig för hur Sverige ska försvara sig.

Snarare för hur vi ska ta oss framåt.

För Sverige måste anfalla om det överhuvudtaget ska vara möjligt att uträtta någon form av mirakel, vi måste hitta vägar att bibehålla bollen inom laget och dessutom hitta hotfulla vägar i offensiven.

För OM bollen bara studsar tillbaka så spelar det ingen roll hur många bussar som står parkerade, det kommer aldrig att hålla i längden.

Känner det här franska laget att de inte står under någon form av hot så kommer de växa ännu större och då kan få lag i världen stå emot på Stade de France.

***

Nabil Bahoui, där har vi ett väldigt tydligt exempel på vikten av att välja rätt.

Efter ett misslyckat äventyr i Saudi så sitter han nu sitter han (i bästa fall) på en bänk i Hamburger SV, som tagit två pinnar så här långt i ligaspelet.

Bahoui är 25 år gammal.

Han hade – med klok rådgivning – kunnat vara i så pass speldugligt skick att han varit en väldigt intressant spelare för det här landslaget.

Nu är känslan att han måste börja om, kanske ett steg till Holland eller vända hem på ett allsvensk lån (läs: Carlos Strandberg).

Istället för ”ingenting”.

Om nu inte cashen är det enda som räknas.

***

Det kan gå, det är klart att det kan.

Det kan det alltid.

Men det krävs något i stil med 4-4-undret i Berlin för att det ska vara möjligt.

***

Vi lever i otäcka tider, där moln som tornar upp över världens himmel är mörkare, dystrare och vidrigare än någonsin.

Världens mäktigaste land har alltså valt en stollejocke till affärsman som ny president.

Det går inte att skratta bort det, inte på något vis, inte någonstans.

Och jag vet inte om jag är så orolig för USA.

Jag funderar mer över vad som händer hemma i Sverige, runt hönet där jag bor eller hur utvecklingen ser ut i den världen som jag gärna reser i.

Jag funderar över hur historielösheten i kombination med utbrett missnöje banade väg för mänskligheten att montera ned sig själv till grottnivå.

Jag funderar över hur fan det här ska sluta?

Och i det sammanhanget är det förstås shit-the-same hur det går i en fotbollsmatch på fredag, men det kan kännas rätt befriande att ägna kraft åt något som för folk tillsammans.

Oavsett vem du är, var du är, hur du ser eller varifrån du kommer.

Patrick Ekwall

Det blir Sveriges mest orutinerade landslag i en kvalmatch

En annorlunda sväng med landslaget i dagarna  tio.

På flera olika sätt.

Comfort Zone vid Humlegårdsparken och Stureplan har i Janne Anderssons regi brutits upp och inför mötet med Frankrike i Paris drar landslaget först några få dagar till Marbella, sen till franska huvudstaden och efter en vilodag runt Champs Elysees väntar resa till Budapest och träningslandskamp mot Ungern.

Det här är dessutom min sista jobbresa för TV4, vilket känns väldigt speciellt efter 23 år.

Men nu är det jobb som ska göras och jag ser – som alltid – vördigt mycket fram emot det.

***

Allsvenskan är över för den här gången och jag vidhåller att det var den “sämsta”/minst attraktiva säsongen på väldigt många år.

Det visade sig inte minst när jag skulle välja Årets Spelare till CMores årliga omröstning…det har aldrig varit svårare och vissa positioner (målvakter/forwards!) fanns det kammpt kandidater nog för en 5-bästa-lista att stå för.

Ni ska få mina val i ett senare blogginlägg.

***

Marcus Berg, Martin Olsson och Micke Lustig på skadelistan var inte direkt vad Janne Andersson behövde inför mötet med Frankrike på Stade de France.

Där försvann inte bara tre ordinarie spelare, utan även en hel del rutin.

Totalt 139 landskamper på de tre, det är en hel del i det här orutinerade landslaget.

Nu springer vi in i fransmännens egen gryta mot Paul Pogba, Antoine Griezmann et garcons med det mest orutinerade landslag som Sverige ställt på benen i en kvalmatch på evigheter.

Det blir sannerligen en utmaning som heter duga.

Jag räknar med att Augustinsson/Wendt tar Olssons plats och att Emil Krafth ersätter Lustig, som mot Bulgarien,

Och det vore underligt om vi inte ser Ola Toivonen i par med John Guidetti, sett till att Guidetti visa gryende from i Celta.

Oroväckande är det annars med Lustig och Olsson som varit klart skadebenägna under en längre period.

***

Jag har länge talat mig varm för Carlos Strandberg, eftersom han har egenskaper i sitt spel som jag är spännande och som jag är övertygad om skulle vara bra att ha tillgång till; kraften, speeden, näsa som tar sats rakt på mål.

Carlos är inget speltaktiskt geni, vi vet ju det, men han har så mycket annat.

Han skulle absolut vara ett väldigt bra kontringsvapen i matcher där Sverige lätt blir tillbakatryckt.

Nu får han dessutom allt mer speltid i CSKA Moskva och det är ju inte direkt Lingonskogens IF.

Janne Andersson valde att satsa på target/huvudspel via Isaac Kiese Thelin istället för Berg och jag kan förstå den uttagningen men jag är lite överraskad över att Andersson inte tar in Strandberg också, inte minst till träningsmatchen mot Ungern.

Han är så pass spännande att det finns all anledning att se honom på lite närmare håll.

***

Väl själv fem allsvenska målvakter som du känner gjort en riktigt bra säsong över minst 10 matcher (kriterierna för att kunna få en röst).

Johan Wiland (given, stark säsong) och Patrik Carlgren (ändå hyggligt stabil) – men sen?

Det har varit ett rätt bedrövligt målvaktsår i allsvenskan.

***

Min senaste söndagskrönika i Getingen, om den eviga debatten kring ungdomsidrott.

Och hur vuxna inte vill eller kan förstå att det inte finns några facit.

***

Jag gillar ju Linus Wahlqvist och det är inget felaktigt val.

Men jag trodde Emil Salomonsson skulle ligga steget före.

I konkurrens med Johan Larsson (danska ligans bästa högerback, enligt mina kollegor på andra sidan Sundet) och Mattias Johansson, som uppenbarligen inte är uppskattad i förbundskaptenskretsar.

***

Kommer Helsingborg att lösa ett kval mot Halmstads BK?

Rimligtvis.

Men.

Det är ett lag som ser ut att gå på en lina 100 meter över marken; ängsligt, svajigt och mera rädda för att trilla ned än bestämda i sina försök att ta sig framåt för överlevnad.

Nu är HBK:s ryggrad, Fredrik Liverstam, avstängd efter direkt rött i sista seriematchen mot AFC och är definitivt klar fördel Helsingborg.

HIF:s problem är att de inte har särskilt mycket att vinna  och allting att förlora och de har inte varit särskilt bra på just det den här hösten.

***

Häckens fiaskosäsong kan inte räddas av 7-0 mot Falkenberg, som i slutskedet av allsvenskan hade fått problem att ge TV-laget en match,

Med de resurserna som finns i Hisingens lag så måste det krävas mer än vad som presterats. Många får gärna hylla Peter Gerhardsson (han är en skön snubbe på alla sätt, en medial favorit) men det har blivit några år med väldigt svaga allsvenska resultat och ett lag som aldrig riktigt hade ett försvarsspel som höll måttet.

En cupvinst, absolut. På bortaplan, dessutom.

Men Häcken har haft resurser (vilket annat lag hade haft möjlighet att trycka in Alexander Farnerud mitt i säsongen, tror ni?) och spelartrupp som borde generera mycket mer ön så.

Och John Owoeri spurtade förstås starkt när han blev allsvenskans skyttekung, även om det är på gränsen till “doping” att vara forward i en sista omgång mot Falkenberg.

***

 

När tillochmed jag drog ned medelåldern rejält, då inser ni klientelet på vår tidiga Norwegianflight till Malaga.

Det innebar bland annat att det var fler som stod i toakön än satt på sina platser efter en timmes flygning.

Grå pantrar har mindre blåsor, jag hade en snubbe framföra mig som gick på toaletten sex gånger. Lagom populärt, då han satt på fönsterplats i smocktjock kabin.

***

Matias Concha tog sig an sportchefsjobbet i Öster i somras och nådde Superettan.

Och Olof Mellberg gick samma väg med sitt BP under sitt första år som A-lagstränare.

***

En tänkbar svenska startelva mot Frankrike?

Kanske så här:

Robin Olsen – Emil Kraft, Victor Nilsson Lindelöf, Andreas Granqvist, Ludvig Augustinsson – Marcus Rohdén, Oscar Hiljemark, Albin Ekdal, Emil Forsberg – Ola Toivonen, John Guidetti.

Lite så tror jag att Janne Andersson tänker åtminstone.

Ska vi se till hur han normalt gärna överbelastar med central mittfältare på en kant och hur han funderade mot Holland hemma så lär det bli något liknande nu, när alla vet att det kommer blåsa orkanstormar från alla håll och kanter.

Sen är uttagningen av Jakob Johansson intressant, eftersom han absolut är den typen av mittfältare som skulle passa in i ett defensivt Janne-mittfält.

Oscar Wendt? Ja, han är ju faktiskt uttagen som mittfältare och därför tror jag Augustinsson går före som ytterback när Olsson är borta.

Jag tror Jimmy Durmaz steks när det mest förväntas bli deff-deff.

***

Hans Chrunak!

Alltid den mest befriande rösten i idrottsetablissemanget.

***

IFK Norrköpings Linus Wahlqvist blev inkallad 22:30 igår.

Planet (han sitter i samma som vårt) lyfte 07:20 från Arlanda.

Han fick ta taxi 03:00 hemifrån.

DET är en bagarväckning.

***

Jag, Sundberg, Tarlandao och Långe Lundh på resan.

Lite EM-vibbar över den kvartetten.

Bara Rivierans Guldgosse saknas, men han kanske dyker upp?

Vi ska, trots allt, till Marbella.

Patrick Ekwall
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå