Spanien och Brasilien blir lagen att slå

En snar debut i LA Galaxy, ett knä och en kropp som ser ut att hålla och ett par bollar i nät för den forne landslagskaptenen i kombination med att vi typ mäktade med ett skott på mål under 180 minuter de senaste dagarna ger nog herr Andersson många, långa och oönskade funderingar på hur fan det här nu ska bli. Därför tänker i alla fall jag skippa spekulationerna och i stället låta framtiden utvisa vad som faktiskt sker.

Låt oss därför fokusera på två andra, konkreta svar vi fick från de senaste dagarnas mest intressanta landskamper! För det var ju faktiskt en hel del. De stora elefanterna bjöd sannerligen upp bästa tänkbara motstånd  till dans och även fast många menar att träningsmatcher bara är just träningsmatcher och att växlarna inte ska dras så tänker jag göra det i alla fall. För två lag imponerade oerhört stort på mig.

Vi börjar med Spanien. För efter 1-1 med mersmak i Düsseldorf mot de regerande världsmästarna och hela 6-1 mot Argentina igår tror jag de röda mästarna från 2010 verkligen fick en rejäl dos självförtroende, men också vad tränare brukar gilla att kalla för angenäma problem. Innan någon börjar svinga alltför mycket på Twitter så är även jag medveten om att Jorge Sampaoli ställde ut ett ordentligt reservbetonat argentinskt lag i Madrid och att världens bästa Messi satt småskadad på bänken. Men 6-1 är alltid 6-1 och jag är övertygad om att vare sig förbundskaptenen, Messi, spelarna, förbundet eller folket hemma i Sydamerika kände “jaja, det är bara en träningsmatch – skitsamma”.

Spanien däremot slutar aldrig att förvåna vad gäller spelare man nästan glömt bort är landslagsmän. Igår var det Isco som höll hov och efter sitt hattrick undrade jag hur fasiken han vare sig är supergiven i landslaget eller i Real Madrid. Svaret finns så klart i konkurrensen och resten av truppen. David Silva, som trots en del bekymmer på det privata planet haft en fenomenal säsong i Manchester City, spelade inte ens. Saul, Lucas Vazquez och Iago Aspas hoppade in. Alvaro Morata? Inte ens uttagen. Längst fram har nämligen Diego Costa kommit igång ordentligt efter höstkarantänen och den stora, stygga guvernören ser mer och mer ut som motståndarförsvarens värsta mardröm igen. Bakåt har man också idel världsnamn, så det är nästan samtidigt som jag skakar på huvudet åt mig själv jag undrar: hur kan jag inte känt att Spanien är en av de mest givna favoriterna i sommar?

Brasilien har däremot hela tiden varit min vinnare. Givetvis följer jag inte det sydamerikanska kvalet lika nära som det europeiska, men så som man genomförde det och sett till vilka spelare förbundskapten Tite förfogar över har jag inte kunnat förstå hur VM-guld ska vara mindre troligt än något annat utfall. Den olyckliga fotskadan på Neymar för några veckor sedan skapade givetvis en del oro, men de båda matcherna man avverkade i dagarna gjöt sannerligen olja på vågorna. För även utan sin fixstjärna finns här glans, kvalitet och finess i överflöd. Men också ett hårt, robustare och tyngre Brasilien än vad jag kan minnas på många, många år. Centralt på fältet finns Fernandinho, Casemiro och Paulinho med såväl Fred som Renato Augusto på bänken. Lägg därtill Thiago Silva och Miranda i mittlåset och jag tycker mig se ett nästintill oslagbart lag träda fram.

Det lag som skämde ut sig själva inför hemmapubliken i semifinalen 2014 saknade mer än något annat en stabil, central grund att luta sig emot. Man hade förlitat sig alldeles för mycket på Neymars individuella briljans och levt farligt i både åttondel (Chile) och kvartsfinal (Colombia). Idag är snarare briljansen och mönsterbrytningen en krydda till det fundament Tite byggt upp i lagets nedre mittenskikt. Kreativiteten sprutar från kanterna och längst fram finns inte längre den trubbige Fred utan antingen Liverpools Roberto Firmino eller Manchester Citys Gabriel Jesus. Addera en Neymar som blir kvitt sin skada och som hinner hitta tillbaka till formen och det ska bli otroligt spännande att se om de tappar en enda poäng i sommar.

Skulle Sverige lösa en andraplats i gruppen väntar med största sannolikhet La Selecao i åttondelsfinalen. Och då skulle det faktiskt kännas ganska bra att kunna krita ned Zlatan Ibrahimovic namn i laguppställningen.

XXX

I min bok stärkte Ludwig Augustinsson inte bara sin plats i en svensk startelva i sommar utan han gjorde den helt ohotad. Det lite märkliga? Han spelade inte en enda sekund mot Chile eller Rumänien.

Tyckte Ken Sema visade tillräckligt av vad han kan göra för att säkra en trupplats. Kul också att se honom blanda sig i diskussionen om vem som ska starta till höger och inte bara få agera back up till Forsberg på vänsterkanten. Även Oscar Hiljemark torde ha gjort tillräckligt för att få fira midsommar i Ryssland. Men där tycker jag också att de svenska svaren stannar.

XXX

Allsvensk premiär i helgen och jag kan knappt vänta. Vad gäller predictions väljer jag att hålla ganska låg profil och överlåta det arbetet till alla mina eminenta kollegor, men…

Guld? Trots att Östersund bara varit allsvenska i två säsonger så känns det lite som “i år eller aldrig” vad gäller SM-Guld. Inget Europaspel och i princip hela laget från ifjol kvar när serien drar igång. Majoriteten tror på en rad tunga tapp i sommar, själv är jag inte lika säker.

Årets positiva överraskning: Elfsborg tar sig tillbaka till toppskiktet!

Årets besvikelse: Känslan är att Sirius får det tufft. Och så tror jag vi tyvärr säger adjö till Rasmus Elm – det blev aldrig så bra som det skulle bli.

Håll ögonen på: Yukia Sugita (Dalkurd) och Bajram Ajeti (BP).

Match i matchen: GIF Sundsvall vs de ekonomiska reglerna för elitlicens.

XXX

På Twitter ska man med max 140 tecken gärna förklara hur världen fungerar, varför andra argument faller platt och gärna göra det med en liten humoristisk twist. Det går givetvis inte jättebra alla gånger. Och när nu jag, mer eller mindre, råkade vara upphovsman till en av de filosofiska frågor Orrenius och Bengtsson diskuterade tänkte jag ta tillfället i akt och ge en lite längre version av den åsikt som retat gallfeber på många Liverpoolsupportrar under den här säsongen.

Det handlar om Anfields stora gullegris, tillika skytteligaledaren i Premier League, Mohamed Salah och dennes avslutsförmåga. Eller rättare sagt med vilka adjektiv hans avslutsförmåga beskrivits.

Jag vill direkt understryka att jag tycker att Salah är en fantastisk fotbollsspelare, att jag aldrig har påstått något annat och att han naturligtvis är den bästa värvning en Premier League-klubb gjort på år och dagar. På 30 matcher har egyptiern gjort 28 mål och efter helgens stora uppvisning med fyra strutar mot Watford tror jag alla som följer Premier League står med hatten i hand och applåderar det lilla skäggiga yrvädret som fått fotboll att se så otroligt enkelt ut det här året.

Det jag hur som helst har hävdat och fortsatt står fast vid är att Salah, trots sina siffror, inte är en avslutare av yttersta snitt, jag vill minnas att “klassavslutare” var det exakta ordvalet. Jag har följt den här spelaren väldigt nära i många säsonger nu och är det något jag tänkt otaliga gånger – och fortfarande tänker – så är det att “om han varit en bättre avslutare hade han vunnit ligan åt vilket lag som helst”. 

Mohamed Salah är otrolig vad gäller sin förmåga att ta sig till lägen, skapa sig lägen och ständigt involvera sig i nästa läge trots att det senaste kanske inte gick som planerat. Snabbheten, kvickheten, finurligheten och förmågan att hitta lösningar som inte vid vare sig första eller andra anblicken är uppenbara är otvivelaktigt fenomenala. Och skapar man sig och blandar sig i så många målchanser som Salah gör och besitter en tillräckligt bra avslutsförmåga så kommer målen att komma. Assisten också av bara farten. Så vad är det då vi ens diskuterar? Kanske ännu mer relevant: spelar det ens någon roll?

Låt mig göra ett försök i alla fall.

För vad det än är värt och vilken funktion det än fyller vill jag mena att en spelare kan göra jättemånga mål utan att vara en världsklassavslutare. Samma spelare kan också stå för världsklassavslut utan att för den sakens skull helt plötsligt ha blivit en avslutare av världsklass. Och så finns det världsklassavslutare som ibland står för jättedåliga avslut, men som jag ändå anser vara just avslutare av världsklass. Förstår ni?

Förstår någon?

Om en spelare på 13 målchanser gör sex mål och en annan spelare på sex likvärdiga lägen gör fyra så finns det olika slutsatser att landa i. Onekligen har en av spelarna då gjort mål på drygt 66,6 procent av sina chanser medan den andre bara förvaltat drygt 46 procent av sina lägen. Det sättet att se på saken går så klart att använda som argument för att den ena spelaren är en bättre avslutare än den andre. Conversion rate, hit ratio eller effektivitet – kalla det vad ni vill, men att det är en indikator på en spelares avslutsförmåga är för mig givet.

Men om båda spelarna står på dessa siffror efter att ha spelat tre matcher vardera mot likvärdigt motstånd krävs det ingen kandidatexamen i kärnfysik för att påstå att man naturligtvis hellre hade haft spelaren som gjort sex mål i sitt lag före den som gjort fyra.

Samtidigt har Mohamed Salah snart gjort 40 mål den här säsongen, så oavsett vilket omdöme man än ger hans begåvning att stoppa löken i påsen kan inte betyget till hans säsong vara annat än högsta möjliga. Eller för den delen hans omdöme som spelare. Men visa mig den som sett Salahs säsong och som också påstår att han likt en alkemist trollat fram en skytteligaledning ur hatten och gjort guld av ingenting. Det har bränts oerhört många chanser och det är ju det som är det relevanta i just den här diskussionen. Inte huruvida han är en strålande spelare eller inte.

Sen är jag också den första att erkänna att det blivit bättre. Rent av mycket bättre. Under hans säsonger i Roma var TV:n på väg ut ur fönstret betydligt fler gånger än vad det jublades. Och bara under den här säsongen i den röda Liverpooltröjan upplever jag att avsluten över lag blivit bättre ju längre säsongen lidit. Men i fråga om den isolerade förmågan att få bollen att passera målvakten och in i målet är han fortfarande inte en klassavslutare i min bok. Till den ligan räknar jag Robert Lewandowski, Lionel Messi, Mauro Icardi, Harry Kane, Luis Suarez, Gonzalo Higuain och några till.

Saknade ni någon? Jag misstänker nästan det… Men Cristiano Ronaldo nämns inte här och det är av exakt samma anledning. Han är, likt det Mohamed Salah uppenbarligen blivit, en målmaskin, men är portugisen det för sin överjävliga förmåga att ur alla möjliga och omöjliga vinklar peta in bollen? Nej, inte enligt mig. Det är snarare hans överjävliga förmåga att ständigt sätta sig i avslutslägen som gör att målen oundvikligen forsar in säsong efter säsong. Och där har han ingen överman i världen.

Jag förstår att Liverpoolsupportrar blir irriterade och provocerade när någon ifrågasätter deras främste målskytt, men att peka på enbart de svarta siffrorna och säga att “man leder inte skytteligan i Premier League om man är en dålig avslutare” är inte att stänga ned diskussionen och droppa micken. Snarare spär man på bristen på gehör och förståelse för vad det är som diskuteras och i förlängningen det debattklimat som gör Offsides podcast nödgade att starta upp det fotbollsfilosofiska rummet.

Nu hoppas jag att vi kan göra bokslut för den här gången i den här frågan, men kanske kan Fotbollslabbet reda ut hur det egentligen ligger till senare i vår? Mohamed Salah är grym och jag unnar verkligen alla Liverpoolsupportrar att återigen få ha en målmaskin på Anfield.

XXX

Landslagsvecka! Normalt sett brukar ju just denna samling vara ganska dassig, men svenska mästerskapsår blir varenda träning högintressant. Nu väntar först Chile och sen Rumänien på bortaplan och den trupp som är på plats i Stockholm är naturligtvis stora delar av VM-truppen som presenteras 15 maj. Jag bedömer att två, max tre platser är up for grabs och då handlar det ändå inte om spelare som lär få speciellt mycket speltid väl i Ryssland.

Janne Andersson har “ingen uttalad tvåa” bakom den skadade Robin Olsen, men jag tror ändå att Guingamps Karl-Johan Johnsson ligger bäst till att ta den platsen. Gissar dock på varsin start för honom och Kristoffer Nordfeldt.

Andreas Isaksson räddade en straff i derbyt mot AIK och genast höjdes röster om att den gamla landslagsettan borde tänka om till sommaren. Jag förstår att Olsens skada gör det hela en aning mer relevant, men jag håller med Djurgårdsmålvakten om att det inte hade känts rätt.

I övrigt blir det spännande att se vem som får chansen och eventuellt också tar den centralt på mittfältet i Albin Ekdals skadefrånvaro. Det troliga är väl att Gustav Svensson och Sebastian Larsson får förtroendet, men jag är lite nyfiken på vad Oscar Hiljemark kan uträtta efter en liten nytändning i och med flytten tillbaka till Italien. Vi lär under den här samlingen också få en ganska tydlig signal kring hur hierarkin på högerkanten ser ut mellan Victor Claesson och Jimmy Durmaz.

Sen hoppas jag att Ken Sema både får speltid och gör något bra av den. Jag vill ha Östersunds kraftpaket högt upp på inhoppslistan i sommar då hans genombrottskraft och totala avsaknad av försiktighet är egenskaper i den här truppen som jag håller oerhört högt.

Min gissning mot Chile:

Johnsson – Lustig VNL Granen Augustinsson – Durmaz Svensson Larsson Forsberg – Berg Toivonen

XXX

Vilka Champions League-kvartar vi fick! Jag läser och hör många som hänger läpp över att lag från samma land möter varandra, men själv är jag oerhört svag för just sådana möten. Liverpool-Manchester City känns som den på förhand mest öppna matchen och jag älskar det faktum att man kan lägga ligaspel och tabeller åt sidan för att göra upp om en säsongsdefinierande semifinal i Champions League. Det enda jag ber till högre makter om är att Salah inte avgör allt med ett riktigt världsklassavslut!

Barcelona – Roma

Liverpool – Manchester City

Sevilla – Bayern München

Juventus – Real Madrid

Någon ursäkt bad inte heller José Mourinho om efter att hans Manchester United åkt ut mot Sevilla med ett mål mot två. Inte för att jag tror att någon förväntade sig det, men efter att en hel fotbollsvärld sagt samma sak hela säsongen kanske det åtminstone är läge att börja ut- och omvärdera sig själv och sin fotboll. Visst har portugisen bevisat att även ett trögflytande, idéfattigt, destruktivt och baktungt Manchester United kan ta näst flest poäng av alla klubbar i Premier League och besegra alla lag utom Manchester City, men när supportrar, motståndare, tyckare och tänkare ändå inte tycker spelet som vecka ut och vecka in visas upp är värdigt Englands mest framgångsrika klubb så måste någon snart kapitulera. Supportrarna, som i generationer på Old Traffords läktare sett röda djävlar forsa fram på högsta växel, lär garanterat inte göra det. De vill se det United de känner och älskar och det enda som möjligtvis skulle få dem att försiktigt omfamna Mourinhos fotboll och eventuellt tänka om är en buckla med stora öron, och till dem är det en evighet av dagslägets känsla att döma.

Mourinho kommer givetvis inte heller att göra det. Kapitulera alltså. Var det någon som såg presskonferensen efter uttåget mot Sevilla så såg man en manager knappt synligt berörd över att Europasäsongen tog slut redan i åttondelsfinalen, mot en spansk ligafemma som fick stryk av Eibar med 5-1 för en dryg månad sedan och som efter 28 ligaomgångar har -6 i målskillnad. Och om ni inte såg den kommer här tre citat jag tycker stack ut lite extra: “Det är inte världens undergång att vi åkte ut”, “Vi kan deppa i 24 timmar, men sedan är det bara att glömma och gå vidare till nästa match” samt “Detta är ingen ny situation för United, jag har själv suttit i den här stolen som motståndartränare efter att ha slagit ut Manchester United ur Champions League.” Jag tror inte att supportrarna blev mindre upprörda efter de orden, drog in vårfrisk luft i lungorna och började ladda om för Brighton hemma på lördag. Snarare tvärtom.

Den tredje och sista parten som eventuellt kan sträcka upp armarna i skyn och skrika “Enough is enough!” är Manchester Uniteds VD, tillika Mourinhos chef, Ed Woodward. Men efter att han förlängde tränarens kontrakt så sent som i januari med ytterligare två och ett halvt år bedömer jag den sannolikheten som lägre än den decibel som United buades ut från Old Trafford med igår kväll. Betydligt lägre. Den gode Ed Woodward är bra på mycket, men de sportsliga besluten som någon slags ytterst ansvarig sedan Sir Alex Ferguson tackade för sig har inte varit klockrena. Långt därifrån. Jag får dessutom känslan av att han är lite, lite rädd för Mourinho.

Missförstå mig rätt här. Jag har aldrig haft problem med vare sig tränare eller lag som vinner fotbollsmatcher genom defensiv fotboll. Men väljer man att vikta sitt lag åt det återhållsamma, destruktiva och till 80 procent försvarsinriktade hållet så är insatsen betydligt högre än om du väljer den motsatta vägen. I synnerhet när du heter Manchester United, är världens rikaste fotbollsklubb och i princip kan köpa vilka spelare som helst för att spela en fotboll som är allt annat än bakåtlutad, temposvag och deprimerande. Och det är där skon klämmer. Man behöver ju inte spela en sådan här fotboll. Sevilla har släppt in två och bjudit på ett mot alla lag som ens försökt göra mål på dem, ändå väljer José Mourinho en taktik över två matcher där man knappt tvingar dem att anstränga sig defensivt förrän det är för sent. Klart som korvspad att det provocerar. Och inte blir skoskaven lättare att handskas med när några av de värsta rivalerna (Manchester City och Liverpool) spelar en flödande, pulserande, modern och inte minst underhållande anfallsfotboll som får deras supportrar att le och vilja se mer. Manchester United får inte mig att le. Manchester United får mig att vilja stänga av min TV. Manchester United gör mig kort och gott deppig.

Det kan också tyckas orättvist att fokusera på laget som åkt ut och gjort det dåligt när det finns en motståndare som gått vidare och gjort det bra, men just den här gången låter knallen att Manchester United lämnat mot Sevilla högre än om vi vänder på steken. Sevilla förtjänar cred för sitt dubbelmöte mot United, framför allt förtjänade man mer än bara 0-0 i första mötet. Men vi som följt Sevilla under säsongen vet att det inte är något lag som är speciellt bra mot lika skickliga lag som möter dem högt. Det är, som alltid med Montellas lag, väldigt höga toppar, ännu djupare dalar och alltid lika svårt att veta när man får det ena eller det andra. Där finns spelare som på ett individuellt plan förkroppsligar detta ut i fingerspetsarna med Banega, Ben Yedder och Steven N’Zonzi som bara några av exemplen. Jag tror de vitröda från Andalusien blir en munsbit för alla lag som återstår i Champions League, bortsett Roma – som faktiskt kan passa Sevilla ganska bra.

Idag ska de dock inte tänka på det. Idag ska Sevilla bara vara stolta och njuta av avancemanget. Kanske får deras seger över Manchester United i åttondelsfinalen av Europas finaste klubblagsturnering 2018 aldrig någon plats i fotbollshistorien. Men kanske, kanske blir det matchen vi pekar på om fem, sju, tio år och säger “Det där. Det där var början på slutet för en av världens bästa tränare genom tiderna.”

XXX

Jag förstår verkligen varför både de klubbar och de summor som nämns i samband med Shakhtars stjärna Fred är av den allra högsta kalibern. Maken till fotbollsspelare! Att han eventuellt inte kommer att spela VM medan Gustav Svensson mer eller mindre är given att göra det känns… konstigt.

XXX

Jag tror bestämt att jag efter tisdagskvällen välkomnar Wolverhampton tillbaka till Premier League. Vi är inte så många som gör det längre, men Championship är en underskattad liga att följa. Serieledarna har stått för en fenomenal säsong och har till skillnad från Manchester United satsat på en portugisisk tränare med en offensiv, konstruktiv och fartfylld filosofi. Många höjde nog på ögonbrynen och fnös till när Nuno bytte Porto och Champions League mot Wolves och Molineux, men nästa säsong lär många sätta skrattet i halsen.

XXX

Direkt vidriga bilder på Jesper Nyholms benbrott mot Örebro. Jag kände för att spy. Inte bara för brutaliteten och hur benet knäcktes som en snustorr liten kvist, utan också för att det i samma sekund är en säsong som släcks ned redan innan den ens börjat. Björn Wesström ska ha gastat “Det tar aldrig slut!” på Friends läktare och jag kan inte göra annat än att lida med honom och hela AIK. Har inte Gnaget haft sin beskärda del skit på ett tag nu? Styrka och en önskan om snabbt tillfrisknande till Nyholm i alla fall.

XXX

Gud vad roligt att vara igång här! Och minst lika roligt ska det bli att sparka igång Fotbollslabbet om ungefär en månad. Jag hoppas både det programmet och mina alster här kommer att göra just ditt fotbollsår lite roligare – det var nämligen exakt den ambitionen som fick mig att vilja bli en del av Fotbollskanalen!

Välkomna!