På planet hem från New York igår lyssnade jag till Johan Orrenius och Anders Bengtsson i Offsides podcast. Det återstår väl att se hur långlivat det blir, men i det senaste avsnittet drog de igång ett nytt segment som de valde att kalla “Det fotbollsfilosofiska rummet”. Premissen var enkel: i en 2018 väldigt sällsynt lugn, saklig och nästan hypnotisk ton pratade de om två mångbottnade och filosofiska frågor från fotbollens värld som de kommit i kontakt med under den senaste tiden. I en jäkligt binär tid, starkt präglad av sociala mediers korthuggna svart och vitt-positionering, spårar väldigt många diskussioner ur väldigt snabbt. Och det var, trots de halvt parodiska inslagen, speciellt att höra ett samtal om fotboll så olikt alla andra man hör dag ut och dag in.
På Twitter ska man med max 140 tecken gärna förklara hur världen fungerar, varför andra argument faller platt och gärna göra det med en liten humoristisk twist. Det går givetvis inte jättebra alla gånger. Och när nu jag, mer eller mindre, råkade vara upphovsman till en av de filosofiska frågor Orrenius och Bengtsson diskuterade tänkte jag ta tillfället i akt och ge en lite längre version av den åsikt som retat gallfeber på många Liverpoolsupportrar under den här säsongen.
Det handlar om Anfields stora gullegris, tillika skytteligaledaren i Premier League, Mohamed Salah och dennes avslutsförmåga. Eller rättare sagt med vilka adjektiv hans avslutsförmåga beskrivits.
Jag vill direkt understryka att jag tycker att Salah är en fantastisk fotbollsspelare, att jag aldrig har påstått något annat och att han naturligtvis är den bästa värvning en Premier League-klubb gjort på år och dagar. På 30 matcher har egyptiern gjort 28 mål och efter helgens stora uppvisning med fyra strutar mot Watford tror jag alla som följer Premier League står med hatten i hand och applåderar det lilla skäggiga yrvädret som fått fotboll att se så otroligt enkelt ut det här året.
Det jag hur som helst har hävdat och fortsatt står fast vid är att Salah, trots sina siffror, inte är en avslutare av yttersta snitt, jag vill minnas att “klassavslutare” var det exakta ordvalet. Jag har följt den här spelaren väldigt nära i många säsonger nu och är det något jag tänkt otaliga gånger – och fortfarande tänker – så är det att “om han varit en bättre avslutare hade han vunnit ligan åt vilket lag som helst”.
Mohamed Salah är otrolig vad gäller sin förmåga att ta sig till lägen, skapa sig lägen och ständigt involvera sig i nästa läge trots att det senaste kanske inte gick som planerat. Snabbheten, kvickheten, finurligheten och förmågan att hitta lösningar som inte vid vare sig första eller andra anblicken är uppenbara är otvivelaktigt fenomenala. Och skapar man sig och blandar sig i så många målchanser som Salah gör och besitter en tillräckligt bra avslutsförmåga så kommer målen att komma. Assisten också av bara farten. Så vad är det då vi ens diskuterar? Kanske ännu mer relevant: spelar det ens någon roll?
Låt mig göra ett försök i alla fall.
För vad det än är värt och vilken funktion det än fyller vill jag mena att en spelare kan göra jättemånga mål utan att vara en världsklassavslutare. Samma spelare kan också stå för världsklassavslut utan att för den sakens skull helt plötsligt ha blivit en avslutare av världsklass. Och så finns det världsklassavslutare som ibland står för jättedåliga avslut, men som jag ändå anser vara just avslutare av världsklass. Förstår ni?
Förstår någon?
Om en spelare på 13 målchanser gör sex mål och en annan spelare på sex likvärdiga lägen gör fyra så finns det olika slutsatser att landa i. Onekligen har en av spelarna då gjort mål på drygt 66,6 procent av sina chanser medan den andre bara förvaltat drygt 46 procent av sina lägen. Det sättet att se på saken går så klart att använda som argument för att den ena spelaren är en bättre avslutare än den andre. Conversion rate, hit ratio eller effektivitet – kalla det vad ni vill, men att det är en indikator på en spelares avslutsförmåga är för mig givet.
Men om båda spelarna står på dessa siffror efter att ha spelat tre matcher vardera mot likvärdigt motstånd krävs det ingen kandidatexamen i kärnfysik för att påstå att man naturligtvis hellre hade haft spelaren som gjort sex mål i sitt lag före den som gjort fyra.
Samtidigt har Mohamed Salah snart gjort 40 mål den här säsongen, så oavsett vilket omdöme man än ger hans begåvning att stoppa löken i påsen kan inte betyget till hans säsong vara annat än högsta möjliga. Eller för den delen hans omdöme som spelare. Men visa mig den som sett Salahs säsong och som också påstår att han likt en alkemist trollat fram en skytteligaledning ur hatten och gjort guld av ingenting. Det har bränts oerhört många chanser och det är ju det som är det relevanta i just den här diskussionen. Inte huruvida han är en strålande spelare eller inte.
Sen är jag också den första att erkänna att det blivit bättre. Rent av mycket bättre. Under hans säsonger i Roma var TV:n på väg ut ur fönstret betydligt fler gånger än vad det jublades. Och bara under den här säsongen i den röda Liverpooltröjan upplever jag att avsluten över lag blivit bättre ju längre säsongen lidit. Men i fråga om den isolerade förmågan att få bollen att passera målvakten och in i målet är han fortfarande inte en klassavslutare i min bok. Till den ligan räknar jag Robert Lewandowski, Lionel Messi, Mauro Icardi, Harry Kane, Luis Suarez, Gonzalo Higuain och några till.
Saknade ni någon? Jag misstänker nästan det… Men Cristiano Ronaldo nämns inte här och det är av exakt samma anledning. Han är, likt det Mohamed Salah uppenbarligen blivit, en målmaskin, men är portugisen det för sin överjävliga förmåga att ur alla möjliga och omöjliga vinklar peta in bollen? Nej, inte enligt mig. Det är snarare hans överjävliga förmåga att ständigt sätta sig i avslutslägen som gör att målen oundvikligen forsar in säsong efter säsong. Och där har han ingen överman i världen.
Jag förstår att Liverpoolsupportrar blir irriterade och provocerade när någon ifrågasätter deras främste målskytt, men att peka på enbart de svarta siffrorna och säga att “man leder inte skytteligan i Premier League om man är en dålig avslutare” är inte att stänga ned diskussionen och droppa micken. Snarare spär man på bristen på gehör och förståelse för vad det är som diskuteras och i förlängningen det debattklimat som gör Offsides podcast nödgade att starta upp det fotbollsfilosofiska rummet.
Nu hoppas jag att vi kan göra bokslut för den här gången i den här frågan, men kanske kan Fotbollslabbet reda ut hur det egentligen ligger till senare i vår? Mohamed Salah är grym och jag unnar verkligen alla Liverpoolsupportrar att återigen få ha en målmaskin på Anfield.
XXX
Landslagsvecka! Normalt sett brukar ju just denna samling vara ganska dassig, men svenska mästerskapsår blir varenda träning högintressant. Nu väntar först Chile och sen Rumänien på bortaplan och den trupp som är på plats i Stockholm är naturligtvis stora delar av VM-truppen som presenteras 15 maj. Jag bedömer att två, max tre platser är up for grabs och då handlar det ändå inte om spelare som lär få speciellt mycket speltid väl i Ryssland.
Janne Andersson har “ingen uttalad tvåa” bakom den skadade Robin Olsen, men jag tror ändå att Guingamps Karl-Johan Johnsson ligger bäst till att ta den platsen. Gissar dock på varsin start för honom och Kristoffer Nordfeldt.
Andreas Isaksson räddade en straff i derbyt mot AIK och genast höjdes röster om att den gamla landslagsettan borde tänka om till sommaren. Jag förstår att Olsens skada gör det hela en aning mer relevant, men jag håller med Djurgårdsmålvakten om att det inte hade känts rätt.
I övrigt blir det spännande att se vem som får chansen och eventuellt också tar den centralt på mittfältet i Albin Ekdals skadefrånvaro. Det troliga är väl att Gustav Svensson och Sebastian Larsson får förtroendet, men jag är lite nyfiken på vad Oscar Hiljemark kan uträtta efter en liten nytändning i och med flytten tillbaka till Italien. Vi lär under den här samlingen också få en ganska tydlig signal kring hur hierarkin på högerkanten ser ut mellan Victor Claesson och Jimmy Durmaz.
Sen hoppas jag att Ken Sema både får speltid och gör något bra av den. Jag vill ha Östersunds kraftpaket högt upp på inhoppslistan i sommar då hans genombrottskraft och totala avsaknad av försiktighet är egenskaper i den här truppen som jag håller oerhört högt.
Min gissning mot Chile:
Johnsson – Lustig VNL Granen Augustinsson – Durmaz Svensson Larsson Forsberg – Berg Toivonen
XXX
Vilka Champions League-kvartar vi fick! Jag läser och hör många som hänger läpp över att lag från samma land möter varandra, men själv är jag oerhört svag för just sådana möten. Liverpool-Manchester City känns som den på förhand mest öppna matchen och jag älskar det faktum att man kan lägga ligaspel och tabeller åt sidan för att göra upp om en säsongsdefinierande semifinal i Champions League. Det enda jag ber till högre makter om är att Salah inte avgör allt med ett riktigt världsklassavslut!
Barcelona – Roma
Liverpool – Manchester City
Sevilla – Bayern München
Juventus – Real Madrid