Tacka Gud för Serie A!

Och jag vill nog påstå att uppryckningen för Champions inte bara ur denna aspekt varit nödvändig. I en ligasäsong som på tre, fyra, fem håll varit avgjord sedan jul har den varit direkt vital. Fotboll är fantastiskt på så många sätt, men lyft bort spänningsmomentet och du har en sport som både är halt och lytt. Så när seriesegrarna i Premier League, La Liga, Bundesliga och Ligue 1 joggat ned sedan januari har Champions League-kvällarna varit mer än efterlängtade fixar för många skakande själar. De har gett oss vad vi måste ha.

Saknar ni något i ekvationen? Har jag månne glömt något? Ja, men det är väl klart – bredvid allt detta har ju Serie A levt upp på ett sätt som jag nästan glömt att hon kunde. Regerande mästarna Juventus leder förvisso ligan med fyra omgångar kvar och får således anses ha mer än goda chanser på en sjunde ligatitel i rad, men duellen mot Napoli är efter förra helgens seriefinal mer kittlande än någonsin.

För den svartvita gamla damen är det inte heller någon Eriksgata till titeln då två av de fyra sista matcherna är Inter och Roma på bortaplan. Lägg därtill en cupfinal mot Milan insprängd mellan två ligaomgångar och jag vågar nog, trots att Juventus är Juventus och allt det där, lova att det inte kommer skakas fram fem segrar av fem möjliga.

Således lär tolv av tolv kvarstående poäng för de ljusblå räcka oerhört långt, förmodligen hela vägen till den första scudetton sedan Diego Maradonas dagar i den italienska södern. Spelschemat är på pappret betydligt enklare än Juventus dito, där många nog menar att den tuffaste uppgiften heter Fiorentina på bortaplan och spelas redan på söndag. Men då glömmer man nog att de lila mer än gärna skänker sin värsta rival all tänkbar olycka och jag tror att supportrarna till Viola inte skulle misstycka ett dugg om det inte blev en enda pinne mot Napoli – trots en i och med det missad chans på Europa League-spel.

Vi har således en rafflande, nervkittlande och infernaliskt spännande kamp om ligatiteln att se fram emot kommande veckor, men det stannar ju inte där.

Bakom dessa två går i tur och ordning Roma, Lazio och Inter en stenhård dust om två Champions League-platser. Vad som skiljer mellan andra- och fjärdeplatsen? En poäng. Och bakom dessa har ett yrvaket Atalanta fått upp farten och passerat ett sömnigt Milan i jakten på den sista Europa League-biljetten. Det som såg så bra ut för Gattusos rödsvarta och slumrande jätte för bara någon månad sen håller på att sluta i ännu en halvdassig säsong – vad skulle det innebära för Milan? Finns ens ork och tro på ännu en “kraftsamling” och löften om en ny storhetstid?

I botten slåss SPAL och Hellas Verona med näbbar och klor för att rädda kontraktet. Poängen står knappast som spön i backen, men då Chievo och framför allt Udinese bara förlorar och förlorar och förlorar så håller nedflyttningsstriden på att förvandlas till ett getingbo där den sista omgången mycket väl kan bli ett sekunddrama där varje enskilt mål förändrar förutsättningarna.

Att i alla fall en av de stora ligorna där ute lever upp till vad en lång säsong ska kunna lova gläder mig verkligen. De flertalet gastkramande matcher som väntar från den Apenninska halvön kommande veckor är i mångt och mycket belöningen man får efter alla kvällar och helger man plöjt ned under hösten, vintern och våren. Nästa år är det kanske någon annanstans det händer, men i dag tackar jag vad andra kallar Gud för Italien och Serie A!

XXX

Tack för allt, Andrés Iniesta! En av de sista hörnstenarna i det Barcelona som jag håller som det bästa lag jag någonsin upplevt. Hans spelförståelse, hans flyt och hans lågmälda figur skänkte sådan glädje och eftertänksamhet till mig under så många år. Hans avgörande mål, men kanske framför allt hans värdighet och medmänsklighet han flera gånger visade upp i stunder där många andra hade åtnjutit strålkastaren till fullo själva.

XXX

Tack för allt Arséne Wenger! Huruvida Arsenal gör rätt som släpper fransmannen lär framtiden utvisa. Vi vet alla hur Manchester United gick de första åren efter Sir Alex Ferguson och givetvis kommer det inte bli lätt för efterträdaren att fylla Wengers skor. Hur allt slutar, vem som efterträder och vad som händer härnäst med Arséne (PSG!?) lämnar jag därhän för stunden och konstaterar i stället hur fint det är att det nu väller in hyllningar, minnen och kärleksförklaringar till mannen som uträttade stordåd med Gunners. Låt oss prata om dessa stunder om femtio år i stället för de titellösa säsongerna med Squillaci, Park Chu-Young och Marouane Chamakh.

XXX

Stockholmsderby! Spräcker Djurgården Bajens förlustnolla eller blir det de grönvita som på riktigt ifrågasätter Blårändernas säsongsinledning? Jag spänner fast mig och räknar med en otroligt sevärd tillställning!

XXX

Vila i frid, fina Tim.

Visst är en trippel något av det mäktigaste man kan åstadkomma som klubb på den här nivån – i synnerhet när den innefattar titeln i en av Europas bästa ligor, den “riktiga” inhemska cupen och Champions League. Men jag vet inte hur det är med er, för mig smäller fortfarande Arsenals Invincible-säsong 2003-2004 oerhört högt när jag tänker på stora lag man upplevt.

Att lagen som åstadkommer dessa bedrifer är bra säger sig självt. Många kan säkert berätta om vissa episka matcher, andra som ett rinnande vatten rabbla startelvan. Men personligen tror jag det handlar om den där nollan i kolumnen över förluster. Den är liksom hela grejen ty den symboliserar något fantastiskt, något som inte borde gå – något ytterst få lyckats med i de stora europeiska ligornas historia. Den understryker att man inte en enda gång på en hel säsong halkat, slarvat eller slagits. Den där nollan är, för att tala klarspråk, helt jäkla otroligt mäktig. Inget lag slog en på två försök. Inte ett enda!

Manchester City har i överlägsen stil slaktat Premier League och höll länge liv i sin nolla, men såväl Liverpool som Manchester United har brottat ned dem. PSG, laget med kanske bäst chans av alla att gå rent, har två förluster, suveräna Bundesligamästarna Bayern München har tre. I Italien har Napoli och Juventus sprungit ifrån övriga lag, men också de har två förluster vardera. Fantastiska siffror i sig givetvis, men det är just den där förmågan att inte enda gång på 38 (eller i Bayerns fall 34) omgångar snubbla. Ett litet snedsteg och chansen på den eviga berömmelsen och platsen i fotbollshistorien är borta. Ny chans nästa år att göra det omöjliga.

I dagsläget återstår sex hinder för Messi, Barcelona och Iniesta att lyckas med det enda man inte åstadkommit under de otroligt framgångsrika senaste tio åren. Säsongerna 2008/2009 och 2009/2010 kom man fruktansvärt nära, men båda gångerna grinade en fjuttig förlust laget i ansiktet. Lita på att man efter det minst sagt snöpliga uttåget ur Champions League är fullt fokuserade på att ändå uträtta historia när vi snart summerar ännu en internationell klubblagssäsong.

Ikväll är det Celta Vigo på bortaplan som gäller, sen väntar en Copa del Rey-final till helgen och bortamatch mot Deportivo la Coruna innan Real Madrid kommer på besök till Camp Nou för säsongens sista El Clásico. Klarar man de prövningarna utan att förlora vågar jag ropa ut att vi för alltid kommer att minnas FC Barcelona upplaga anno 2017/2018. Och är det någon som tvivlar på att den där förlustfria, episka säsongen inte skulle spela så stor roll så kan man ju backa bandet några veckor till när man hämtade upp 0-2 till 2-2 sista minuterna borta mot Sevilla och firade som att man vunnit TV-pucken.

Och skulle inte detta vara den perfekta punkten för Andrés Iniesta att få sätta bakom en karriär som mer eller mindre saknar motstycke i fotbollshistorien? Han har vunnit allt, i princip avgjort och varit tungan på vågen i de flesta pokaler och han har gjort det i en enda tröja, i sin barndoms färger, för och tillsammans med sitt folk. Att han, innan han tackar för sig och lämnar ett enormt tomrum efter sig inte bara i FC Barcelona utan i en hel fotbollscirkus, fick vara med om att skriva ett sista kapitel fotbollshistoria är jag övertygad om att många hade unnat honom. Jag hejar i alla fall på honom.

Redan när lotten föll på Barcelona inför kvartsfinalerna visste jag att det inte var lönt att ens få upp hoppet. Visst, hade Roma fått börja på hemmaplan hade kanske ett hyfsat resultat kunnat bärgas, men över 180 minuter så slår inte Roma ut ett skadefritt Barcelona ur Champions League. Det går bara inte. Det bryter mot fotbollens alla naturlagar.

Och efter 4-1 på Camp Nou i det första mötet fanns ingenting som talade för att alla vi som aldrig ens fått upp hoppet behövde revidera någon tro. Några få optimister i jakt på övertygelse klamrade sig fast vid att Daniele De Rossi och Kostas Manolas gjorde varsina självmål och att Roma borde fått både en och två straffar. Men den som såg matchen kunde också se ett Barcelona som lite på treans växel fick målen man sökte och där Lionel Messi inte hamnade i målprotokollet. Hade de behövt hade de växlat upp.

Så när returen på Olimpico ikväll blåstes igång kunde jag inte, trots fullspikade läktare och en maxad decibel från den södra kurvan, uppbringa ens ett hopp om 3-0 och avancemang, inte ens som supporter. Men det skulle det bli ändring på.

Det tog nämligen bara fem minuter innan Edin Dzeko – denne makalösa bosnier – gjorde 1-0 och hux flux satt man inte längre i soffan. Upp på fötterna, första skriket för kvällen ljöd i lägenheten och pulsen började så sakteliga stiga.

När Daniele De Rossi, mittfältaren, lagkaptenen och Romasonen som stått i Francesco Tottis skugga i så många år, fick göra 2-0 från straffpunkten, ta revansch för självmålet i Spanien och visa med hela sitt kroppsspråk att man heller inte var nöjda med bara nästan så var det kört. Då kastade jag tröjan och började göra höga knän.

Att Kostas Manolas sen fick göra 3-0, också han sudda ut sitt självmål från allas minnen och ta Roma till sin första semifinal någonsin i Champions League blev bara för mycket för mig. Jag både kröp, skrek och grät. 20 långa år med det här laget kokades ned till en förlösande slutsignal och det är något alldeles, alldeles speciellt med stunder man direkt vet att man för alltid kommer att minnas.

Vem är det egentligen som skriver de här manusen? Barcelona vet ju allt om hur man vänder ett till synes omöjligt underläge i Champions League och att det just är de som faller när Roma gör det oförklarliga bidrar så klart också till det elektriska en sådan här kväll. Dzeko som tystar tvivlare, Manolas som får avgöra, De Rossi som får leda laget framför Totti på läktaren, en fullsmetad kurva, Barcelona och världens bästa Messi på andra sidan… Nej, det här ska bara kunna hända i mina drömmar, eller kanske möjligtvis på Football Manager.

Tack, älskade Roma. Tack för att du är du och för att jag får vara med om det här – nu går vi för pokalen!

Det började ganska sömnigt på Goodison Park i Liverpool igår. Everton, som återigen fastnat i ingenmansland, fick en ypperlig chans att titulera sig bäst i stan för en dag när ett ordentligt luftat Liverpool kom till den kissdoftande plåtlådan med sina största stjärnor på bänken, med tankarna på tisdagens Champions League-retur mot Manchester City.

Den temposvaga matchen framkallade en molande känsla av att vi återigen skulle bjudas på en derbyhelg där intensiteten, insatsen och infektionen de två motståndarna emellan skulle lysa med sin frånvaro, men det skulle det bli ändring på.

Jag blev väldigt glad över att se José Mourinho ruska liv i ett håglöst och utspelat Manchester United efter en första halvlek som City både kunde och borde ha lett med 4-0. Här höll det ljusblå laget inte bara på att göra slarvsylta av sin stadsrival utan som krona på verket dessutom belönas med ligabucklan för insatsen. Det var naturligtvis imponerande att se Citys fantastiska fotboll, men jag var betydligt mer brydd över att en match av den här digniteten (återigen) såg ut som den gjorde. Var fanns känslorna? Var fanns det griniga? Det irriterade? Månne sträcker jag mig lite långt nu, men jag blev provocerad av att ingen Unitedspelare visade att sådant här inte tolereras.

Vad som hände i den andra halvleken har nog inte speciellt många missat vid det här laget. Paul Pogba kom ut som en ny spelare i ett nytt lag och bordet hade vänt sig på dryga 20 minuter från hemmafördel 2-0 till bortaledning 3-2. Manchester City skulle självklart ha fått en straff mot slutet och Ashley Young ett blodrött kort, men trots denna exceptionella felbedömning av domaren blev kanske utfallet viktigare än vad vi kanske tror.

Grinigheten exploderade, korten haglade, läktarna skrek, yviga gester, hetsiga kommentatorer och en temperatur värd ett derby. Citys ligatitel är förstås fortsatt fullständigt ohotad, men för en stund handlade det inte om vem som vinner en serie, utan det handlade bara om vem som vinner ett derby. Och det var, med säsongens första möte på Old Trafford, Londonderbyt mellan Arsenal och Tottenham på Emirates och inte minst Merseysidederbyt bara några timmar tidigare i minnet, såväl underbart som oerhört efterlängtat att se.

Premier League har länge fått skit för usel stämning på läktarna, alldeles för höga biljettpriser och en publik ljusår ifrån den arbetarklass fotbollen en gång växte fram ur. En svala gör ingen sommar, men det här Manchesterderbyt gav oss belackare kring detta en knäpp på näsan och det gjorde mig väldigt glad.

Strax efter att holmgången på Etihad avslutats var det dags för ett derby i Italien som med all rätta omskrivs som ett av de absolut bästa vad gäller inramning. Det är många år sen nu som Sampdoria tillhörde toppen av den europeiska fotbollen och Genoa lär nog aldrig ens ta sig tillbaka till den italienska diton. Men är det något vi lärt oss av derbyn, inte minst i det här landet, så är det att det sportsliga allt som oftast kommer i andra rummet. Det är stämningen, passionen och känslorna det ska handla om. Så även fast matchen på Stadio Luigi Ferraris igår inte höll speciellt hög klass blev jag inte ett dugg besviken. Det kokade på läktarna och insatsen var aldrig några poäng i en tabell, det var bara ren, skär och bitter rivalitet.

Idag är det så dags för Real och Atlético att göra upp om tronen av Madrid. För med Barcelona i ensamt majestät av ligatabellen och betryggande avstånd ned till femteplatsen finns inte mycket annat att spela om. De båda huvudstadslagen har dessutom mer eller mindre avgjort sina respektive kvartsfinaler i Europacuperna och därför hoppas jag och tror att dagens möte kan få bli ett isolerat, glödhett sluggerslagsmål.

Det ska i den bästa av världar givetvis räcka med att det är derby, Real mot Atlético, för att anspänningen ska skruvas upp till max – men så ser inte verkligheten ut längre. Jag har all respekt och full förståelse för att klubbarna prioriterar sitt fokus utifrån var det finns mest pengar och status att hämta. Och när trogen publik med rötterna i samma stad som laget successivt byts ut mot influgna turister eller kostymer med för mycket deg på fickan som pressar upp priserna är det klart att också kraven och volymen på läktarna skruvas ned.

Så låt oss därför påminna oss själva om att inte ta dessa fantastiska derbyn för givet. Jag vet inte när eller ens om den dagen kommer komma då det lite kvittar hur det går i ett klassiskt stadsderby – men gör den det tänker i alla fall jag försöka njuta till fullo av de som återstår.

XXX

Om en vecka infinner jag mig på Friends Arena för att se AIK mot Djurgården inför 30.000 på läktaren. Jag hade gett upp så oerhört jäkla mycket innan jag hade gett upp derbyns betydelse för fotbollen. Kanske är dem det viktigaste vi har?

XXX

Det är bara att ta av sig hatten för Bayern München. Ytterligare en ligatitel till prisskåpet och den rödvita giganten ter sig allt mer omutlig på den tyska tronen. Av någon anledning är jag svag för just Bayerns totala dominans. De bara slaktar.

XXX

Pep Guaridola hit, Sean Dyche dit. Min “Säsongens tränare” i Premier League blir mer och mer Rafa Benitez. Att i den klubben, med den budgeten och den truppen nu parkera på övre halvan… Wow, säger jag bara.

XXX

Även om det smärtar ett rödgult Romahjärta så häpnas jag över Fiorentinas kraftsamling efter Davide Astoris tragiska bortgång för en dryg månad sen. Fem raka vinster sen nyheten lamslog en hel fotbollsvärld och med segern som togs i omgången innan adderad är det lila laget nu uppe i en segersvit som klubben bara mäktat med en gång tidigare i historien – 1960.

XXX

Klockan klämtar onekligen för Hamburger SV, som aldrig åkt ur Bundesliga, och som, minst sagt, återigen ligger pyrt till i Bundesligatabellen. Men med en comebackande Albin Ekdal tillbaka på planen lyckades man slå Schalke med 3-2 och förrän den feta damen sjungit får vi nog passa oss för att räkna bort den gamla dinosaurien. Fem poäng upp till Mainz på kvalplats med fem omgångar kvar. Ska de lösa det en gång till?

Samma känsla slog mig alldeles nyss när West Bromwich lät meddela att man korsfäst Alan Pardew och låtit detta välsignade helgon lämna posten som huvudtränare. Det jag i samma andetag vet är att han (om tre dagar?) snart återuppstår igen. För det är så det har varit i 2000 år nu och det är så som det kommer att förbli i 2000 år till. I alla fall på de brittiska öarna. Där kommer garvet åt nytänkande, betydligt yngre tränare från utlandet med bröstmjölken och om någon ens lyfter frågan ifall det är dags att testa något nytt borde lagens hårdaste straff delas ut. Giljotin! Stening! In med nytänkaren i grottan och mura igen skiten!

Nej, i England är det såhär: har du en gång i tiden blockat ett par skott på leriga planer iförd extremt korta shorts är du alltid en predikant värd att lyssna på. Kyrkorna ska fyllas till bredden i all evighet av folk som vill lyssna till första Moseboken: och på den fjärde dagen skickade vi en lång boll bakom motståndarnas backlinje och hoppades på det bästa.

Alan Pardew är alltså den senaste i raden av managers och huvudtränare som fått sparken efter undermåligt utfört arbete när egentligen ingenting talade för att det skulle sluta på annat sätt. Bläddrar man tillbaka i hans CV är framgångarna oerhört svårhittade, ibland helt omöjliga att finna. Att tillvägagångssätten för de sällsynta framgångarna är daterade med något decennium eller två är bara petitesser, en framgång (eller en oväntad femteplats) är en framgång. Fråga inte så jäkla mycket.

Jag fick en smärre chock när Southampton för några veckor sedan sparkade argentinaren Mauricio Pellegrino. Kanske inte så mycket för tabelläget där och då, men för att det är en klubb som nått relativt stora framgångar under flertalet säsonger och sett andra utländska tränare etablera klubben i Premier League, förfinat råtalang till kvalitetsspelare och fört klubben till cupfinaler. Men vad att göra nu, när det osar lite katt och faktiskt ser ganska mörkt ut? Kan vi inte fortsätta med det som doftar medelhav och morgondag? Nej, ta in Mark Hughes – mannen som inte åstadkommit jack shit i Stoke, som aldrig satt ett försvarsspel och som lyckats med ungefär 15 procent av sina värvningar som huvudansvarig.

Listan kan göras hur lång som helst på klubbar som gjort sig av med spännande, moderna tränare för att i stället vända sig till de erfarna rävarna som “kan engelsk fotboll”. Alan Pardew och Mark Hughes kanske representerar detta skrå allra bäst då de landar nytt, högavlönat Premier League-jobb efter nytt, högavlönat Premier League-jobb. Jag förstår inte varför – det är som med påskkärringarna och äggen och öppettiderna – och jag bävar för att jag och väldigt många andra aldrig kommer att uppbringa den energi det krävs för att ta tag i, ifrågasätta och till slut eventuellt förändra saken.

Mark Hughes har redan ett nytt jobb. Han lär köra ned Southampton i Championship, tacka för sig och ta nästa högstaligalag. Vad anbelangar Pardew så verkar ju ingen hittills bry sig om hur det gått och sett ut i vare sig Newcastle, Crystal Palace eller West Bromwich. Ty han är Guds son, skänkt från ovan i ständig jakt på syndernas förlåtelse. Ge honom den bara!

Frågan är således inte om Alan Pardew kommer att återuppstå eller inte, frågan är givetvis var. Men är det något påsken och denna vithåriga man med Västeråsbördig fru, noll spelidé och ett track record från helvetet lärt mig är det just: fråga inte så jäkla mycket.