Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
27v

Tack för att du är du, Roma

Om man som jag har följt, lidit och älskat Roma i ungefär 20 år behöver man nog inte läsa vidare. Då vet man vad den här texten kommer kokas ned i – nämligen den värsta, vidrigaste, största och mest underbara stunden på snart 17 år.

Redan när lotten föll på Barcelona inför kvartsfinalerna visste jag att det inte var lönt att ens få upp hoppet. Visst, hade Roma fått börja på hemmaplan hade kanske ett hyfsat resultat kunnat bärgas, men över 180 minuter så slår inte Roma ut ett skadefritt Barcelona ur Champions League. Det går bara inte. Det bryter mot fotbollens alla naturlagar.

Och efter 4-1 på Camp Nou i det första mötet fanns ingenting som talade för att alla vi som aldrig ens fått upp hoppet behövde revidera någon tro. Några få optimister i jakt på övertygelse klamrade sig fast vid att Daniele De Rossi och Kostas Manolas gjorde varsina självmål och att Roma borde fått både en och två straffar. Men den som såg matchen kunde också se ett Barcelona som lite på treans växel fick målen man sökte och där Lionel Messi inte hamnade i målprotokollet. Hade de behövt hade de växlat upp.

Så när returen på Olimpico ikväll blåstes igång kunde jag inte, trots fullspikade läktare och en maxad decibel från den södra kurvan, uppbringa ens ett hopp om 3-0 och avancemang, inte ens som supporter. Men det skulle det bli ändring på.

Det tog nämligen bara fem minuter innan Edin Dzeko – denne makalösa bosnier – gjorde 1-0 och hux flux satt man inte längre i soffan. Upp på fötterna, första skriket för kvällen ljöd i lägenheten och pulsen började så sakteliga stiga.

När Daniele De Rossi, mittfältaren, lagkaptenen och Romasonen som stått i Francesco Tottis skugga i så många år, fick göra 2-0 från straffpunkten, ta revansch för självmålet i Spanien och visa med hela sitt kroppsspråk att man heller inte var nöjda med bara nästan så var det kört. Då kastade jag tröjan och började göra höga knän.

Att Kostas Manolas sen fick göra 3-0, också han sudda ut sitt självmål från allas minnen och ta Roma till sin första semifinal någonsin i Champions League blev bara för mycket för mig. Jag både kröp, skrek och grät. 20 långa år med det här laget kokades ned till en förlösande slutsignal och det är något alldeles, alldeles speciellt med stunder man direkt vet att man för alltid kommer att minnas.

Vem är det egentligen som skriver de här manusen? Barcelona vet ju allt om hur man vänder ett till synes omöjligt underläge i Champions League och att det just är de som faller när Roma gör det oförklarliga bidrar så klart också till det elektriska en sådan här kväll. Dzeko som tystar tvivlare, Manolas som får avgöra, De Rossi som får leda laget framför Totti på läktaren, en fullsmetad kurva, Barcelona och världens bästa Messi på andra sidan… Nej, det här ska bara kunna hända i mina drömmar, eller kanske möjligtvis på Football Manager.

Tack, älskade Roma. Tack för att du är du och för att jag får vara med om det här – nu går vi för pokalen!

Publicerad 2018-04-10 kl 23:39
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons