Vi måste prata om Gareth Bale

Backar vi bandet bara några månader så hade Real Madrid-supportrar och, vad det verkar, även sportslig ledning fått nog av walesarens skadejournal. I flera säsonger har skadorna avlöst varandra och jag vill minnas att någon räknat ut att att Gareth Bale sedan ankomst till Real Madrid varit skadad och otillgänglig för spel i över 40 procent av lagets alla matcher. Det pratades om att återvända till Tottenham och Premier League och den knappa miljarden som Florentino Perez slantade upp för fem år sedan skulle bli svår att få tillbaka. Men det var hur som helst dags att göra sig av med Gareth Bale. Andra tongångar idag, misstänker jag.

Jag påstår inte att hans marknadsvärde sköt i höjden igen igår kväll eller att han blir immun mot framtida skador på grund av hjälterollen i finalen mot Liverpool. Men jag är däremot ganska övertygad om att vad som nu än händer med Bale så kommer han för alltid ha en betydande, stor och respekterad plats i den så anrika och mäktiga Real Madrid-historien.

Och vi objektiva utomstående som följer den här nivån av fotboll från soffan med ännu svajigare baksidor än Bale fick ännu en påminnelse om att han faktiskt varit med och gjort fantastiska saker på fotbollsplanen ganska länge nu. Vem minns inte frisparkarna från genombrottstiden i Southampton? Matcherna mot Inter med Tottenham i Champions League där han gjorde hattrick på San Siro och skickade Maicon med taxi mot pensionen? Löpningen, målet och vrålet i finalen 2014 mot Atlético Madrid? Wales fantastiska EM 2016 med Bale som centralfigur? Och så nu då, igen, tungan på vågen i sin fjärde (!) Champions League-titel med ett av de sjukare finalmål jag någonsin sett.

Jag råkar vara född samma år som Bale, 1989, och satt igår kväll och verkligen letade efter motbud till vem som i vår (ganska deppigt) svaga årskull förtjänar adjektivet störst mer än honom. Thomas Müller är det bästa jag kommer på, och kanske går det att argumentera för att han ska nämnas före Bale, men efter igår så tippar det trots tyskens VM-guld och 10 mål i samma turnering (utöver alla hundratals titlar med Bayern München) över till Bale lik förbannat. Jag kanske är kvar i finalstunden och aningen snabb med de stora orden, men herregud, fotboll är känslor och den här morgonen känner jag såhär! Folk får gärna komma med andra förslag, men jag har svårt att se någon född 1989 toppa Gareth Bale och vad han uträttat på en fotbollsplan.

Huruvida någon ska tituleras bäst eller näst bäst eller tredje bäst eller whatever – jag konstaterar i alla fall med glädje att Gareth Bale fick sin revansch, sitt frimärkesmål och sin plats i den moderna fotbollshistorien.

XXX

Att Liverpool inte fick chansen att ha sin bästa spelare i spel mer än en halvtimme kändes ovärdigt både finalen och Mohamed Salah själv. En så snöplig skada och inte bara förminskades Liverpools möjligheter att vinna titeln, i egyptierns tårar fanns också en uppenbar oro för det VM som stundar. Jag tror att en hel fotbollsvärld unnar Salah och hans axel ett snabbt tillfrisknande.

XXX

Hur sov Loris Karius inatt? Värsta tänkbara stund att tvåla in ett skott från 28 meter. Brr!

Att Real Madrid är på plats i Ukraina och spelar sin tredje raka final (den fjärde senaste fem säsongerna) är kanske inte vid första anblicken speciellt konstigt. De har ett fantastiskt lag med världsspelare på alla positioner, en bevisad vana att gå långt i cupspel och en tränare som aldrig (!) åkt ur Champions League.

Men många kanske har glömt hur den här säsongen inleddes (och fortsatte…)? Efter en fenomenal Super Cup-seger över värsta rivalen Barcelona i augusti var det som att alla var överens om att ligatiteln lika gärna kunde delas ut till marängerna redan innan första ligaomgången spelats. Men Cristiano Ronaldo åkte på en lång avstängning efter att ha lagt handen på domaren och efter några inledande resultatsmällar mot sämre motstånd var det som att hela maskineriet började gunga rejält. Barcelona bara vann och vann och vann och när det började lacka mot jul hade Real Madrid inte bara hamnat bakom Tottenham i gruppspelsfasen av Champions League utan också tappat så mycket mark på antagonisten från Katalonien att det mer eller mindre bara var att glömma ligabucklan vid förlust i El Clasico på Bernabeu dagen innan julafton.

Hur det slutade? Barcelona vann på knockout med 3-0 och ligasäsongen var ett stort, fett misslyckande innan ens halva serien var spelad. Kunde det bli värre? Jo då. Ytterligare några svaga resultat i januari toppades av med uttåg ur Copa del Rey mot lilla Leganes och det var en rejält pressad Zinedine Zidane som inför åttondelen mot PSG själv sa, utan att någon ens frågat, att han gick in i dubbelmötet med jobbet som insats. Ett jobb som alltså dittills inneburit dubbla Champions League-titlar på två år.

Från den punkten – när ligatiteln nästan glömts bort, med Leganes-fiaskot som något slags lågvattenmärke och PSG med en sprudlande Neymar väntades på andra sidan mittlinjen – var det som att Real Madrid dog, återuppstod och ställde allting till rätta.

Man har fått tuffast tänkbara väg till finalen (PSG, Juventus och Bayern München), men har över 180 minuter gått vidare rättvist från varje runda och Cristiano Ronaldo har återigen visat att han är tungan på vågen och skillnaden mellan världsklass och total ostoppbarhet.

Skulle Sergio Ramos lyfta bucklan sent imorgon kväll så skulle det markera en av de största stunderna i Real Madrids moderna historia. Stora ord, men ett sådant här svängigt år ser vi nog inte de vita göra igen. Från uträknade till mästare, från en fullständig fiaskosäsong till ett utfall som lagkaptenen (i ett visst syrligt fackelkastande) själv håller som “större än Barcelonas dubbel”. Och Zidane skulle alltså toppa av det historiska försvarandet av en CL-titel med ytterligare en. Något, vågar jag lova, som inte kommer ske på minst 25 ytterligare år.

Vad gäller Liverpool så är såklart finalplatsen lika delar oväntad som välförtjänt. En förvisso ganska tacksam grupp i höstas gjorde att en samlad expertkår hade de vidare till utslagsrundorna, men då man brottades ganska rejält med Sevilla och Spartak Moskva var det inte många som trodde på överlevnad efter kvartsfinalrundan, senast.

Man har också under Premier League-säsongen förstått att det fortfarande skiljer ganska mycket mellan Klopps lag och Pep Guardiolas Manchester City över 38 omgångar, då de ljusblå helt enkelt har en lägstanivå som (med några få undantag) inte genererar i poängtapp mot tabellens undra halva. Liverpool däremot har en tendens att aldrig riktigt kunna garantera solida, bekväma insatser som kanske inte sprakar men som i slutet av dagen ger tre poäng. Man har stått för storartade insatser i en fight för att i matchen efteråt se ut som ett helt annat lag.

Så att The Reds till slut hamnade på en fjärdeplats, tjugofem (!) poäng bakom City ser jag inte som någon större överraskning. Men paradoxalt nog är det inte heller chockerande att man är i Champions League-final, genom att ha slagit ut, bland andra, just Manchester City. Just för att cupspel passar dem, och inte minst Jürgen Klopp, så oerhört bra.

I en, eller två, enskilda och isolerade matcher mot ett på pappret jämbördigt alternativt bättre motstånd är Liverpool bland de läskigaste lag du kan möta. Där finns en höjd på såväl laget som på de individuella spelarna som är extremt svår att matcha, men också ett spelmässigt vapen (lagets omställningsspel) som nästintill är omöjligt att värja sig emot om man som motsåndare behöver jaga mål mot dem och således tvingas blotta en del ytor. Lägg därtill en underdog-mentalitet och en allt att vinna-känsla och vi har att göra med en cocktail som nog bara hade kunnat drickas upp i Kiev. Det hade liksom inte kunnat sluta på något annat sätt än final.

Men varför vara nöjda nu? Liverpool har såklart mindre att förlora än stora, galaktiska och regerande mästarna Real Madrid har, men när de nu är 90 (alternativt 120 minuter) från att kröna denna fantastiska Cup-vår med den finaste av pokaler så är jag övertygad om att seger är det enda som gäller för de röda. Och Jürgen Klopp, som var så nära att få lyfta Champions League-bucklan för 5 år sedan, lär pumpa sina spelare överfulla av en nu eller aldrig-känsla som borgar för kamp hela vägen in på slutvisslan.

Finalen är också ett möte mellan turneringens två målgladaste lag. Liverpool har gjort 40 mål på 12 matcher hittills och trion Salah, Firmino och Mané har stått för 29 av dem – siffror min käre vän Hasse Backe beskriver som “fullständigt makalösa” (ni kan höra hur han låter när han säger det va?). Real Madrid har gjort 30 och hälften av dem har kommit från Cristiano Ronaldo. Såklart. Vem som blir den stora hjälten den här gången återstår att se, men det är i alla fall ingen vågad gissning att portugisen återigen får sista ordet.

Jag vågar i alla fall ta gift på att finalen inte slutar mållös.

Oavsett vilka som vinner så kommer vi ha en både värdig och historisk mästare när vi sätter punkt för den här upplagan av världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Antingen blir det ett extremt svårupprepat hattrick från Real Madrid, eller så blir det den perfekta markören för Liverpools comeback till den allra yttersta fotbollseliten. Jag kan knappt bärga mig. Blås igång finalen nu!

XXX

Vad hände, Dalkurd? Azrudin Valentic lämnar jumbon, publiksiffrorna i Gävle (förvisso) är under all kritik och det lag som alla höll som den överlägset konkurrenskraftigaste nykomlingen (BP och Trelleborg emot) parkerar nu tvärsist inför vårens sista omgång (borta mot MFF…)

Det som lovade så mycket, som kändes så spännande?

XXX

Sen mitt senaste blogginlägg har alltså Unai Emery tagit över Arsenal (enligt mig ett bättre val än Arteta, men lite tråkigt), Maurizio Sarri har lämnat Napoli och ersatts av Carlo Ancelotti, Manchester Citys gamla mästartränare Manuel Pellegrini har plockat West Ham och Tottenhams Mauricio Pochettino har dessutom förlängt sitt kontrakt med fem år och stannar i London. Det händer onekligen en hel del på tränarkarusellen, men jag tror den långt ifrån har snurrat färdigt. Vem tar Everton? Blir det Sarri till Chelsea? Luis Enrique i sådana fall mot comeback i Italien? Och lämnar över huvudtaget Allegri Juventus?

XXX

Landslaget har samlats i Stockholm, det är uppsluppen stämning som sipprar ut från Stadions perfekta gräsmatta och det stora äventyret är ännu en bit bort. Men snart drar det igång, och nästan lika snart är det över. Så kliv ut i majsolen och njut – ty den bästa stunden är här och nu!

Roberto Mancini blev den andra pusselbiten – den hårfagre italienaren hittade aldrig riktigt rätt efter tiden i Manchester City och när erkänt stormiga uppgifter i Galatasaray, Inter och nu senast Zenit St Petersburg finns i bagaget känns förbundskaptensposten både klok, rätt och spännande för Mancini. Visst kommer det att krävas resultat, men efter att Gli Azzurri missat sitt första VM sedan 1958 vill jag ändå tro att en viss ödmjukhet smugit sig in i förbundet. Med Mancini markeras en nystart – ett gammalt spelargarde fasas ut och Mancinis första landslagstrupp andas både morgonluft och talang.

Men hans nya jobb innebär självklart också att pusslet påverkas. Ett mindre uppdrag, en mindre bit att lägga. Någon ska sätta sig på tränarstolen i Arsenal och axla den blytunga uppgiften att gå vidare med klubben efter Arsene Wengers dynasti. Minns hur hopplöst det var för David Moyes då Sir Alex Ferguson abdikerat. Chelseas managerroll är också vakant efter att Antonio Conte vunnit både ligan och FA-Cupen på två säsonger, men ändå lämnar som lite av en besvikelse. Vem vågar ta ett Chelsea som inte ska spela CL? Stannar ens Courtois, Willian och Hazard? Eller är det kanske rent av guldläge att ta dem nu? Det var just det här läget Conte kom in i, där han utan Europaspel (Chelsea lär inte högprioritera Europa League i höst) kunde fokusera på ligan och vinna i storartad stil. Luis Enrique har gått arbetslös sen han lämnade Barcelona för ett år sedan och spanjoren har länge legat i mediernas pole position att ta över Chelsea.

Juventus exceptionellt framgångsrika (fyra raka ligatitlar, fyra raka cuptitlar och två CL-finaler) Max Allegri har nämnts kring båda Londonklubbarna. Han har verkligen uträttat max i svartvitt och jag förstår till hundra procent att man efter så enastående säsonger dels vill ha nya utmaningar men dels inte har speciellt mycket kvar att vinna på en fortsättning. Allegris framtid blir oerhört spännande att följa, och jag hoppas nästan att det blir Arsenal. Gunners sportsliga ledning har bevisligen premierat kontinuitet en aning mer än Chelseas dito och det är just en långsiktighet, lugn och ro jag tror Allegri skulle behöva i Arsenal för att ta dem tillbaka till toppen. Däremot nämns Manchester Citys assisterande tränare och tidigare lagkaptenen i Arsenal, Mikel Arteta, mer och mer som Wengers ersättare. Ett minst sagt vågat val och det vore ett ytterst djärvt namn att förlita sig på i en tid då Arsenal inte bara har en eller två klubbar framför sig, snarare fem.

Men om vi förutsätter att Allegri lämnar – Vem ska då ta Juventus? Lazios succétränare Simone Inzaghi har nämnts upprepade gånger och efter att man missat Champions League med minsta möjliga marginal kanske lillebror Inzaghi ter sig aningen mer benägen att lyssna på lockbuden från Turin. Sen har vi Carlo Ancelotti som efter avskedet från Bayern München i höstas bara sitter och ruvar. Vad väntar han på? Är han kanske mannen för Den gamla damen? Eller gör ett desperat Milan sig av med Gattuso och krattar för en kärleksfull återförening med tränaren som styrde skeppet när Milan var Europas bästa lag för drygt tio år sedan? Don Carlos erfarenhet, pondus och storklubbsvana är nog precis det Milan behöver för att hitta tillbaka till de fornstora dagarna.

Napolis late bloomer på tränarhimlen – Maurizio Sarri – har fått sitt lag att spela hela fotbollsvärldens vackraste fotboll och jag förutsätter att många klubbar skulle älska att få in Sarri i sin organisation. Som alltid lär dock Napolitränarens öde bestämmas av president De Laurentiis och dennes vision om framtiden, men jag hoppas i alla fall för Sarris skull att han ges fortsatta förutsättningar att verka i den yttersta toppen, det är hans fotboll värd.

Tillbaka i England sitter kanske inte Sam Allardyce och David Moyes på de hetaste aktierna, men jobben de lämnar efter sig attraherar desto fler. Visst, Everton respektive West Ham lär nog inte fajtas om vare sig titlar eller CL-platser kommande år, men Premier Leagues attraktionskraft och, inte minst, lönekuvert är hårdvaluta för Europas tränarelit, var så säkra.

I Tyskland har fjolårets stora genombrottsman Julian Nagelsmann upprepat framgångarna och återigen bärgat en Champions League-plats trots att truppen både krympt och kantstötts under året. Men nu när Niko Kovac kritat på för Bayern München och allting pekar på att Dortmund ersätter Peter Stöger med Lucien Favre så tror jag Nagelsmann väljer mellan att antingen stanna i Hoffenheim eller lämna Tyskland. Kanske skulle Everton passa honom perfekt?

Leonardo Jardim har både vunnit ligan och tagit Monaco till semifinal i Champions League de senaste två säsongerna. Men trots en finfin andraplats i årets Ligue 1 så är känslan att lagen bakom (Marseille, Lyon, Nice, Bordeaux, St Etienne) närmat sig Monaco snarare än att man själva kunnat hålla jämna steg med PSG. Vad det får för konsekvenser för Jardims framtid i furstendömet vet jag inte, men att han däremot är glödhet på marknaden tar jag för givet.

I Spanien kan jag inte tänka mig att vare sig Valverde i Barca eller Diego Simeone i Atleti ens funderar på något annat än en fortsättning. Men skulle Zinedine Zidane misslyckas med att slå Liverpool i Champions League-finalen på lördag och således gå titellös den här säsongen kan jag absolut tänka mig att Florentino Perez, Real Madrids president, tar ett förhastat beslut och skeppar fransmannen. Personligen hade jag tyckt det var idiotiskt, men jag har sett Perez avskeda tränare som både vunnit ligor och Champions League så ifall snacket skulle börja gå hade det inte förvånat mig.

Ni hör ju själva. Tränarcirkusen är just en cirkus och den som hade kunnat sia om framtiden hade kunnat bli rik som ett troll. En aspekt jag inte ens nämnt än är också att det under och efter kommande VM-slutspel definitivt lär frigöras en del stora, tunga och arbetsvilliga tränare. Antingen på grund av misslyckanden med sina nationer eller så avslutas en ytterst framgångsrik period i och med världsmästerskapet. Jag blir inte förvånad om Joachim Löw, Didier Deschamps och eller Roberto Martinez står lediga i juli. Och vem tar då Tyskland, Frankrike och eller Belgien?

Pusselbitarna är i rörelse – jag älskar det!

XXX

Bonke Innocent! En av de mest utskrattade och omtalade värvningarna de senaste åren i Allsvenskan har de två senaste matcherna tystat alla tvivlare. Daniel Andersson kanske har haft rätt hela tiden? En blytung, bollskicklig, dynamisk centralfältare som inte lägger någonting emellan i närkamperna. Tänk när Bachirou kommer tillbaka från skadan. Vilket tandem MFF har att luta sig mot då!

XXX

Lazio-Inter! Kanske hela säsongens häftigaste match fick avsluta den bästa Serie A-upplaga jag upplevt på år och dagar. Spänning, dramatik, sena avgöranden och en fantastisk inramning är en beskrivning som passar in på både matchen och ligasäsongen i stort. Nu väntar Champions League för Inter och en oviss sommar för Lazio. Ett bra VM och jag ser deras största juvel, Sergej Milinkovic-Savic, som förlorad.

XXX

De påkostade, plastiga, själlösa avtackningarna av legendarer måste få ett slut. Senast i raden var Andres Iniesta och dennes sista framträdande på ett fullspikat Camp Nou. Jag säger inte att det var ovärdigt eller superfiasko, men som någon skrev på Twitter: här är nästan 100 000 personer på plats för att få tacka av sin stora hjälte – och så släcker man ned. Var är det långsamma, tårfyllda ärovarvet? Applåderna, den vördnadsfulla respekten mellan spelaren och supportrarna som sett honom ge allt för dem i alla dessa år? I stället fick vi en DJ, färgglada laserstrålar och rökmaskiner. Usch.

Så därför känns det lägligt att med en del priser summera årets upplaga av vad många fortfarande kallar världens bästa och tuffaste liga. Jag motsätter mig adjektivet “bästa” rent sportsligt och kanske framför allt på läktaren, men vad gäller intresse, pengar och attraktionskraft i en hel värld tycker jag den fortfarande brädar alla tänkbara konkurrenter. Således är Premier League även i maj 2018 en ytterst prestigefylld historia där även titlar i något så banalt som Gusten Awards smäller högt!

Årets…

… Tränare

Rafa Benitez, Newcastle. Jämfört med Huddersfield och Brighton har Newcastle såväl erfarenheterna och intresset i spader, men var det något som präglade sommaren och hösten för de svartvita skatorna var det konkret luftat missnöje från mannen bakom ratten uppåt i organisationen. Pengar till spelare hade efterfrågats, men nekats och spanjoren var ytterst tydlig med att ett lag som tämjer The Championship ena året absolut behöver förändras och rustas upp för att klara livhanken i Premier League året efter. Men de namnstarka nyförvärven lyste med sin frånvaro och Benitez fick helt enkelt läsa en snabbkurs alkemi och försöka trolla med knäna.

Det började också helt fenomenalt. Tre segrar på de fem första omgångarna, men sedan följe några mörka månader. Under perioden mellan den 24 september och dan före dopparedan tog Newcastle blott en seger och de flesta var övertygade om att man snarare skulle få förlita sig på andra lag som räddningsplankor än en egen riktningsförändring. Några större transfers gjorde inte heller under januari, men lånet av Chelseas Kennedy visade sig bli en fullträff.

Från jul fram till mitten av april skrapade laget ihop sju segrar och såg sig besegrade endast tre gånger. Kontraktet säkrades i lugn och ro och trots att man radat upp fyra raka förluster sedan dess ska Rafa Benitez och Magpies ha en stor blomsterkvast och en lång varm kram. Och kan laget få ordning på organisation och skjuta till en duglig värvningsbudget till sommaren kan säsongen 2018/2019 bli väldigt rolig för alla skator där ute.

Hedersomnämnande:

Sean Dyche, Burnley. Inte den vackraste fotbollen, otroliga målvaktsinsatser och brunkande fyrtorn på topp som fortfarande visar sig konkurrenskraftiga i en allt mer fartfylld och teknisk fotboll till trots – en sjundeplats och Europa League-kval gör The Ginger Mourinhos säsong till fullständigt fenomenal.

Pep Guardiola, Manchester City. En avgjord liga redan i januari kan bara generera ett betyg och det är naturligtvis högsta möjliga. Poängrekord, målrekord och ligans mest sevärda fotboll över en hel säsong. Sen är det klart att det totala intrycket av ett lag med Citys spelartrupp och lönebudget påverkas av ett snöpligt uttåg ur FA-Cupen mot Wigan (!) och en rejäl kölhalning i Champions League mot Liverpool. Men håller vi oss till Premier League har Manchesters ljusblå lag slaktat rent ut.

Roy Hodgson, Crystal Palace. Minns ni att Frank de Boer fick gå efter bara fyra omgångar? Minns ni dessutom att Roy vare sig tog poäng eller fick laget att göra mål efterföljande tre? 7 matcher, 0 poäng och 0 gjorda mål. Att vända på den skutan och lugnt segla ifrån botten imponerar. Gammelgubben kan än.

… Spelare

Mohamed Salah, Liverpool. Egentligen ska väl inte en motivering behöva följa den här utmärkelsen, men i just mitt fall är den på sin plats. Jag har följt detta egyptiska yrväder väldigt noga i många år och det enda jag var skeptisk kring i hans repertoar när han lämnade Roma för Anfield var hans avslutsförmåga.

Detta har jag fått utstå en hel del spott och spä för under året, en del gånger befogat, andra inte, men när vi nu gör bokslut för ligasäsongen talar Salahs siffror sitt ytterst tydliga språk. Målen har rasat in, men han har dessutom varit extremt inblandad i både Firmino och Manés starka målproduktioner. Upplevde även att han när Coutinho lämnade för Barcelona i januari axlade ett ännu större ansvar och det är nog ingen som saknar brassen på Anfield idag. En vunnen Champions League-titel och ett bra VM med Egypten kan generera Ballon d’Or – och fan inte mig emot.

Hedersomnämnande:

David De Gea, Manchester United. Spanjoren har den här säsongen röjt precis alla tvivel om att han är världens bästa målvakt. Manuel Neuer har varit långtidsskadad, en några procent äldre Buffon har svajat och trots att jag högaktar Courtois, Oblak, Ederson och Ter Stegen tycker jag De Gea befunnit sig på en egen nivå det senaste året. Vem minns till exempel inte insatsen borta mot Arsenal i vintras? Premier League-rekord vad gäller räddade skott på mål, där några är räddningar som man bara läst om i Buster. Min gode vän Ola Lidmark Eriksson har i Fotbollslabbet förklarat ännu mer djuplodande hur otroliga siffror De Gea presterat under säsongen och det understryks kanske allra bäst av sägningen “utan De Gea hade United inte nått Champions League”. Nu slutar man tvåa.

Raheem Sterling, Manchester City. I ett fantastiskt mästarlag har Sterling varit den genomgående mest utstående spelaren. 18 mål och 11 assist på 32 framträdanden är siffror man inte kan blunda för och det ska bli spännande och se om Guardiola kan kräma ut ännu mer av Sterling till nästa säsong.

… Genombrott

Nick Pope, Burnley. Ifjol var det Tom Heaton som upprepade gånger stängde ned butiken och med mer eller mindre omöjliga räddningar och fantominsatser höll Burnleys lakan rena på Turf Moor. När Heaton tidigt på säsongen långtidsskadade sig trodde många att lagets dittills ramstarka defensiv skulle börja krackelera, men ersättaren kom in från ingenstans och bannemig stärkte den ytterligare. Pope har spelat sig långt in i diskussionerna om en plats i den engelska VM-truppen och det säger väl egentligen allt om den gänglige skottstopparens säsong. Den ende som möjligtvis inte gläds med 26-åringen är just Tom Heaton. Det var ju han som skulle sitta på planet österut.

Hedersomnämnande:

Richarlison, Watford. Nej, stora delar av vintern och våren har vare sig Richarlison eller Watford visat någon högre klass. Men en säsong är lång och när man ska summera den så måste man såklart respektera även de första månaderna precis lika mycket som de sista. Att Watford inte drogs in i någon bottenstrid var den fina höstens förtjänst och bland alla mer eller mindre okända och uträknade spelare i det gulröda laget från London så var det brassen Richarlison som var allra bäst. Flyger ännu högre vid ett klubbyte i sommar?

Heung Min-Son, Tottenham. Jag har inte sovit under en sten de senaste åren, men jag tycker att ett “genombrott” inte bara behöver vara en resa från total anonymitet till strålkastarna på den stora scenen. Tottenhams sydkoreanska kvicksilver Heung Min-Son har nämligen gått från ett alternativ att slänga in från bänken och att täcka upp skador med till att vara en av de allra viktigaste pusselbitarna i den liljevita offensiv som under stora delar av inte minst hösten och vintern höll högsta nivå. Under några månader tyckte jag verkligen han var en av ligans absolut bästa spelare och till skillnad från en del andra tror jag inte det var en formtopp vi aldrig mer få se igen. Son har utvecklats kontinuerligt under Pochettino och är nu såhär bra.

Jag tror att när Tottenham nu flyttar tillbaka till White Hart Lane, återigen ska spela Champions League och säkerligen lär locka till sig en del högkvalitativa offensiva spelare så har Heung Min-Son ingenting att oroa sig för. Då har nog snarare Erik Lamela och januarinyförvärvet Lucas Moura mer att noja över.

… Besvikelse

Arsenal. Det har varit några fina och värdiga veckor sedan Arsene Wenger meddelade sitt avsked från Gunners efter 22 långa år. Men låt oss hålla två bollar i luften samtidigt – Arsenals säsong har återigen varit en missräkning och besvikelse. Sen kan man prata hur mycket man vill om att man fokuserat en hel del på Europa League under våren och via köksdörren nå Champions League, det ursäktar inte tillräckligt. Jag vill även vara tydlig med att jag inte tycker fransmannen på tränarbänken ska ha all skit heller. Laget består av flertalet spelare som underpresterat kraftigt, något som tidigt ledde fram till en distanserad toppstrid och snarare en kamp med Burnley (!) om sjätteplatsen.

Alexis Sanchez övergav skeppet i januari, Mesut Özil har varit en blek skugga av sitt tidigare jag, Peter Cech har gjort sitt på den allra högsta nivån och Daniel Welbeck hade kanske spottat in 6 mål i Allsvenskan. Lacazette värvades in under pompa och ståt som den stora frälsaren, men blev förpassad till bänken bara ett halvår senare när Aubameyang anslöt. Mustafi? Bellerin? Koscielny? Nej, Arsenal har inte haft stolpe ut eller en alltför överjävlig sjukstuga att skylla på – man har helt enkelt inte varit bättre än såhär och det är givetvis en oerhörd besvikelse. Inte en enda poäng på bortaplan under 2018 – bottenlöst uselt för ett lag med Champions League-ambitioner.

Ett slags hedersomnämnande i denna kategori när vi ändå är på Arsenal: Santi Cazorla och dennes skadehelvete verkar aldrig ta slut. Den lilla spanjoren var innan konvalescensen som inte ger med sig en av världens absolut mest sevärda spelare och det känns oerhört tråkigt om vi kanske rent av sett det sista av honom. Kriga, Santi!

… Positiva överraskning

Marko Arnautovic, West Ham. Den minst sagt lynnige och hetlevrade österrikaren lämnade Stoke för West Ham och inledde på klassiskt Arnautovic-vis med en blodröd armbåge och en längre avstängning. Hammers hackade, sladdade och förlorade. På det blossade det upp till storm mellan supportrar och klubbledning och mitt i detta, vem hade för sitt liv kunnat tro att just Arnautovic skulle bli den trygga klippa laget fick förlita sig på? Inga fler utvisningar, knappt några tjafs eller bråk men desto fler matchavgörande insatser. 10 mål och 5 målgivande passningar och den enskilt största anledning att David Moyes ser ut att behålla ett jobb längre än ett år igen.

Mognad? Ja, kanske det. Jag har i alla fall blivit glad flertalet gånger den här säsongen när Marko Arnautovic varit det han alltid visat ha inom sig: en fantastisk fotbollsspelare.

Hedersomnämnande:

Kevin de Bruynes omänskliga fysiska förmåga att inte skada sig allvarligare av den tackling han åkte på borta mot Crystal Palace i matchens absoluta slutskede. Jag hade räknat ut honom från VM redan innan han landat och när han med fixerat ben lyftes ut på bår kände jag att den spelare som höll på att etablera sig på nivån som de bästa i världen håller aldrig skulle få det slutgiltiga erkännandet på grund av en skada som förstörde allt.

Två dagar senare startade Kevin de Bruyne hemma mot Watford.

… Mål

Wayne Rooney – mot West Ham i slutet av november. Jag är egentligen inte någon som är speciellt svag för mål som görs i “öppen kasse” från längre avstånd. Visst, speluppfattningen är såklart charmig, men det finns inte så mycket snyggt över de pytsarna. Det Rooney däremot gjorde hemma på Goodison i en ruskigt viktig match var att kombinera speluppfattningen med teknisk perfektion och den pressade projektilen ven över en hel planhalva innan den landade i nätet. Hela utförandet var ett koncentrat av hela Wayne Rooneys karriär och fotbollsgärning. Stenhårt, kompromisslöst, våghalsigt och av absolut högsta snitt. Efter en tyngre sistatid i Manchester United och en mindre smickrande rattfylla under sensommaren är det såhär jag kommer att minnas en av de absolut bästa spelarna jag upplevt i Premier League: genial.

Hedersomnämnande:

Den skit jag förmodligen nu kommer få för alla de fantastiska mål jag glömt eller inte nämnt ska givetvis få en shoutout.

… Mest tröttsamma

Mourinho vs Conte. Det som började redan ifjol med att portugisen tyckte italienaren firade en storseger alltför vilt fortsatte under hela den här säsongen och lär garanterat kulminera inför och kring FA-Cupfinalen nästa helg. Men när det initialt uppfriskande tjafset övergick till rent ovärdiga påhopp månad efter månad blev det till slut sandlåda och dagis. Jag är den första att förstå prestige och munhugg, men när två så slipade hjärnor inte verkar fatta att den som gjuter olja på vågorna också blir den som går segrande ur striden går det faktiskt inte ihop för mig hur det här har kunnat fortgå så länge som det gjort. Väx upp, för fan.

… Resa

West Bromwich stulna taxifärd i Spanien slutade med nedflyttning och en framtid som känns grumligare än vissa gyttjeplaner man i höst ska beträda. Vi har sett flertalet nedflyttade PL-klubbar på fåtal säsonger ta hissen ned genom Championship (nu senast Sunderland) och jag håller West Bromwich som en solklar kandidat att bli nästa exempel på just detta. En ålderstigen, dyr trupp med spelare som garanterat lär ha svårt att ladda om och kavla upp ärmarna en trappa ned och ett DNA som försvann med Tony Pulis och hans keps. Vilka är The Baggies nu? Vilka ska de bli? Vilka var de ens?

Och på tal om Tony Pulis, vad har framtiden i sitt sköte för hans tidigare lag Stoke? De långa inkast och forcerande fasta situationer som gjorde de rödvita till ett övre halvan-lag under Pulis blev med Mark Hughes ett försök att med svindyra, små tekniska spelare (Shaqiri, Jesé osv) spela en fotboll man inte behärskade och jag vågar nästan ta gift på att The Potters inte studsar tillbaka till Premier League under överskådlig framtid.

… Ursäkta?

Kaffet satte sig både här och där när Crystal Palace i slutet av januari hostade upp runt 150 miljoner för Midtjyllands norske anfallare Alexander Sörloth. Den reslige baggen fick nian på ryggen och jag undrade vad fasiken man missat. När vi nu sätter punkt för säsongen kan vi konstatera att det inte blivit några mål, det har för att vara ärligt inte ens varit nära några mål och en Christian Benteke i träskor har trots flertalet hårresande missar känts vassare än den gode Sörloth. Blott fyra matcher på kontot gör att frågan ställer sig själv: ursäkta, men vad var detta?

Hedersomnämnande:

Aaron Mooys ålder. Ta en titt på Aaron Mooy. Ta sen en titt i Aaron Mooys pass. Japp… 90-talist.

… Axelryckning

… Bournemouth har gått från det spelande laget som för dansen med elefanterna och “The next big thing”-tränaren Eddie Howe till en enda lång gäspning. Farten, passningsspelet och det som kittlade för något år sedan är som bortblåst och inte någonting av deras säsong har gett utslag på min emotionella radar. Ingen spelare kittlar, Jermain Defoe håller på att fada ut totalt och i mål står tråkmånsen Begovic i stället för rockstjärnan Artur Boruc. GÖR NÅGOT SOM BERÖR, BOMPAN!

XXX

Nu stänger vi ned årets säsong med helgens sista omgång. Passa på och njut av VM och sommaren, för snarare än man tror så är det augusti igen och dags för ännu en säsong av underbara Premier League att dra igång!

XXX

I veckans Fotbollslabbet dissekerar jag, Ola och Backe den VM-trupp Janne tar ut på onsdag och i synnerhet platserna som finns jämte Emil Forsberg! Men vi lägger även en lupp på om ett ineffektivt Argentina, trots världens bästa offensiva lagdel (?), har råd att lämna Mauro Icardi hemma.

Hoppas avsnittet faller er i smaken och tack till alla som kommit med glada och positiva tillrop om vårt nystartade nördprogram!

Trevlig helg.