Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
29v

Nu börjar tränarcirkusen!

Thomas Tuchel blev den första tunga, konkreta biten att falla på plats i det tränarpussel som aldrig blir färdigt. Tysken tar över PSG på ett tvåårskontrakt och efter avslutet i Borussia Dortmund, en bekräftad konflikt med övrig sportslig ledning, känns det lite som upp tillbevis för Tuchel huruvida han hör hemma på den allra största scenen, eller om han är bättre lämpad för mindre mittenlag. Vad som sker med Unai Emery, alltså PSG:s tränare de senaste två åren, med både liga- och Europa Leaguetitlar på kontot, känns helt ovisst. Att vända tillbaka till Sevilla ser jag som uteslutet, det är för mycket svansen mellan benen i sådana fall. Dessutom är inte radarpartnern, sportchefen, Monchi kvar.

Roberto Mancini blev den andra pusselbiten – den hårfagre italienaren hittade aldrig riktigt rätt efter tiden i Manchester City och när erkänt stormiga uppgifter i Galatasaray, Inter och nu senast Zenit St Petersburg finns i bagaget känns förbundskaptensposten både klok, rätt och spännande för Mancini. Visst kommer det att krävas resultat, men efter att Gli Azzurri missat sitt första VM sedan 1958 vill jag ändå tro att en viss ödmjukhet smugit sig in i förbundet. Med Mancini markeras en nystart – ett gammalt spelargarde fasas ut och Mancinis första landslagstrupp andas både morgonluft och talang.

Men hans nya jobb innebär självklart också att pusslet påverkas. Ett mindre uppdrag, en mindre bit att lägga. Någon ska sätta sig på tränarstolen i Arsenal och axla den blytunga uppgiften att gå vidare med klubben efter Arsene Wengers dynasti. Minns hur hopplöst det var för David Moyes då Sir Alex Ferguson abdikerat. Chelseas managerroll är också vakant efter att Antonio Conte vunnit både ligan och FA-Cupen på två säsonger, men ändå lämnar som lite av en besvikelse. Vem vågar ta ett Chelsea som inte ska spela CL? Stannar ens Courtois, Willian och Hazard? Eller är det kanske rent av guldläge att ta dem nu? Det var just det här läget Conte kom in i, där han utan Europaspel (Chelsea lär inte högprioritera Europa League i höst) kunde fokusera på ligan och vinna i storartad stil. Luis Enrique har gått arbetslös sen han lämnade Barcelona för ett år sedan och spanjoren har länge legat i mediernas pole position att ta över Chelsea.

Juventus exceptionellt framgångsrika (fyra raka ligatitlar, fyra raka cuptitlar och två CL-finaler) Max Allegri har nämnts kring båda Londonklubbarna. Han har verkligen uträttat max i svartvitt och jag förstår till hundra procent att man efter så enastående säsonger dels vill ha nya utmaningar men dels inte har speciellt mycket kvar att vinna på en fortsättning. Allegris framtid blir oerhört spännande att följa, och jag hoppas nästan att det blir Arsenal. Gunners sportsliga ledning har bevisligen premierat kontinuitet en aning mer än Chelseas dito och det är just en långsiktighet, lugn och ro jag tror Allegri skulle behöva i Arsenal för att ta dem tillbaka till toppen. Däremot nämns Manchester Citys assisterande tränare och tidigare lagkaptenen i Arsenal, Mikel Arteta, mer och mer som Wengers ersättare. Ett minst sagt vågat val och det vore ett ytterst djärvt namn att förlita sig på i en tid då Arsenal inte bara har en eller två klubbar framför sig, snarare fem.

Men om vi förutsätter att Allegri lämnar – Vem ska då ta Juventus? Lazios succétränare Simone Inzaghi har nämnts upprepade gånger och efter att man missat Champions League med minsta möjliga marginal kanske lillebror Inzaghi ter sig aningen mer benägen att lyssna på lockbuden från Turin. Sen har vi Carlo Ancelotti som efter avskedet från Bayern München i höstas bara sitter och ruvar. Vad väntar han på? Är han kanske mannen för Den gamla damen? Eller gör ett desperat Milan sig av med Gattuso och krattar för en kärleksfull återförening med tränaren som styrde skeppet när Milan var Europas bästa lag för drygt tio år sedan? Don Carlos erfarenhet, pondus och storklubbsvana är nog precis det Milan behöver för att hitta tillbaka till de fornstora dagarna.

Napolis late bloomer på tränarhimlen – Maurizio Sarri – har fått sitt lag att spela hela fotbollsvärldens vackraste fotboll och jag förutsätter att många klubbar skulle älska att få in Sarri i sin organisation. Som alltid lär dock Napolitränarens öde bestämmas av president De Laurentiis och dennes vision om framtiden, men jag hoppas i alla fall för Sarris skull att han ges fortsatta förutsättningar att verka i den yttersta toppen, det är hans fotboll värd.

Tillbaka i England sitter kanske inte Sam Allardyce och David Moyes på de hetaste aktierna, men jobben de lämnar efter sig attraherar desto fler. Visst, Everton respektive West Ham lär nog inte fajtas om vare sig titlar eller CL-platser kommande år, men Premier Leagues attraktionskraft och, inte minst, lönekuvert är hårdvaluta för Europas tränarelit, var så säkra.

I Tyskland har fjolårets stora genombrottsman Julian Nagelsmann upprepat framgångarna och återigen bärgat en Champions League-plats trots att truppen både krympt och kantstötts under året. Men nu när Niko Kovac kritat på för Bayern München och allting pekar på att Dortmund ersätter Peter Stöger med Lucien Favre så tror jag Nagelsmann väljer mellan att antingen stanna i Hoffenheim eller lämna Tyskland. Kanske skulle Everton passa honom perfekt?

Leonardo Jardim har både vunnit ligan och tagit Monaco till semifinal i Champions League de senaste två säsongerna. Men trots en finfin andraplats i årets Ligue 1 så är känslan att lagen bakom (Marseille, Lyon, Nice, Bordeaux, St Etienne) närmat sig Monaco snarare än att man själva kunnat hålla jämna steg med PSG. Vad det får för konsekvenser för Jardims framtid i furstendömet vet jag inte, men att han däremot är glödhet på marknaden tar jag för givet.

I Spanien kan jag inte tänka mig att vare sig Valverde i Barca eller Diego Simeone i Atleti ens funderar på något annat än en fortsättning. Men skulle Zinedine Zidane misslyckas med att slå Liverpool i Champions League-finalen på lördag och således gå titellös den här säsongen kan jag absolut tänka mig att Florentino Perez, Real Madrids president, tar ett förhastat beslut och skeppar fransmannen. Personligen hade jag tyckt det var idiotiskt, men jag har sett Perez avskeda tränare som både vunnit ligor och Champions League så ifall snacket skulle börja gå hade det inte förvånat mig.

Ni hör ju själva. Tränarcirkusen är just en cirkus och den som hade kunnat sia om framtiden hade kunnat bli rik som ett troll. En aspekt jag inte ens nämnt än är också att det under och efter kommande VM-slutspel definitivt lär frigöras en del stora, tunga och arbetsvilliga tränare. Antingen på grund av misslyckanden med sina nationer eller så avslutas en ytterst framgångsrik period i och med världsmästerskapet. Jag blir inte förvånad om Joachim Löw, Didier Deschamps och eller Roberto Martinez står lediga i juli. Och vem tar då Tyskland, Frankrike och eller Belgien?

Pusselbitarna är i rörelse – jag älskar det!

XXX

Bonke Innocent! En av de mest utskrattade och omtalade värvningarna de senaste åren i Allsvenskan har de två senaste matcherna tystat alla tvivlare. Daniel Andersson kanske har haft rätt hela tiden? En blytung, bollskicklig, dynamisk centralfältare som inte lägger någonting emellan i närkamperna. Tänk när Bachirou kommer tillbaka från skadan. Vilket tandem MFF har att luta sig mot då!

XXX

Lazio-Inter! Kanske hela säsongens häftigaste match fick avsluta den bästa Serie A-upplaga jag upplevt på år och dagar. Spänning, dramatik, sena avgöranden och en fantastisk inramning är en beskrivning som passar in på både matchen och ligasäsongen i stort. Nu väntar Champions League för Inter och en oviss sommar för Lazio. Ett bra VM och jag ser deras största juvel, Sergej Milinkovic-Savic, som förlorad.

XXX

De påkostade, plastiga, själlösa avtackningarna av legendarer måste få ett slut. Senast i raden var Andres Iniesta och dennes sista framträdande på ett fullspikat Camp Nou. Jag säger inte att det var ovärdigt eller superfiasko, men som någon skrev på Twitter: här är nästan 100 000 personer på plats för att få tacka av sin stora hjälte – och så släcker man ned. Var är det långsamma, tårfyllda ärovarvet? Applåderna, den vördnadsfulla respekten mellan spelaren och supportrarna som sett honom ge allt för dem i alla dessa år? I stället fick vi en DJ, färgglada laserstrålar och rökmaskiner. Usch.

 

Publicerad 2018-05-21 kl 11:15
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons