Gruppspelsomgång nummer tre!

Vi har fått förväntningar infriade, rynkor i pannan och matcher att minnas – och ännu återstår ett helt slutspel. Men innan dess synar jag naturligtvis den tredje och sista gruppspelsrundan. Länge leve Fotbolls-VM!

Grupp A

Jag var inne på det redan efter matchen mot Uruguay, men doften av fuffens förstärktes rejält efter Saudiarabiens avslutande match mot Egypten. Nu handlade ju mötet inte om något annat än formaliteter och tredjeplatsen, men såväl insatsen som några domslut saudierna fick med sig kastade ännu mer märklig ljus över insatsen mot Ryssland i premiären. Att laget som förlorade öppningsmatchen med 5-0 alltså besatt både speed, teknik och offervilja av denna kaliber är något jag aldrig kommer att förstå, men då ligger det ändå i lä gentemot den straff man fick fram till 1-1 mot Egypten. Då hade man bara minuter tidigare redan fått en straff, som rekordgamla målvakten Essam El Hadary mycket vackert och symboliskt fått rädda.

För Egypten och inte minst Mohamed Salahs del så blev inte VM vad de tänkt sig. Liverpools superstjärna gjorde förvisso två mål, men det blev inte någon insats som kommer att eka i fotbollshistorien vad det lider. Då kommer jag ha betydligt svårare att glömma Saudis otroligt skeva insats.

Ryssland fick sig en rejäl käftsmäll mot stygga, försvarsstarka och kompromisslösa Uruguay. Slutresultatet skrevs till 3-0 och det var på alla sätt och vis både rättvis och talande för matchen. Förvisso vilades en av hemmanationens bästa spelare Golovin, men frågan är om det hade slutat på något annat sätt med honom på planen. Kanske var helt enkelt Saudi (host host) och Egypten svaga lag som sminkade över Rysslands brister och när motståndet nu var på en annan nivå såg man både tröga, stabbiga och ganska idéfattiga ut. Smolnikov har garanterat spelat sina sista minuter i sommar också, hans röda kort är bland de sämre individuella prestationer vi sett hittills.

För Uruguays del så kan inte betyget till gruppspelet bli annat än MVG. Man har hållit tre nollor, man har fått in både Suárez och Cavani (till slut!) i målprotokollet och dessutom inte åkt på vare sig skador eller avstängningar. Man har också fått igång Bentancur ju längre turneringen lidit och ihop med Carlos Sanchez så har Uruguay skaffat sig en kreativitet från mittfältet som tidigare saknats. Allt är på plats! Jag har haft vibb för de ljusblå hela vägen och vare sig insatser eller motstånd i åttondelen (Portugal) har gett mig anledning att revidera ens det minsta.

Grupp B

Vilken upplösning – herregud! Till att börja med får man lyfta på hatten för Marockos moral och ork att kraftsamla sig trots utebliven chans på avancemang och ändå pressa Spanien hela vägen in på slutvissla. Med insatsen mot Portugal i färskt minne så tror jag att flera miljoner marockaner kommer att ha otroligt svårt att släppa det där självmålet i slutet av premiären mot Iran. Man var värda mer – men fotboll är en grym sport där hedersamma förluster alltid bara kommer parenteser.

Spanien å sin sida vinner gruppen, gör mål i alla matcher och borde lämna gruppspelsfasen med en ståtlig tuppkam – ändå är det något som skaver och inte riktigt stämmer. Man släpper in märkligt enkla mål, man känns ganska låsta mot låga försvar och framåt saknas någon som tar tag i taktpinnen när det går emot. Diego Costa är världsklass på mycket, men det är ingen kreatör som ska starta anfall, han ska avsluta dem. Kul dock för Iago Aspas som fick komma in i laget och direkt göra ett viktigt avtryck. Jag tror Celta Vigo-anfallaren kan smyga in i slutspelet som en liten joker och de avsevärda skillnader i egenskaper mot nämnda Costa gör att Spanien kanske har en större verktygslåda än vad många tror. Ryssland i åttondelen blir givetvis en munsbit och kanske stinker det final om Spanien redan på söndag.

För Portugals del så höll det på mindre än fem minuter att gå från gruppseger till missat slutspel, så tight var det mot Iran i kombination med Spaniens hackiga kryss mot Marocko. Och det är ett Portugal som gnisslar och haltar, det råder det inga tvivel kring. När till och med Cristiano Ronaldo visar sig mänsklig och missar straffar så är man illa ute och jag tror att man trots en intakt förlustnolla efter gruppen är mer brydda än tillfreds med över sin dagsform. Vi såg Ricardo Quaresma starta och leverera ett patenterat yttersida-mål och kanske är det just hans egenskaper som det här laget behöver. Yttersidorna i all ära, men jag talar om spelare som vill ha bollen, som vill göra något själv och som inte bara ger bollen till Ronaldo och hoppas på det bästa. Mot Uruguay lär det behövas mer än någonsin, ty det försvaret lär lägga rejäl fokus på superstjärnan från Real Madrid. Det är således dags för någon annan att kliva fram?

Grupp C

Den sömnigaste matchen hittills spelades mellan Frankrike och Danmark i Moskva och slutade givetvis 0-0. David Fjäll sa efter slutsignalen att båda lagen kunde gå och duscha, nöjda och belåtna över avancemang, men han ljög. De behövde inte duscha.

Jag förstod dock det avslagna krysset eftersom lagen bara förhåller sig till hur gruppspelet är uppbyggt. Den som kräver bästa möjliga lag, högsta tempo och en liv eller död-mentalitet av varje match måste greppa att lagen gör allt, verkligen allt, för att kunna spara några procent kraft här, några procent energi där. Man får helt enkelt köpa att det spelas någon match i ett mästerskap som egentligen inte ens behöver spelas. 0-0 – alla nöjda, alla glada.

Peru fick avsluta med flaggan i topp och den kokabladthédrickande nationalhjälten Paolo Guerrero kan för resten av livet även titulera sig som målskytt i ett Fotbolls-VM. Jag tror dock sydamerikanerna åker hem från Ryssland med en hel del frustration öven den där missade straffen i premiären mot Danmark. Mål där och jag är övertygad om att Peru gjort Frankrike sällskap till åttondelarna. Socceroos? Nja. Muskler, fighting spirit och skägg räcker till mästerskapen sedan man klivit in i det högst tvivelaktiga asiatiska kvalsystemet, men väl här saknas det ett par verktyg i lådan. Bättre lycka nästa gång, men jag är skeptisk till om Australien någonsin kommer upprepa åttondelsfinalen från 2006.

Grupp D

Kroatien lekte med elden långa stunder mot Island, men när allt var över kan vi konstatera att de kliver in i slutspelet med nio poäng och tre raka segrar i ryggen. Förbundskapten Dalic gjorde hela tio skiften i startelvan från Argentinamatchen och det märktes att det schackrutiga lagbygget inte riktigt höll ihop på samma sätt som inledningsvis. Men då den isländska lagmaskinen från Atlanten brände jätteläge på jätteläge och ju längre matchen led även blev mer och mer desperata gavs till slut kroaterna chansen att döda den. Bredd, effektivitet, harmoni och klasspelare i offensiven är bara några av alla fina egenskaper man visat upp på sin palett, ge mig mer – nu!

För isländsk del var det mot  Nigeria man åkte ut. Förlusten där gjorde att matchplanen mot Kroatien inte gav dem ultimata förutsättningar att spela sitt spel och när man sen inte sätter sina chanser går det ofta inte vägen. Men vi ska komma ihåg att Island med bara minuter kvar av gruppen var ett mål från att slå ut både Nigeria och Argentina. Så allt för hårda ska vi inte vara mot David – trots att Goliat fick stanna kvar på festen lite längre den här gången.

Goliat var det, ja. Argentina och inte minst Lionel Messi såg ut att ha hittat sig själva i den första halvleken mot Nigeria och den lille trollkarlen från Barcelona gjorde kanske också hela turneringens mest svårutförda mål fram till 1-0. Jag såg en intervju med Pablo Aimar gjord av den supergrymma Frida Nordstrand innan matchen där den gamla Valenciamittfältaren beskrev Messi bättre än vad jag hört någon annan göra tidigare: “Frågar du honom så kan Messi inte förklara hur han gör vissa saker, det bara kommer till honom naturligt. Han bara gör. Han bara lever.” Målet mot Nigeria var exakt på pricken det Aimar menade. Han tänker inte, han har inte tränat på det där, det bara händer, han bara lever.

Efter paus bytte dock matchen skepnad och det rejält. Nigeria var ett ytterst tveksamt domar/VAR-beslut ifrån en straff vid ställning 1-1 och det saknades inte omställningslägen att vinna matchen när Argentina gick framåt med livet som insats. Vi fick en galen, härlig och alldeles underbar upplösning på Grupp D, där jag för åttondelarna och resten av turneringen ändå är glad att Argentina gick vidare och får chansen att visa upp sig från sin bästa sida. För den, den har vi sannerligen inte sett ännu.

Grupp E

Vi visste på förhand att det här skulle bli en kamp mellan Schweiz och Serbien om andraplatsen och avancemanget. Men då serberna avslutade mot brassarna låg snarare deras hopp i att Costa Rica med noll poäng i kappsäcken skulle kunna chocka ett eventuellt högmodigt Schweiz. Det var också mycket riktigt det utfallet som höll på att rädda Serbien, men när allt var över hade inte pulsen gått upp speciellt mycket om vi ska vara ärliga. Av två jämna, spännande och otroligt hårt jobbande lag att följa känns ändå Schweiz avancemang rättvist med tanke på att de drog det längsta strået dem emellan. Men den där straffen Mitrovic skulle fått… jag undrar vad de känner för VAR på gatorna i Belgrad.

Costa Rica dansade en sommar (bortsett 1990, men den glömmer vi) men i år var det inte mycket till fest. Det man vann i eventuell underskattning för fyra år sedan från Italien, England och Uruguay förlorade man den här gången i att motståndet hette Serbien och Schweiz.

För brasiliansk del så tror jag gruppspelet långt ifrån varit någon dans på rosor. Man vinner gruppen med marginal, har bitvis visat upp en riktigt bra fotboll, men man har också fått Douglas Costa skadad och borta för resten av turneringen, Marcelo klev av mot Serbien och flera spelare har sett direkt svaga ut (Gabriel Jesus, Willian). På plussidan finns en stabil defensiv, Coutinho, Paulinho och att Neymar fysiskt inte verkar ha någre bekymmer, men jag tror definitivt att man föredragit Sverige framför kontringsstarka Mexiko. Jag är nämligen inte hundra procent övertygad om att man löser detta.

Grupp F

Trots att det idag är fredag så har highen från i onsdags inte lagt sig. Jag vet inte varför, men några timmar innan avsparken mot Mexiko infann sig ett lugn i mig och en övertygelse om att segern skulle bli komfortabel, vacker och skrivas till 3-0. Detta finns förevigat på sociala medier för er som tvivlat, men jag visste verkligen att vi skulle vinna. Jag hade dock inte kunnat räkna med en så bra prestation och att mexarna inte ens skulle skapa en enda målchans. Det var vackert, det var känslosamt och det var häftigt att bevittna någon slags peak landslagsmässigt sedan den flera ton tunga förlusten mot Holland 2004.

Vad stämde liksom inte? Allt var i balans och harmoni! Det enda lilla smolket i bägaren är väl Sebastian Larssons gula kort och efterföljande avstängning i åttondelen, men med tanke på hur lätt det var för Pontus Jansson att falla in i ramarna och leverera i premiären mot Sydkorea är jag övertygad om att Gustav Svensson kommer att göra samma sak på tisdag. Mot kvartsfinalen!

Mexiko blev i sin tur räddade av den sydkoreanska målvakten Cho som stod emot de tyska avslut som faktiskt träffade mål och jag tror inte någon missat vilka euforiska kärleksförklaringar mexikanare runt om i världen uttryckt gentemot sina sydkoreanska nyfunna vänner. Men insatsen mot Sverige? Nej du, den imponerade inte alls. Nu tror jag i och för sig att just Sverige passar Mexiko bedrövligt och att man med ett stabilt försvarsspel absolut kan störa ett lag som Brasilien, men då måste man upp ett par snäpp gällande det mesta från matchen i onsdags.

Tyskland brädar Polen och naturligtvis också Argentina (som löser avancemang) och lämnar Ryssland som den största floppen av alla. De regerande mästarna blir alltså jumbo i en grupp bestående av Mexiko, Sverige och Sydkorea – något jag tror Joggi Löw kommer att bli påmind om precis lika mycket som han fått ryggdunkar för VM-guldet 2014. Ett monumentalt fiasko på alla sätt och vis såklart som egentligen inte heller kan bortförklaras med några bortdömda mål, felaktiga utvisningar eller missade straffar. Tyskland var inte bättre än såhär. Man förtjänade att åka ur. Och att göra det som jumbo.

Grupp G

Inte många kan ha förvånats över att gruppfinalen mellan England och Belgien skulle bli en match mellan två lag med sex poäng vardera inför avslutningen. Det däremot alla visste var att gruppettan skulle få Japan i åttondelen och vid en eventuell vinst Brasilien (högst troligt) i kvartsfinalen. Detta verkade dock England inte bry sig speciellt mycket om utan såg snarare ut att med all önskvärd tydlighet föredra Colombia i åttondelen och en där efter “enklare” resa till finalen och guldet och evig ära. Problemet är bara att Colombia är ett mycket, mycket skickligt fotbollslag som jag faktiskt har svårt att se England bara städa av. Och skulle det bli uttåg mot Falcao och gänget redan i åttondelen kan jag lova att både supportrar och media starkt lär ifrågasätta den där elvan mot Belgien och ambitionen att inte gå max för gruppseger, Japan i åttondelen och en allt att vinna-match mot Brasilien i kvarten.

Gareth Southgate spelade högt och får nu plocka fram avsevärt mycket mer ur sitt lag än vad som hittills visat. För det vi såg mot Belgien imponerade inte alls, och Colombia är sannerligen inte något Panamá eller Tunisien.

Två lag som tackade för sig med härlig, ganska fartfylld och habil fotbollsmatch igår. Jag kommer inte sakna dem, jag kommer minnas Tunisiens fighting spirit i första matchen mot England och jag kommer för alltid komma ihåg Panamás glädje vid reduceringen till 1-6 i mittenrundan. Men inte mycket mer.

Belgien ställde också ut en rejält luftad elva mot engelsmännen men det som skiljde de båda lagen åt var att spelarna som kom in i Belgien ville visa upp sig och ta en tröja även i åttondelen. Jag tycker Adnan Januzaj inte bara gjorde ett vackert mål utan även tog för sig ordentligt, Thorgan Hazard såg väldigt spännande ut och Marouane Fellaini fortsatte att vara bättre än vad man förstår. Japan kan få sig en riktig omgång i början av nästa vecka när Eden Hazard, Mertens, De Bruyne och Lukaku vilat upp buggarna och är redo för match igen. Brasilien-Belgien i kvarten… den med lite brynt smör på, tack.

Grupp H

För första gången i VM-historien fick ett lag se sig utslagna på Fair Play. Två gula kort var det som till slut skiljde Senegal från Japan och jag kan bara tänka mig hur surt det måste vara att få lämna en VM-turnering på de grunderna. Men sådana är reglerna och alla visste om dem från början – Senegal hade kunnat gjort det bättre i ledning 2-1 mot Japan, försvarat sig bättre på hörnan mot Colombia eller forcerat på ett mer kollektivt sätt i de sista skälvande minuterna igår. Man har dock visat upp sig själva från väldigt många fina sidor och jag tror Cissés lag verkligen skapat en ny respekt för västafrikanska landslags defensiv. Struktur, organisation och stenhårt jobb för varandra brukar inte vara dessa länders signum, men lejonen från Senegal har verkligen visat att fotbollen utvecklas överallt.

Colombia gjorde jobbet, reste sig från den röda kort-smällen i premiären, tog sex poäng och vann gruppen. Men allt är inte bara party bland VM:s mest högljudda fans (?) – den stora stjärnan James Rodríguez klev av efter bara en halvtimmes spel mot Senegal och då handlar det aldrig om någon försiktighetsåtgärd. Då pratar vi skarpt läge och garanterat inte något som är helt kvitt och glömt när det är dags för åttondel. Förbundskapten Pekerman lär ha ett par sömnlösa timmar framför sig till matchen mot England i hur han ska göra, för en chansning kan såklart äventyra Rodríguez fortsatta VM om det nu skulle bli seger. Spännande!

Japan gör Colombia sällskap till åttondelarna och jag tror få experter runt om i världen egentligen kan förklara hur. Man fick verkligen matchen i sin hand i premiären i och med utvisningen på Carlos Sánchez, men segern satt ändå hårt inne. I andra matchen mot Senegal var man på vippen att både förlora och att vinna, men löste till slut en poäng och i gårdagens match mot Polen var inte ens pinne på tal. Man var klart sämre än ett redan utslaget Polen och jag tror det kan bli förlust med både tre och fyra kassar mot Belgien på måndag.

Polen gaskade upp sig, tog en trea och undvek den värsta kritikstormen, men det jag lär minnas av denna insats totalt sett är att Robert Lewandowski aldrig fick sitt mästerskap. Frågan är om Polen får det post honom. Jag är skeptisk.

XXX

Gustav Engvall går till Mechelen i belgiska andraligan och jag förstår faktiskt ingenting. Hoppas degen är bra, för mycket annat kommer det inte finnas att skryta om 2+2 år.

XXX

FIFA kastar ut Milan från Europa League på grund av bristande Financial Fair Play – wow!

XXX

Sverige-Schweiz på tisdag!

Och Sirius-Giffarna!

Grupp A

Saudiarabiens insats mot Uruguay var på många sätt väsensskild från den i premiären mot Ryssland. Man såg ut som ett lag, man kunde springa ganska fort och fan vet om man inte skrapade ihop ganska många passningar inom laget ändå. Nej, skämt åsido, man fick faktiskt iväg ett flertal avslut på mål mot ramstarka Uru och matchstatistiken menar att man vann bollinnehavet. Vad sysslade man egentligen med i första matchen? (sagt med misstänksam röst)

Att Uruguay ändå vann matchen ringar in ganska bra hur det såg ut. Sydamerikanerna gjorde vad som krävdes, höll Saudi stången bakåt och tog inte ut sig speciellt mycket i andra halvlek. Det var bara Edinson Cavani som verkligen jagade 2-0 för att spräcka sin egen nolla och hitta in i turneringen. Men det kommer, det vågar jag lova!

Ryssland bara fortsätter att flyga. De ljusblå sydamerikanerna säkrade avancemanget rent matematiskt för hemmanationen, men med 8-1 och sex poäng på två matcher behövde man knappast hjälp. Cheryshev, Dzyuba och Golovin glänser, men det ska bli spännande att se vad defensiven och försvaret håller för. En småskadad Salah hittade trots allt vägar igenom dem och från och med nu blir motståndet bra mycket tuffare än så.

Egypten.., magplask!

Grupp B

Portugal mot Marocko var en av de mest förbryllande matcherna hittills måste jag säga. Ronaldo fintade bort sin mittback vid en hörna för femhundraelfte gången i karriären och spräckte nollan redan efter tre minuter, men efter det handlade nästan allt om Marocko. Och inte uppfattades Portugals insats som att “Nu har vi ett resultat att gå på”, utan tvärtom fick de vare sig till försvarsspel eller någon konstruktiv anfallsfotboll. Att man kom ifrån den där matchen med tre poäng och hållen nolla gör man inte många gånger till på tio försök.

Spelare som Bernardo Silva, Joao Mario och Moutinho ser tröga, idéfattiga och ärligt talat ganska osugna ut på att ens ha bollen. Visst kan taktiken att Cristiano Ronaldo fixar säkert biffen räcka till både åttondel och kvart, men garanterat inte längre.

Marocko vänder snöpligt hem till Afrika med svansen mellan benen. Ett spel- och chansmässigt övertag mot Iran slutade i förlust och trots en rent av bra insats mot Portugal är man redan utslaget. Den enkla och enda förklaringen stavas ineffektivitet och kanske lite otur. Personligen tyckte jag nämligen de skulle haft en straff mot de regerande Europamästarna. Tack för den här gången Marocko och plus till Nordin Amrabat som fick visa en hel fotbollsvärld att han faktiskt är en jäkligt duktig fotbollsspelare.

Spanien gjorde jobbet och vad som behövdes mot Iran, men jag tycker insatsen blottade några av lagets svagheter. För vad händer när motståndet är skickligare på både att stå emot den uppställda handbollsoffensiven, men kanske framför allt på att ställa om och utnyttja de hav av ytor som finns i ytterzonerna? Förbundskapten Hierro tokhyllade (med all rätt) Sergio Busquets efter matchen, men inte ens han kan ensam rädda Spanien från kontringsmål när motståndet jackas upp. Dessutom är jag nyfiken på hur Hierro kommer hantera det faktum att Iniesta är långt ifrån någon toppform. Vågar han gå in och bänka den ikon och nationalhjälte som gör sin sista stora dans?

Iran ska ha en eloge för den match man gör mot Spanien, helt klart. Man gav 0-0 en ordentlig chans, men när spanjorerna till slut fick in ledningsmålet fanns en kraftsamling och en plan B från Irans sida. Man firade också den för offside bortdömda kvitteringen smärtsamt länge, men det var roligt att se vad ett 1-1-mål hade betytt för landet. Allting lever hur som helst för Carlos Queiroz när han nu ställs mot sina landsmän från Portugal. Jag är oerhört taggad på hur den slipade taktikern väljer att attackera matchen – går han för det och pressar ett ganska svajigt Portugal eller låter han klockan ticka och riskera att Ronaldo förstör festen innan den ens hunnit börja?

Grupp C

Inför turneringen bröstade en samlad hipsterelit upp sig och slog sig nästan hånfullt för bröstet när den breda massan började höja röster om Perus eventuella förträfflighet. Detta hade de givetvis haft koll på sedan tidigt 70-tal, men av någon märklig anledning har de tystnat efter bara 180 minuter. Kan det ha att göra med att man redan är utslaget och ännu inte gjort mål? Förmodligen. Matchen mot Frankrike var precis som premiären mot Danmark en klart godkänd insats sett till spel och man tog både för sig och visade fransmännen precis lagom mycket respekt. Men gör man inga mål kan man peka på hur många siffror och papper som helst, man låter ändå bara som Lars Lagerbäck efter Trinidad och Tobago 2006. Och när Peru inte ens gör mål trots Paolo Guerrero från start så finns heller inte någon rimlig bortförklaring att peka på. Adios, Peru!

Frankrike står således på sex poäng, men det är ett lag som verkligen inte visat vad som finns under huven ännu. Vissa spelare har knappt ens annonserat att de vill åka med när motorn väl börjar brumma, och kanske är det just det som talar för att vi får se les Bleus långt fram i mästerskapet. Två matcher, sex poäng och typ noll imponerande minuter brukar ju vara en start som rimmar med en finalist. Och när Deschamps hittar rätt konstellation framåt är jag övertygad om att det kommer börja slå gnistor.

För Australien lever drömmen om avancemang, men jag har väldigt svårt att se hur den ska bli till verklighet. Visst kan ett hårt och ständigt arbetande Socceroos brotta omkull ett redan utslaget Peru, men då ska också Frankrike slå Danmark i en match där båda går vidare som etta respektive tvåa vid kryss. Jag ser det inte heller som omöjligt att Danmark rent av vinner matchen eftersom Frankrike då råkar undvika (tror jag) Argentina och Leo Messi i åttondelsfinalen, men det är som sagt ett par steg bort i händelsekedjan. Låt oss i stället konstatera att Australien överraskat de flesta positivt och att Aaron Mooy infriat alla förväntningar och visat att han är en riktigt, riktigt bra fotbollsspelare.

För dansk del så har det varit två märkliga matcher. Tre poäng i premiären utan att övertyga och senast trodde man det lossnade rejält mot the men from the land down under. Det övertygande danska spelet tvärdog dock strax efter Eriksens fantastiska ledningsmål och jag hade inte protesterat ifall Australien vänt på steken och fått in 2-1 i den andra halvleken. Rapporterna gör också gällande att dansk media är inne på samma spår, att man trots fyra poäng och rejält slagläge på avancemang inte alls är nöjda med hur det sett ut och nu är dessutom Yussuf Poulsen avstängd. Visst kan man komma ganska långt med en bra målvakt och en högerfot av högsta klass, men Danmark behöver visa lite att man behärskar fler än bara två ackord på gitarren.

Grupp D

Jag hade oerhört höga förväntningar på Argentina-Kroatien i torsdags och jag blev på många sätt inte ett dugg besviken. Kroatien ser löjligt fina ut och äntligen ser det ut som att man hittat rätt balans, konstellation och kemi på det där mittfältet efter några år och mästerskap där den sista pusselbiten hela tiden har känts saknad. Dessutom ser man både tunga, rejäla och kompromisslösa ut bakåt och när talangfulla balkanländer visar upp en stabil defensiv så vet man att det kommer bära långt. Den mörkaste hästen av alla inför turneringen har onekligen riktigt bra fart inför sista sväng och nu är jag rejält spänd på hur de angriper upploppet.

Besviken är väl kanske inte rätt ord vad gäller Argentina, det handlar snarare om förvirring och att man inte riktigt förstår någonting. Förbundskapten Jorge Sampaoli formerade en startelva som vare sig innehöll Higuain, Banega, Dybala, Biglia eller Di Maria och detta alltså efter att man bara tagit en poäng i premiären mot lilla Island. Jag vet inte om jag kan minnas ett högre spel från en förbundskapten under ett VM och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Folket är i uppror, media har slitit den förre Chile- och Sevillatränaren i stycken och fler och fler rapporter gör gällande att spelargruppen nu brutit helt med honom och själva tar ut laget inför ödesmatchen mot Nigeria. Visst, chansen till avancemang lever fortfarande (vinst mot Nigeria samtidigt som Island inte slår Kroatien), men det här kan mycket väl sluta i Argentinas sämsta VM-insats någonsin.

För nigeriansk del var matchen mot Island som natt och dag jämfört med premiären mot Kroatien. Jag älskar verkligen att förbundskapten Rohr vågade peta både Ighalo och Iwobi till förmån för Ahmed Musa och Iheanacho – så agerar en tränare som inser att saker och ting måste hända och det snabbt. Nu har man poängmässigt den bästa chansen att landa andraplatsen, men det ska till en ny, strålande insats (och ett par drömmål) från Musa om även Argentina ska läggas på rygg. Jag räknar dock aldrig bort Super Eagles!

För Island är det lite T-korsning. Poängen mot Argentina var både välförtjänt och vacker för historieskrivningen, men insatsen mot Nigeria var märklig sett ur isländskt perspektiv. Visst, man är VM-debutanter och hela den biten, men bara för det tillåter inte Heimir och Lagerbäcks ande att ramarna krackelerar. Upp till bevis mot Kroatien!

Grupp E

När Serbien tog en tidig ledning mot Schweiz såg jag verkligen inte dem missa avancemang. Men en hel del gula kort (ding ding) och en vändning signerad Granit Xhaka och Xherdan Shaqiri senare står vi här med Serbien på tre poäng och Brasilien på andra sidan i upplösningen. Och jag får faktiskt inte riktigt ihop hur man inte lyckas stänga ned den här matchen – man kanske bara ska landa i att Shaqiri är en spelare som oavsett matchbild, läge och motståndare kan trolla fram en vinst ur sin lilla hatt.

Brassarna gjorde 2-0 på Costa Rica (den bubblan sprack direkt den här gången!) och det satt märkligt långt inne. Men Coutinho tycker jag ser både rapp och hungrig ut, Neymar fick kliva in i målprotokollet och Allison fick hålla en nolla. Precis som jag skrev om Frankrike har den här brasilianska motorn inte varvat upp ens i närheten av max ännu, men man står på fyra poäng och gasar vidare mot slutspelet. Ett måste är dock att få igång Gabriel Jesus, för man kan inte återigen tro att det ska bära hela vägen till final utan en fungerande spjutspets.

Grupp F

Det är länge sen jag såg ett så trött lag som Sydkorea sista minuterna mot Mexiko. Heung Min Son fick in en reducering och trots att det fanns några minuter att spela på så var laget helt slutkörda i värmen. Prestationen var klart bättre än mot Sverige, men Sydkorea har på 180 minuter fotboll i Grupp F visat att man är både en och två nummer mindre än de flesta andra lag i turneringen. Och då har man ännu inte mött Tyskland.

Mexiko däremot ser ut att må väldigt bra. Det flyter ordentligt mellan Vela, Chicharito och Lozano och det är nästan så att man får en klump i magen när man tänker på hur det lär se ut vid svenska bolltapp högt upp i banan på onsdag.

Samtidigt är det bara seger som gäller för svensk del. Jag tror alla som ögnar igenom detta har sett, hört och läst precis allt om den där bottenlöst sura förlusten mot Tyskland och i stället vill se framåt. Låt oss ta med oss det kollektiva försvarsspelet, den brutalt vackra inställningen och de finurliga, fartfyllda och rappa kombinationer som ledde fram till både mål och ett par andra riktigt bra lägen. Adderar vi att gruppen garanterat stärkts av efterspelet kring den här matchen så är jag övertygad om att vi blir oerhört svårslagna i Jekaterinburg.

Tyskland reste sig när domaren hunnit säga “ti..” och lär nu med största sannolikhet (vinst mot Sydkorea) gå vidare. Vid en svensk seger mot Mexiko har man dessutom toppchans på gruppseger. Jag blev imponerad över deras match mot Sverige, inte minst den självklarhet och skicklighet man fortsatte att gå framåt med trots utvisningen på Boateng sista tio minuterna. Får man dessutom igång målskyttet hos Thomas Müller och Timo Werner mot Sydkorea så kan jag nästan ta gift på att vi får se Tyskland i Ryssland minst tre matcher till.

Grupp G

Tunisien är bara att vinka av och hade det inte varit för Panamas firande efter sitt första VM-mål någonsin hade jag skippat dem också. Prestationen i eget straffområde i första halvlek mot England är bland det sämsta jag någonsin skådat och 6-1-förlusten var absolut rättvis. Men visar man den glädje man gjorde för ett reduceringsmål så har man för alltid skrivit in sig i VM-historien på ett positivt sätt. Härligt, Panama!

För engelsk del och inte minst lagkapten Harry Kane har den här turneringen börjat på bästa tänkbara sätt. Åtta gjorda mål varav fem från Tottenhams diamant. Man ser också ut att ha fått ihop laget på ett alldeles fantastiskt sätt och jag tror inte man ska underskatta vad de här spelarna kan göra med lite självförtroende.

Det blir dock en högintressant avslutning på gruppen då England genom fler varningar (!) leder gruppen och således vinner den vid ett oavgjort resultat på torsdag, förutsatt att Belgien inte tar fler kort än England. Det skulle samtidigt innebära att man oavsett motstånd i åttondelen får Brasilien i kvartsfinal vid eventuell vinst. Det tror jag Belgien har full koll på…

Och på tal om Belgien – där är ytterligare ett lag som fått igång exakt rätt spelare, som öser in mål och som ser ruskigt starka ut fysiskt. Det går fort, man orkar hålla uppe tempot och harmonin går genom rutan. Enda frågetecknet är de ganska billiga mål man släppte in mot Tunisien. Sådana mål har man inte råd att bjuda på längre fram i turneringen.

Grupp H

Den underbara Grupp H bjöd igår på turneringens finaste match hittills i form av Japan-Senegal trots att firma Axén och Backe i studion sågade kvalitén längs med fotknölarna. Där fanns ett böljande spel, snygga tröjor, mål åt båda håll, tuffa tacklingar men god stämning, fantastiska fans på läktaren och för mig ganska okända spelare som klev fram och visade klass. Det oavgjorda resultatet tar dessutom båda lagen till fyra poäng och avslutningen på den här gruppspelsfasen kan bli något alldeles extra i form av Senegal mot Colombia. Colombia som imponerade stort mot Polen och verkligen visade alla inoljade, taktfasta och sexiga muskler. James Rodriguez var lysande, Falcao fick gör sitt livs första VM-mål och Cuadrado och Quintero visade en hel fotbollsvärld vad de kan göra i allra högsta fart.

Lägg därtill en solid defensiv som igår fick vara elva man hela matchen och jag såg ett Colombia vara sådär bra som man hade på känn innan det drog igång. Skulle det bli på Senegals bekostnad så tycker jag det är tråkigt, men det vi såg av Colombia igår förtjänar vi alla att få se mer av i slutspelet!

XXX

Fuck rasism.

Det fotbollsmässiga då? Jag tänkte kort försöka sammanfatta intryck, resultat och förutsättningar från de respektive grupperna och så göra efter alla tre gruppspelsomgångar, så… here it goes!

Grupp A

Vad anbelangar Uruguay så höll en egyptisk målvaktsinsats på att ställa till det ordentligt för de ljusblå drömmarna om till att börja med avancemang, men sedan också medaljmatcher. Luis Suárez stod inte att känna igen som den målmaskin och straffområdeskobra han varit de senaste fem, sex åren och Edinson Cavani såg hämmad ut av att återigen finna sig i en position som inte var lagets absolut spjutspets.

Där bak såg dock mittbacksparet med kapten Diego Godín och tronarvingen, tillika matchvinnaren, José Maria Gimenez ut som ett nymurat marmorfort som framtida motståndaranfall kommer behöva stånga sig rejält blodiga mot ifall de ska krackelera.

Firma Suárez Cavani kommer givetsvis att vakna mot Saudi, så kan Uruguay bara få lite bättre fart och en ökad kreativitet från mittfältet så säger jag att Uru blir farliga! Se upp!

Saudiarabien tänker jag fatta mig väldigt kort kring, det är nämligen det sämsta lag jag sett i ett VM-sammanhang och då har man hankat sig igenom ett par mästerskap senaste 20 åren. Skulle dock en markant klasskillnad vad gäller insats nu visa sig mot först Uruguay och sedan Egypten så skulle röster som redan höjts om en uppgjord premiärmatch öka i decibel. Men den fotboll man presterade mot Ryssland.., nej, man kan inte fejka den.

Vi visste på förhand att Egyptens öde skulle kretsa mycket kring Mohamed Salahs axel. Den hann aldrig bli fit for fight till premiären och det var ett långa stunder rejält trubbigt egyptiskt anfallsspel mot Uruguay. Nu är det all in, både för Salah och Egypten, men med tanke på Uruguay i sista rundan tror jag Egyptens VM tar slut i gruppen.

För rysk del blev premiären klang, jubel, dunder och brak med 5-0 och jag (hoppas) tycker inte de ska behöva be om ursäkt för motståndarnas bottenlöst usla insats. Skadan på Dzagoev var kanske en blessing in disguise, då Cheryshev på så vis fick en plats i laget och med Dzyuba in i stället för BLUFFEN Smolov tror jag Ryssland kan bära hela vägen till kvartsfinal!

Grupp B

Den förmodade matchen om förstaplatsen levde upp till alla förväntningar och mer där till. Spanien såg sådär stygga, fysiska och hårda ut som man lärt sig att evolutionen sedan Tiki Taka-dagarna gjort dem. Diego Costa är guvernör och MMA-fighter i ett och jag skulle bli förvånad om han tryckt in sin sista pyts för sommaren. Däremot både förvånade och förbryllade beslutsfattningen från David De Gea och Gerard Piqué på två av Ronaldos tre mål. Hur “världens bästa målvakt” kan bjuda på en så otroligt billig kasse och en av de mest rutinerade mittbackarna i världsfotbollen kan ta en sådan frispark i slutet av matchen ger mig rynkor i pannan. För spansk del är det bara hoppas att det var två hjärnsläpp som inte gör sig påminda igen.

Ronaldo var det, ja. Portugisen tacklade den villkorliga fängelsedomen och boten på den nätta summan 120 miljoner ganska bra får man säga. Visst går det att ifrågasätta Portugals spelmässiga insats över 90 minuter, den imponerade inte heller på mig och ja, Ronadlo gör ett straffmål, ett frisparksmål och får ett tredje i present, men ändå. Man gör tre mål på Spanien, undviker förlust och har avancemanget i sina egna händer.

De andra två lagen, Marocko och Iran, gick en kvalitativt ganska trubbig match mot varandra om den sista chansen till avancemang redan i den första vändan. Det avgjordes också ganska signifikativt genom ett uselt självmål av syndabocken Bouhaddouz. Inhopp i matchminut 77, en kvart senare den som släcker ett helt lands drömmar. Brr.

Iran då? Jag tyckte de varken imponerade defensivt eller offensivt, som det snackats så mycket om inför. Man släppte till mängder med lägen för Marocko, och då undrar man ju hur det ska gå när motståndarna heter Cristiano Ronaldo och David Silva. Att sen missa så feta chanser man gjorde bådar heller inte gott, men med tre poäng i kappsäcken finns en buffert att luta sig emot och det blir spännande att se hur man väljer att möta till att börja med Spanien.

Grupp C

Frankrike imponerade inte alls i sin premiär mot Australien och blev hjälpta av videotekniken två gånger om när först Griezmann gick ned för straff och Pogba sedan med minsta möjliga marginal (en hamsternagel?) fick in bollen bakom ett hårt jobbande Socceroos. Allra minst kanske Ousmane Dembélé övertygade, ytterforwarden kostade Barcelona en knapp miljard förra sommaren och har haft en jobbig debutsäsong i Katalonien med både långtidsskador och bara tre mål på 17 ligamatcher. Med tanke på alternativen Didier Deschamps dessutom förfogar över har jag ruskigt svårt att tro att Dembélé får förnyat förtroende och hemma i Frankrike lär det sitta en Martial och undra vad fan det var som hände. Frankrike behöver steppa upp!

Man har dock tre poäng, lika många som Danmark, som efter VM-historiens sämsta straffa (Cueva) och en monsterinsats av Kasper Schmeichel står på full pott efter den luriga, knepiga premiären mot Peru. Nu väntar gruppens förväntade jumbo Australien i nästa och jag kan tänka mig att Åge Hareide och Danmark lär gå fullt för att stå på sex poäng inför avslutningen mot Frankrike.

Offensiven blixtrade till ett par gånger, men visst hade man hoppats på mer från Christian Eriksen? Jag tyckte snarare det var Peru som förde matchen, men bommar man både straffar och de lägen man skapade så går man inte vidare i ett VM. Så små är marginalerna, så snabbt kan det vara över. Jag säger det redan nu: Bye bye, Peru.

Grupp D

I Grupp D förväntade sig nog alla att Argentina med en utvilad Lionel Messi i spetsen en gång för alla skulle släcka vulkanen från Island. Eller i alla fall ge dem en rejäl käftsmäll. I stället blev det Island som ännu en gång knäppte alla skeptiker på näsan och visade att man är ett löjligt svårslaget lag. Nu ligger vägen till åttondelarna utstakad och en seger mot Nigeria gör att man med största sannolikhet har krysset i sin hand mot Kroatien i den tredje rundan. Detta Island. Jag blir inte klok på detta Island!

Messi då? Han kom med straffmissen bara ännu längre ifrån den tron han suktar efter och en gång för alla kliva upp jämte Diego Maradona (vad snuvig han såg ut på läktaren) i den argentinska fotbollshistorien. Spelmässigt såg det trögt ut från både Messi och Argentinas del (Maximilliano Meza, ursäkta men vad var det?) och nu måste saker hända omgående om det inte ska bli ytterligare poängtapp mot Kroatien. De schackrutiga såg kanske inte utomjordiskt bra ut mot Nigeria, men det behövde de heller inte göra. Mandzukic var laglojal, Modric såg härligt fräsch ut och bakåt fanns ett lugn och en stabilitet. Vilken match det blir på torsdag! Gruppspelets finaste!

Grupp E

Trots Argentinas kryss mot Island håller jag ändå Brasiliens tappade ledning och oavgjorda slutresultat mot Schweiz som premiäromgångens största skräll. Favoriterna till guldet klev in i turneringen med sitt bästa tänkbara lag, man såg inspirerade och tempostarka ut och man fick också 1-0 genom ett patenterat Coutinho-mål från utanför boxen. Där och då trodde jag att det bara skulle rulla på, därifrån hela vägen fram till Moskva den 15 juli. Så döm av min förvåning när Schweiz kom ut till den andra halvleken och tog tag i taktpinnen, kvitterade och pressade brassarna hela vägen in på visslan. Det var ett märkbart stört Brasilien som hade svårt att ta till Plan B när ytorna krymptes, Neymar sattes ur spel med fysiskt tuff uppvaktning och klockan började ticka snabbare och snabbare. Nej, det doftade inte guld om den där andra halvleken.

Helt plötsligt är Serbien mot Schweiz på fredag en högoktanig och hyperintressant match. Serbien brottade ned Costa Rica genom en barnförbjuden frispark signerad Kolarov, Sergej Milinkovic-Savic såg sådär löjligt fin ut som alla vi som följt Serie A i år förväntade oss att han skulle och med den rutin och muskelmassa som finns i det serbiska laget blir det här en otrolig match. Det här är ingen spelblogg, men får man komma med någon rekommendation här så skulle jag nog klicka i att det blir ganska många kort i den här matchen. Och inte bara gula.

Costa Rica? Succélaget från 2014 får nog rikta in sig på att det blir hemgång efter gruppspelet den här gången. Man lär med största sannolikhet få betala för brassarnas poängtapp mot Schweiz och med noll förmodade poäng efter två rundor är det såklart tvärslut.

Grupp F

Det som började så otroligt oväntat och för svensk del ganska så katastrofalt, alltså med mexikansk seger mot Tyskland, avslutades i den härligaste av dur genom Granens 1-0 från straffpunkten och tre poäng mot Sydkorea. Segern var givetvis vital, nu lever det till sista matchen mot Mexiko hur det än går mot Tyskland, men en förlust parallellt med att Mexiko slår Sydkorea ordentligt (finns ju uppenbart fog för en sådan tanke) skulle innebära ett riktigt jobbigt läge för Sverige. Då kanske inte ens en seger räcker.

Men oavsett vad, låt oss fokusera på att försvarsspelet satt där det skulle, att chanser skapades och att stämningen och vibbarna i laget verkar vara på topp. Nu väntar ett dunderpressat Tyskland med 80 miljoner människors förväntningar på axlarna. Dessutom är det en hel del frågetecken rent spelmässigt från Mexikomatchen som behöver redas ut och kan Sverige bara ta sig igenom de första tjugo minuterna utan att släppa in några mål tror jag vi absolut har möjlighet att lösa 0-0. Jag röstar dessutom för Toivonen ut mot Nilsson Lindelöf och så stannar Pontus Jansson kvar i startelvan som skiftar form till 5-4-1. För det här kommer att handla om att stå emot. Det kommer bli en ångestladdad midsommardagskväll. The best kind!

Grupp G

Hade det inte varit för Saudiarabien (och Sydkorea?) hade jag redan nu ropat ut Panama som turneringens sämsta lag. Bortsett ett skott från egen planhalva skapade man exakt noll och ingenting, men då motståndet hette Belgien kanske det är orättvist att vara för hård mot dem. Man hade som väntat ingenting att hämta mot ett stjärnspäckat belgiskt lag där Romelu Lukaku fick den perfekta starten med två mål.

I gruppens andra match höll Tunisien drömmen om avancemang levande till övertidsminuterna, men man får tillstå att Harry Kanes andra mål i matchen gav England en rättvis seger. Jag tyckte Loftus Cheeks inhopp lovade gott, jag har ingenting att anmärka på den lite oväntade backlinjen och jag tyckte moralen och tålamodet fanns där. Tre poäng mot Panama och vi har den första helt avgjorda gruppen, i alla fall vad gäller avancemang, på söndag.

Grupp H

Det enda folk visste om denna VM:s mest ovsissa grupp var att ingen kunde lova hur det skulle gå och det infriades sannerligen omgående. För vem hade kunnat sia om James Rodríguez, Bacca och Muriel utanför den colombianska startelvan? Att den japanska diton skulle sakna Okazaki och Honda? Och när matchen väl drog igång att Carlos Sánchez skulle bli utvisad efter bara tre, fyra minuter? Det blev en otroligt underhållande öppningsmatch i Grupp H och den japanska segern och Osakos individuella prestation imponerade på mig, trots det numerära övertaget i nästan hela drabbningen.

I den första omgångens sista match var det Polen som överraskade på mig, men den här gången negativt. Lewandowski har fått brottats länge nu mot kritiken kring att han öser in mål i kvalspel, men har alldeles för blött krut i bössan när det väl gäller i slutspelen. Nu ska vi inte ta någonting ifrån Senegals fenomenala insats, framför allt defensivt, men visst är det Polens svaga insats som sticker ut. Jag tror man inte ska underskatta avsaknaden av lagkapten Kamil Glik, inte minst med tanke på att ersättaren Cionek öppnade målskyttet, fast i fel bur.

Nu väntar Japan-Senegal och Colombia-Polen i den andra omgången. Mums, säger jag!

XXX

Omgångens spelare: Cristiano Ronaldo – kommentar överflödig. Ett hattrick mot Spanien är ett hattrick mot Spanien.

Omgångens mål: Aleksandar Kolarovs frispark mot Costa Rica.

Bubblare: Dries Mertens volley, Ronaldos frispark, Nachos pressade vrist, Cherychevs yttersida och Coutinhos böjda insida.

Omgångens sämsta: Saudiarabien. Usch.

Omgångens bästa: Kevin De Bruynes framspelning till Romelu Lukakus 2-0 mot Panama. Blick, spelförståelse och teknik av allra högsta snitt.

Bubblare: Mexikos respektlöshet. Wow, sådär kan man möta en regerande världsmästare.

Omgångens skönaste: Granens straffmål och den första svenska VM-premiärsegern sedan 1958.

Nu: Omgång 2! Passa på att njuta gott folk, ty gruppspelsfasen av ett Fotbolls-VM är bland de bästa dagarna som finns!

När fotbollsfesten nu drar igång är det givetvis så också att det finns hur många intressanta lag och spelare som helst att följa lite extra. Och nedan tänkte jag lista fem lirare som det kanske inte snackats jättemycket om på förhand, men som garanterat är värda att ha lite bättre koll på!

Pione Sisto, Danmark.

Sisto spelar till vardags sin fotboll i spanska Celta Vigo och kommer från ännu en riktigt bra säsong. Han kom till Vigo från Midtjylland och var en av huvudanledningarna till att den danska klubben både vann titlar och spelade Europaspel runt 2015. Behärskar flera olika roller på planen och kan gå som både ytterforward, centralt som offensiv mittfältare eller som släpande forward och har under kvalet till VM hittat en speciell kemi med Danmarks stora stjärna Christian Eriksen. Outtröttlig, kvick och irrationell i sina mönster – Pione Sisto kan definitivt bli tungan på vågen gällande Danmarks VM-öde.

Thomas Meunier, Belgien.

Högerspringaren har i två av världens mest namnstarka lag (Belgien och PSG) flugit lite under radarn och har trots en ordinarie roll och mängder av individuella poäng de senaste säsongerna ännu inte riktigt fått sitt stora genombrott och erkännande. Skicklig defensiv, men det är i offensiv riktning som Meunier verkligen gör skillnad. Bra speluppfattning, en riktigt vass högerfot och en ständig vilja att fylla på och lappa över. Kommer också ha en nyckelroll i de två inledande matcherna där de lågt stående Panama och Tunisien lär kväva så mycket ytor som möjligt sista tredjedelen. Jag skulle bli mycket förvånad om Thomas Meunier lämnar VM-turneringen mållös!

Goncalo Guedes, Portugal.

Det är inte konstigt att nästan alla blickar riktas mot Cristiano Ronaldo när man ska försöka bedöma Portugals chanser att upprepa EM-succén från 2016. Men Real Madrid-stjärnans strålkastarljus förpassar också en del andra dugliga fotbollsspelare till skuggan och i fallet Goncalo Guedes har vi att göra med en superdupertalang. Värvades för stora pengar till PSG för ett år sedan, men det är på utlån i Valencia han exploderat den gångna säsongen. 21-åringen kan spela på de flesta positioner från ett offensivt mittfält och framåt och efter två mål i genrepet mot Algeriet lär Guedes gå in i turneringen jämte Ronaldo längst fram.

Aleksandar Mitrovic, Serbien.

Efter två succésäsonger i Belgien och Anderlecht trodde många att Mitrovic skulle slå igenom på bred front när han kom till Newcastle och England 2015. Men braksuccén uteblev, det blev typ lika många gula kort som mål och när han lånades ut till Fulham var känslan att Mitrovic var påväg att bli ännu en anfallstalang som aldrig riktigt blommade. Men så fel man fick! Serben har sprutat in mål under våren, tagit Fulham tillbaka till Premier League och går nu in i VM som landets givne nummer 9. Och uppvärmningen, ett hattrick mot Bolivia, lovar gott – blir Mitrovic Serbiens stora hjälte i sommar månne?

Rodrigo Bentancour, Uruguay.

Bentancour har successivt under debutsäsongen i Juventus fått mer och mer speltid och har under våren imponerat vid flertalet gånger i ett stjärnspäckat Juve med stenhård konkurrens på mittfältet. Nu har Bentancour också slagit sig in i landslaget, enligt många på Gastón Ramirez bekostnad, och av genrepet att döma (3-0 mot Uzbekistan) lär han också starta. I ett Uruguay som har sina största stjärnor i de båda ändarna av planen (Suárez, Cavani och Godín) kommer jag hålla lite extra koll på mittens rike! Bentancour kan vara nästa bidrag från lilla Uruguay till världsfotbollen.

Vad är det då som hänt då? Jo, för alla som inte injicerar VM-nyheter dygnet runt så har Lopetegui precis skrivit på för Real Madrid, Champions League-mästarna som sedan Zidanes oväntade avsked stått utan tränare i två veckor. Jag antar att Lopeteguis plan var att toppa av ett fantastiskt VM-kval med en medalj och sedan ta den chans som förmodligen bara kommer en gång i karriären, nämligen att träna världens största och mest framgångsrika klubb.

Problemet – förlåt, jag omformulerar mig – hjärnsläppet var bara att han av allt att döma inte förankrade eller ens stötte och blötte detta beslut med sin nuvarande arbetsgivare, alltså det spanska fotbollsförbundet, utan helt sonika förutsatte att de skulle förstå och acceptera. Vi ska också komma ihåg att Lopetegui nyligen förlängde sitt kontrakt som förbundskapten och således blir ju förtroendesveket ännu mer påtagligt.

Nu dundrar en hel fotbollsvärld ut sina domedagsprofetior och en majoritet är starkt kritiska gentemot förbundet och beslutet att sparka förbundskaptenen 48 timmar innan avsparken mot Portugal. Och visst, det är ju såklart ironiskt att det förbund som kritiserade Lopetegui för att genom sin namnteckning på Real Madrid-kontraktet äventyra lagets VM-fokus nu alltså gör sig av med honom och skruvar upp vindbyarna till orkanstyrka själva. Men jag kommer inte ifrån att jag älskar deras agerande!

Trots alla de uppenbara nedsidor rent sportsligt med detta beslut samt att spelartruppen med Sergio Ramos (Real Madrid-kaptenen) i spetsen ska ha bönat och bett om att låta Lopetegui sitta kvar på sin post väljer man att stå fast vid sina principer, att inte tolerera ett sådant här naivt och respektlöst beteende och därför agera med kraft – även fast det med största sannolikhet försämrar deras medaljchanser. Vissa skulle kalla det cojones (det behöver jag inte översätta va?), andra skulle säga dumstolthet, men jag tycker oavsett beskrivande ord att vi ska lägga skulden på Julen Lopetegui helt och fullt. Såhär klantigt och oproffsigt beteende bara dagar innan ett VM-slutspel ska naturligtvis få konsekvenser och jag hoppas verkligen att Julen Lopetegui själv går ut och ber om ursäkt för hur hans agerande (garanterat) påverkar Spanien och folkets förhoppningar om ett nytt guld i stället för att kasta skit på förbundet.

Bra, Spanien! säger jag. Ni blev genast lite, lite mer av mitt gäng!

Men trots allt det som rimmar med övriga superstjärnor till anfallare i världsfotbollen så finns det en egenskap hos Harry Kane som särskiljer honom från de flesta andra – hans osvikliga lojalitet till sin klubb.

Visst, visst, innan någon blir alltför lack, Lionel Messi har varit Barcelona trogen sedan barnsben han också, men det finns en distinktion mellan Barcelona och Tottenham som är högst adekvat att dra upp i sammanhanget och det är de båda klubbarnas hierarkiska position. Spelar man i FC Barcelona så tillhör man den absoluta toppen och man kommer säsong efter säsong ha hugg på både en och två och tre titlar. Spelar man i Tottenham så.., ja, ni fattar.

Således vill jag verkligen understryka den genuina glädje jag kände när jag för någon timme sedan nåddes av nyheten att Harry Kane, trots intensiva flyttrykten till (bland andra) Real Madrid, valde att förlänga sitt kontrakt med Tottenham till 2024. Givetvis blir han rik som ett troll även av att stanna i Tottenham (det pratas om 200 000 pund i veckan och att kontraktet har ett totalt värde på cirka en miljard), men trots detta vill jag påstå att det är en viktig kråka som ger hopp om framtidens världsfotboll.

Jag är övertygad att Harry Kane hade kunnat tjäna minst lika mycket pengar i någon annan klubb och samtidigt haft betydligt bättre möjligheter att samla på sig troféer, men han har valt att bli Spurs trogen och försöka uppnå stordåd med dem. De trodde på honom, nu är det han som tror på dem. Det är nästan så att en liten klump i halsen gör sig påmind.

I mitt hjärta regerar Francesco Totti och jag tycker det finns något väldigt vackert i hans gamla ord om att en titel med Roma är som 20 titlar med någon annan klubb. Är månne Kane på väg att bli den nya, stora världsanfallaren som nobbar kungligheterna på slottet för att stanna hemma med mamma och pappa? Något med den tanken kittlar i alla fall mig.

Så allt kanske inte är meriter och pokaler. Eller för den delen maxade lönekuvert. För några finns det mjukare värden som är minst lika viktiga och det är, i en sjuk och skruvad fotbollscirkus, både efterlängtat och jäkligt sunt.

Bra, Harry!

Långt ifrån alla har ju valt att göra som Janne Andersson utan fram till och med igår haft så kallade bruttotrupper på 27, 29 eller i några fall drygt 30 namn. Dessa har bantats längs vägen eller under natten och när söndag blev måndag kan vi konstatera att den största knallen kom från Tyskland.

Leroy Sané, Manchester Citys succéytter med över 30 poäng (14+17) på knappt 50 framträdanden under säsongen, lämnas utanför de regerande mästarnas trupp till VM och några frågar sig om det är den kanske allra tyngsta kvalitativa petningen till sommarens fotbollsfest.

De tydligaste motbuden kommer från Belgien (Radja Nainggolan), Argentina (Mauro Icardi), Frankrike (Anhtony Martial) och Spanien (Alvaro Morata, Marcos Alonso), men frågan är om inte Sané trots allt ändå sticker ut tydligast. I synnerhet med tanke på vilka han “konkurrerade” med. Tyskland besitter oerhört många strängar på truppens lyra, men just Leroy Sanés egenskaper dräller det inte direkt med. Speciellt inte då spelare som Mario Götze och André Schürrle sedan tidigare dissats av förbundskapten Joachim Löw. Visst, där finns fortfarande en Marco Reus, Julian Draxler och Julian Brandt – men Sanés högsta växel vad gäller fart och att slå sin spelare i sista tredjedelen tycker jag brädar dessas. Ser man till vilken form spelarna visat under våren har jag också svårt att se samtliga tre andra före Leroy Sané.

För några dagar sedan läckte det dessutom ut en affisch på en tysk 23-mannatrupp från förbundet och på den fanns Leroy Sané med. Det gjorde däremot inte Bayern Münchens innermittfältare Sebastian Rudy och trots att de absolut inte är direktkonkurrerande spelare så får sig Tysklands alternativ till att luckra upp lågt stående försvar en ordentlig smäll i “skiftet” Rudy mot Sané.

Således måste det ligga en hund begraven här, det finns ingen annan logisk förklaring. Min gode vän och eminente kollega Adam Nilsson förklarade på Twitter att det här inte är första gången Löw väljer att bortse från en av de mer framstående spelarna på grund av kvalitativa underprestationer i landslagsdressen och eller anpassningsproblem till gruppen (Ballack, Kevin Kuranyi). Visst, jag kan ge förbundskapten Löw att Sané långt ifrån briljerat i den tyska tröjan på sistone, men ser man till vilken säsong han gjort i England i kombination med egenskaperna han erbjuder landar jag i att petningen måste ha att göra med hur Sané (inte) passar in i gruppen.

Och där är det ju tyvärr godnatt och hej då vad gäller att såga, hylla eller ifrågasätta Löws beslut. Han har garanterat gjort kalkylen och ansett att Tyskland har bättre förutsättningar att upprepa vinsten från 2014 utan Sané snarare än med honom. Och är man just regerande världsmästarförbundskapten känner jag att det är bäst att inte mopsa upp sig. Jag konstaterar i stället att det är ett utropstecken vad gäller de slutgiltiga trupperna, att Sané måste vara oerhört besviken och att vi svenskar har en mindre världsklasspelare att oroa oss över den 23 juni.

XXX

I den belgiska truppen konstaterar vi att Christian Benteke inte får följa med till Ryssland. Den storvuxne anfallaren var länge i ett Anders eller Kim-läge med kollegan Romelu Lukaku, men medan Benteke missat och missat och missat i Crystal Palace har Lukaku gjort sina mål för Manchester United och Michy Batshuayi har efter en godkänd höst i Chelsea exploderat på lån i Dortmund.

Vi konstaterar dessutom att vi inte kommer få vara med om VM-historia genom två stycken brödrapar på planen samtidigt. Bröderna Eden och Thorgan Hazard klarade gallringen, men Romelus lillebror Jordan Lukaku fick packa väskan och tacka för sig. Trist!

XXX

Stämningen i Chelseas spanska delegation kan inte vara på topp. Marcos Alonso, Cesc Fabregas, Pedro och Alvaro Morata får alla följa VM från soffan. Jag misstänker att de inte kommer ses alla fyra, lägga lite kött på grillen och kolla matcherna ihop.

XXX

Paolo Guerrero åker efter fyra varv i kokainavstängningarnas oklara land till slut till Ryssland. Perus stora anfallsstjärna stängdes i november av ett år efter att, enligt alla rapporter, ha druckit thé på kokablad (smart) men friades för en månad sen och togs därför ut i landets preliminära trupp. Sen var han hux flux avstängd igen, ingen förstod varför han blivit friad och nu är han alltså, för tredje gången på ett drygt halvår, tillgänglig för Peru.

Håll dig till kaffe, Paolo.

XXX

Kämpa, Guidetti!

XXX

Många turer och tvister på tränarcirkusen senaste dagarna. Mest oväntade, i all sin logik, är naturligtvis Zinedine Zidanes exit från Real Madrid – var landar fransmannen och vem tar Real Madrid? Den roligaste, och mest spännande, är ju helt klart de ganska köttiga ryktena (Sky Sports) som gör gällande att El Loco, Marcelo Bielsa, tar Leeds. Att Frank Lampard landat Derby kittlar mig också en hel del – jag har goda förhoppningar kring att det bor en stor tränare i en av de mest dynamiska fotbollsspelare jag någonsin skådat!

XXX

Säsongsavslutningen av Fotbollslabbet såg dagens ljus i fredags! Vi analyserade frisparkar, vem som borde ta dem i Sverige och vilket lag som genom Olas algoritmer har bäst förutsättningar att vinna VM! Tack för att ni har tittat – vi ses i augusti igen!