Harry Kanes underbara kråka
Gusten Dahlin
Harry Kane åker alldeles strax till Ryssland och ett helt land förväntar sig att det är han som ska leda det engelska landslaget till att bucklan bärgas och således tar med sig fotbollen hem igen. Han har öst in mål i både klubb- och landslag de senaste åren, han bär lagkaptensbindeln och han är en av favoriterna till skytteligatiteln, inte minst med tanke på att Englands grupp innehåller de förväntade slagpåsarna Panama och Tunisien.
Men trots allt det som rimmar med övriga superstjärnor till anfallare i världsfotbollen så finns det en egenskap hos Harry Kane som särskiljer honom från de flesta andra – hans osvikliga lojalitet till sin klubb.
Visst, visst, innan någon blir alltför lack, Lionel Messi har varit Barcelona trogen sedan barnsben han också, men det finns en distinktion mellan Barcelona och Tottenham som är högst adekvat att dra upp i sammanhanget och det är de båda klubbarnas hierarkiska position. Spelar man i FC Barcelona så tillhör man den absoluta toppen och man kommer säsong efter säsong ha hugg på både en och två och tre titlar. Spelar man i Tottenham så.., ja, ni fattar.
Således vill jag verkligen understryka den genuina glädje jag kände när jag för någon timme sedan nåddes av nyheten att Harry Kane, trots intensiva flyttrykten till (bland andra) Real Madrid, valde att förlänga sitt kontrakt med Tottenham till 2024. Givetvis blir han rik som ett troll även av att stanna i Tottenham (det pratas om 200 000 pund i veckan och att kontraktet har ett totalt värde på cirka en miljard), men trots detta vill jag påstå att det är en viktig kråka som ger hopp om framtidens världsfotboll.
Jag är övertygad att Harry Kane hade kunnat tjäna minst lika mycket pengar i någon annan klubb och samtidigt haft betydligt bättre möjligheter att samla på sig troféer, men han har valt att bli Spurs trogen och försöka uppnå stordåd med dem. De trodde på honom, nu är det han som tror på dem. Det är nästan så att en liten klump i halsen gör sig påmind.
I mitt hjärta regerar Francesco Totti och jag tycker det finns något väldigt vackert i hans gamla ord om att en titel med Roma är som 20 titlar med någon annan klubb. Är månne Kane på väg att bli den nya, stora världsanfallaren som nobbar kungligheterna på slottet för att stanna hemma med mamma och pappa? Något med den tanken kittlar i alla fall mig.
Så allt kanske inte är meriter och pokaler. Eller för den delen maxade lönekuvert. För några finns det mjukare värden som är minst lika viktiga och det är, i en sjuk och skruvad fotbollscirkus, både efterlängtat och jäkligt sunt.
Bra, Harry!
Publicerad 2018-06-08 16:25