Nu får det börja hända grejer!

Snart skriver vi augusti i kalendern och blott en dryg månad återstår av transferfönstret i alla de stora europeiska ligorna förutom i Premier League där fjuttiga två veckor återstår. De engelska klubbarna röstade frivilligt igenom att stänga fönstrets inåtriktning pre ligastart, ett fräscht och välkommet beslut som jag lovar att fler länder kommer följa framöver.

None the less saknar jag dock en rad aktioner på marknaden och nedan listar jag bara några av dem.

Hur ska till exempel Manchester United svara på Manchester Citys och inte minst Liverpools kapprustning? Även Tottenhams redan ifjol slagkraftiga trupp ser ut att bli intakt och Arsenal startar den här säsongen med Aubameyang och Mhikitaryan på plats från start.

Visst är Fred en kanonvärvning, men med en Martial som uppges vilja lämna tycker jag offensiven ser ut att stå sig oerhört slät med bara Lukaku, Rashford och Alexis Sánchez som alternativ i sista tredjedelen.

Mittbackar finns det en hel uppsjö av, men ändå känns inte United tillfreds. Det hattades något oerhört vad gäller mittlåskonstellationer ifjol och under torsdagen rapporterades det om att man fått ett bud på över 600 miljoner kronor förkastat av Leicester på den store succéspelaren från VM, Harry Maguire. Jag är skeptisk till att en Maguire gör någon konkret skillnad på hur de kommande två, tre säsongerna slutar utan tycker snarare Mourinho illa kvickt borde ta in både en och två högkvalitativa spelare i offensiv riktning. Att Malcom missades kändes märkligt.

Manchester Uniteds väg tillbaka till högst upp på pallen kanske inte heter Robert Lewandowski, men den store polacken har varit ryktenas man en väldigt lång tid nu. Vill Bayern ha en adekvat prispeng för honom är det i sommar han ska säljas, Dortmund har redan uttalat intresse för en comeback och Real Madrid har både lucka och deg, men något i mig säger mig att Bayern tar ett sällan skådat felbeslut här och håller fast vid Lewandowski en säsong för länge. Inte nödvändigtvis direkt kopplat till kommande resultat det närmsta halvåret, men över en längre tidsaspekt kanske det är dags att på riktigt börja fasa ut Lewa, Robben, Ribery och kanske låta Thomas Müller vara ensam “gamla goda Bayern”.

Sommarens största övergång är utan tvekan Cristiano Ronaldo till Juventus, men en transfer som absolut kan toppa den – i alla fall vad gäller transfertsumma – är om Lazio faktiskt säljer sin serbiska juvel Sergej Milinkovic Savic. Det har pratats om en och en halv miljard, Real Madrid och nu senast Chelsea. Redan innan VM stod alla stora drakar på rad, men ännu seglar mittfältaren under ljusblå Rom-flagg.

Med tanke på tappet av just Ronaldo lär Real Madrid hålla extra hårt i sina stjärnor på mittfältet och då kan risken för utebliven speltid bli marängernas fall i jakten på Milinkovic Savic. Kanske blir det i sådana fall Sarris lycka som skulle kunna formera ett centralt mittfält med Milinkovic Savic framför Jorginho och N’golo Kanté, förutsatt att den lille guldmakaren från Frankrike blir kungsblått trogen. Herregud, vilket mittfält.

För inte fa-an kan Sergej Milinkovic Savic bli kvar i Lazio? Och kan de randiga Milano-lagen göra något för att kontra Roma, men inte minst Juventus aktivitet? Det snackas om Morata till Milan, men jag får i alla fall inte ihop i mitt huvud hur den affären ska kunna gå i lås utan att Milan slår fler knutar på en redan trasslig ekonomi. Frågorna är många i Serie A!

Real Madrid kommer man alltid tillbaka till hur man än vrider och vänder på en silly season-sommar, men just denna gång är det såklart extra svårt att inte landa i den spanska huvudstaden. Det finns ingen ersättare till Ronaldo och det ska bli oerhört intressant att se hur president Perez väljer att förhålla sig till det.

Eden Hazard är mångas favorit till att försöka fylla luckan Ronaldo lämnar efter sig. Andra påstår att Cavani är det hetaste spåret vad gäller nyförvärv och att Isco (äntligen) får sin slutgiltiga ordinarie och otvivelaktiga startplats. Men det har även snackats Kylian Mbappé, Robert Lewandowski och ovan nämnde Sergej Milinkovic Savic. Det är heller långt ifrån tvärsäkert hur det blir med vare sig Bale eller Benzema och skulle fler bokstäver lämna från BBC-trion, då får vi nog räkna med att Real Madrid kommer vara högljudda på auktionen hela vägen in på sista minuten nästa månadsslut.

På tal om Karim Benzema så dök snacket upp om en återförening med Carlo Ancelotti, numera i Napoli. Men president De Laurentiis var tydlig med att Benzemas stjärna är på nedgång och att fransmannen inte har i ljusblått att göra. Frågan är då vad Napoli faktiskt ska göra? Simone Verdi landades efter en utdragen process, men det är knappast en spelare som nämnvärt förändrar slagkraften i Napoli. Dessutom är trojkan Callejon, Hamsik och Mertens alla över 30 – något som torde tala för antingen kvalitetstapp, ökad skaderisk eller ett försäljningsläge med ganska kort bäst före-datum.

När Napoli landade Carlo Ancelotti kändes det som att man menade allvar, men nu har det som lovade så mycket snarare börjat kännas som en uppgiven titelstrid och snarare en air av Vi tar det lite som det kommer.

Andra namn som gett utslag på min semesterradar är såklart Lyons stora stjärna Nabil Fekir – som varit i princip klar, klar, snart klar och inte klar för Liverpool typ tre gånger om. Jag kan för mitt liv inte tänka mig att 25-åringen spelar för Lyon i september, men å andra sidan börjar Liverpools sista tredjedel bli rejält befolkad efter Shaqiris ankomst. Kanske är det Fekir som Manchester United borde gå efter?

Att Vincent Janssens utlån från Tottenham till Fenerbahce övergår till en permanent transfer är sommarens största gäspning och att Erdal Rakip går på lån till Trabzonspor efter noll spelade sekunder i Crystal Palace känns både ledsamt och faktiskt lite upprörande. Hur – hur – kan man som spelare och agent hoppa på en deal där klubben som “vill ha dig” (Benfica) direkt tänker låna ut dig och den klubben (Crystal Palace) i sin tur onekligen inte är intresserad av dina tjänster? Hur hamnar man ens i en sådan sits? Säger det inte pang direkt i Turkiet nu befarar jag att Rakip mycket väl kan bli nästa stora allsvenska profil som får ut typ nada rent sportsligt på sitt utlandsäventyr.

En annan gammal MFF-spelare som lyckats betydligt bättre i utlandet hittills är Emil Forsberg, men de intensiva flyttryktena från förra sommaren och inte minst i vintras tycks ha svalnat rejält. Anledningen till det är nog en mix av en relativt svag säsong, en skyhög prislapp, ett inte alltför övertygande VM och ett Leipzig som efter tappet av Naby Keita garanterat håller hårt i sina juveler för att inte riskera att vittra sönder inifrån när man nu är så nära att på riktigt etablera sig i toppen. Personligen ser jag dock gärna Foppa någon annanstans än i rödvitt kommande säsong.

Vad väntar ni på denna silly season-sommar?

Belgien – England

Tråkigt nog kunde jag redan innan kulan satts i rullning konstatera att alla inblandade parter inte åtrådde bronspengen så som den borde värderas. Den engelska startelvan var långt ifrån den som startat både semi- och kvartsfinal och de första minuterna av matchen gjorde inte heller de anspråk på att de som ville ta med sig allting hem knappt orkade bära en medalj.

Belgien däremot ställde ett mer eller mindre ordinarie lag på benen, tog tag i taktpinnen direkt och gjorde 1-0 efter bara några minuters spel genom Thomas Meunier (VM:s bäste högerspringare?). Det var ett hungrigt, fartfyllt och motiverat belgiskt lag som ville ta med sig sitt lands första VM-medalj hem och få engelsmän tycktes stoppa dem. Firma Eden Hazard och Kevin De Bruyne gjorde lite vad de ville ihop, Vincent Kompany & Co motade alla hot i defensiv riktning och precis ingenting tydde på att det skulle bli match av det här.

Men England repade mod, gjorde några byten och frågade tredjeplatsen om lov i den andra halvleken. Närmst kom Eric Dier som överlistade både försvar och Courtois, men som fick se en glidande Toby Alderweireld neka honom från en kvittering. När sedan ytorna öppnades upp gavs Belgien att kontra in spiken i kistan upprepade gånger och nämnde Meunier var nästan värd att få avgöra i en av de vackraste kontringar världen någonsin skådat. Det dröjde dock bara ytterligare någon minut innan lagkapten Hazard (på pass från De Bruyne) fick äran att stänga butiken. Vinsten var välförtjänt, vacker och viktig sett till att ett världsmästerskaps match om tredjepris förtjänar att vinnas av en nation som vill det mer än motståndaren.

Grattis, Belgien! Jag lovar och svär att vi om två, tre decennier kommer minnas er fantastiska generation, prata oss varma om spelare som Hazard och De Bruyne och knappt minnas vilka ni mötte. England höll på att bli the center of attention, men när festen väl var över kommer inte speciellt många ihåg vad ni hette.

Frankrike – Kroatien

En av de, på förhand, mest svårtippade finalerna i modern fotbollshistoria avslutade denna på många sätt episka VM-sommar. Frankrike – storfavoriter och kvalitativt överlägsna spelare för spelare – mot ett Kroatien som likt en blåslagen Rocky Balboa vägrat att ge sig och beundransvärt krävt en rond till i över en månad.

Och det var synd att de båda lagen inte själva fick avgöra detta ute på plan, i alla fall om ni talar med en VAR-motståndare som jag själv. I stället fick vi se Frankrike göra 1-0 på en tveksam frispark och via en nickduell med en (enligt mig) offsidestående Pogba högst involverad. Det var, där och då, både orättvist och inte alls talande för matchinledningen. Det fortsatte med en urstark kvittering signerad en hel drös av kroater, där Ivan Perisic med vrede och finess borrade in 1-1 bakom en chanslös Hugo Lloris efter en frispark.

Strax efter detta var det dags igen för VAR att kliva in i handlingarna. Samme Perisic gick på defensiv hörna upp i duell med Frankrikes Matuidi, som dock missade sin nickskarv och bollen hamnade i stället på kroatens hand. Huruvida den var i naturlig position eller vilket avstånd som ska bedömas som skäligt att kunna (eller inte kunna) handla efter vet jag inte – det tror jag ingen gör – alla har sin uppfattning och enligt mig tycker jag Perisic var chanslös att göra något annat än att gå upp som han gör. Att sen Matuidi missar sin nickskarv är förmildrande omständigheter som borde hamna på Perisic pluskonto.

Situationen VAR-granskades dock och efter många om och men bedömdes det som straff. Säg nu vad ni vill, men jag hade i alla fall haft betydligt enklare att acceptera, köpa och kanske rent av uppskatta en mänsklig domares (i mitt tycke) felaktiga beslut till straff än att samma situation VAR-granskas och ändå bedöms som regelvidrigt. Nej, det som på ett Sven Melanderskt vis i morse började ordna upp sig slutade i moll och det är med en ordentligt sur eftersmak jag nu låter VAR lämna sitt första mästerskap.

Det jag däremot vill understryka och poängtera är att jag inte tycker att dessa högst subjektiva uppfattningar om felaktiga domslut ska ta något ifrån vare sig Frankrikes guld eller prestation. I det blåklädda laget fanns en skärpa och en beslutsamhet som bara kunde sluta på ett sätt. Spelare ville ta ansvar, spelare ville offra sig och spelare ville avgöra. Vilket de gjorde – flera stycken. Symboliskt vackert fick Paul Pogba – den kanske största stjärnan, men också den som fått minst antal rubriker under turneringen – sätta 3-1 och av bara farten (pun intended) kunde Kylian Mbappé kröna sitt första stora mästerskap med ett guld han sannerligen haft sin del i.

Att Hugo Lloris sedan artigt nog bjöd in oss åskådare i matchen igen kan vi såklart uppskatta, men det var aldrig något som höll på att bli historiskt. Kroatien orkade inte resa sig en sista gång på nio utan fick till slut se sig besegrade av en övermäktig motståndare.

Samtidigt tror jag att det här var en av de ytterst sällsynta gånger då alla är vinnare. Frankrike med en generation och en förbundskapten och ett folk som kaxigt gjort rätt för sig i sin svansföring att vara bäst trots att ingen annan tycker det och så Kroatien, underhunden alla tvingats att älska för att ingen vill stå bredvid när alla andra insuper överraskningen och euforins saliga droppar. Då vill man vara med, då vill man göra uppror och då vill man bara skratta åt alla regler om näringskedjor, hierarkier och logiker.

Båda två vann på något sätt. Det slutade okej i båda lägren.

Och i detta mästerskap, där fotbollen skulle dödförklaras en gång för alla, fick vi se en av de mest levande, sprakande och underbara föreställningar någonsin.

Tack för allt, Frankrike. Tack för allt, Kroatien. Tack för allt, fotbollen.

Nu sätter jag punkt för det här världsmästerskapet.

Har man följt mina inlägg under den här turneringen vet man att jag varit ganska skeptisk till Frankrikes insatser längs vägen till finalen. Gruppspelet blev en promenad i parken där pulsen knappt tvingades över viloläge för att ta sju poäng, hålla nollan och lämna Peru, Australien och Danmark bakom sig. Efter 4-3 och en fantastiskt underhållande åttondel mot Argentina ropade många ut att Frankrike visat upp hela sitt register, men jag var mer tveksam. Känslan var hela tiden att det var Argentina som presterat svagt snarare än frassarna som bjudit på show.

När sedan Uruguay fick sätta en skadad Edinson Cavani på bänken i kvartsfinalen kändes det som att Frankrike fick möta en tungviktare med trasig vänsteraxel. Det skulle fortfarande bli tufft att bryta ned försvaret, men någon motoffensiv fanns aldrig att oroa sig över.

Så när Belgien, efter en fenomenal seger mot Brasilien i sin kvartsfinal, väl väntade i semifinal nummer ett tänkte jag för mig själv att vi en gång för alla skulle få se vad Frankrike gick för. Och jag måste erkänna att de tog mig med storm!

Visst hade Belgien ett par bra lägen att ta ledningen (Lloris räddning på Alderweirelds skott!) men när Umtiti väl knoppade in ledningsmålet i början av den andra halvleken var det allt annat än orättvist. Men det var efter det ögonblicket man verkligen flexade musklerna och visade upp sin högsta höjd.

Belgien försökte med allt, kortpassningskombinationer, tidiga inlägg från Mertens mot Fellaini och Lukaku, distansskott, individuella genombrott och fasta situationer – Frankrike stod lugnt och säkert emot allt som kom deras väg. Många har (med all rätta) hyllat Benjamin Pavard, men i den här matchen tycker jag Raphael Varane ska ha den stora elogen längst bak – i honom har Frankrike en världsklassgaranti på sitt mittbackspar, vem som än flankerar honom, de kommande sju, åtta åren.

Framför honom bar Pogba, Matuidi och Kante vatten åt en hel nation och försvarsspelet var så nära prickfritt man kan komma när man möter ett lag beväpnade med några av världens absolut bästa offensiva spelare. Den blåvitröda vinsten var odiskutabel och då man även hade flertalet lägen att sätta spiken i kistan genom 2-0 är jag nog beredd att påstå att det var den mest övertygande vinsten rent kvalitetsmässigt hittills i VM.

För belgisk del blev känslan att Roberto Martinez, till skillnad mot Brasilienmatchen, inte alls fick önskad effekt av sina byten och jag kliade mig fler än en gång i huvudet över att man kastade in Batshuayi så sent som på tilläggstid. Kanske väntade han för länge, kanske tänkte han för mycket.

Inför turneringen menade många att detta skulle komma att bli Romelu Lukakus definitiva mord av myten om att han inte är de stora matchernas man. Att han inte bara bygger sin mäktiga målkvot i storsegrar mot sämre motstånd. Efter två matcher och fyra mål hade många delvis fått ordentligt med vatten på sin kvarn, men eftersom motståndet hetat Panama och Tunisien kunde man inte räkna hem hela vinsten ännu. När nu tre slutspelsmatcher spelats (jag räknar bort gruppavslutningen mot England) sedan dess och Lukaku fortfarande står på fyra gjorda höjer i alla fall jag rösten och ifrågasätter huruvida den där mytfisken är klubbad och död eller om den fortfarande ligger och sprattlar på bryggan. Jag lutar nog åt det sistnämnda trots allt.

Kroatien – England

Man älskar ju när fotbollen sköljer över en med saker man aldrig trodde skulle hända. När man får titta det fullständigt oförklarliga i vitögat och bara åka med. Kieran Trippiers frispark var en sådan stund – helt oväntad, fantastisk och totalt oförklarlig. Innan matchen ens hade börjat stod det 1-0 till England och den vitröda tuppkam som knappt existerade för en månad sedan växte sig ännu lite högre under första halvlek – det var klasskillnad.

England höll i taktpinnen, England skapade chanserna och England såg ut att vilja mer. Kroaternas dubbla förlängningar i både åttondel och kvartsfinal tycktes uppenbara och jag stod redan i typ tjugotredje minuten och väntade på att England skulle döda matchen.

Det vi sen fick bevittna efter paus är en av de värre scenförändringar jag skådat på länge. Alla vet så klart hur det slutade, men det kan vara värt att påminna er som läser detta ännu en gång om den fullständigt omvända händelseutvecklingen efter halvtidsvilan.

Kroatien såg pigga, fräscha, hungriga, ilskna, bestämda och motiverade ut – engelsmännen var håglösa, rädda, krampaktiga och tama. Efter Perisic mycket påpassliga och talande kvittering infann sig samma känsla som i tjugotredje minuten, men den här gången åt det kroatiska hållet. Jag stod bara och väntade på att vändningen skulle fullbordas.

Det dröjde dock till förlängningen innan Mario Mandzukic mycket, mycket påpassligt kunde utnyttja ett avkopplat och ansvarsförnekande engelskt försvar och trycka in 2-1, men när det väl kom var det inget snack om att det var välförtjänt.

Vi fick sen aldrig se några lejon i jakt på straffar, bensintanken var lika tom som skallarna på idéer utan det enda som krusade den kroatiska horisonten var några chanslyror utan adress. Gareth Southgates byten och oförmåga att få tillbaka laget på kursen från den första halvleken blev förödande och mot slutet kändes det som att förlängningen hade kunnat vara i trettio minuter till, England hade inte gjort mål ändå.

Trots detta rättvisa finalavancemang kan jag dock inte sluta tänka på hur Kroatien lyckats ta sig till VM-final, landets första i historien. Det var stökigt kring laget redan innan turneringens första match och det fortsatte med en hemskickad Kalinic under gruppspelet. Man har sett slagna ut mot Danmark, man har slarvat och klantat sig mot Ryssland och man lyckades på något sätt resa sig på nio mot England. Visst går det att peka på hur lätt motståndet varit jämfört med Frankrikes (Argentina, Uruguay och Belgien), men det både tror och tycker jag Kroatien ska ge blanka fan i.

XXX

Nu återstår bara två ynka matcher av Fotbolls-VM, en bronsmatch mellan England och Belgien som inte på något sätt lär påminna om den avslagna, roterade och krampaktiga grupp G-match som avslutade turneringens första fas. Den här gången blir det bästa möjliga lag från båda håll och i potten ligger en medalj som jag tror väger tyngre än många andra bronspengar.

Och så finalen! Spelmarknaden har Frankrike som tydlig favorit och jag kan vrida och vända hur mycket som helst på Kroatiens fighting spirit – det är naturligtvis korrekt. Däremot är jag oerhört spänd på att se Kroatien i sin första stora final just som tydlig underdog. Nu är det bara att krama ut det sista ur trasan, lägga hjärtat på bordet och göra allt för att pricken över i:et ska stå i guld. De kommer sälja sig dyrare än rysk störrom, men min känsla är ändå att Frankrike har tillräckligt med deg på fickan.

Nu tar vi det här i mål!

Men besvikelsen fungerar så. Den tar tag i dig, slår klorna i dig och det första som påverkas är förnuftet, det pragmatiska och logiska. Trots att man överträffat sig själv, möter ett lag som spelare för spelare är bättre och de facto är underdogs så gör inte det att man bara ruskar av sig ett nederlag och applåderar de som hyllas bör. För det ska dem verkligen. Sverige ska för det resultat man uppnått och på det sätt som man gjort det ha högsta betyg för sitt VM, inget snack om saken. Jag tar av mig hatten, tackar för showen och hoppas jag någon gång igen i mitt liv får känna samma sak som jag gjort under de här veckorna.

I övrigt då?

Frankrike – Uruguay

När Cristiano Ronaldo mycket smart tog lite moraliska pluspoäng genom att hjälpa en haltande Edinson Cavani av planen i åttondelen kände jag direkt att mycket av Uruguays öde skulle avgöras i den återhämtningen. Cavani är nämligen inte bara en individuellt fantastisk fotbollsspelare, han är också med den ljusblå landslagströjan på hela Uruguays spelsätt förkroppsligad. Riv, slit, fart, fläkt och ett bultande, blödande hjärta i högsta hugg i 90 minuter eller 120 minuter eller 2000 minuter om det så krävs.

Nu kom han inte till spel och utan honom blev det som att hela laget haltade. Man fick också känslan av att spelarna själva visste vilken impact hans saknad skulle ha på semifinalchanserna och i stället för ett stenhårt, jämt taktiskt ställningskrig blev den här bataljen snarare en fråga om hur länge Uruguay skulle orka stå emot Frankrikes allt mer tilltagande press och spelövertag.

De orkade en knapp halvlek. Sen nickade Varane in 1-0 och den andra halvleken var mer av en transportsträcka än ett sista försök från Urus håll att nå en kvittering. Jag kan faktiskt inte minnas ett enda avslut mot mål sista kvarten från de ljusblå och det säger väl en hel del.

Fina, starka och mäktiga bilder också på hur Antoine Griezmann valde att inte fira sitt mål fram till 2-0 av respekt för sin lagkamrater i Atlético Madrid och inte minst då Diego Godín, gudfar till Griezmanns dotter.

Det är något väldigt guldtypiskt över detta Frankrike som vann sin grupp utan att imponera, som hållit flera nollor, som inte fått igång alla sina stora stjärnor än och som faktiskt blivit lite, lite bättre för varje match som spelats.

Brasilien – Belgien

Men vill de till finalen så måste Franrike passera Belgien, ett Belgien som stod för en alldeles fenomenal insats mot Brasilien och en gång för alla slog sig in i det sällskap av fem, sex kanske sju landslag som ska benämnas som världens bästa. Belgien är inte längre en gyllene generation som eventuellt kan lyckas i ett eller två mästerskap, Belgien är en fotbollsnation som väldigt länge gjort väldigt mycket rätt och nu med all rätta får skörda framgångar på landslagsnivå. Att man slår ut just Brasilien gör inte heller saken sämre – det är en markör lika viktig som själva platsen i semifinalrundan, skulle jag våga påstå.

Vad gäller själva matchen mot brassarna gillade jag dels att Martinez vågade förändra (Mertens och Carrasco ut, Fellaini och Chadli in) och att de vågade hota offensivt när Brasilien var som mest desperata. Många lag som leder med 2-0 mot stora guldfavoriten tror jag nog med- eller omedvetet till slut hamnar med alla spelare bakom boll och bara försöker freda sitt mål, en taktik som många gånger klappar samman och slutar med tappade ledningar. Belgien däremot lämnade både Lukaku och Hazard vid mittlinjen, låste således en rad brassar som ville flytta upp och De Bruyne kunde i sin tur få bollen i hålen som uppstod mellan mittfält och backlinje.

2-1-segern var rättvis och vacker, Brasilien uttåg blytungt. Det lag som skulle få sin stora revansch för 1-7 mot Tyskland för fyra år sedan fick lämna turneringen ännu tidigare den här gången och jag undrar hur många vändor förbundskaptenen Tite kommer ta beslutet att inte skifta Gabriel Jesus mot Firmino i huvudet under sommaren.

Fullt rimligt är i alla fall att tro att vi sett det sista av spelare som Thiago Silva och Marcelo vad gäller VM-slutspel, och det känns lite.., ledsamt faktiskt.

Sverige – England

Starten ingav ett lugn, en känsla av kontroll. Det luktade inte på många sätt svenska mål, men det fanns heller knappt en tillstymmelse till engelska anfall med pulshöjning som bieffekt. Och det var nog därför den där första målet kändes så tungt som det gjorde, att det inte var en produkt av en bra engelsk period utan snarare en bjudning till hörna och slarvigt markeringsspel.

Mellan de båda engelska målen saknade sen i alla fall jag den geist och moral som präglat detta lag i snart två år. Samtidigt hade vi legat under i ungefär tio sekunder i den här turneringen innan Harry Maguires nick, så kanske var just reaktionen på och förmågan att tackla ett underläge i en riktigt, riktigt viktig match det enda man inte visste om Jannes gäng. Fram till Dele Allis 2-0 såg det i alla fall ganska håglöst ut, trots att det bara skiljde ett mål från likaläge i en VM-kvartsfinal och det var väl det min besvikelse efteråt främst kretsade kring – att England inte behövde prestera på sin högsta nivå för att slå oss, det räckte med ett hörnmål och 80 procent för att hålla Sverige stången.

Jordan Pickford gjorde några svettiga räddningar, men allt annat än att England vann detta rättvist är såklart en rejäl skarvning. Jag tvivlar dock inte på att det svenska landslaget gav sitt allt och när de sista molekylerna av deppig besvikelse lämnat kroppen kommer jag inte känna något annat än stolthet över vad Sverige uträttat i och med det här kvalet och mästerskapet. Jag säger som Zlatan, tack för showen!

Ryssland – Kroatien

På något oförklarligt (?) sätt var hemmanationen bara en straff eller två ifrån semifinalerna, den här gången genom att envist vägra släppa taget om matchen mot Kroatien. Man fick dock en drömstart med ännu ett fantastiskt mål av Denis Cheryshev, men kvitteringen från Kramaric efter det oerhört smarta och skickliga förarbetet från Mandzukic var både rättvis och logisk.

I den andra halvleken kunde jag inte se något annat utfall än att Kroatien till slut skulle mala ned ett slutkört Ryssland, men en jävlar anamma från Uralbergen och en insida stolpe gjorde upplösningen till ännu ett klassiskt fotbollsepos att omfamna och minnas.

När Domagoj Vyda så nickade in 2-1 i förlängningen var det givetvis över – men ännu en gång lyckades den ryska björnen resa sig och tvinga fram ett sista kapitel av matchen. Där tog det dock stopp efter att Feodor Smolov satte sin egen personliga revansch för ett misslyckat mästerskap framför sitt lands möjligheter att nå semifinalen. När så Luka Modric straff på något mirakulöst sätt letade sig in i maskorna visste man att den här kvällen tillhörde de schackrutiga. Kroatien ska spela VM-semifinal mot England och jag gläds verkligen med dem!

Tack för allt, Ryssland – men nu låter vi de riktiga fotbollsländerna göra upp om medaljerna.

Frankrike – Argentina

Få såg nog framför sig en Formel 1-tävling förklädd till barslagsmål när gruppspelets mest krångliga stormakt Argentina skulle visa världen sin skicklighet mot ett Frankrike som gått på (medveten eller omedveten) halvfart under gruppspelsfasen. Men det var vad vi bjöds och det var bara att spänna fast sig, njuta och torka svetten ur pannan när det hela var över. Jag tyckte Frankrike vann rättvist och äntligen kändes det som att vi fick se glimtar av vad man är kapabla till när det verkligen gäller. Får man bara ordning på konstellationen längst fram kan det mycket väl bära hela vägen detta.

Kylian Mbappé var man of the match och den sprint som föranledde straffen fram till 1-0 är redan VM-historia. Mbappé är dock ingen duvunge trots sina 19 år i passet. Han har redan varit starkt bidragande till både ligatitlar och Champions League-framgångar, men för den breda, globala fotbollspubliken kom här det definitiva genombrottet som med all önskvärd tydlighet slog fast att fransmannen är på den största av scener för att stanna i bra många år till. Wow, vilken insats!

Wow går också att använda som samlad summering gällande Argentinas åttondel och VM. Ett lag med så mycket talang, så många världsspelare och världens bästa Lionel Messi ska inte kunna prestera så lite och så svagt som man gjorde under 360 minuter fotboll. Förbundskapten Sampaoli valde att för fjärde matchen i rad lämna inte bara två (Higuain och Dybala) världsklasspelare utanför startelvan utan den här gången även en tredje (Kun Aguero) och sällan har väl ett uttåg känts mer rimligt sett till slöseri av resurs. Ett rejält stukat argentinskt lag fick lämna och frågan är vad som kommer tillbaka nästa gång. De ljusblåvita var VM:s fjärde äldsta lag och bakom den äldre generationen (Messi, Higuain, Aguero, Mascherano, Banega, Di Maria) känns återväxten inte alls på samma nivå. Don’t cry for me, Argentina, men ni ska nog vara ganska oroliga själva.

Uruguay – Portugal

På förhand kändes det här som laget mot jaget då turneringens allra starkaste kollektiva defensiv skulle spänna musklerna mot världens främste individualist. Men Cristiano Ronaldo lyckades inte bryta sin förbannelse av mållösa VM-slutspelsmatcher, han fick i stället se en annan målspruta komma igång, bli hjälte och sedan linka av skadad.

Edinson Cavani har länge fått brottas mot elaka tungor som pratar om honom som en målsumpare och någon som sällan kliver fram när det gäller som mest. Adjektiv som världsklass har ifrågasatts och prislappar på knappa miljarden har skeptikerna bara fnyst åt. Men nu fick så Cavani sin stora stund i landslagströjan och det i en match som en hel värld bevittnade. Det första målet han nickar (faceplant-axlar?) in bakom Rui Patricio är bortsett det estetiskt lite halvdana avslutet så vackert så man vill gråta och då vet alla hur det andra såg ut. Kylan, kontrollen, självklarheten, euforin.., vad gäller VM och enskilda målskyttars matcher var det här en av de finaste stunderna de senaste mästerskapen.

Nu ser han tyvärr ut att missa kvartsfinalen mot Frankrike och det är naturligtvis ett oerhört tungt slag för Uruguay. Maxi Gomez – kanske blir han turneringens nästa stora genombrott!

Spanien – Ryssland

Den utskrattade, nederlagstippade och starkt ifrågasatta hemmanationen lyckades på två segrar omvända ett helt land och lyckades dessutom via avancemanget från gruppen nå ett så högt betyg att allt därifrån och in i mål skulle vara en bonus. Efter tjugo minuter mot Spanien fanns heller ingen anledning i världen att tro att den ryska VM-upplevelsen skulle vara längre än 70 minuter till, men som så många gånger förr visade fotbollen att den äro outgrundlig.

Om det sen var Spanien som slarvade bort matchen eller om Ryssland faktiskt löste det själva tvistar de lärda – vi kan i alla fall konstatera att Artem Dzyuba åtnjuter sin karriärs största stund och att viljan, kämpaglöden och never say die-attityden i det ryska laget är av högsta märke. Att målvakten och lagkaptenen Igor Akinfeev dessutom fick bli stor matchhjälte efter straffavgörande gav det hela en extra fin knorr då Akinfeev alltid fått leva med stämpeln att “vänta bara, snart kommer den matchgörande tavlan”.

Spanien får åka hem till den iberiska halvön och ta sig en rejäl funderare på åt vilket håll landslagsfotbollen nu ska röra sig. Klart är dock att deras en gång i tiden löjligt vägvinnande tiki taka-fotboll inte längre är speciellt svår att försvara sig emot och var lämnar det Spanien? Ska Hierro fortsätta som förbundskapten? Ska man låta Andrés Iniestas avsked också bli slutpunkten för den passningsorienterade Barcelona-fotboll man spelat i landslaget? Frågorna är många – svaren blir högintressanta. Till dess: adiós!

Kroatien – Danmark

Innan man ens hade hunnit säga smørrebrød stod det 1-0 till danskarna och innan man ens hade hunnit replikera pleskavica var det kvitterat. Och den slumpmålstäta starten liksom präglade resterande 117 minuter då det kändes som att lagen insåg hur nära man var ett uttåg. Men med det sagt tycker jag Danmark imponerade, det var en oerhörd hauss kring kroaterna inför avsparken, parallellt med en dansk skepsis, så att matchen såg ut som den gjorde var för mig ganska förvånande.

Det slutade dock med ett helt gäng usla straffar och trots att Kroatiens Subasic blev stor hjälte var det Kasper Schmeichels insats som en hel fotbollsvärld pratade om efteråt. Till slut klev han ur pappa Peters skugga och för en fotbollsromantiker hade det gärna fått ske med ett lyckligt slut också.

Men Kroatien ska absolut inte be om ursäkt för sitt avancemang. Nu ligger vägen till semifinalen öppen och när man nu också betat av den svaga prestationen (som de flesta lag har i en turnering) blir det oerhört intressant att de vilket Kroatien vi får se mot Ryssland.

Brasilien – Mexiko

I 24 år har man pratat om att nå “den femte matchen” i Mexiko – sex raka mästerskap har det tagit slut i åttondelen och när lotten föll på Brasilien som motståndare i det sjunde försöket att nå kvartsfinalen var det nog få – i alla fall utanför Mexikos gränser – som gav de grönvita speciellt stora chanser.

Det blev också en ganska ensidig historia. Visst fanns några halvchanser för mexarna, men i ärlighetens namn handlade den andra halvleken om när Brasilien skulle ta ledningen, inte om. Vi hann dock inte vänta speciellt länge innan firma Neymar och Willian gjorde 1-0, där den sistnämndes prestation vid målet (eventuellt) blev vändpunkten i den här turneringen för hans del. Chelseas lilla trollkarl har precis som Gabriel Jesus längst fram inte alls fått det att stämma, men efter ledningsmålet var det en helt annan spelare vi fick se.

Ett par tafatta kvitteringsförsök gjordes, men när Chicharito fick lämna planen kändes det som att ljuset släcktes för Mexiko. Man hade chansen i ett par anfall att åstadkomma bättre resultat, men besluten var felaktiga gång på gång och Brasilien kunde i stället genom inhoppande Firmino skriva slutresultatet till två mycket rättvisa noll.

Casemiro drog på sig en avstängning och i de flesta landslag hade det varit ett monumentalt hårt slag. Men när ersättaren heter Fernandinho och är en av Manchester Citys allra viktigaste spelare förstår man vilken bredd och kvalitet som finns i den brasilianska truppen. Kvartsfinal mot Belgien väntar och hur var det nu? Den med lite smör på?

Belgien-Japan

Den på förhand allra mest givna utgången (kanske i konkurrens med Spanien-Ryssland) i åttondelsfinalerna föll också in, men vem hade kunnat ana att det skulle ske på det sätt som faktiskt blev? Herregud, vilken andra halvlek. Om Frankrike-Argentina var turneringens mest underhållande match över 90 minuter så var de avslutande 45 mellan Belgien och Japan något jag också sent kommer glömma.

För efter Japans väldigt bra inledande tio, femton minuter blev det Belgien för hela slanten och 1-0 hängde i luften i vart och varannat anfall. Så när lagen klev ut på planen igen efter paus och japanerna gjorde 1-0 var det många som gnuggade händerna inför vad som då komma skulle. När det däremot blev 2-0 från distans kan vi verkligen prata om en paralyserande knall. Japan i tvåmålsledning mot Belgien med en dryg havltimme kvar att spela?

Målen som sen föll (Fellaini!) och kontringen som avslutade allting är redan skräckhistorier i Japan och jag tror få lag lämnar Ryssland med en så frustrerande snälla låt oss spela om sista tjugo minuterna-känsla som Japan. Möjligtvis Senegal.

Belgien kommer åka ut med huvudet före om ineffektiviteten från den första halvleken och det slarviga försvarsagerandet inte tvättas bort till Brasilien-matchen, men samtidigt finns individuell skicklighet i överflöd och en lagmoral som bara växte efter att den galna vändningen fullbordades med Chadlis sista spark i matchen. Ge mig fredag 20.00 nu!

Sverige – Schweiz

Kommentar överflödig naturligtvis, de flesta av er har garanterat både sett matchen, intervjuer och läst allt som går att läsa om de löjligt stabila 94 minuterna i St Petersburg. Men om det är något jag kanske kan tillföra till samtalet så är det att jag nu känner mig helt trygg i det här lagets förmåga att komma upp i närheten av sin högstanivå. Det kan omöjligt vara en slump att Frankrike, Holland, Italien, Tyskland, Mexiko och Schweiz allihopa haft problem med att få igång både sitt eget spel men också sina största individuella stjärnor mot just Sverige.

Defensivt sitter vi ihop, jobbar för varandra och stänger ned ytor som inga andra (kanske Uruguay då, men skit i dem nu). Vi frustrerar motståndarna spelmässigt till att ta felbeslut, vi stressar och provocerar fram en känsla hos toppspelare att “vad fan fungerar det inte för!?”

Vi kanske inte är det mest skönspelande laget som vandrat denna jord, våra mål hamnar inte på youtube och jag förstår att sportchefer från toppklubbar runt om i Europa snarare fastnar för andra spelare än de gulklädda – men vi utgår från vad vi bemästrar och vi når nästan upp till högstanivå varje match vi spelar. Ska England slå oss så får de helt enkelt vara bättre än oss – och det krävs det en jävla prestation för att vara.

Colombia-England

Det blev, trots den där magiska matchen mot Polen, inte Colombias VM ännu en gång. För det som började med rött kort och underläge redan efter tre minuter i premiären avslutades med en tung, bitter och garanterat svårsmält straffläggningsförlust. Men det var också ett annat Colombia den här sommaren jämfört med för fyra år sedan. Då skrattades det och dansades, fotbollen var en vacker höftrullning och det ena målet var snyggare än det andra. I år var det grinigare, mer gnisslande och givetvis påverkade tappet av lagets stora gärna James Rodríguez. Ett frustrerat Colombia fick helt enkelt konstatera att England ganska så rättvist blev deras banemän.

Ett England som faktiskt imponerar på mig och då främst som det lag man blivit. Där finns spelare som jag nästintill varje vecka ser i sina respektive klubblag med ett helt annat kroppsspråk och svansföring än vad som nu visas upp i den vita landslagströjan.

De springer, sliter och offrar sig för varandra och med en av världens giftigaste anfallare längst fram kan det givetvis bära riktigt, riktigt långt. Men det får väldigt gärna ta slut redan i kvarten.

XXX

Uruguay-Frankrike

Brasilien-Belgien

Sverige-England

Ryssland-Kroatien

Hörs!