Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
15v

Åttondelsfinalerna!

Herregud, vad är det som händer? Jag minns inte senast jag ställde mig själv den frågan så många gånger under en och samma kväll senast, men jag har fortfarande inget bra svar. Sverige är i kvartsfinal i VM med ett lag som aldrig ens skulle vara där och det mest ogripbara av allt är att det känns långt ifrån över. Nu går vi för guld och vi har ingen anledning till att inte tro på det. Skicka tre lejon på oss, skicka fem, inget hinder tycks nämligen högt nog för att Janne Anderssons landslag inte ska hoppa!

Frankrike – Argentina

Få såg nog framför sig en Formel 1-tävling förklädd till barslagsmål när gruppspelets mest krångliga stormakt Argentina skulle visa världen sin skicklighet mot ett Frankrike som gått på (medveten eller omedveten) halvfart under gruppspelsfasen. Men det var vad vi bjöds och det var bara att spänna fast sig, njuta och torka svetten ur pannan när det hela var över. Jag tyckte Frankrike vann rättvist och äntligen kändes det som att vi fick se glimtar av vad man är kapabla till när det verkligen gäller. Får man bara ordning på konstellationen längst fram kan det mycket väl bära hela vägen detta.

Kylian Mbappé var man of the match och den sprint som föranledde straffen fram till 1-0 är redan VM-historia. Mbappé är dock ingen duvunge trots sina 19 år i passet. Han har redan varit starkt bidragande till både ligatitlar och Champions League-framgångar, men för den breda, globala fotbollspubliken kom här det definitiva genombrottet som med all önskvärd tydlighet slog fast att fransmannen är på den största av scener för att stanna i bra många år till. Wow, vilken insats!

Wow går också att använda som samlad summering gällande Argentinas åttondel och VM. Ett lag med så mycket talang, så många världsspelare och världens bästa Lionel Messi ska inte kunna prestera så lite och så svagt som man gjorde under 360 minuter fotboll. Förbundskapten Sampaoli valde att för fjärde matchen i rad lämna inte bara två (Higuain och Dybala) världsklasspelare utanför startelvan utan den här gången även en tredje (Kun Aguero) och sällan har väl ett uttåg känts mer rimligt sett till slöseri av resurs. Ett rejält stukat argentinskt lag fick lämna och frågan är vad som kommer tillbaka nästa gång. De ljusblåvita var VM:s fjärde äldsta lag och bakom den äldre generationen (Messi, Higuain, Aguero, Mascherano, Banega, Di Maria) känns återväxten inte alls på samma nivå. Don’t cry for me, Argentina, men ni ska nog vara ganska oroliga själva.

Uruguay – Portugal

På förhand kändes det här som laget mot jaget då turneringens allra starkaste kollektiva defensiv skulle spänna musklerna mot världens främste individualist. Men Cristiano Ronaldo lyckades inte bryta sin förbannelse av mållösa VM-slutspelsmatcher, han fick i stället se en annan målspruta komma igång, bli hjälte och sedan linka av skadad.

Edinson Cavani har länge fått brottas mot elaka tungor som pratar om honom som en målsumpare och någon som sällan kliver fram när det gäller som mest. Adjektiv som världsklass har ifrågasatts och prislappar på knappa miljarden har skeptikerna bara fnyst åt. Men nu fick så Cavani sin stora stund i landslagströjan och det i en match som en hel värld bevittnade. Det första målet han nickar (faceplant-axlar?) in bakom Rui Patricio är bortsett det estetiskt lite halvdana avslutet så vackert så man vill gråta och då vet alla hur det andra såg ut. Kylan, kontrollen, självklarheten, euforin.., vad gäller VM och enskilda målskyttars matcher var det här en av de finaste stunderna de senaste mästerskapen.

Nu ser han tyvärr ut att missa kvartsfinalen mot Frankrike och det är naturligtvis ett oerhört tungt slag för Uruguay. Maxi Gomez – kanske blir han turneringens nästa stora genombrott!

Spanien – Ryssland

Den utskrattade, nederlagstippade och starkt ifrågasatta hemmanationen lyckades på två segrar omvända ett helt land och lyckades dessutom via avancemanget från gruppen nå ett så högt betyg att allt därifrån och in i mål skulle vara en bonus. Efter tjugo minuter mot Spanien fanns heller ingen anledning i världen att tro att den ryska VM-upplevelsen skulle vara längre än 70 minuter till, men som så många gånger förr visade fotbollen att den äro outgrundlig.

Om det sen var Spanien som slarvade bort matchen eller om Ryssland faktiskt löste det själva tvistar de lärda – vi kan i alla fall konstatera att Artem Dzyuba åtnjuter sin karriärs största stund och att viljan, kämpaglöden och never say die-attityden i det ryska laget är av högsta märke. Att målvakten och lagkaptenen Igor Akinfeev dessutom fick bli stor matchhjälte efter straffavgörande gav det hela en extra fin knorr då Akinfeev alltid fått leva med stämpeln att “vänta bara, snart kommer den matchgörande tavlan”.

Spanien får åka hem till den iberiska halvön och ta sig en rejäl funderare på åt vilket håll landslagsfotbollen nu ska röra sig. Klart är dock att deras en gång i tiden löjligt vägvinnande tiki taka-fotboll inte längre är speciellt svår att försvara sig emot och var lämnar det Spanien? Ska Hierro fortsätta som förbundskapten? Ska man låta Andrés Iniestas avsked också bli slutpunkten för den passningsorienterade Barcelona-fotboll man spelat i landslaget? Frågorna är många – svaren blir högintressanta. Till dess: adiós!

Kroatien – Danmark

Innan man ens hade hunnit säga smørrebrød stod det 1-0 till danskarna och innan man ens hade hunnit replikera pleskavica var det kvitterat. Och den slumpmålstäta starten liksom präglade resterande 117 minuter då det kändes som att lagen insåg hur nära man var ett uttåg. Men med det sagt tycker jag Danmark imponerade, det var en oerhörd hauss kring kroaterna inför avsparken, parallellt med en dansk skepsis, så att matchen såg ut som den gjorde var för mig ganska förvånande.

Det slutade dock med ett helt gäng usla straffar och trots att Kroatiens Subasic blev stor hjälte var det Kasper Schmeichels insats som en hel fotbollsvärld pratade om efteråt. Till slut klev han ur pappa Peters skugga och för en fotbollsromantiker hade det gärna fått ske med ett lyckligt slut också.

Men Kroatien ska absolut inte be om ursäkt för sitt avancemang. Nu ligger vägen till semifinalen öppen och när man nu också betat av den svaga prestationen (som de flesta lag har i en turnering) blir det oerhört intressant att de vilket Kroatien vi får se mot Ryssland.

Brasilien – Mexiko

I 24 år har man pratat om att nå “den femte matchen” i Mexiko – sex raka mästerskap har det tagit slut i åttondelen och när lotten föll på Brasilien som motståndare i det sjunde försöket att nå kvartsfinalen var det nog få – i alla fall utanför Mexikos gränser – som gav de grönvita speciellt stora chanser.

Det blev också en ganska ensidig historia. Visst fanns några halvchanser för mexarna, men i ärlighetens namn handlade den andra halvleken om när Brasilien skulle ta ledningen, inte om. Vi hann dock inte vänta speciellt länge innan firma Neymar och Willian gjorde 1-0, där den sistnämndes prestation vid målet (eventuellt) blev vändpunkten i den här turneringen för hans del. Chelseas lilla trollkarl har precis som Gabriel Jesus längst fram inte alls fått det att stämma, men efter ledningsmålet var det en helt annan spelare vi fick se.

Ett par tafatta kvitteringsförsök gjordes, men när Chicharito fick lämna planen kändes det som att ljuset släcktes för Mexiko. Man hade chansen i ett par anfall att åstadkomma bättre resultat, men besluten var felaktiga gång på gång och Brasilien kunde i stället genom inhoppande Firmino skriva slutresultatet till två mycket rättvisa noll.

Casemiro drog på sig en avstängning och i de flesta landslag hade det varit ett monumentalt hårt slag. Men när ersättaren heter Fernandinho och är en av Manchester Citys allra viktigaste spelare förstår man vilken bredd och kvalitet som finns i den brasilianska truppen. Kvartsfinal mot Belgien väntar och hur var det nu? Den med lite smör på?

Belgien-Japan

Den på förhand allra mest givna utgången (kanske i konkurrens med Spanien-Ryssland) i åttondelsfinalerna föll också in, men vem hade kunnat ana att det skulle ske på det sätt som faktiskt blev? Herregud, vilken andra halvlek. Om Frankrike-Argentina var turneringens mest underhållande match över 90 minuter så var de avslutande 45 mellan Belgien och Japan något jag också sent kommer glömma.

För efter Japans väldigt bra inledande tio, femton minuter blev det Belgien för hela slanten och 1-0 hängde i luften i vart och varannat anfall. Så när lagen klev ut på planen igen efter paus och japanerna gjorde 1-0 var det många som gnuggade händerna inför vad som då komma skulle. När det däremot blev 2-0 från distans kan vi verkligen prata om en paralyserande knall. Japan i tvåmålsledning mot Belgien med en dryg havltimme kvar att spela?

Målen som sen föll (Fellaini!) och kontringen som avslutade allting är redan skräckhistorier i Japan och jag tror få lag lämnar Ryssland med en så frustrerande snälla låt oss spela om sista tjugo minuterna-känsla som Japan. Möjligtvis Senegal.

Belgien kommer åka ut med huvudet före om ineffektiviteten från den första halvleken och det slarviga försvarsagerandet inte tvättas bort till Brasilien-matchen, men samtidigt finns individuell skicklighet i överflöd och en lagmoral som bara växte efter att den galna vändningen fullbordades med Chadlis sista spark i matchen. Ge mig fredag 20.00 nu!

Sverige – Schweiz

Kommentar överflödig naturligtvis, de flesta av er har garanterat både sett matchen, intervjuer och läst allt som går att läsa om de löjligt stabila 94 minuterna i St Petersburg. Men om det är något jag kanske kan tillföra till samtalet så är det att jag nu känner mig helt trygg i det här lagets förmåga att komma upp i närheten av sin högstanivå. Det kan omöjligt vara en slump att Frankrike, Holland, Italien, Tyskland, Mexiko och Schweiz allihopa haft problem med att få igång både sitt eget spel men också sina största individuella stjärnor mot just Sverige.

Defensivt sitter vi ihop, jobbar för varandra och stänger ned ytor som inga andra (kanske Uruguay då, men skit i dem nu). Vi frustrerar motståndarna spelmässigt till att ta felbeslut, vi stressar och provocerar fram en känsla hos toppspelare att “vad fan fungerar det inte för!?”

Vi kanske inte är det mest skönspelande laget som vandrat denna jord, våra mål hamnar inte på youtube och jag förstår att sportchefer från toppklubbar runt om i Europa snarare fastnar för andra spelare än de gulklädda – men vi utgår från vad vi bemästrar och vi når nästan upp till högstanivå varje match vi spelar. Ska England slå oss så får de helt enkelt vara bättre än oss – och det krävs det en jävla prestation för att vara.

Colombia-England

Det blev, trots den där magiska matchen mot Polen, inte Colombias VM ännu en gång. För det som började med rött kort och underläge redan efter tre minuter i premiären avslutades med en tung, bitter och garanterat svårsmält straffläggningsförlust. Men det var också ett annat Colombia den här sommaren jämfört med för fyra år sedan. Då skrattades det och dansades, fotbollen var en vacker höftrullning och det ena målet var snyggare än det andra. I år var det grinigare, mer gnisslande och givetvis påverkade tappet av lagets stora gärna James Rodríguez. Ett frustrerat Colombia fick helt enkelt konstatera att England ganska så rättvist blev deras banemän.

Ett England som faktiskt imponerar på mig och då främst som det lag man blivit. Där finns spelare som jag nästintill varje vecka ser i sina respektive klubblag med ett helt annat kroppsspråk och svansföring än vad som nu visas upp i den vita landslagströjan.

De springer, sliter och offrar sig för varandra och med en av världens giftigaste anfallare längst fram kan det givetvis bära riktigt, riktigt långt. Men det får väldigt gärna ta slut redan i kvarten.

XXX

Uruguay-Frankrike

Brasilien-Belgien

Sverige-England

Ryssland-Kroatien

Hörs!

Publicerad 2018-07-04 kl 15:59
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons