Pyspunka, en bubbla som sprack eller soppatorsk. Uttåg ur mästerskap och känslorna som de innebär kan förklaras med många ord, men sällan känns det som att man slår huvudet på spiken. Det är en så ovan, abstrakt och svår sak att klä i adjektiv att det aldrig känns helt rätt – i synnerhet en sådan här gång när det enda man borde känna är stolthet och tacksamhet gentemot det landslag som mot alla odds såväl tog sig till Ryssland som vidare från gruppen och hela vägen fram till kvartsfinal.
Men besvikelsen fungerar så. Den tar tag i dig, slår klorna i dig och det första som påverkas är förnuftet, det pragmatiska och logiska. Trots att man överträffat sig själv, möter ett lag som spelare för spelare är bättre och de facto är underdogs så gör inte det att man bara ruskar av sig ett nederlag och applåderar de som hyllas bör. För det ska dem verkligen. Sverige ska för det resultat man uppnått och på det sätt som man gjort det ha högsta betyg för sitt VM, inget snack om saken. Jag tar av mig hatten, tackar för showen och hoppas jag någon gång igen i mitt liv får känna samma sak som jag gjort under de här veckorna.
I övrigt då?
Frankrike – Uruguay
När Cristiano Ronaldo mycket smart tog lite moraliska pluspoäng genom att hjälpa en haltande Edinson Cavani av planen i åttondelen kände jag direkt att mycket av Uruguays öde skulle avgöras i den återhämtningen. Cavani är nämligen inte bara en individuellt fantastisk fotbollsspelare, han är också med den ljusblå landslagströjan på hela Uruguays spelsätt förkroppsligad. Riv, slit, fart, fläkt och ett bultande, blödande hjärta i högsta hugg i 90 minuter eller 120 minuter eller 2000 minuter om det så krävs.
Nu kom han inte till spel och utan honom blev det som att hela laget haltade. Man fick också känslan av att spelarna själva visste vilken impact hans saknad skulle ha på semifinalchanserna och i stället för ett stenhårt, jämt taktiskt ställningskrig blev den här bataljen snarare en fråga om hur länge Uruguay skulle orka stå emot Frankrikes allt mer tilltagande press och spelövertag.
De orkade en knapp halvlek. Sen nickade Varane in 1-0 och den andra halvleken var mer av en transportsträcka än ett sista försök från Urus håll att nå en kvittering. Jag kan faktiskt inte minnas ett enda avslut mot mål sista kvarten från de ljusblå och det säger väl en hel del.
Fina, starka och mäktiga bilder också på hur Antoine Griezmann valde att inte fira sitt mål fram till 2-0 av respekt för sin lagkamrater i Atlético Madrid och inte minst då Diego Godín, gudfar till Griezmanns dotter.
Det är något väldigt guldtypiskt över detta Frankrike som vann sin grupp utan att imponera, som hållit flera nollor, som inte fått igång alla sina stora stjärnor än och som faktiskt blivit lite, lite bättre för varje match som spelats.
Brasilien – Belgien
Men vill de till finalen så måste Franrike passera Belgien, ett Belgien som stod för en alldeles fenomenal insats mot Brasilien och en gång för alla slog sig in i det sällskap av fem, sex kanske sju landslag som ska benämnas som världens bästa. Belgien är inte längre en gyllene generation som eventuellt kan lyckas i ett eller två mästerskap, Belgien är en fotbollsnation som väldigt länge gjort väldigt mycket rätt och nu med all rätta får skörda framgångar på landslagsnivå. Att man slår ut just Brasilien gör inte heller saken sämre – det är en markör lika viktig som själva platsen i semifinalrundan, skulle jag våga påstå.
Vad gäller själva matchen mot brassarna gillade jag dels att Martinez vågade förändra (Mertens och Carrasco ut, Fellaini och Chadli in) och att de vågade hota offensivt när Brasilien var som mest desperata. Många lag som leder med 2-0 mot stora guldfavoriten tror jag nog med- eller omedvetet till slut hamnar med alla spelare bakom boll och bara försöker freda sitt mål, en taktik som många gånger klappar samman och slutar med tappade ledningar. Belgien däremot lämnade både Lukaku och Hazard vid mittlinjen, låste således en rad brassar som ville flytta upp och De Bruyne kunde i sin tur få bollen i hålen som uppstod mellan mittfält och backlinje.
2-1-segern var rättvis och vacker, Brasilien uttåg blytungt. Det lag som skulle få sin stora revansch för 1-7 mot Tyskland för fyra år sedan fick lämna turneringen ännu tidigare den här gången och jag undrar hur många vändor förbundskaptenen Tite kommer ta beslutet att inte skifta Gabriel Jesus mot Firmino i huvudet under sommaren.
Fullt rimligt är i alla fall att tro att vi sett det sista av spelare som Thiago Silva och Marcelo vad gäller VM-slutspel, och det känns lite.., ledsamt faktiskt.
Sverige – England
Starten ingav ett lugn, en känsla av kontroll. Det luktade inte på många sätt svenska mål, men det fanns heller knappt en tillstymmelse till engelska anfall med pulshöjning som bieffekt. Och det var nog därför den där första målet kändes så tungt som det gjorde, att det inte var en produkt av en bra engelsk period utan snarare en bjudning till hörna och slarvigt markeringsspel.
Mellan de båda engelska målen saknade sen i alla fall jag den geist och moral som präglat detta lag i snart två år. Samtidigt hade vi legat under i ungefär tio sekunder i den här turneringen innan Harry Maguires nick, så kanske var just reaktionen på och förmågan att tackla ett underläge i en riktigt, riktigt viktig match det enda man inte visste om Jannes gäng. Fram till Dele Allis 2-0 såg det i alla fall ganska håglöst ut, trots att det bara skiljde ett mål från likaläge i en VM-kvartsfinal och det var väl det min besvikelse efteråt främst kretsade kring – att England inte behövde prestera på sin högsta nivå för att slå oss, det räckte med ett hörnmål och 80 procent för att hålla Sverige stången.
Jordan Pickford gjorde några svettiga räddningar, men allt annat än att England vann detta rättvist är såklart en rejäl skarvning. Jag tvivlar dock inte på att det svenska landslaget gav sitt allt och när de sista molekylerna av deppig besvikelse lämnat kroppen kommer jag inte känna något annat än stolthet över vad Sverige uträttat i och med det här kvalet och mästerskapet. Jag säger som Zlatan, tack för showen!
Ryssland – Kroatien
På något oförklarligt (?) sätt var hemmanationen bara en straff eller två ifrån semifinalerna, den här gången genom att envist vägra släppa taget om matchen mot Kroatien. Man fick dock en drömstart med ännu ett fantastiskt mål av Denis Cheryshev, men kvitteringen från Kramaric efter det oerhört smarta och skickliga förarbetet från Mandzukic var både rättvis och logisk.
I den andra halvleken kunde jag inte se något annat utfall än att Kroatien till slut skulle mala ned ett slutkört Ryssland, men en jävlar anamma från Uralbergen och en insida stolpe gjorde upplösningen till ännu ett klassiskt fotbollsepos att omfamna och minnas.
När Domagoj Vyda så nickade in 2-1 i förlängningen var det givetvis över – men ännu en gång lyckades den ryska björnen resa sig och tvinga fram ett sista kapitel av matchen. Där tog det dock stopp efter att Feodor Smolov satte sin egen personliga revansch för ett misslyckat mästerskap framför sitt lands möjligheter att nå semifinalen. När så Luka Modric straff på något mirakulöst sätt letade sig in i maskorna visste man att den här kvällen tillhörde de schackrutiga. Kroatien ska spela VM-semifinal mot England och jag gläds verkligen med dem!
Tack för allt, Ryssland – men nu låter vi de riktiga fotbollsländerna göra upp om medaljerna.