Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

1v

Semifinalerna!

Frankrike – Belgien

Har man följt mina inlägg under den här turneringen vet man att jag varit ganska skeptisk till Frankrikes insatser längs vägen till finalen. Gruppspelet blev en promenad i parken där pulsen knappt tvingades över viloläge för att ta sju poäng, hålla nollan och lämna Peru, Australien och Danmark bakom sig. Efter 4-3 och en fantastiskt underhållande åttondel mot Argentina ropade många ut att Frankrike visat upp hela sitt register, men jag var mer tveksam. Känslan var hela tiden att det var Argentina som presterat svagt snarare än frassarna som bjudit på show.

När sedan Uruguay fick sätta en skadad Edinson Cavani på bänken i kvartsfinalen kändes det som att Frankrike fick möta en tungviktare med trasig vänsteraxel. Det skulle fortfarande bli tufft att bryta ned försvaret, men någon motoffensiv fanns aldrig att oroa sig över.

Så när Belgien, efter en fenomenal seger mot Brasilien i sin kvartsfinal, väl väntade i semifinal nummer ett tänkte jag för mig själv att vi en gång för alla skulle få se vad Frankrike gick för. Och jag måste erkänna att de tog mig med storm!

Visst hade Belgien ett par bra lägen att ta ledningen (Lloris räddning på Alderweirelds skott!) men när Umtiti väl knoppade in ledningsmålet i början av den andra halvleken var det allt annat än orättvist. Men det var efter det ögonblicket man verkligen flexade musklerna och visade upp sin högsta höjd.

Belgien försökte med allt, kortpassningskombinationer, tidiga inlägg från Mertens mot Fellaini och Lukaku, distansskott, individuella genombrott och fasta situationer – Frankrike stod lugnt och säkert emot allt som kom deras väg. Många har (med all rätta) hyllat Benjamin Pavard, men i den här matchen tycker jag Raphael Varane ska ha den stora elogen längst bak – i honom har Frankrike en världsklassgaranti på sitt mittbackspar, vem som än flankerar honom, de kommande sju, åtta åren.

Framför honom bar Pogba, Matuidi och Kante vatten åt en hel nation och försvarsspelet var så nära prickfritt man kan komma när man möter ett lag beväpnade med några av världens absolut bästa offensiva spelare. Den blåvitröda vinsten var odiskutabel och då man även hade flertalet lägen att sätta spiken i kistan genom 2-0 är jag nog beredd att påstå att det var den mest övertygande vinsten rent kvalitetsmässigt hittills i VM.

För belgisk del blev känslan att Roberto Martinez, till skillnad mot Brasilienmatchen, inte alls fick önskad effekt av sina byten och jag kliade mig fler än en gång i huvudet över att man kastade in Batshuayi så sent som på tilläggstid. Kanske väntade han för länge, kanske tänkte han för mycket.

Inför turneringen menade många att detta skulle komma att bli Romelu Lukakus definitiva mord av myten om att han inte är de stora matchernas man. Att han inte bara bygger sin mäktiga målkvot i storsegrar mot sämre motstånd. Efter två matcher och fyra mål hade många delvis fått ordentligt med vatten på sin kvarn, men eftersom motståndet hetat Panama och Tunisien kunde man inte räkna hem hela vinsten ännu. När nu tre slutspelsmatcher spelats (jag räknar bort gruppavslutningen mot England) sedan dess och Lukaku fortfarande står på fyra gjorda höjer i alla fall jag rösten och ifrågasätter huruvida den där mytfisken är klubbad och död eller om den fortfarande ligger och sprattlar på bryggan. Jag lutar nog åt det sistnämnda trots allt.

Kroatien – England

Man älskar ju när fotbollen sköljer över en med saker man aldrig trodde skulle hända. När man får titta det fullständigt oförklarliga i vitögat och bara åka med. Kieran Trippiers frispark var en sådan stund – helt oväntad, fantastisk och totalt oförklarlig. Innan matchen ens hade börjat stod det 1-0 till England och den vitröda tuppkam som knappt existerade för en månad sedan växte sig ännu lite högre under första halvlek – det var klasskillnad.

England höll i taktpinnen, England skapade chanserna och England såg ut att vilja mer. Kroaternas dubbla förlängningar i både åttondel och kvartsfinal tycktes uppenbara och jag stod redan i typ tjugotredje minuten och väntade på att England skulle döda matchen.

Det vi sen fick bevittna efter paus är en av de värre scenförändringar jag skådat på länge. Alla vet så klart hur det slutade, men det kan vara värt att påminna er som läser detta ännu en gång om den fullständigt omvända händelseutvecklingen efter halvtidsvilan.

Kroatien såg pigga, fräscha, hungriga, ilskna, bestämda och motiverade ut – engelsmännen var håglösa, rädda, krampaktiga och tama. Efter Perisic mycket påpassliga och talande kvittering infann sig samma känsla som i tjugotredje minuten, men den här gången åt det kroatiska hållet. Jag stod bara och väntade på att vändningen skulle fullbordas.

Det dröjde dock till förlängningen innan Mario Mandzukic mycket, mycket påpassligt kunde utnyttja ett avkopplat och ansvarsförnekande engelskt försvar och trycka in 2-1, men när det väl kom var det inget snack om att det var välförtjänt.

Vi fick sen aldrig se några lejon i jakt på straffar, bensintanken var lika tom som skallarna på idéer utan det enda som krusade den kroatiska horisonten var några chanslyror utan adress. Gareth Southgates byten och oförmåga att få tillbaka laget på kursen från den första halvleken blev förödande och mot slutet kändes det som att förlängningen hade kunnat vara i trettio minuter till, England hade inte gjort mål ändå.

Trots detta rättvisa finalavancemang kan jag dock inte sluta tänka på hur Kroatien lyckats ta sig till VM-final, landets första i historien. Det var stökigt kring laget redan innan turneringens första match och det fortsatte med en hemskickad Kalinic under gruppspelet. Man har sett slagna ut mot Danmark, man har slarvat och klantat sig mot Ryssland och man lyckades på något sätt resa sig på nio mot England. Visst går det att peka på hur lätt motståndet varit jämfört med Frankrikes (Argentina, Uruguay och Belgien), men det både tror och tycker jag Kroatien ska ge blanka fan i.

XXX

Nu återstår bara två ynka matcher av Fotbolls-VM, en bronsmatch mellan England och Belgien som inte på något sätt lär påminna om den avslagna, roterade och krampaktiga grupp G-match som avslutade turneringens första fas. Den här gången blir det bästa möjliga lag från båda håll och i potten ligger en medalj som jag tror väger tyngre än många andra bronspengar.

Och så finalen! Spelmarknaden har Frankrike som tydlig favorit och jag kan vrida och vända hur mycket som helst på Kroatiens fighting spirit – det är naturligtvis korrekt. Däremot är jag oerhört spänd på att se Kroatien i sin första stora final just som tydlig underdog. Nu är det bara att krama ut det sista ur trasan, lägga hjärtat på bordet och göra allt för att pricken över i:et ska stå i guld. De kommer sälja sig dyrare än rysk störrom, men min känsla är ändå att Frankrike har tillräckligt med deg på fickan.

Nu tar vi det här i mål!

Publicerad 2018-07-13 kl 14:55
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER