I Manchester United är José Mourinho dead man walking och har sedan i fredags verkat i en fotbollsvärld som fått veta att han kommer att bli sparkad… snart. I Madrid så har Reals president Florentino Perez tydligen bestämt sig för att avskeda tränare Julen Lopetegui, men mig veterligen sitter spanjoren fortfarande bakom spakarna. Men han ska bli sparkad. Snart!
Ni kommer väl ihåg att Antonio Conte både var sparkad och tränare för Chelsea i flera månader tidigare i år? I PSG minns jag att både Laurent Blanc och Unai Emery spenderat tid i ett vakuum i väntan på att få veta det alla redan fått veta, soppan kring Louis van Gaal och dessförinnan Moyes glömmer jag inte och i Milano har såväl Inter- som Milantränare varit sparkade långt innan de lämnat San Siro. Bara för att nämna några andra exempel.
Här i Sverige har jag bevittnat Andreas Alm leda en AIK-träning när alla runt träningsplanen redan visste att hans dagar i klubben räknats och följetången i vintras som slutade med att Jakob Michelsen lämnade Hammarby föranleddes också av att dansken enligt säkra källor sparkats, men själva avskedet dröjde. Han var, precis som alla andra som nämnts, huvudtränare men ändå inte.
Så vad är det egentligen som händer med alla tränare som ska sparkas – snart !?
Huvudet placerat under giljotinen, men bödeln på lunchrast.
Ingen har garanterat missat det som sker i IFK Göteborg just nu, där GP alltså både gått ut med och nu under tisdagseftermiddagen även backat upp uppgifterna om att beslutet att Poya Asbaghi kommer att få sparken är taget. Däremellan har Asbaghi ansvarat för ännu en Blåvitt-träning och dessutom sablat ned påståendena som fullständigt fabricerade. IFK Göteborg har kraftigt dementerat GP:s uppgifter och Mats Gren har gjort sig oanträffbar på Hawaii.
Jag är i denna text inte ute efter att hitta en syndabock, vem som den här gången gjort fel eller vem som farit med osanning. Jag är tämligen övertygad om att en seriös journalist inte slår på en så här stor och känslig trumma utan att ha på fötterna och det ganska rejält. Dessutom ska vi komma ihåg att alla ovanstående exemplen slutat just med att tränaren fått lämna sitt uppdrag.
Men att tränaren, i detta fall Asbaghi och eller Mourinho, hamnar i en bisarr situation är odiskutabelt. Klubben, supportrar och media hamnar i ett limbotillstånd som jag på inget sätt kan få till positivt för någon inblandad part och min stilla undran är alltså: varför?
Varför sparkar man inte en tränare direkt efter att man fattat ett beslut om att sparka honom?
Man undviker alla missförstånd, all pajkastning och all negativ publicitet. Och viktigast av allt: man skonar minst en människa från upplevelser som inte är i närheten av rimliga, oavsett hur dåliga resultat man uppnått. Och om inget beslut faktiskt fattats kring att sparka sin tränare vågar jag lova att inga tyngre journalister eller mediehus kommer att rapportera annorlunda.
Rykten, spekulationer och åsikter är en sak – det är naturliga delar av cirkusar som berör tiotusen-, hundratusen- eller miljontals människor – det här är något annat och jag kan, hur jag än vrider och vänder på det, inte förstå varför man fattar ett beslut om att sparka en tränare men inte verkställer det förrän dagar senare. Den enda rimliga förklaringen är i mitt huvud ekonomisk, att man möjligtvis först tar beslut om att tränaren i fråga ska få gå, men att det tar lite tid att lösa de ekonomiska bitarna. Frågan som dock uppstår då är ju varför den biten inte är glasklar utifrån det gällande avtalet och varför man ens beslutat sig för dojan om det ändå inte går att lösa.
Oh, well. Det återstår att se vad som händer med både Poya Asbaghi och José Mourinho, men jag kan verkligen sakna tiden då en tränare var just tränare till den tidpunkten då hans överordnade bestämde sig för att så inte skulle förbli och pang bom så var han entledigad. Tack och bock – adjöken. Så mycket mer värdigt det var!
(vilken fruktansvärt märklig grej att sakna!?)
Ibland kom det som en chock, ibland var det väntat. Ibland kunde man förstå att det hängde ihop med svaga resultat, ibland skakade man bara på huvudet. Men jag kan inte minnas att jag en enda gång innan 2015 (?) levt och varit i denna fotbollsbubbla och en tränare varit sparkad, men ändå inte.
Det närmsta jag kan erinra mig är när alla visste om att Hammarby valt att inte förlänga avtalet med dåvarande tränaren Sören Cratz utan i stället signa Anders Linderoth, men ändå lät Cratz köra året ut.
Det slutade i och för sig ganska bra.