Vi är halvvägs in i den fjärde gruppspelsomgången av Champions League och jag har ägnat natten och den tidiga onsdagsmorgonen åt att att försöka minnas en grupp mer rafflande, mångbottnad och på alla sätt präglad av höga insatser än den Grupp C som Liverpool, Napoli, PSG och Röda Stjärnan just nu anrättar åt oss.
Att Jürgen Klopp såväl lämnade Shaqiri hemma som roterade ett par spelare tycker jag inte på något sätt ska förta Röda Stjärnans seger igårkväll. Visst kan man anta att en viss underskattning fanns med i bilden efter klasskillnaden för två veckor sedan, men i det för kvällen lilaklädda Liverpool fanns Salah, Mané, Van Dijk, Alisson, Wijnaldum, ordinarie ytterbackar, ja ni hör ju själva. Och med tanke på förlusten borta mot Napoli, hur poängen fördelats i gruppen och det faktum att Napoli och PSG återigen mötte varandra fanns alla incitament i världen för Liverpool att åka till Belgrad toppmotiverade att vinna.
Om det sen var Liverpool som var dåliga eller hemmalaget, påhejade av ett massivt publiktryck, som drog ned klassen på engelsmännen kan de lärda tvista vidare, jag konstaterade i alla fall att Röda Stjärnan reste sig på nio, sköt sin slangbella mitt i plytet på Goliat och påminde oss alla ännu en gång om det vackraste med fotbollen – dess ovisshet. Efter tio insläppta mål på de två senaste matcherna på Anfield och Parc de Prince i Paris talade ingenting för de rödvita och när avsparksvisslan ljöd stod man i odds kring 16 gånger pengarna på de flesta spelsajterna. Det motsvarar en bedömning av att Röda Stjärnan vinner ungefär sex gånger på hundra försök.
Men serberna sprang, slet och krigade sig till tre poäng som på allvar sprängde gruppen vidöppen. Klopp kastade in Firmino och släppte på handbromsen, men man kom inte närmre än utsidan av stolpen på Mohamed Salahs skott från nära håll.
När slutsignalen lämnade den spanske domaren Lahoz visselpipa föll hemmalagets spelare ned på knä med utsträckta armar mot en kolsvart Belgradhimmel, hemmasupportrarna fokuserade på att sjunga sitt hjärtas lags lovsånger snarare än kanalisera sitt förakt gentemot Liverpool och Jürgen Klopp kunde inte annat än att ta av sig kepsen och konstatera sig besegrad för andra raka bortamatchen i Champions League.
Några minuter senare startade den spegelvända returen av det första, fantastiska förstamötet mellan Napoli och PSG. Den förlorade hemmasonen Edinson Cavani fick börja på bänken och till skillnad från matchen i Paris var Ancelottis ljusblå lag betydligt mer avvaktande under den första halvan av matchen.
Men när Juan Bernat avslutade ett fantastiskt anfall signerat Neymar och Mbappé på tilläggstid i den första halvleken genom att spräcka dödläget hade man på känn vad som väntade i den andra. Och herregud – har man någonsin sett ett så kvalitativt starkt lag som PSG vara så upptryckta mot repen som under den första kvarten efter paus? Jätteläge på jätteläge, monsterchanserna stod som spön i backen och PSG-försvaret med Buffon längst bak kunde bara försöka stå i vägen och rida ut stormen.
Vesuvius utbrott gav dock till slut utdelning, lavan rann hela vägen in i nät och maken till mer rättvis och logisk kvittering lär dröja innan man ser. Och även fast bortalaget med en tjurskallig och envis Neymar i spetsen tryckte på för ett vinstmål mot slutet tyckte jag det oavgjorda resultatet både var rättvist och perfekt för oss neutrala som önskar fortsatt maximerad spänning i denna underbara grupp.
Nu står Liverpool och Napoli på sex poäng vardera, PSG fem och Röda Stjärnan fyra. Visst är det fortfarande högst osannolikt att serberna ska lösa avancemang ens till Europa League, men segern mot Liverpool gjuter garanterat tillräckligt med mod i dem för att de i alla fall kommer lägga sitt hjärta på bordet och ge det ett ordentligt försök.
Upplösningen mellan de andra tre lagen är så infernaliskt spännande att jag knappt kan bärga mig till den femte rundan. Och hur det än slutar ska något av dessa otroligt skickliga fotbollslag lämna turneringen redan efter gruppspelsfasen. Jag vet, jag vet, det visste vi redan på förhand, men den här hösten har verkligen understrukit vilka utslag det kommer ge på Richterskalan.
Antingen blir det fjolårsfinalisten Liverpool, ett Napoli som otvivelaktigt kan störa och slå precis alla lag i Europa eller ett PSG som mer eller mindre spelar med sin framtid som insats. För det som skulle bli finaler och bucklor har snarare andats regression och efter det episka tappet från 4-0 till 5-6 mot Barcelona 2017 och uttåget mot Real Madrid redan i åttondelen i våras skulle ett missat avancemang eventuellt kunna bli en vändpunkt i klubbens mångmiljardsatsning mot världsherravälde. Orkar Neymar, Mbappé, Thiago Silva, Cavani, Di Maria och gänget bita ihop ett drygt år till? Med en redan avgjord ligalunk och Europa League till dess? Jag är mycket skeptisk. Samtidigt som jag är pirrig och väldigt förväntansfull.
Det här blir en gruppupplösning vi sent kommer att glömma!