Fotbollsgalan blev som vanligt en katalysator till diskussion och den stora grejen detta år var att Andreas Granqvist blev utsedd till Årets back, i konkurrens med Victor Nilsson Lindelöf, men där den sistnämnde fick Guldbollen. Jag förstår att två olika jurys kan komma fram till att två olika spelare haft det bästa året att blicka tillbaka på, men när de båda priserna delas ut på samma gala och förbundskapten Janne Andersson dessutom ingår i båda cirklarna tycker jag trovärdigheten kring inte minst Guldbollen får sig en törn.
Nu blev det, i stället för idel hyllningar, en asterisk bredvid VNL:s första guldboll och det kan jag tycka är tråkigt för både hans och prisets skull. Hade inte jurykollegorna bara kunnat stämma av med varandra och undvikit krocken? Jag tror nämligen Granen brydde sig betydligt mer om en andra Guldbollen snarare än en fjärde utmärkelse som Årets back. Men vad vet jag. Kul för Lindelöf i alla fall som efter en jobbig förstasäsong i Manchester United fått ordning på bitarna i klubblaget och nu betydligt oftare matchar sin aldrig (?) sviktande nivå i landslaget. För det ska man verkligen säga, de landskamper VNL inte varit bland de bättre i är väldigt lätträknade.
Nu väntar hur som helst ett rejält brant berg att bestiga för mittbacksparet och övriga spelare i det svenska landslaget. För att vinna gruppen i Nations League krävs två segrar mot Turkiet på bortaplan och Ryssland på Friends, medan en förlust i Eskisehir slår fast jumboplatsen i gruppen alldeles oavsett hur många poäng vi tar mot Ryssland.
Således betyder utfallet i helgen väldigt mycket för den svenska landslagsframtiden, både vad gäller EM-kvallottningen i början av december (seedning) samt framtida divisionsindelningar i Nations League. Men med tanke på hur surrealistisk och orättvis förlusten mot Turkiet senast var ger jag absolut Sverige goda möjligheter att undvika förlust på lördag och således ge sig själva chansen att antingen spela för gruppseger eller andraplatsen tre dagar senare. Det behövs dock en större skärpa, mer jävlaranama och ett fullständigt tillnyktrande från den uppenbara baksmälla som präglade den första samlingen efter sommarens VM.
Visst huserar fortfarande Turkiet en del spelare som kan stoltsera med fina utomturkiska klubbadresser (Milan, Roma, Everton) och höga högstanivåer, men vare sig de inhemska klubbarna eller landslagstruppen i stort håller samma höga klass som för några år sedan. Ett svenskt ledningsmål ska kunna räcka riktigt långt och visst vore det väldigt skönt om Marcus Berg fick avsluta sin väldigt långa måltorka.
Det blir spännande att se hur Sverige formerar sig i skadade Emil Forsbergs frånvaro. Victor Claesson är så pass allround att han garanterat kan byta kant och göra plats åt Jimmy Durmaz till höger, Robin Quaison, som är tillbaka i truppen, är ett alternativ, Marcus Rohdén eller rent av Oscar Hiljemark ett annat, men det kanske bästa alternativet heter i min bok Martin Olsson.
Vänsterbacken har fått sparsamt med speltid i tävlingslandskamper de senaste åren, men Swanseaspelaren visade mot Slovakien att han knappast släppt Ludwig Augustinsson långt framför sig. Nu öppnas möjligheten att spela dem båda på samma kant och med tanke på vilka inläggsfötter, lungor och genombrottskrafter som bor i dessa herrar tycker jag att det är bästa lösningen i en knepig uppgift där defensiven absolut inte får tummas på bara för att man behöver vinna.
Kul också att Mattias Svanberg kallas in i skadade Pontus Janssons frånvaro, men så länge inte matchen mot Ryssland blir betydelselös lär vi inte få se speciellt många minuter från allsvenskans senaste export till Serie A. Men bara det att han tagits ut till ett A-landslag som inte Ken Sema eller Sam Larsson ingår i säger en hel del om hans höst. Nu är jag tämligen säker på att Janne sett på den här landslagshösten som ett perfekt tillfälle att inventera så många spelare som möjligt av alla de som knackar på dörren och vill vara med när generationsväxlingen fortsätter 2019, därav den stora ruljansen på spelare i de olika trupper som tagits ut – men det känns oavsett vad både klokt och lyhört av förbundskaptenen att bekanta sig med så många som möjligt inför nästa år.
XXX
Stort grattis till ett ytterst välförtjänt SM-guld, AIK!
XXX
Nedan följer en egen liten sammanfattning av den fantastiska allsvenska upplagan anno 2018!
Säsongens målvakt: Isak Pettersson, IFK Norrköping
Säsongens försvarare: Per Karlsson, AIK
Säsongens mittfältare: Enoch Kofi Adu, AIK
Säsongens anfallare: Linus Hallenius, GIF Sundsvall
Säsongens tränare: Joel Cedergren, GIF Sundsvall
Säsongens genombrott: Robin Jansson, AIK
Säsongens mest oväntade: Philip Haglunds målskörd!
Säsongens besvikelse: IF Elfsborg
Säsongens bluff: Dalkurd
Säsongens värvning: Uwe Rösler, Malmö FF
Säsongens mest väntade: Varken topp- eller bottenstrid för Örebro SK
Säsongens härva: Daniel Kindberg och fifflet i Östersund
Säsongens härva 2: Mats Gren och Blåvitts utvecklingsprocess
Säsongens citat: “Han vill döda honom. Han markerar att “Du, jag skulle vilja strypa dig så att du inte lever mera”” – Häckens tränare Andreas Alm analyserar ett struptag
Säsongens finaste ögonblick: Henok Goitoms symboliska kaptensinvit till Nils-Eric Johansson när pokalen skulle lyftas
Säsongens finaste ögonblick 2: Kennedy Bakircioglüs bärsstund
Säsongens mål: AIK:s Stefan Silva mot IFK Göteborg
Säsongens mål 2: Häckens Erik Friberg mot Brommapojkarna
Säsongens MVP: Linus Hallenius, GIF Sundsvall
Säsongens comeback: Daniel Sundgren, AIK
Säsongens inhopp: Daniel Sjölund, IFK Norrköping mot Örebro SK i omgång 29