Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Tisdagstankar v47

Gusten Dahlin

Tisdagstankarna den här veckan formuleras först på fredagen, men vem bryr sig om petitesser? Det är post Nations Leagues avslutande runda och BP har mer eller mindre avgjort det allsvenska kvalet, fotbollshavet ligger spegelblankt de här dagarna och jag har börjat bli bättre och bättre på att njuta av stillheten innan det drar igång på högsta varv igen och vågorna börjar slå. Men jag har inte kunnat låta bli att tänka tillbaka på andra minnesvärda landslagsgenombrott efter att Kristoffer Olsson avslutade ett både för honom och det svenska landslaget fantastiskt 2018 på Friends i tisdags.

Jag vet, jag vet – AIK-mittfältaren debuterade inte i blågult mot Ryssland, men oavsett om det var första tävlingslandskampen eller om det var fjärde totalt eller sjunde totalt eller hur man nu väljer att se på det så var det en individuell insats som jag tror många med mig kommer komma ihåg under många år framöver som gången då Olsson satte ned flaggan i backen och talade om för ett helt fotbollsland att jag är här för att stanna.

Mina första sådana här minnen är från Johan Mjällby och Fredrik Ljungberg som båda hade gjort ett par A-landskamper men som på Råsunda hemma mot England gick från eventuella till självklara på 90 minuter och sedan dess var självskrivna stöttepelare till dess att respektive kropp sa ifrån. Och under tidigt 2001 minns jag hur Marcus Allbäck hoppade in i snöoväder mot Moldavien, i vit bortatröja och gjorde en av anfallsplatserna till sin för många år framöver.

Annons

Under här tiden har jag vaga minnen av att även Anders Svensson gjorde en bra “riktig” debut och slog sig in i landslaget, men det var inte någon episk historia. Kan det ha varit mot Azerbajdzjan?

Nästa spelare på listan är i alla fall Zlatan. Här var det garanterat Azerbajdzjan på andra sidan planen och jag var en av alla de som satt på Råsundas läktare och skanderade “In med Zlatan!” redan efter tio, tolv minuter den där snorkalla oktoberdagen 2001. Och in kom han. Guldlänken fladdrade runt halsen, målet var något annat än det man vant sig vid att se från svenska anfallare och redan innan Zlatan landat från sin mycket märkliga målgestpiruett visste jag att landslaget aldrig skulle bli sig likt igen på många, många år.

Ytterligare ett drygt halvår framåt i tiden var det Andreas Jakobsson som på grund av Patrik Anderssons lårskada kastades in i mittlåset inför det succéartade VM 2002. Från ingenstans och knappt en vettig landskamp innanför västen blev han hux flux gjuten efter första gruppspelsmatchen mot England. Jag älskade verkligen Andy efter den matchen.

Annons

Sen gick det några år. Eller, fan, jag minns ju hur Bustersagan Micke Nilsson debuterade mot Tjeckien i en träningslandskamp 2002, gjorde två mål och påbörjade en i mitt tycke strålande landslagskarriär som tog slut via ett ögonblick av hybris sju år senare, när ett inlägg skulle klackas bort mot Danmark. Fina, Micke ändå!

Någon enskild match där Kim Källström, Andreas Isaksson, Erik Edman, Sebastian Larsson eller Chippen Wilhelmsson sparkade upp dörren till Blågult och lät oss som tittade på veta att Johnny var här nu kan jag inte minnas. De smög liksom in i landslaget bakvägen och helt plötsligt var de självklara i startelvan.

2010 minns jag dock hur Pontus Wernbloom med sina två mål hemma mot Ungern fick personifiera en nystart för landslaget efter ett decennium med Lars Lagerbäck i någon form på förbundskaptensposten. Erik Hamrén skulle lotsa in U21-generationen från hemma-EM 2009 och efter den där segern på Råsunda minns jag att såg Pontus Wernbloom som den stora härföraren för svensk landslagsfotboll för många, många år framöver.

Annons

Sedan dess har tidiga landskamper som cementerat spelare knappast duggat tätt. John Guidetti gjorde en strålande debut borta mot Kroatien och hoppet om att Tronarvingen skulle få ett par vackra år jämte Zlatan på topp kändes väldigt realistiska. Men en rå kyckling ville annat och jag vet ärligt talat inte om Guidetti varit sig själv sedan dess. Någon strålande landslagskarriär har det i alla fall inte blivit.

Albin Ekdal var på mångas läppar och knackade på dörren länge innan han fick sitt riktiga genombrott 2013. Men det var hemma mot Färöarna i en ganska avslagen historia så den riktiga knallen uteblev. Att Albin sedan fått kämpa mot envisa skador och aldrig riktigt fått ut maximalt under en längre tid i landslaget som den självklara fältherre han skulle bli tror jag talar för att inte så många mer än mig minns den där Färöarna-landskampen 2013 som gången då Albin verkligen tog en ordinarie tröja i landslaget.

Annons

Victor Nilsson Lindelöfs genombrott i landslagströjan var enormt och explosivt, men det var i U21-sammanhang, så det kan inte riktigt räknas in. Emil Forsberg… hmm. När debuterade egentligen Emil Forsberg? Jag minns i alla fall genrepet inför EM 2016 mot Wales och att Forsberg var helt outstanding. Tre veckor senare hade Zlatan lämnat Blågult och sedan dess har han varit (fram till nu?) Sveriges ohotat största stjärna. Men visst katten slog han igenom mycket tidigare?

Så ni hör ju själva. Det är inte ofta man får vara med om ett klassiskt landslagsgenombrott, men jag är tämligen övertygad om att vi om en sjuttio, åttio kanske rent av hundra landskamper kommer kunna minnas att det var mot Ryssland i slutet av 2018 som Kristoffer Olsson permanent flyttade in i Sveriges A-landslag.

Välkommen!

Annons

 

 

Publicerad 2018-11-23 15:05

Kommentarer

Visa kommentarer

Arkiv

Annons
ANNONS
next recommended article
Nästa
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto