Justice for Sergio Ramos!

Hur osmart det än var av honom att vara helt ärlig gällande detta eller hur oetiskt man än tycker hans agerande var så tycker i alla fall jag att UEFA är de som agerar felaktigt här. Har man “brister” i sitt regelverk eller “kryphål” i sitt arrangemang så ska inte spelarna som förhåller sig till dem straffas, Ramos har ju bara varit street smart och möjligen agerat moraliskt tvivelaktigt, men helt och fullt tillåtet.

Det är som när Sverige vart och vartannat år hamnar i ett läge av Hockey-VM där en förlust i sista gruppspelsmatchen ger dem dassiga Lettland i stället för Tjeckien i kvartsfinalen. Självklart är det bara ställa ut fjärdefemman, gå på halvfart och torska. Att det uppstår situationer där förluster gynnar en är ju inte Tre Kronors fel, det är ju arrangörens och turneringens utformning.

Så har UEFA nu en regel som innebär att man stängs av efter sitt tredje gula kort så är det bara att stänga av spelaren i fråga efter det tredje gula kortet om han så har grävt fram det själv ur domarens ficka.

När man fortfarande en naiv dröm om att den yttersta världselitens fotbollsklubbar, spelare och agenter ska agera hundra procent rätt och riktigt vad gäller etik, moral och fair play är det nog dags att lyssna till den där alarmklockan och vakna upp. Jag säger inte att regler är till för att brytas, men man måste förstå att på den här nivån så kommer de i alla fall tänjas på åt alla olika håll för att maximeras till de inblandades fördel.

Och helt ärligt – är det så förkastligt att en spelare medvetet tar ett gult kort genom en tröjdragning, hands, krokben eller obstruktion för att förbättra både sina egna och således även lagets chanser att nå framgång?

Nej, gör om och gör rätt UEFA. Jag vet att åsikterna (minst sagt) går isär gällande Sergio Ramos, men i det här fallet så är inte han skurken. Justice for Sergio Ramos!

Börjar vi i kronologisk ordning så var det nog många med mig som imponerades av PSG mot det Manchester United som höga på resultaten under Ole Gunnar Solskjaer skulle ge miljardbygget från Paris en rejäl match. Bortalaget kom dessutom till spel utan sin största stjärna Neymar, sin främsta målskytt genom tiderna Cavani och en av världens mest underskattade wingbacks Meunier.

Och visst var det lite nostalgiska Sir Alex Ferguson-vibbar över Uniteds inledning, där man respektlöst tryckte gasen i botten och mötte fransmännen högt. Världens mest rutinerade målvakt Buffon fick stressat skicka ett par bollar över sidlinjerna, men när matchen satt sig kunde PSG – påhejade av ett otroligt röststarkt bortafölje – ta tag i taktpinnen och efter att man tagit ledningen i inledningen av andra halvlek kontrollerades tillställningen.

Mbappé la i högsta växeln mot Lindelöf och Bailly till 2-0, Paul Pogba kunde inte tygla all sin vilja att visa upp sig från sin bästa sida och åkte ut och när slutsignalen ljöd var definitivt känslan Game over trots bara halvtid i dubbelmötet.

Jag tycker dock ingenting av Solksjaers första snart två månader vid rodret ska förtas av detta. Manchester United har gått från en klubb i spillror med krossat självförtroende till att utan tvivel återigen vara på väg tillbaka mot toppen, då kan ett PSG få vara numret för stort utan att snacket om sprängda luftslott ska behöva dyka upp. Ole Gunnar sa ju innan matchen att han ville spela som på den gamla goda tiden, att United ska forsa fram över planen hemma i Manchester och då får man ju också ge det till honom att han inte fegade ur och ställde sig lågt. Friskt vågat, inget vunnet, men jag gillade det!

Hatten av för PSG också – med de spelarna i sjukstugan och snart tillbaka, med en avgjord liga och en gruvlig revanschlusta från tidigare säsongers snöpliga uttåg redan i åttondelen så får man verkligen säga att de flexade både en och två biceps på Old Trafford.

Roma slog Porto och jag hoppas ni såg känslosvallet framför den södra kurvan när den blott nittonåriga Nicolo Zaniolo presenterade sig för den stora fotbollsvärlden och firade två mål. Vackra bilder som vi Romasupportrar förhoppningsvis med värme i bröstet går tillbaka och tittar på om femton år.

XXX

Dagen efter var det de regerande mästarnas tur att skriva ännu ett kapitel i boken om ännu en märklig säsong. Och kunde det blivit mer symboliskt? Ett ungt, hungrigt och inspirerat Ajax (trycket från hemmapubliken!) gjorde allt utom korrekta mål i den första halvleken och Real Madrid såg rejält skärrade ut. De får tacka intåget av VAR för 0-0 i paus och jag misstänker att även UEFA drog en lättnadens suck att det första stora testet för det minst sagt omtvistade videodomarsystemet fick en smakstart.

Men när det hela var över så var det de vita marängerna som lämnade med två mål gjorda och ett övertag som de aldrig kommer slarva bort på Bernabeu. Fotboll är sällan rättvist, på den här nivån är det bara resultaten som skriver historien och Ajax brände alldeles för bra målchanser för att kunna skylla på något annat än sig själva. Karim Benzema har vaknat från de döda och tränare Solari har genom behandlingen av bland andra Marcelo och Isco visat alla att han kräver hundraprocentigt engagemang om man vill spela. Real Madrid blir att räkna med även den här Champions League-våren!

Samtidigt som denna match spelades ställde Tottenham och Dortmund ut sina lag mot varandra, båda inblandade parter saknade sina mest framträdande offensiva hot och återigen fick bjöds vi en stilstudie i hur många gånger erfarenhet och effektivitet trumfar fart, fläkt och potential. De ungdomligt frejdiga tyska ligaledarna flög fram under första halvlek medan Spurs knappt fick fram ett avslut mot mål, men 45 minuter senare stod det 3-0 på resultattavlan och från en vikarierande wingposition visade den gamla räven Jan Vertonghen att gammal ofta är äldst även på individnivå.

Ursäkta den ytterst slitna liknelsen, men Tottenham är verkligen en humla. Inte ett nyförvärv, nyckelspelare på skadelistan, ingen egen arena och en av gruppspelets tuffaste lottningar. Ändå bär vingarna. Känslan är att oavsett vilka de liljevita får i kvartsfinalen så kommer de vara nederlagstippade, men jag har slutat förvånas nu. Den här humlan surrar säkert vidare ett tag till.

XXX

Under torsdagen var de svenska Europa League-blickarna så klart riktade mot Stadion i Malmö där ett furiöst pressande MFF förlorade med uddamålet mot ett Chelsea där nästan samtliga helt ordinarie spelare fick speltid.

Jag imponerades framför allt av den himmelsblå fysiken. Att tävlingsdebutera mot ett Chelsea som är mitt inne i säsongen på det sätt de gjorde borde egentligen inte gå, men till och med de krampande vadernas ansikte utåt, Behrang Safari, ångade på i full kareta hela vägen in på slutvisslan. Wow!

Men – precis som Ajax och Dortmund fick erfara så är det inte inspiration, löpmeter, glöd och vilja som avgör dessa typer av dubbelmöten. Malmö fick många gånger betalt för sin intensiva press, men ett par gånger för mycket spelade de kungsblå sig ur de trånga situationerna och kunde ställa om mot alldeles för oskyddade ytor.

Värda mer hit, värda mer dit, jag tycker Malmö FF verkligen kan gå rakryggade in i nästa veckas retur, men i underläge 1-2 på Stamford Bridge ger jag dem mikroskopiska möjligheter till avancemang. Chelsea visade klasskortet när det behövdes och gjorde precis vad de behövde efter stjärnsmällen mot Manchester City, fyra dygn innan FA Cup-åttondelen mot Manchester United och dryga veckan innan Ligacupfinalen. Bara för MFF att ladda om mot Degerfors i helgen.

Andra noterbara resultat från sextondelrundans första omgång var naturligtvis Arsenals förlust mot BATE Borisov. The Gunners har förvisso en diger skadelista att peka på, men försvarsspelet, Özil-situationen och den uppenbara frustration som präglar laget (igår förkroppsligad av Lacazettes röda kort) är minst sagt alarmerande. Skulle man åka ur så tidigt som i en sextondelsfinal mot ett så beskedligt motstånd som BATE och senare i vår dessutom missa fjärdeplatsen, då vete katten om inte Unai Emery får packa resväskan, lämna och skicka tillbaka Arsenal till ruta ett post Wenger.

De flerfaldiga mästarna Sevilla slog Lazio på bortaplan, Napoli visade att siktet är inställt på pokalen, Valencia manifesterade klassen mot de på hemmaplan erkänt svårslagna Celtic (Mikael Lustig återigen på bänken) och Villarreal kan mycket väl ha tagit första steget i en pyrrhusframgång  i Europa League genom att bortaslå Sporting Lissabon med 1-0. De gula ubåtarna ligger på nedlfyttningsplats i La Liga och många gånger har jag sett cup runs sluta i total katastrof när man inte tagit ligasituationen riktigt på allvar. Mayday mayday!

Nästa vecka åker vi igen!

XXX

Fotbollslabbet är tillbaka! Tredje säsong är igång och alla Manchester United-supportrar som slickar såren efter PSG-förlusten blir nog glada över den första delen. I den andra har vi för första gången allsvenskt fokus då Ola och Backe synar några av de hetaste värvningarna i sömmarna. Enjoy!