Det var inte alltid Mario Balotelli. Och det var sannerligen inte alltid Manchester City. Men för, nästan på dagen, åtta år sedan åkte ett ljusblått lag till Old Trafford och satte punkt för ett kapitel i den engelska fotbollshistorien och började skriva ett annat. I eftermiddag har Liverpool chansen att göra samma sak. Och det ironiska är att Manchester United nog skulle behöva det.
Man ska vara väldigt försiktig med att göra fotbollsmatcher och dess resultat till något större än vad de faktiskt är. Nästa vecka är det en ny match och om några månader kan allt ha vänts upp och ned igen, så allt som oftast är 90 minuter plus tillägg några poäng som ska fördelas, väldigt sällan är det något som ska eka i historien.
Men ibland är de där minuterna något mycket, mycket mer.
Den 23 oktober 2011 drog Mario Balotelli tröjan över huvudet efter ett av sina två mål i derbyt mot Manchester United och lät världen ställa sig frågan Why always me? City lämnade drömmarnas teater med 6-1. Det stora, starka och mäktiga Manchester United hade gått under på ett sätt på sin egen hemmaplan som många av oss aldrig hade skådat. Balotellis tröja blev den enskilda ikoniska bilden från den där matchen, men idag har den bångstyrige italienaren suddats ut som galjonsfigur för tronskiftet i Manchester och det är snarare matchen och resultatet som alla minns. Och åtta år senare tror jag alla kan hänvisa till just den dagen som starten på förändringen i maktbalansen.
De ljusblå vann sin första Premier League-titel ett drygt halvår senare och även fast United bråkade sig tillbaka högst upp året efter, under Sir Alex sista säsong, så har väldigt få kunnat argumentera för att de röda varit ett bättre lag än de ljusblå sen dess. Titlarna och bucklorna som Vincent Kompany har lyft talar sitt tydliga språk och ingen har heller kunnat undgå den promenad i dödsskuggans dal som Manchester United varit ute på sen den tuggummituggande skotten hängde av sig överrocken. Och idag ser jag helt ärligt inte var eller ens när den tar slut.
United har dock undvikit ett nytt 1-6. Man har nedmonterats, man har skrattats åt och man har säsong för säsong halkat längre och längre efter såväl City som Liverpool som striden om de fyra översta tabellplaceringarna. Idag skulle helt ärligt en Champions League-plats i slutet av säsongen kännas som en bragd och där har Manchester United aldrig tidigare varit under Premier League-historien. Man har heller inte kapsejsat fullständigt, skämt ut sig själva mot några av sina värsta rivaler eller vänt blad i historieboken med en riktigt definierande match som hela världen tittat på sedan krutröken la sig på Old Trafford för åtta år sen.
Men kanske är det precis vad man skulle behöva.
För den där andraplatsen som José Mourinho på något outgrundligt sätt lyckades landa säsongen 17/18, vinsten borta mot Juventus i Champions League året efter eller det mest orättvisa avancemanget i samma turnerings historia (?) mot PSG i våras har i min värld aldrig varit matcher eller stunder som andats “nu vänder det” utan snarare varit själva definitionen av konstgjord andning. Man har nått enskilda resultat, lyft någon buckla här och där som inte behöver vara någonting alls och man har sminkat över truppens helhetsfläckar med miljardvärvningar som aldrig riktigt fungerat.
Svartmöglet har spridit sig och spridit sig i hela jävla kåken sen den där derbytorsken mot City 2011, men den match som är byggherren som kommer in och till slut säger det alla tänker har man, trots att det nog är den enda fungerande lösningen på problemen, ironiskt nog lyckats undvika.
Riv skiten. Riv bara skiten.
Jag hoppas – för Manchester Uniteds skull – att Liverpool om några timmar blir den byggherren. Att de kliver in med motorsågen och fäller det träd som Manchester City slog in sin ekoplugg i för åtta år sedan. Stycka upp stammen, skicka in det i brasan och elda upp det.
Jag är nämligen övertygad om att ifall Ole Gunnar Solskjaers lag skulle kraftsamla och överraska alla med en halvbra insats men ett bra resultat så är vi där igen. Där vi låtsas som att United är på gång igen och att de “fortfarande kan tävla med de bästa”. Det kan de inte. Inte över tid. De kan absolut ta poäng av Liverpool i en match, men inom en månad så har de återigen torskat mot Brighton eller Aston Villa och förmodligen åkt ur ligacupen mot typ Sheffield Wednesday. Ashley Young eller Matic eller Mata eller Fred eller Jesse Lingard eller Marcus Rashford kommer inte kvickna till helt plötsligt och för ett par säsonger framåt hålla samma nivå som Salah eller Sterling eller Silva eller Mané eller Kane eller Alexander Arnold.
Det är bara att inse.
Så gå nu ut Liverpool och asfaltera det här Manchester United en gång för alla. Jag vill se fyra, fem, sex noll och jag vill se Ole Gunnar lämna på rotmos och jag vill se Ed Woodward be om ursäkt och jag vill att hela jäkla fotbollsvärlden ska inse att huset är rivet och trädet är fällt. Och så vill jag se Max Allegri presenteras i början av nästa vecka och jag vill se Glazers och styrelsen inse att det måste till en fullständig genomlysning av den sportsliga ledningen och jag vill se Ashley Youngs kontrakt rivet och jag vill höra den nya sportchefen om några veckor säga att det kommer att ta tid att bygga upp den här oerhörda och otroliga fotbollsklubben igen, att det kommer att ta en satans lång tid, men att det ska göras rätt den här gången.
Så att vi om fem, tio eller femton år, när man lyfter ännu en ligatitel, kan blicka tillbaka i historien och peka på den 20 oktober 2019 som dagen då Manchester United slog i den absoluta botten och därifrån bara hade en riktning att ta sig vidare.
Uppåt.