Hey, all PR är väl bra PR?

Jag har alltid varit skeptiskt till det där och när det kommit till Zlatan Ibrahimovic så har jag för mig själv bara skakat på huvudet åt de som envist menat att för varje gång vi pratat negativt om den där telefonklockan som det stod “Janne” på inför VM i fjol så har en dubbelregnbåge tornat upp sig över världen, cancersjuka kattungar har blivit friska och Zlatan har återigen kunnat skratta hela vägen till banken.

Eller när damlandslaget skulle få en cykel med hans autograf på. Hur jag än vred och vände på det så kom jag aldrig riktigt fram till hur det i det långa loppet skulle vara bra för Zlatan att säga något sånt, men hey, all PR är ju bra PR, så det är klart att han måste ha gynnats av att fälla en så oskön kommentar gentemot sina landslagskollegor.

I min värld så var det någonstans där – 2013 – som det började gå utför. Ligatitlar och skytteligor hade staplats på hög. Mäktig, randig och norditaliensk historia hade bytts ut mot qatarisk nyrikedom i Paris och en halvcharmig silenzio stampa gentemot Aftonbladet på grund av ett gammalt skämt hade blivit en exklusiv app varigenom den mesta kommunikationen sköttes. Och de gångerna han öppnade munnen nåddes jag allt mer sällan av de underfundiga, klipska och smakfullt kaxiga gliringarna, enlinorna och citaten. De var allt oftare utbytta mot en mer arrogant frekvens (många gånger helt utan finness), övergick till en megalomanisk narcissism med lejon och tredjeperson och kulminerade för knappt två år sedan i direkt provokation gentemot landslaget, kosta vad det kosta vill. Men hey, all PR och så vidare.

Men att han sju veckor efter att hans staty rests utanför hjärtat av Malmö FF, hans Malmö FF, går in som delägare i Hammarby, en toppkonkurrent och en Stockholmsklubb, toppar allt detta. Att han dessutom gör det med de tondöva orden om att han tror att alla i Malmö “respekterar detta och är glada för min skull” är nästan för mycket att ta in.

Jag tyckte Kaveh Hosseinpour, vice ordförande i Malmö FF Support, sa det bäst. “Det är en desillusionerad människa som pratar och som nu har bränt alla sina broar till MFF”.

Vad Hammarby och dess supportrar tycker, tänker och känner idag tror jag är lika varierat som Zlatans CV, men jag kan tänka mig att en rejäl dos av ambivalens dominerar.

För självklart förstår jag att man å ena sidan gläds med att Sveriges största fotbollsspelare genom alla tider och en av världens främsta de senaste tjugo åren går in i deras klubb. Det vittnar om att det hänt en del sedan man bad om ursäkt för förlusten mot Ljungskile i Superettan 2011. Så det är klart att Hammarby som klubb ur hundratals aspeker är mer attraktiv idag än vad man var igår och jag tycker det inte är konstigt att många grönvita slår sig för bröstet och väljer att fokusera på just det.

Å andra sidan tror jag många också undrar vad Zlatan egentligen har i Bajen att göra. Vad kommer det innebära att ha just Sveriges största fotbollsspelare och personlighet i sin organisation? Och med tanke på vad man kommer att få utstå från övriga Supportersverige så är det redan nu inte bara på gott.

Men hey, all PR är väl bra PR?

Nej, det här är den konstigaste tvisten någonsin i berättelsen om Zlatan Ibrahimovic. Han som i mångas ögon var det, i andras ögon i alla fall hade kunnat bli det har nu för all framtid tackat nej till erbjudandet om att faktiskt bli profet i sin egen hemstad.

Är hans plan att i stället bli det i Stockholm? Med Zlatan vet man aldrig, det är något vi nu alla vet, men de chanserna bedömer jag som så små att de ryms i den där lilla väskan som någon kvinna från AMA bar på i söndags.

Så var ska detta sluta? Hur länge kommer han kunna stå emot negativitet och hånfulla inställningar utifrån och att själv tvingas stirra in i himmelsblå ryggar? Hur många personer ska skriva upp sitt namn på insamlingarna om att hans staty ska flyttas från Malmö innan han ruttnar?

Eller är all PR helt enkelt bra PR och Zlatan vinner till slut ändå?

Men det går heller inte att bortse från att trenden det senaste året pekat åt fel håll för Tottenham. Den där CL-finalen nåddes med både två och tre asterisker bredvid sig då man först var så gott som utslagna redan i gruppspelet, sen räddades av VAR på Etihad i kvartsfinalen och slutligen hade ett huvudlöst och naivt Ajax att tacka, som slarvade bort en 3-0-ledning på 45 minuter och lite tilläggstid i semifinalen. På det så fick man under ligavåren dessutom se sig rejält distanserade av toppduon Liverpool och Manchester City och när ligaspelet summerades hade man dessutom blivit omsprungna av Chelsea som landade tredjeplatsen.

Visst – en fjärdeplacering i ligan, säkrat CL-spel nästkommande säsong och en finalplats i samma turnering kan inte beskrivas på något annat sätt än en succésäsong för en klubb som Spurs, men när vi nu snart skriver december i almanackan och en tredjedel av årets Premier League-säsong är avklarad går det inte att blunda för att kalenderåret 2019 varit ett sportsligt misslyckande.

Den senaste segern på bortaplan i ligan togs mot Fulham den 20 januari. Man befinner sig efter 12 spelade omgångar på en fjortondeplats i tabellen och man har bara gjort ett ynka mål mer än vad man släppt in. Förvisso har man räddat upp den katastrofala starten av gruppspelet i Champions League genom två storsegrar mot det i sammanhanget ganska dassiga Röda Stjärnan, men jag har i alla fall ännu inte hämtat mig från den fullständiga arkebusering som Bayern München stod för i september när sju mål hade kunnat vara tolv.

Om Tottenhams finalplats fyra månader tidigare var missvisande så var 2-7 mot Bayern ett smärtsamt tydligt besked om att de inte kommer nå dit igen på bra jäkla länge.

Och detta är, ska vi komma ihåg, bara det sportsliga förfall som alla kunnat följa med egna ögon. Det vi vet betydligt mindre om är de interna maktkamper mellan Pochettino, Daniel Levy och övrig sportslig ledning som mer eller mindre subtilt vittnats om från olika håll det senaste året.

Lägg därtill ett par framträdande spelare som inte velat förnya sina kontrakt, som velat vidare men som fått stanna kvar och successivt också börjat prestera sämre. Hur mycket man än tycker att även fotbollsspelare borde hedra sina avtal och ge sitt allt för den klubb som betalar ens lön så kommer ytterst få spelare som inte vill vara i en miljö att leverera i densamma, något Christian Eriksen blivit ett ypperligt exempel på.

Men underbart är som bekant också kort, ingenting varar för evigt och allt för många gånger har vi sett prov på klubbar som tror att det som fungerade utmärkt ena säsongen även ska fungera nästa. Ibland gör det såklart just det, men betydligt fler är de exemplen där lättjan och bekvämligheten biter en i ändalykten.

Jag säger inte att Tottenham och Pochettino slagit sig till ro och trott att det bara ska fortsätta rulla på av sig självt mot seriesegrar, CL-bucklor och evig ära – jag säger bara att jag inte är förvånad att det till slut började vända för en spelartrupp som inventerats, besiktigats och renoverats alldeles för lite de senaste åren.

Just José Mourinho sa en gång som ganska färsk Manchester United-tränare att tiden då toppklubbar har en och samma manager i 20 år är förbi, för sådan är inte fotbollen längre.

De flesta tränare är som spelare; efter ett par, tre, fyra säsonger behöver man byta olja i motorn. Man behöver ställas inför nya utmaningar, riva gamla murar för att kunna bygga upp dem ännu starkare och när andra hittat botemedel mot det man sårat dem med tidigare behöver man uppfinna nya giftpilar att fylla sitt koger med.

Jag förstår således att Tottenham och Pochettino går skilda vägar idag, men även jag tycker timingen – alltså i slutet av ett landslagsuppehåll och inte i början – indikerar att något extraordinärt skett i dagarna och det tror jag bara ytterst få personer har koll på, därför känns det meningslöst att spekulera i.

Men med det sagt är jag övertygad om att Mauricio Pochettino kommer fira stora framgångar i sin fortsatta karriär och jag misstänker att han kommer att ha att välja på ganska mäktiga adresser när klubbarna nu ska rada upp sig i jakt på hans underskrift.

Vad gäller Tottenham så är naturligtvis valet av José Mourinho laddat. Inte bara för dennes klubbhistorik utan framför allt för dennes stämpel som en bakåtsträvande, cynisk och defensivt inriktad manager som tar alldeles för många (få?) poäng på bekostnad av underhållningsvärdet. Ingen kan ifrågasätta portugisens CV vad gäller titlar, men det är också titlar och bara titlar som ursäktar den fotboll han står för.

Någon Tottenhamsupporter är jag inte, så jag ska inte tala för hur de känner, men jag är faktiskt tveksam till att ens en tung titel levererad av Mourinho skulle väga upp för tappet av Pochettino om den kommer med den fotboll som Manchester United spelade under hans ledning. Försvinner dessutom Pochettinos ständiga vilja och mod att släppa fram egna, unga talanger blir uppförsbacken ännu brantare och i den kategorin är väl inte Mourinho bäst i klassen.

Jag är i alla fall övertygad att majoriteten av Manchester United-supportrarna inte skulle påstå att Ligacuptiteln och Europa League-segern var tillräckliga plåster på såren för det de fick utstå under hans tid på Old Trafford.

Att José Mourinho ur ett kortsiktigt perspektiv kommer att höja lagets poängsnitt och ta Tottenham uppåt i tabellen tror jag ingen tvivlar på, allra minst jag, men även jag är starkt skeptisk till om hans fotbollsfilosofi har hängt med i utvecklingen och huruvida han kan ta vid där Pochettino lämnade och gjuta nytt mod i leden som drömmer om ligatitlar och nya CL-finaler.

Men kanske viktigast av allt, hur svarar spelartruppen på Mourinhos intåg? Vill alla vara kvar? Eller blir Pochettinos exit startskottet för den spelarflykt man lyckats undvika de senaste fyra, fem transferfönstren?

Och hur ska egentligen José Mourinho – som var så tydlig i sin kritik mot Manchester Uniteds ovilja att ge honom de spelare han så desperat behövde – hantera en ännu hårdare hållen pengapåse? Jag är förvånad över att Pochettino inte fått smeknamnet Alkemisten ännu, för så mycket guld han skapat av så (relativt) lite spenderade pengar är fascinerande.

Oavsett om det är Daniel Levy eller José Mourinho som blir den som behöver rannsaka sig själv och förändra sitt beteende och sin världsbild så ska det bli oerhört intressant att följa framtiden som nu väntar.

Hörni! The Special One är tillbaka i Premier League, Mauricio Pochettino ska ta nästa steg i sin karriär och allt är sådär underbart ovisst som det bara kan vara i världsfotbollens yttersta elitskikt. Det har var rimligt, det här är läskigt och det här blir spännande!

Årets målvakt: Sollefteåbon. Eller PEAB-mannen.

Jag ska direkt erkänna att jag inte lusläst årsredovisningarna eller finkammat utredningen och jag valde körsång i stället för företagsekonomi i gymnasiet, men visst har det inte undgått någon att fifflet i Östersund med Daniel Kindberg i spetsen präglat säsongen och på så många sätt skrivit om historien om det teaterspelande och gruppdansande ÖFK, som slutade med över 5000 falkar på Emirates mot Arsenal. Nu har första domen kommit och den var fällande. Daniel Kindberg lär garanterat överklaga, så vi får väl se var detta slutar, men med tanke på klubbens redan akuta ekonomiska situation skulle jag bli mycket förvånad om vi får se Östersunds FK göra anspråk på några titlar eller tabelltoppar någonsin igen.

Årets målvakt 2: Peter Abrahamsson, Johan Dahlin, Isak Pettersson & Tommi Vaiho

Där den sistnämndes prägel på SM-guldet är så oväntad, så vacker, så hoppingivande och så surrealistisk att jag knappt minns senast en så utdömd målvakt var med och lyfte Lennarts pokal.

Årets renovering: IFK Göteborg

Vi var många som dömde ut Blåvitt inför 2019, men trots en resultatmässigt ganska blek sista sjättedel av serien så tror jag ingen säger emot att IFK Göteborg påbörjat sin vandring tillbaka mot toppen. Det kommer säkert ta ett par år till innan man verkligen är med och bråkar om SM-bucklan och det återstår väl att se hur man över tid klarar av tappen av Carl Starfelt, Sebastian Ohlsson och Lasse Vibe. Och vad händer om Poya verkligen landar i Barnsley? Men oaktat detta tror jag vi om ett decennium kan peka på säsongen 2019 som året då det verkligen började blåsa optimistiska vindar i de blåvita seglen igen.

Årets renovering 2: Studenternas IP

Klart det kanske inte är Qatar-speed på ombyggnationen vi fått följa från Uppsala genom tv-rutan det här året. Men en renovering är det!

Årets bragd: Falkenbergs nya kontrakt

Hasse Eklund ska givetvis ha en staty nere vid havet och där ska han för evigt stå symbol för att miraklens tid inte är förbi. Med målkvoten -37 och 24 poäng ska man inte kunna lösa ett nytt kontrakt, inte ens genom ett kval. Men trots ett långa stunder helt klappkasst försvarsspel, avsaknad av både kvalitet och bortaspel så har FFF fortsatt att tro.  Och ibland är det fortfarande den viktigaste byggstenen i fotbollsframgångar.

Årets vilopuls: Örebro SK (i år igen)

Efter mindre än en fjärdedel av årets serie stod det klart att ganska många lag skulle ta ganska få poäng. Således säkrade Örebro väldigt tidigt kontraktet men var heller aldrig i närheten av att göra anspråk på en Topp 7-placering. Jag brukar skoja lite om detta, men frågan är om ÖSK inte borde börja se allvaret i detta ganska mångåriga deltagande utan att få känna ett pulspåslag efter nationaldagen. Inte ens Carlos Strandberg fick fart på grejerna!

Eller är det kanske en jättevacker konstform Örebro håller på med? Jag kan inte bestämma mig. Det enda jag vet är att pulsen inte gick upp en enda gång när jag följde de vittröjades framfart i Allsvenskan. I år heller.

Årets hjärnsläpp: Tobias Karlsson, Falkenberg

Ni minns Hampus Nilssons vansinnestackling på AIK:s Heradi Rashidi? Hur Falkenbergmålvaktens öppna sula klippte honom över knäna och hur bollen aldrig var i närheten av Nilssons fot. Ni minns också hur Tobias Karlsson i halvtidsintervjun med Patrik Westberg får se bilderna i slowmotion och ändå vidhåller att hans lagkamrat spelat på boll. Westbergs oförstående tvekan kring huruvida Karlsson har en skärm framför sig eller inte. Episka tv-sekunder.

Årets hjärnsläpp 2: BK Häckens icke-registrering av Alexander Jeremejeff

Jag vet, jag vet, den här incidenten tillhör ju egentligen inte den allsvenska säsongen men jag kan inte låta bli att ägna detta en tanke när vi ska summera den svenska tävlingssäsongen. BK Häcken ska alltså Europa League-kvala mot AZ och glömmer helt enkelt att registrera Jeremejeff. “Det var så klart inte så bra att vi glömde registrera vår viktigaste spelare”, summerade Erik Friberg det hela i min podcast TuttoBalutto.

Årets nedsläpp: Glenn Nyberg på Tele2 mellan Hammarby och Malmö FF

I en uppskruvad period av det glödheta toppmötet mellan Bajen och dåvarande serieledarna Malmö FF träffade bollen Glenn Nyberg som valde att blåsa av för den märkliga lösningen nedsläpp. Problemet med nedsläpp är att man många gånger inte riktigt vet vad som gäller, i synnerhet inte när nedsläppet sker för att bollen “träffat domaren”. Och ska vi vara helt ärliga så tror jag inte Glenn heller riktigt visste vad han gett sig in på när han stod där med bollen i handen och droppade ned den mellan fyra hungriga fötter. Det såg inte ut så i alla fall.

Årets tränare: Kim Bergstrand & Thomas Lagerlöf

Hasse Eklunds bragd med Falkenberg i all ära, att firma Bergstrand Lagerlöf skickade Djurgården högst upp i tabellen är givetvis årets allra största tränarprestation. Det ramstarka kollektivet har klarat av allt utom derbyn och de som var skeptiska kring hur överbefolkad Sirius sjukstuga var under många år eller att de båda var mer eller mindre AIK-ikoner lär inte ha många moln kvar på invändningshimlen. Det här blev sannerligen en match made in heaven!

Årets beslut: Magnus Pehrsson och Kalmars sportsliga ledning går bort till supportrarna

Supportrarna ville givetvis ha svar på frågan vad fan det är som försiggår och Kalmars sportsliga ledning hade säkert bara goda intentioner, men vi kan nog alla summera beslutet att lomma bort till kortsidan som ett av de sämre i år. MP klev av, Kalmar stortorskade sista matchen mot Sirius och om fiaskot fullbordas vid kvalförlust mot Brage blir detta givetvis omslagsbilden.

Årets beslut 2: Rikard Norling får feeling och startar Felix Michel som anfallare hemma mot Kalmar FF.

Årets beslut 3: Felix Michel berättar för media att han inte förstod någonting när han fick beskedet att han skulle spela anfallare mot Kalmar FF. Det blev Michels sista start i serien.

Årets budbärare: Robin Söder, Falkenberg borta

Falkenberg kvitterar mot IFK Göteborg på ett minst sagt diskutabelt sätt i den nittiosjätte minuten och när Robin Söder ska summera matchen efteråt hör man genom Söders headset hur Sebastian Eriksson fullständigt tappar det i bakgrunden. Alltså fullständigt.

Årets utrusning: Davor Blazevic lämnar sitt straffområde på Guldfågeln och inkasserar ett av säsongens rödaste kort

Det finns egentligen inte så mycket att tillägga här.

Årets sjukaste: Malmö FFs sex missade straffar i rad

Är man en person som brukar åberopa Men tänk om! så är det väl fullt rimligt att argumentera för att om bara Malmö satt en eller två av de där straffarna så hade nog SM-bucklan återvänt till Skåne. Jag tänker inte vara en sådan person, men jag vill med eftertryck slå fast hur sjukt det är att bränna sex raka straffar. Det går nästan inte att ta in! Majoriteten av dem var dessutom poängavgörande. Årets sjukaste, var det!

Årets motbevisning: Alexander Kacaniklic

Den tidigare landslagsyttern återvände djupfryst från Frankrike och undertecknad stack ut hakan och spådde att han skulle bli säsongens stora flopp. Under den första tredjedelen av årets Allsvenskan var det inte många som ifrågasatte mig, men efter islossningen mot Falkenberg tog Kacaniklic fart och imponerade stort på mig under årets två avslutande tredjedelar. Hatten av!

Årets halvlek: Anders Lindegaard borta mot Djurgården

Känslan är att om man aldrig hade blåst av den första halvleken på Tele2 mellan Djurgården och Helsingborg så hade heller aldrig Anders Lindegaard släppt in några mål. Det var en sån där halvlek när det helt enkelt inte gick att passera den sista utposten.

Årets mest värdefulla spelare: Marcus Danielson, Djurgården

Vi avslutar med en kategori som också finns på den ordinarie galan ikväll och här hoppas jag att juryn delar min syn. För när vi nu snart sätter punkt för den svenska tävlingssäsongen 2019 så tycker jag att vi en sista gång ska applådera det bästa lagets bästa spelare. Marcus Danielson har gått från en relativt anonym allsvensk mittback till landslagsman och SM-vinnande lagkapten i Djurgården och om vi ska jämföra hans betydelse för sitt lags framgångar med andra namn på listan så tycker jag verkligen att han brädar samtliga alternativ.