"Så… vilka hejar ni på i matchen mellan Ajaccio och Caen på lördag?"

Jag funderade också på att försöka analysera Nices tränarbyte. Till en början var jag rätt irriterad över att man valde att peta undan Roy, men ju mer man tänker på det, desto mer logiskt var det bytet. Eller. Byte är ett lite felaktigt ordval. I teorin är det faktiskt så att huvudtränaren Éric Roy flyttas upp ett steg, till att åter bli sportdirektör som han var även innan han blev huvudtränare, och assisterande tränaren Marsiglia blir numera huvudtränare. Bägge två får egentligen positioner högre upp i hierarkin, men det här bytet beror på att Nice kände att de behövde ändra om någonting efter säsongsstarten som varit klart godkänd, men med en hel del missflyt. Nu får hela organistationen tid på sig att arbeta ihop något nytt under en länge tid än vad som hade varit fallet om den här tränarförändringen hade skett om det bara var typ tio omgångar kvar. Nye presidenten Jean-Pierre Rivière sa dessutom att det här var en förändring man hade planerat under en längre tid, att förändringen kommer redan nu är för att man vill se om det kommer ha några positiva förändringar på resultaten då man inte vill riskera att åka ur Ligue 1.

Men den här posten kommer inte heller att handla om organisationsförändringar i Nice (onödigt vetande; nu när det skett en tränarförändring i Ligue 1 är det bara två ligor på UEFAs topp-25 lista där det denna säsongen ännu inte skett någon tränarförändring; engelska Premier League och österrikiska Bundesliga). Det kommer handla om en president vid namn Alain Orsoni.

Ligue 1 har hela spektrumet av presidenter; från den stilfattiga affärsmannen Jean-Michel Aulas (Lyon) till den hypermoderna och unge Loïc Féry (Lorient) till den något udda men familjekära karaktären Loulou Nicollin (Montpellier). Och så finns det då Alain Orsoni, som är så långt bortanför alla presidenter att han kräver sitt egna spektrum. Han är numera president i Ajaccio och förhoppningsvis kommer de följande styckena få er att inte vilja följa Ajaccio lika mycket som ni gjort tidigare.

Alain Orsoni växte upp med en pappa som var hjälte i andra världskriget, Alain själv valde att studera ekonomi i Paris, men kände sig alltid som en korsikan innerst inne. Han gillade att sätta sig emot statsmakten och hamnade ofta i trubbel. 1980 blev han gripen sedan han och sex andra högerorienterade människor skjutit mot den iranska ambassaden. Ett år senare var de släppte efter att de hungerstrejkat. Han fortsatte dock på samma bana som tidigare, vilket ledde till att hans bror Guy blev mördad år 1983 – senare kom det nämligen fram att mördarna hade varit ute efter Alain och inte Guy. De bägge mördarna var två mafffiarelaterade personer, så nu vet ni vilken värld vi är inne och rotar i.

Efter det blev han ledare för MPA, en korsikans självständighetsrörelse. Den kriminala vägen tog såklart inte tagit slut, utan 1996 tvingades han fly till Nicaragua sedan han blivit anklagad för utpressning. Där gjorde han sig ett namn som investerare i spelbranschen, och efter en tripp i såväl andra Centralamerikanska länder som Miami och Spanien, så återvände han till Korsika år 2008 efter 13 år i exil. Han hade nämligen lovat att ta över presidentposten i fotbollsklubben Ajaccio efter att den förre presidenten samt Alains vän Michel Moretti begått självmord då han var svårt cancersjuk. Det tog inte många månader innan Alain var åtalad för medhjälp till mord och fick sitta tio månader i fängelset. 2009 blev sedan hans son Guy (döpt efter Alains mördade bror, såklart) misstänkt för fyra mord, bland annat det som Alain satt inne för tidigare samma år. Först i mars 2011 hittade polisen Guy i Madrid, och rättegången är pågående. Samtidigt har Alain återigen blivit anklagad för flera mord (bland annat hade han två partners i Centralamerika som nu är döda av icke-naturliga orsaker), men det saknas bevis. För en månad sedan släppte han sina biografi, där han försöker försvara sig själv, sina handlingar och sin familj. Nu har han också berättat att han ska lämna landet så fort hans son Guy blir frikänd.

Visserligen har väldigt lite blivit bevisat av det som Alain Orsoni blivit anklagad för, men det känns väl som lite för många indicier för att det inte ska vara någon eld under röken?

PS. Ser nu att jag inte skrivit något om landskampen i tisdags (Belgien, 0-0). Tyvärr var det ingen höjdarmatch, Frankrike klart bättre men skapade rätt lite. Ribéry, Lloris, Gonalons och backlinjen var enda som kvitterade ut ett bra betyg.

/J