Évian är en speciell klubb. En klubb som på papperet bara är drygt fyra år gammal, det var sommaren 2007 som två mindre klubbar slogs samman och då fick man lira i fjärdedivisionen. På den tiden hade man en årsbudget på €1,5 miljoner, 2010 var den uppe i €10 miljoner och nu när man spelar i Ligue 1 lär de siffrorna höjts betydligt mer. En fantastisk resa, men det är såklart ekonomiska faktorer som ligger bakom det hela.
Alla som minst ett par gånger har köpt vatten i butik känner igen märket Évian. Och jo, klubben är ju döpt efter det mineralvattnet. Mineralvattenföretaget Évian ägs av livsmedelproducenten Danone vars ordförande är Franck Riboud, som passande nog även är VD i fotbollsklubben Évian. Riboud (som ses som en av Frankrikes mest respekterade chefer) har till och med tryckt dit vattnets varumärkesfärger (rosa, vitt, blått och rött) på Évians matchställ. Klubben blir lite som en reklampelare likt Paris SG, fast inte alls i samma utsträckning. Det här känns mer som en fotbollsklubb. Bara en sådan sak som att Zidane och Lizarazu är delägare gör ju att klubbens skönhetsfaktor höjs en bra bit.
Nåväl, vi kan prata mer i detalj om Évian en annan gång, men nu ska vi blanda in lite dansk öl i det här mineralvattnet. Pascal Dupraz har varit med i Évian sedan starten och har numera titeln sportchef, men han har hoppat runt mellan olika uppdrag. Tidigare har han satsat mycket på rutin, men nu när klubben spelar i Ligue 1 behöver man lite utvecklingsmaterial och spetskvalitet. Han har bestämt sig för att scouta på fyra ställen: Frankrike, Brasilien, Holland och Skandinavien. Han föll pladask för skandinavernas mentalitet och när han väl hade plockat upp en dansk så fortsatte han på samma spår.
Först ut var Daniel Wass. Benfica hade köpt honom från Bröndby under sommaren, men deras scouting får ett rejält underbetyg då de under försäsongen upptäckte att han inte höll tillräckligt hög klass som ytterback. Han skeppades iväg på lån till Évian, som efter det även passade på att hugga målvakten Stephan Andersen (Bröndby) samt allas våran favorit Christian Poulsen (Liverpool). Alla tre får ses som ordinarie och när Dupraz såg att Kahlenberg (Wolfsburg) ville ha speltid inför EM-slutspelet var han inte sen med att signa upp honom på ett halvårslån. Det pratas även om att man vill värva fler spelare med dansk koppling. Lasse Schöne (NEC) och Peter Utaka (OB, hans bror spelar i Montpellier) till exempel.
Det är helt enkelt inte någon djupare faktor än skandinaviernas allmänna mentalitet som ligger bakom danskarna i Évian. Det lär inte dröja innan Évian har scouter på Allsvenska arenor…
Några andra klassiska nationalitetskolonier i Ligue 1 under 2000-talet
Sydamerika för Rennes kring milleniumskiftet
Luís Fabiano, Lucas, Mario Turdó
Rennes var desperata, de behövde ett par nya anfallare. Man hade sålt Shabani Nonda till Monaco för €20 miljoner, men på den här tiden var Rennes en klubb som gärna höll hårt i pengarna. Ägaren Pinault valde dock att testa en ny väg, han spenderade samtliga €20 miljoner på att hämta in brassarna Luis Fabiano (ja, den Luis Fabiano) och Lucas Severino tillsammans med Celta Vigo-argentinaren Mario Turdó. Tillsammans gjorde dem nio ligamål under tre år och man fick bara tillbaka €3 miljoner när de såldes vidare. En total flopp. Den här Sydamerikasatsningen pratas det fortfarande om i Frankrike på ett sätt som kan liknas vid videojuggarna i Bajen.
Det här misslyckandet gjorde dock att Rennes istället började satsa på europeisk talangscouting (Källström, Cech, Frei) samt spendera mer pengar på sin ungdomsakademi, som numera ses som Frankrikes absolut bästa.
Svenska bröder i Strasbourg
Pontus Farnerud, Alexander Farnerud, Mikael Dorsin
På den tiden när Strasbourg var en respekterad och hyggligt etablerad fotbollsklubb hade man tre svenskar i laget: bröderna Farnerud samt Mikael Dorsin, som nuförtiden mest är känd för att han är lillebror till Henrik. Alla tre skötte sig helt okej, framförallt Alexander Farnerud höll på att bygga upp en fin karriär innan han valde att dra till (svenskkarriärdödaren?) Bundesliga.
Storlek blandat med samba funkade inte för Le Mans
Grafite, Túlio de Melo, Antônio Géder, Paulo André, Marcos Paulo
Le Mans tyckte att det lät som en hipp grej att testa fysiskt duktiga brassar. Det gick väl sådär. Grafite blommade ju sedan ut i Wolfsburg, men den enda spelaren man fick nytta av var Túlio de Melo. Som tur väl var spendera de inga hutlösa summor på att få dit någon av brassarna.
Sochaux kollade österut
Bojan Jokić, Valter Birsa, Václav Svěrkoš, Ivan Stevanović, Duško Tošić
Rit-Ola Andersson satt stolt i VM-studion och förkunnade stolt att “jo men AIK, vi var nära att köpa Valter Birsa”. Nära skjuter dessvärre inte många harar. Sochaux testade lite olika östeuropéer: tjecker, serber och slovener, utan att riktigt hitta rätt. Slovenerna Jokić och Birsa var dock klart godkända, bägge två hänger numera i Serie A. “Varför östeuropéer”? Sochaux testar gärna spelare som ingen annan är ute efter, exempelvis Marvin Martin som blev nobbad av de flesta andra på grund av att han var för kortväxt.
Lorient testade Argentina 2009
Franco Sosa, Sebastián Dubarbier, Gabriel Peñalba
Tränare Gourcuff letade efter spelskickliga allroundspelare som kunde bedriva passningsspel i högt tempo. Eftersom Lorient gärna snålar med pengarna så fick Gourcuff ett ryck när han hörde att flertalet argentiska klubbar hade ekonomiska problem och därmed var tvugna att sälja av spelare. Problemet var att han inte hade kunnat scouta igenom några specifika spelare. Alla tre värvningar blev floppar och det är bara Dubarbier som är kvar, men det är mest för att ingen klubb vill köpa honom. De två andra har återvänt till Argentina utan att man en enda krona tillbaka. Däremot värvade man en argentinsk scout vid namn Ramírez i somras som scoutade fram en ny argentinare, Mareque, som har gjort det riktigt bra på vänsterbacken.
Alltid brassar i Bordeaux
Henrique, Mariano, Jussiê, Fernando, Wendel, André
Bordeaux har under flera år haft bra Brasilienkontakter. Det har skjutits både högt och lågt, men sammantaget får man säga att deras långsiktiga scoutingarbete har gett gott resultat. I den nuvarande truppen finns tre brassar (de tre förstnämnda), men man har numera även startat flera argentinska samarbeten som gett yngre spelare till akademin. Det återstår att se var det landar.
***
Och så glömde jag nästan bort Silly Season-grejerna.
Lille säljer förra årets skyttekung Moussa Sow till Fenerbahce, vilket är en betydligt lättare förlust än vad det låter som. Sow har varit en målsumpare av gigantiska mått. Att få €12 miljoner för så pass underpresterande spelare som “bara” hade 18 månader kvar på kontraktet är helt okej. Ersättaren blir en annan spelare som underpresterat under hösten, Nolan Roux från Brest. Kostar €8 miljoner. För de pengarna borde man kunnat hitta något bättre. Brest letar ersättare, men har redan lånat in lillebror Sissoko från Udinese.
Årets övergång står gulklädda Sochaux för eftersom de har värvat kameruanen Yaya Banana från tunisiska ligan. Mittback för €1,5 miljoner. Bara namnet är värt det priset. De lånar även in Doubai från Udinese då Anin har sålts till Nice för €2,5 miljoner. Anin är inte bara destruktiv på planen, utan även utanför. I somras strejkade han när han fick höra ett rykte om att Arsenal var intresserade och nu kostar hans attityd honom en flytt till Nice.
Saint-Étienne har iväg ett par anfallare på Afrikanska mästerskapet och hämtar då in unge serben Aleksic från Genoa.
/J
https://twitter.com/#!/jonas_hansson