Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

"Vi är som Montpellier - fast misslyckade"

20 Maj 2012. Det firas på olika håll. Montpellier har tagit sin första ligatitel någonsin medan Lorient öppnar champagnen eftersom de klarade kontraktet i Ligue 1 – med en enda poängs marginal. Montpellier hade tagit mer än dubbelt så många poäng som Lorient. Just där, just då var det nog ingen i Lorient som tänkte “det där hade kunnat vara vi” när Montpelliers segerfirande kablades ut på TV-apparaterna. Grejen är ju att det kunde ha varit Lorient. Vi tar oss tre år bakåt i tiden.

Sommaren 2009. En viktig sommar både för Lorient och Montpellier. Lorient hade slutat 10:a i Ligue 1 och fått in en ny ägare: den i sammanhanget fasansfullt unge Loïc Féry, som därmed blev den yngste klubbpresidenten i Europas toppligor. Féry presenterade en vision om att Lorient skulle ut i Europa inom tre år och för att etablera sig på den övre halvan la man dessutom upp planerna för en ny träningsanläggning som skulle kosta €12,5 miljoner. Man hade sommaren innan värvat in Gameiro som hade ersatt Gignac på ett utomordentligt sätt. Man värvade dessutom in några argentinare, en viss Koscielny, Mvuemba från Portsmouth i Premier League. Visst hade man tappat några duktiga spelare till större klubbar, men Lorient var ändå på väg uppåt.

Montpellier hade under säsongen 2008/2009 spelat i Ligue 2, en serie man slutade tvåa i och därmed blev man återigen ett lag i Ligue 1. Sommaren 2009 hade man dock inte en enda krona att spendera, det enda man kunde göra var att flytta upp några talanger från akademin och värva några spelare som stod utan kontrakt. Om någon för tre år sedan hade sagt att “Montpellier vinner ligaguld och Lorient åker nästan ur år 2012” så hade denna personen varit en fara för samhället och antagligen blivit lobotomerad eller åtminstone tvångssteriliserad. Om någon istället hade sagt “Lorient vinner ligaguld och Montpellier åker nästan ur år 2012” så hade folk funderat en liten stund och sagt: “du tror att Lorient hinner etablera sig i toppen så fort alltså? Nja, men de kanske kan utmana om Champions League med rätt flyt”.

Under de här tre åren har Lorient sakta men säkert försämrats. Man slutade sjua även 2010, men efter det kom en elfte plats och det här året var det en placering på plats 17 som blev det bästa man kunde åstakomma. Montpellier har slutat på placeringarna 5, 14 och 1. Montpellier snittar fem placeringar bättre varje säsong än vad Lorient gör, trots att de har ungefär samma förutsättningar.

Notera: Köp, försäljningar och transfervinst gäller de senaste tre åren. Övriga siffror är från den gångna säsongen.

Det finns inte mycket som skiljer Lorient från Montpellier. Det enda är att Montpellier har en klart starkare ungdomsakademi, men samtidigt har Lorient haft större framgångar så att man har kunnat haft möjlighet att värva in mer etablerade spelare än vad Montpellier har kunnat. Bägge klubbarna sköts av framgångsrika affärsman, man utnyttjar varenda euro så gott det går, kontinuitet är ett nyckelord och man har byggt upp en genuin identitet. Varför skiljde det då 16 placeringar mellan Montpellier och Lorient den gångna säsongen?

“Mitt bästa minne från tiden i Frankrike är från Moustoir i Lorient. Spelet gick snabbt på konstgräset, Lorient spelade så tempostarkt och ihållande att jag för ett ögonblick trodde att jag befann mig i England. Dessutom var publik så nära planen. Vi fick inte tid att rulla runt bollen, det var som en Premier Leaguematch: pa-pa-pa!”

Orden kommer från Joe Cole och beskriver alldeles utmärkt det sättet som Lorient spelar fotboll på. Tränaren är pappa Gourcuff som har varit i klubben i över 20 år som huvudtränare, med undantag för två år i Rennes och Al-Ittihad mellan 2001-2003. Hans filosofi går ut på att rörelse och passningsspel är de överlägset viktigaste punkterna. För att vinna bollen ska man pressa motståndarna på samma sätt som Barcelona gör. Det offensiva spelet ska byggas upp med att man alltid ska ha tre-fyra passningsalternativ. Den här säsongen var det bara tre lag som hade bättre passningsprocent än Lorient: Montpellier, Paris SG och Lille. Man kvalade dessutom in på topp-5 över de lagen som slår flest passningar. Samtidigt har det här även negativa konsekvenser.

När spelet inte stämmer till fullo, då ser det ut ungefär som det gjorde i Frankrikes match mot Sverige. Håglöst. Viljelöst. Tradigt. Avtrubbat. Det finns inte någon plan B, Gourcuff har satsat allting på ett enda kort. Lorient var den här säsongen det statistiskt sett överlägset sämsta laget i Ligue 1 när det kom till att vinna närkamper. Det var dessutom bara Brest som gjorde färre mål. Lorients målsnitt var lägre än ett mål per match. Hur kommer det sig? Anledningarna finns där, frågan är om Lorient hade kunnat göra något åt dem?

Förra sommaren sålde man Gameiro (A-landslagsanfallare med 56 mål på tre säsonger) och Féry snålade med pengar till ersättare. Det var först under transferfönstrets sista dagar som anfallsbesättningen blev klar och den bestod till slut av de evigt skadedrabbade Quercia (inte nytt kontrakt i Auxerre) och Aliadière, mediokra Europanykomlingen Campbell, Sunu från Arsenals reservlag och Emeghara, som är mer en sprinter än en fotbollsspelare. Féry upptäckte att detta inte räcka utan i vintras fick Gourcuff ytterliggare en anfallare till sitt förfogande: Douniama, en 25-åring som satt på bänken i Ligue 2-mittengänget Guingamp…

Som om inte detta vore nog så fick Aliadière (18 spelade matcher) och Quercia (3 matcher) rehabiliteringssällskap av exempelvis Pedrinho (11 matcher), Diarra (7 matcher), Koné (21 matcher), Baca (24 matcher), Le Lan (14 matcher) under delar av säsongen. När det var som allra värst var antalet skadade spelare uppe i ett tvåsiffrigt antal. Ett lag som spelar den fotbollen Lorient gör behöver antingen spetskvalitet eller ett väldigt ihopspelat lag för att ta poäng. Lorient saknade båda delarna.

Gourcuff ser inte ut att få pengar till några större värvningar den här sommaren heller. Han har till och med pratat om att det är för dyrt för klubben att värva spelare ens från Ligue 2. Pengarna från Koscielny (Arsenal), Gameiro (PSG), Morel (Marseille), Kitambala (ASSE), Ciani (Bordeaux), Jallet (PSG), Abriel (Marseille) etc. har gått åt till att betala av skulder, värva mediokra ersättare och investera i den nya träningsanläggningen.

Varför har då Lorient helt plötsligt tappat fingertoppskänslan när det kommer till värvningarna? De senaste tre åren har man värvat över 30 A-lagsspelare, bara runt fem stycken av dem känns som startmaterial för en klubb som siktar på övre halvan av tabellen. Många ilska blickar vänds åt Féry. Han är bosatt i London och många menar att han inte har förstått sig på hur Lorient fungerar eftersom han nästan aldrig är i staden. Det intressanta här är att FIFA i november hade en stor konferens. Man hade sex stycken huvudtalare som var bland annat FIFA-presidenten Sepp Blatter, Sandro Rosell (Barcelonas president), Umberto Gandini (Milans klubbdirektör) – och Loïc Féry. På vissa håll får Féry väldigt mycket beröm, från andra håll menas det att han är orsaken till att Lorient har tappat de senaste åren.

Här är vi idag. Montpellier ska spela Champions League medan Lorient inte har en enda krona att lägga på nyförvärv, utan man hoppas på att man kan få in några 22-åringar från tredjedivisionen. Vad de senaste åren har lärt oss är att det svänger fort i Ligue 1, så man ska fortfarande inte räkna bort Projekt Lorient, ligans mest spännande klubb.

(Det var inte meningen att den här skulle publiceras ikväll, utan den har legat i arkivet ett par dagar och jag satte inte publiceringsdatumet tillräckligt långt fram för att jag skulle hinna klart den, men jag hoppas att det ändå är skön läsning!)

/J
https://twitter.com/#!/jonas_hansson

Publicerad 2012-06-25 kl 19:39
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons