Full fart framåt, inte så tätt bakåt

De föregående två säsongerna hade man Dupont som tränare. En tränare som fick ut max av laget, men det skulle göras med ett säkerhetsspelande och lågt liggande lag, och man satte hoppet till att Bruno Grougis högerfot eller Nolan Rouxs löpstyrka skulle göra något mål per match. En taktik som gjorde att man klarade sig kvar i Ligue 1, men det fanns ingen utvecklingspotential i laget. Därför valde den unga sportchefen Martins att testa med något nytt. Han tog in 43-åriga Chauvin som ny tränare. En tränare som hade blivit uppfostrad i Rennes och Nantes, och med andra ord hade en spelfilosofi som byggde på en kvick offensiv fotboll, med många spelare involverade i offensiven.

Det är dock Chauvins första år som huvudtränare i Ligue 1, och det märktes till en början. Chauvin var naiv och Brest blev överkörda av både Nancy och Saint-Étienne. Chauvin är en intelligent och realistisk kille av det jag har läst i intervjuerna, lite av en fransk Roberto Martínez på det sättet, och han valde att sänka ambitionerna i spelet. Det har gått helt okej. Man är ett av ligans bättre hemmalag med fem segrar och en oavgjord, men det är väl ungefär där som de statistiska roligheterna tar slut.

Man sticker egentligen inte ut någonstans i statistiken, inget positivt eller negativt, varken lagmässigt eller spelarnivå. Inga saker som hade gått att förutspå iallafall. Nu är det dock på det sättet att man håller på att bygga upp ett nytt spelsätt, och man måste sätta sig ned och studera det för att förstå det.

Ibland kan det nämligen se tafatt ut när Brest spelar fotboll. De är dåliga på att bygga upp ett anfall från grunden, de ser slappa ut i försvaret, det är ingen spelare som sticker ut. Det ser bara ut som elva mediokra spelare som springer. Det ligger dock något mer bakom spelet. Ta en titt på bilden nedan och tänk efter vad ni ser.

Brest i vita färger, bollen är vid den röda punkten.  

Det man ser här är precis hur Brest vill anfalla. Man vill göra motståndarnas mittfält ihåligt, helst bortspelade, och anfalla med tre till sex spelare som löper framåt i planen. Dessutom ska det vara spelbredd, och alla spelare ska alltid försöka vara spelbara. Man spelar en 4-1-4-1, och de spelarna som är med i anfallet ovan är:

1) Två stycken yttermittfältare som håller så mycket bredd som möjligt, för att öka ytorna för motståndarna att försvara på.

Rättvända och kvicka spelare bakom motståndarnas mittfält. Dessutom tillåter tränaren Chauvin sina spelare att utföra svåra tekniska nummer, så länge anfallet förbättras av det. Man får aldrig fina stillastående, utan man måste alltid göra det med fart. Där har ni spelfilosofin i korta drag. Inget unikt, men någorlunda effektivt.

Ett liknande exempel, men i en mer kontringslik attack. Bollen är vid den röda punkten.

Även när man närmar sig målet så är det viktigt för vänstermittfältaren att hålla bredden.

Den mest talande bilden för Brestfotbollen är den sista. Det syns tydligt vilket lagspel allting är, och att det mesta handlar om att löpa rätt. Den bollförande mittfältaren har inte mindre än sju (!) egna spelare som är i rörelse på ett sådant sätt så att den bollförande mittfältaren kan slå en passning till dem. Här ser man även hur försiktiga Brest är med att fylla på med sina ytterbackar. Chauvins filosofi är att mittfältarna och anfallarna ska ta sig in i sista tredjedelen, inte ytterbackarna. Ändå så lyckas man få med minst fyra-fem spelare i varje anfall. På grund av detta spelar Chauvin ibland med mittbackar som Traoré och Baysse på ytterbacksplatserna, detta så att man får in fler nickstarka spelare på planen. Brest har nämligen gjort flertalet hörnmål, så det är inte bara denna snabba fotboll som ger resultat.

Spelmålen man gör är något mellanting mellan en kontring och ett uppbyggt anfall. I det här anfallet orkar visserligen inte högermittfältaren att löpa med, men det är ändå precis så som Brest vill spela fotboll. Det är ett riktigt elegant spelmål. Man håller bollen längs marken, försöker sig på lite svårare tekniska nummer, springer smart och fort, slår bollarna i djupet framför en löpande spelare.

Dessvärre så har Brest en bra bit kvar innan spelet har satt sig. Eftersom laget ännu inte är helt säker på hur fotbollen ska spelas, blir det ibland att man tappar boll. Då är man oftast oorganiserade bakåt, och spelarna blir alltför mycket bolltittande. Då blir det snarare som så att Brest själva åker på kontringslika attacker. Brest har knappt släppt in ett enda mål från organiserade anfall från motståndarna den här säsongen, utan de flesta av målen har uppstått när man tappar bollen på fel ställen på planen, när laget är på väg att tryckas upp.

Dessutom är man alltför beroende av att den här fotbollen ska fungera. I kvällens match mot Montpellier tog man ledningen genom Ben Basat, men tappade till 1-2. Bägge de insläppta målen uppkom på samma sätt: man tappade bollen kring mittcirkeln, sedan skulle backlinjen sköta allt försvarsarbete och det var man för dåliga för. Martial gjorde visserligen ett komiskt självmål, men det var uppsåten till både det målet och även 1-2 som var det intressanta. Brest släpper in mål på ungefär samma sätt som man själv gör dem.

Det som man kunde se var dock att Brest inte visste hur de skulle spela när Montpellier inte längre bjöd på ytor, utan att Brest var tvungna att kontrollera bollen. Brest har gjort matchens första första mål vid sex tillfällen den här säsongen, och det har lett till fyra segrar och en oavgjord. Vi de tio matcherna man däremot har släppt in första målet, så har man bara en seger och en oavgjord, tillsammans med åtta stycken förluster. Brest skapade bara tre någorlunda godkända anfall i andra halvlek mot Montpellier, trots att man låg under med ett mål och spelade på hemmaplan, och vid samtliga tre anfall handlade det om kontringar. Brest måste skapa sig en plan B för hur spelet ska vara när motståndarna backar hem för mycket.

Jag sa att det inte finns någon spelare som sticker ut i Brest, men det är en sanning med modifikation. Grougi har som sagt en bra högerfot som han ofta aktiverar i olika lägen, Lesoimier är en funktionell poängspelare ute på kanten, Dernis är lite av en Grougi-kopia men är mer av en kantspelare och dessutom vänsterfotad, Chafni står för passningsskickligheten på mittfältaren. Det är dock Ben Basat man ska kolla in.

Israelen Eden Ben Basat passar ypperligt in i rollen som ensam anfallare. För att vara en ensam anfallare med kvalitet krävs det att man har alla fysiska aspekter (snabbhet och styrka), att man löper ofta och rätt, har funktionell teknik och dessutom är någorlunda målfarlig. Ben Basat har allt detta. Han fungerar utmärkt som en referenspunkt om man behöver slå de längre bollarna, men framförallt löper han smart i 90 minuter och överraskar med god teknik i trånga situationer. Hittills har det blivit sex stycken mål, den siffran lär vara uppe på 11-14 när säsongen är slut. Det är en del… Shane Long över honom. Faktiskt.

Brest har tagit 18 poäng på 17 matcher vilket inte är mer än knappt godkänt, men samtidigt tar det tid att skapa (ett för Brest) nytt sätt att spela fotboll på. Ett spelsätt som dessutom är trendigt att spela just nu. Chauvin är dessvärre låst vid vad sportchefen Martins vill ha in för spelare, hade istället Chauvin fått några miljoner € från Roux-försäljningen att spendera så hade han antagligen kunnat klara Ligue 1-kontraktet utan problem.

Se där, det går att skriva artiklar om det laget som på ytan ser ut att vara Ligue 1:s tråkigaste lag, ett lag som om man googlar deras namn så får man fram “Did you mean brest?”, men om man kollar lite djupare så finns det alltid intressanta saker att finna.

Mer läsning om Brest. (OBS, inte breast)

/J
https://twitter.com/jonas_hansson