När 26-åriga Kévin Anin är i form, då är det knappt någon mittfältare i Ligue 1 som gör lika mycket nytta. En 1,90 meter lång mittfältare med stor pondus i sitt spel och med en stor arbetsradie. Det var någon som sa att de offensiva spelarna i Anins lag inte behövde tänka på något på försvarsspel då Anin vann alla bollar som behövdes. Han är dessutom tillräckligt fotbollssmart och passningssäker för att även sätta igång anfallen. En drömspelare för alla tränare…
… om det inte vore för en sak: Anin har alltid tyckts ha mentala problem. Han gjorde en så pass fin säsong med Sochaux säsongen 2010/2011 att Arsenal scoutade honom noga. Anin blev inte såld i januari 2011 och det ryktas om att de två utvisningarna han tog i februari var i ren frustration över en utebliven flytt. Under sommaren började han att prata om att han var skadad och därför struntade han i både träningar och matcher, men alla i Sochaux fattade vad han gjorde: han strejkade. Han och lagkamraten Modibo Maïga (nu i West Ham) gjorde allt för att lämna klubben, så de två beslöt sig för att göra sig omöjliga.
Det blev ingen flytt under sommaren, men i januari 2012 köpte Nice loss honom för €2,5 miljoner, ett pris som var långt under hans spelmässiga värde, men Sochaux ville bara göra sig av med honom. Sopa undan problemet. I Nice fick han spela på det centrala mittfältet tillsammans med barndomskompisen från Le Havre, Didier Digard, och våren avslutades någorlunda bra för Nice.
Det började att gå bättre och bättre för Anin. I somras gjorde han några riktigt bra träningsmatcher och den nya tränaren Claude Puel var hur imponerad som helst, inte bara över Anins spel utan även hans attityd. Puel brydde sig inte om att värva en till mittfältare eftersom Anin såg så bra ut.
Men så en dag i september så hände det. Anin dök inte upp på träningen, utan sa någon dag senare att han var i sin hemstad Le Havre. Nice meddelade att Anin skulle få flera veckors böter för tilltaget samt att han skulle få spela med reservlaget. “Anin kommer utan tvekan att säljas i januari” sa folk.
Några dagar senare kom en ny artikel upp på Nices hemsida. Tonen var nu en helt annan. Klubben berättade att man stod bakom Anin till 100% och att Anin skulle vara borta på obestämd framtid. Vad var det som hade hänt?
Anin sa redan under tiden i Sochaux följande:
“Det här är det bästa jobbet i världen, men det finns massor av saker som jag inte gillar (i fotbollen, min anm.). Inte träningen, det är en nödvändighet, men människorna runt omkring, allt hyckleri. Jag gillar det inte.”
“Jag har perioder där jag ser fram emot matcher, och jag har andra perioder när jag inte mår bra. Jag har svårt att ignorera vad som händer i mitt privatliv när jag är på en fotbollsplan. Vissa människor kan ignorera sånt, men inte jag.”
Under de första veckorna när Anin var borta så var det ingen som ville säga något. Alla tidningar försökte göra intervjuer, men ingen av hans nuvarande och tidigare lagkamrater och ledare ville säga någonting. Sedan började allt att utkristalliseras. En familjemedlem hade avlidit och Anin började att bli deprimerad. Anin tilläts att vara borta från Nice för att istället vara nära sin familj. Det har skrivits att Anin umgicks mycket med sin mor och mormor, och att han om dagarna ägnade sig åt boxning som är hans andra huvudsport. Allt för att få honom att må bra och rensa tankarna i lugn och ro. En journalist nära Anin menade att “det är kanske inte en fråga om när Anin spelar fotboll igen, utan om”. Deisler och Enke for upp i tankarna.
Anins spelade sin senaste match den 25:e augusti, men den 21:a december dök han upp igen när Nice körde ett träningspass. Det var inte planerat men det gladde Nice något oerhört. Imorgon har Nice en Coupe de France-match mot Metz och Anin är uttagen i matchtruppen. Anin verkar behöva en annan behandling än en “vanlig” spelare, det kanske bara är så han fungerar som människa. Det vackra är att både han och andra nu börjar att inse det och vågar att stå för det. Som Anin själv sa: vi alla är olika.
Vi vet kanske inte hela sanningen bakom Anin, det är inte ens meningen att man ska kunna beskriva hur en människa verkligen mår i ett kort blogginlägg, men det är skönt att Anin är tillbaka i fotbollen igen. Det absolut skönaste är dock Nices agerande. En cynisk klubb med samma förutsättningar som Nice (klubben har tvungen att göra sig av med spelare för att klara av ekonomin) hade sålt Anin, men Nice förstod till slut vad problemet var och prioriterade mänskligheten framför sportsliga resultat. Fler klubbar får gärna följa efter, de faktiska handlingarna måste bli starkare och fotbollsfans runt om i världen måste förstå hur mänsklig en fotbollsspelare är.
Allez Nice!
/J
https://twitter.com/jonas_hansson