Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Frankrikes väg till VM-guldet 1998, del 2

Del 1 finns här.

Det franska laget

Inom svensk sportjournalistik så finns det ingen motsvarighet till fransmännens L’Équipe. L’Équipe är sällan den bästa läsningen om man vill ha bra analyser och fantastiska historier om sport, men de har växt till att bli en institution i Frankrike. Säger L’Équipe något är det många som håller med, och vi ska komma ihåg att L’Équipe gärna går i bräschen för att klaga på allt och alla med sin unika ton. Det är en tidning som gillar att lyfta fram journalister med starka åsikter, åsikter som de gärna håller kvar även när de håller på att bli motbevisade. Man säljer inte bara en stor mängd lösnummer, utan man är också med och påverkar utformningen av den franska sporten till en väldigt stor grad.

Därför kanske det inte var så konstigt att en stor del av den franska befolkningen var emot förbundskaptenen Aime Jacquet redan innan VM 1998 hade börjat. L’Équipe hade i flera år hånat Jacquet, man hade målat upp honom som en arrogant gymnastiklärare som förstörde allt som var bra med fransk fotboll, och fram för allt: man gick hårt åt att Jacquet var uppväxt i arbetarklassen. L’Équipe tyckte att Jacquet saknade elegansen och skolningen till att få leda ett fransk landslag.

Jacquet blev sårad av detta, men kunde inte göra annat än att kämpa på. L’Équipe hade bland annat publicerat en artikel där en dödsruna över hans landslagskarriär var med på och visst fanns det fog till oro. Jacquet hade inte fått igång spelet. Under träningslandskamperna under året innan VM-slutspelet hade man misslyckats med att slå nationer som Norge, Sverige, Marocko och Ryssland. Spelet gick i princip bara ut på en sak: håll nollan och hoppas på att Zinedine Zidane fixar resten. Jacquet fick också fortfarande höra vilken idiot han var för att han inte tog med en pånyttfödd Cantona i EM 1996. Den 5:e maj kallade Jacquet in all media till Clairefontaine, där det franska landslaget hade sin huvudbas. Detta för att presentera VM-truppen.

Intresset var enormt. Det var många stora beslut som skulle tas. Skulle Nicolas Anelka få komma med, Arsenals 19-åring som skulle kunna bli en potentiell joker? Claude Makélélé (Marseille) hade gjort en bra säsong, nog skulle han bli uttagen?

På den här tiden var det 22 spelare, inte 23, som skulle med i en mästerskapstrupp. När Jacquet presenterade VM-spelarna så visade han en lista med 28 namn på. Medierna blev alldeles galna. “Ska vi spela med 13 utespelare?” frågade en tidning. Jacquet menade att allt var ett missförstånd, att någon hade missat att berätta att den här uttagningen bara var den preliminära och att man skulle ta bort sex spelare innan mästerskapet, men det var bara inte avgjort vilka sex spelare. Dagen efter publicerade L’Équipe artiklar som menade att Jacquet var en amatör, “en man som bara gör att folk suckar”, som borde avgå som förbundskapten. Flera andra medier hängde på och menade att man inte kunde ta Jacquet seriöst eftersom han tydligen inte ens kunde räkna till 22. Att det på den här tiden var vanligt att stora nationer tog ut en preliminär trupp bortsåg man från.

Detta var blott en månad innan ett av Frankrikes viktigaste mästerskap genom tiderna. Det har skrivits en bok, “L’Affaire Jacquet”, som på 140 sidor går igenom relationen mellan Jacquet och L’Équipe. Frågan är om laguttagningen verkligen var ett sätt för Jacquet att provocera medierna och för att visa vem som bestämmer? Jacquet har alltid varit den lugna typen och även om det är som upplagt för en provokation så ställer jag mig tveksam till att han skulle göra något som förstörde hans rykte ännu mer.

Den 22:a maj presenterade han dock sin slutgiltliga trupp, det blev följande 22 spelare som blev uttagna:

Antalet landskamper är tagna från innan VM-slutspelet började.

Målvakter
1. Bernard Lama (35 år, Paris SG, 37 landskamper)
16. Fabien Barthez (26 år, Monaco, 12 landskamper)
22. Lionel Charbonnier (31 år, Auxerre, 1 landskamp)

Försvarare
2. Vincent Candela (24 år, Roma, 10 landskamper)
3. Bixente Lizarazu (28 år, Bayern München, 32 landskamper)
5. Laurent Blanc (32 år, Marseille, 68 landskamper)
8. Marcel Desailly (29 år, Milan, 41 landskamper)
15. Lilian Thuram (26 år, Parma, 32 landskamper)
18. Frank Lebœuf (30 år, Chelsea, 13 landskamper)

Mittfältare
4. Patrick Vieira (21 år, Arsenal, 7 landskamper)
7. Didier Deschamps (29 år, Juventus, 69 landskamper)
10. Zinedine Zidane (25 år, Juventus, 33 landskamper)
11. Robert Pirès (24 år, Metz, 13 landskamper)
13. Bernard Diomède (24 år, Auxerre, 6 landskamper)
14. Alain Boghossian (27 år, Sampdoria, 6 landskamper)
17. Emmanuel Petit (27 år, Arsenal, 17 landskamper)
19. Christian Karembeu (27 år, Real Madrid, 31 landskamper)

Anfallare
6. Youri Djorkaeff (30 år, Inter, 37 landskamper)
9. Stéphane Guivarc’h (27 år, Auxerre, 6 landskamper)
12. Thierry Henry (20 år, Monaco, 3 landskamper)
20. David Trezeguet (20 år, Monaco, 4 landskamper)
21. Christophe Dugarry (26 år, Marseille, 23 landskamper)

De strukna spelarna
Lionel Letizi (Målvakt, 25 år, Metz)
Martin Djetou (Försvarare, 23 år, Monaco)
Ibrahim Ba (Mittfältare, 25 år, Milan)
Sabri Lamouchi (Mittfältare, 26 år, Auxerre)
Pierre Laigle (Mittfältare, 27 år, Sampdoria)
Nicolas Anelka (Anfallare, 19 år, Arsenal)

Dessutom var det diskussioner om spelare som Florian Maurice (Anfallare, 24 år, Paris SG), Marc Keller (Mittfältare, 30 år, Karlsruhe) och Claude Makélélé (Mittfältare, 25 år, Marseille). De strukna spelarna fick vara med och träna på Clairefontaine, men lämnade innan slutspelet satte igång. Tio spelare av de uttagna spelarna tillhörde en fransk klubb, sju stycken tillhörde en italiensk klubb, tre stycken tillhörde en engelsk klubb och sedan var det en i Spanien och en i Tyskland.

Landskamperna innan VM-slutspelet

Vanliga träningslandskamper om inget annat anges

Frankrike – Brasilien 1-1 (Tournoi de France)
Frankrike – England 0-1 (Tournoi de France)
Frankrike – Italien 2-2 (Tournoi de France)
Frankrike – Sydafrika 2-1
Frankrike – Skottland 2-1
Frankrike – Spanien 1-0
Frankrike – Norge 3-3
Ryssland – Frankrike 1-0
Sverige – Frankrike 0-0
Frankrike – Belgien 1-0 (King Hassan Cup)
Marocko – Frankrike 2-2 (King Hassan Cup)
Finland – Frankrike 0-1

Vad var det här för lag som Jacquet hade byggt upp? Han hade under många år jobbat med att bygga upp en egen grund med egna spelare. Det var ett kompakt, hårt jobbande lag där Jacquet själv hade varit noga med att peka ut vilka spelare som skulle leda laget ute på planen.

I målet stod den excentriska Barthez. Han sågs som en av de bästa målvakterna i Europa, som 22-åring var han Marseilles förstemålvakt när de vann Champions League 1993 och han kom precis från en Champions League-semifinal med Monaco. Det var dock ingen garanti att han skulle stå för Frankrike. I EM 1996 var det Jacquets favorit Lama som stod och Barthez var bara tredjeval. I sista träningslandskampen innan VM 1998 mot Finland så var dock Barthez en av matchens bästa spelare och skapade sig därmed sin position som det givna alternativet.

Försvaret var givet. Blanc och Desailly centralt med Thuram till höger och Lizarazu till vänster. Både Lebœuf och Candela var dock stabila reserver som man inte uttryckte någon oro över ifall det skulle bli skador eller avstängningar under slutspelet. Blanc hade tidigare varit en offensiv mittfältare vilket syntes på hans sätt att spela fotboll, medan Desailly var mittbackspartnern som levde mycket på sin fysik och spelförståelse. Bägge två var dock bra ledartyper.

Framför backlinjen skulle det vara minst två defensiva spelare. Deschamps var ingen kreativ spelare, men han hade enorma lungor och var dessutom lagkapten. Han var dessutom ytterliggare en av de Marseillespelarna, tillsammans med Barthez och Desailly, som hade vunnit Champions League 1993. När Jacquet bestämde sig för att bygga ett nytt landslag år 1995 så blev Deschamps en av de mest tongivande spelarna i laget. Det var mer flytande vem som skulle vara bredvid honom, men Petit såg som det bästa valet.

Defensivt var det här ett mer eller mindre komplett lag. Samspelta vinnartyper som gnuggade på och släppte till få målchanser. Det var värre med offensiven. Zidane var den stora stjärnan och Djorkaeff gjorde också ett gott jobb, men det återstod två platser. Frankrike saknade fram för allt en anfallare i världsklass, men det var även en brist på kantspelare. Istället fick man ta ut ett gäng offensiva Ligue 1-spelare som var oprövade på högsta nivån, som exempelvis Pirès och Diomède. Det fanns inga andra alternativ. Man skulle kunna lösa bristen på bra kantspelare genom att köra en 4-3-2-1 med en extra defensiv mittfältare, för det fanns det gott om, och Djorkaeff och Zidane bakom en ensam anfallare, men det behövdes fortfarande en anfallare. Frågan var bara… Vem?

Anelka och Maurice var inte uttagna, så kvar fanns Dugarry, Henry, Trezeguet och Guivarc’h. Dugarry hade bara fått spela sju matcher i Barcelona under säsongen 1997/1998 och både Henry och Trezeguet var för unga. Kvar fanns Guivarc’h, säger man det namnet idag så suckar bara folk, men i nästa del kanske vi kan reda ut varför Guivarc’h inte var ett så dumt anfallsalternativ trots allt.

Det här var ett någorlunda färdigt lag, men man saknade vissa komponenter och dessutom var man kraftigt kritiserade. Första VM-matchen började den 12:e juni på Stade Vélodrome i Marseille. Motståndet? Ett Premier League-influerat Sydafrika, och efter det följde matcher mot Saudiarabien och Danmark. Hur skulle Frankrike agera i en grupp där man var stora favoriter och själva tvingades att föra spelet?

/J
https://twitter.com/jonas_hansson 

Publicerad 2013-01-17 kl 15:10
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER