Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Omgång 22: "Frankrikes Pirlo" räcker inte

Det var många, inklusive undertecknad, som blev förvånade när Élie Baup presenterades som ny tränare för Marseille i somras. Nog för att han tidigare hade gjort bra resultat med exempelvis Bordeaux och Toulouse, men han stod för en trist spelstil och hade dessutom varit klubblös i tre år, då han istället hade jobbat som expertkommentator. I efterhand har det visat sig vara ett rätt sunt tränarval av Marseille.

Det var nämligen ett maktkrig i Marseille, det utspelade sig mellan sportchefen José Anigo och tränaren Didier Deschamps. Bägge två ville bestämma hur Marseille skulle skötas, men det betydde också att situationen var ohållbar. Två starka män, men bara en vilja kunde gå igenom. Inte blev situationen bättre av att man gjorde en katastrofal vår i ligaspelet som ledde till att man slutade på tionde plats. Någon av de två var tvungna att lämna och det fick bli Deschamps. Det fina var att det franska landslaget behövde en ny förbundskapten eftersom försöket med att få landslaget att spela à la Barcelona med Laurent Blanc hade misslyckats. Deschamps’ prioriteringar på mer fysiska aspekter gjorde att han var ett bra val för landslaget. Till slut blev det ett smärtfritt avsked från Marseille.

Nu fick Anigo istället jobba på sitt sätt. Deschamps ville ha mycket stjärnkvalitet, han ville ha in dyra etablerade spelare eller riktigt talangfulla 20-åringar. Han hade värvat ett par-tre billiga reservspelare, men han avstod från det i så stor utsträckning som möjligt. Han tog istället in Lucho González (Porto), Gabriel Heinze (Real Madrid), André-Pierre Gignac (Toulouse), Sthépane Mbia (Rennes), César Azpilicueta (Osasuna), Fernando Morientes (Valencia) och Loïc Rémy (Nice) för att ta några exempel. Lönebudgeten var massiv och under hans tre år i klubben värvade man spelare för €95 miljoner, samtidigt som man bara sålde för €50 miljoner. Det fanns inte ekonomin till att fortsätta med ett sådant transferagerande.

Anigo gillar däremot nyttiga spelare till låga priser. Under den här säsongen, när Anigo fått jobba själva, har man sålt för €27,8 miljoner och dessutom sänkt lönekostnaderna rejält, och trots att man har gjort sju stycken värvningar så har den totala kostnaden landat på ynka €6,4 miljoner. Man har alltså tjänat över €20 miljoner i transferpengar och dessutom fått ett mer framgångsrikt lag. Dessutom har man prioriterat att leta efter spelare som har en närhet till Marseille. Florian Raspentino, Kassim Abdullah och Foued Kadir växte upp som Marseillesupportrar när de var små och nu har Anigo tagit dem till klubben.

Det är spelare som känner en glädje av att ens få tillhöra Marseille. När Anigo gick vinnande ur maktkampen i somras var det många som var oroliga, men än så länge har han gjort jobbet bra. Baup är en tränare som inte har några problem att vara underordnad en sportchef och dessutom har man ett omklädningsrum med färre egon jämfört med hur det var under Deschamps.

Hur har spelet förändrats då? Efter 22 spelade matcher har man 42 poäng, något som antagligen inte kommer att räcka till ett ligaguld men jämför detta med att man ifjol tog sammanlagt 48 poäng på 38 matcher. Visserligen hade man ett tungt Champions League-spel att tänka på då, men Marseille är nu en mer jämn enhet, utan lika stora möjligheter att falla igenom under längre perioder.

Baup fortsätter med det 4-2-3-1 som Deschamps hade, men han har fått ändra vissa spelmässiga detaljer. Deschamps lag byggde mycket på att motståndarna skulle bli “starstrucked”, att man skulle ha så pass bra spelare att man vann matcher på det sättet. Baup använder sig snarare av tydliga linjer i sitt spel.

Startelvan

Gignac
A.Ayew – Valbuena – J.Ayew
Cheyrou – Barton
Morel – Lucas Mendes – Nkoulou – Fanni
Mandanda

För att förstå Marseilles försvarsspel så måste man först titta på deras anfallsspel. Det här laget försöker spela ett renodlat 4-2-3-1, inget halvmesigt 4-2-3-1 som det svenska landslaget gör med spelare som Rasmus Elm och Sebastian Larsson på kanterna. I en riktig 4-2-3-1 spelar man med ytteranfallare på kanterna. Det gillar Baup. André Ayew till vänster och numera Jordan Ayew till höger. Morgan Amalfitano fick börja säsongen som högeranfallare, men han gör för få mål.

Marseilles ytteranfallare nämligen ska både töja ut motståndarförsvaret, men framför allt vara med på inlägg. Marseille är det laget i Ligue 1 som slår flest krossbollar och inlägg per match, 27 stycken ligger snittet på. Blott 21% av anfallen har sin utgångspunkt centralt i banan, det är inget lag som procentuellt sett har färre anfall centralt.

På det här sättet får man ytteranfallare som ofta kommer med i målprotokollet eftersom de kan skära in från kanten och stöta in inläggen. Jordan och André Ayew har bägge två spelat som central anfallare i sammanlagt nio-tio matcher, men då har det bara blivit något strömål. När de väl har spelat på kanterna så har de dock gjort en mängd mål. De har tillsammans gjort 20 mål, varav 17 av de målen har kommit när de har spelat på en kant. Noterbart är också att sju av de 17 målen har kommit med huvudet. Marseilles nio nickmål i Ligue 1 den här säsongen är dessutom bäst i ligan.

Ett exempel på hur mycket Marseillespelarna fokuserar på att vara beredda på att det ska bli ett inlägg.

Det är ofta ytterbackarna eller Mathieu Valbuena (offensiv mittfältare, men med en fri roll) som kommer med inläggen. Ytterbackarna är Jérémy Morel och Rod Fanni. Det är knappast några landslagsaktuella spelare, men de fyller sin funktion. Det är inga ytterbackar som tokrusar framåt i varenda anfall, men de två är kloka när det gäller att veta i vilka anfall de ska ta sig fram i. Så fort man ser att Fanni eller Morel är framme så blir det nästan alltid till ett inlägg eller dylikt. De slösar ingen tid på att bara stå och vänta på boll i offensiven, utan isåfall stannar de hellre kvar där hemma.

Problemet med Marseilles 4-2-3-1 blir det defensiva spelet. Ytteranfallare istället för yttermittfältare betyder det att det oftast bara blir sex stycken spelare (fyrbackslinjen plus de två centrala mittfältarna) som blir kvar när det ska försvaras. Ytteranfallarna behöver lägga energin på det offensiva spelet istället.

Bara sex spelare var med i hemjobbet.

Det här har tvingat Marseille till att spela med två atletiska mittback i Nicolas Nkoulou och tidigare vänsterbacken Lucas Mendes. Det krävs att de defensiva spelarna jobbar över större ytor än vad som är fallet om de fyra andra offensiva spelarna hade hjälpt till mer i defensiven, och det leder till att backlinjen måste vara snabbare och mer uthållig. Motståndarna har dessutom enklare att kontra vilket leder till att Marseilles backlinje ofta får svåra uppgifter. Det är en svår konst att försvara med så få spelare på så stora ytor, särskilt när mittbackarna är orutinerade. Marseille har dock inte råd med mittbackar som är både atletiska och rutinerade, utan man var tvungna att välja det ena eller det andra.

Det finns dock gånger när man väljer att dra ned ytteranfallarna, bland annat gjorde man det mot Rennes (2-2) i helgen. Anledningen var att Rennes’ vänstermittfältare Alessandrini fick alldeles för mycket yta att jobba på. Det var inte förvånande att Marseille försökte stänga av Alessandrini. I skrivande stund har han gjort tolv mål och sex assist på 23 matcher, vilket är ett enastående facit för en yttermittfältare som gör sin första säsong i Ligue 1.

Ytterspelarna i Marseille orkade därför inte lägga ned ett lika stort jobb i offensiven. Hela laget hamnade längre ned i banan och det var då lagets stora svaghet blev tydlig: hur dåliga man är att bygga upp anfall från backlinjen. Det finns ingen tydlig plan på hur man ska spela possession-fotboll. Oftast blir man för otåliga och slår iväg en chansboll på Gignac. Mittbackarna Nkoulou och Lucas Mendes är förvisso ovanligt bollskickliga för att vara mittbackar, men de får ingen hjälp från det centrala mittfältet.

Ett mer 4-4-1-1­-likt försvarsspel.

Är det på något ställe som Marseille hade behövt en stor Deschampsvärvning så är det på mittfältet. Joey Barton och Benoît Cheyrou är duktiga på vissa saker: de gnuggar på bra, de ligger rätt i de defensiva positionerna, de går sällan bort sig. Det är dock som att kolla på två stycken Kim Källström, fast utan det där tillslaget. Stabila i defensiven men inte mer. Både Lyon (Maxime Gonalons) och Paris SG (Thiago Motta) har ankarliknande spelare, men de kompletteras med en annorlunda spelartyp (Steed Malbranque respektive Blaise Matuidi). Marseille har två stycken mediokra mittfältare som inte tillför så mycket mer än att vara stabila.

Barton och Cheyrou kan ha det tekniska i sig, men de visar det för sällan. Samma Barton var förövrigt den som beskrev Cheyrou som “Frankrikes Andrea Pirlo” vilket är en helt bisarr jämförelse och dessutom felaktig. Marseille har dock behövt en Pirlo-typ, alternativt en Patrick Vieira-typ. Antingen någon som kunde hjälpa till att såga sig igenom med passningsspel, eller någon som sprang sönder motståndarna. Cheyrou och Barton är varken eller. Det är inte lustigt att Marseille ligger först på en åttonde plats när det gäller att slå passningar i Ligue 1, det finns ingen på det centrala mittfältet som håller igång passningsspelet på ett bra sätt.

Faktum är att Marseille under de sex matcherna de har släppt in första målet, så har de heller aldrig tagit poäng. De har aldrig lyckats att vända ett sådant underläge. Man är för dåliga för att föra spelet mot en tajt motståndare. Trots detta så är Marseille det laget som skapat flest målchanser i Ligue 1 den här säsongen: 227 stycken. Tvåa på listan är Paris SG med 217, och som en intressant grej kan det också noteras att trea på listan är jumbon Nancy med 211 målchanser.

Marseille är också det laget som släpper till minst antal avslut i Ligue 1. 8,8 skott/match att jämföra med Paris SG:s 11,8 skott/match. Trots detta har Marseille släppt in skrämmande 27 mål och Paris SG ligger på 12 mål. Svaret däri ligger just i Marseille öppna defensiv. Man släpper sällan till målchanser, men när man väl gör det så är det oftast på grund av att man bara har sex spelare i försvarsspelet och då är det betydligt enklare för motståndarna att skapa riktigt bra målchanser, istället för halvchanser. Vissa av Marseilles spelare (exempelvis vänsterbacken Morel) får ofta kritik för att vara för dåliga, men i många fall är det snarare den defensivt svåra taktiken som till slut blir för mycket för spelarna att hantera. Det hade krävts världsstjärnor för att få Marseilles taktik att fungera optimalt, men det har man inte råd med.

Det är istället offensiven som Marseille ska vara stolta över. Det är mycket inläggsspel, men även kontringsspelet blir giftigt med så många spelare som står redo att anfalla i offensiva positioner. Det stora problemet ligger i hur man ska börja göra om det centrala mittfältet. Baup ville ha in Moussa Sissoko (nu Newcastle) som en Matuidi-spelartyp, men det blev inget där. Marseille har öppnat för att göra en till värvning i januari, det ska bli intressant om det kommer in en central mittfältare. Något att påpeka är dock att yttermittfältaren Amalfitano fick komma in som central mittfältare mot Rennes och då blev hela laget bättre. Amalfitano hade en rörelse och teknik som både Barton och Cheyrou saknar, detta ledde till att Marseille kunde få ett betydligt mer flytande passningsspel och dessutom gjorde Amalfitano en djupledslöpning som ledde till att han kunde assistera till 2-1. Dessutom hade han smidigheten att hjälpa de ensamma ytterbackarna bättre än Cheyrou och Barton. För dålig för ytteranfallare, funktionell som central mittfältare?

En typisk Marseille-kontring där bollhållaren har tre bra passningsalternativ.

Det ska bli kul att se hur Marseille löser detta. Man har gått från star-strucked-tänket till en startelva där varje spelare har sin tydliga roll. Man har dessutom många kvalitéer: Gignac råstyrka på topp, effektiva ytteranfallare, en Valbuena som är så pass påhittig att han alltid gör stor nytta och dessutom står för stjärnkvaliteten, rätt spelartyper i backlinjen. Kan man lösa situationen på det centrala mittfältet, och får spelare som Mandanda och Nkoulou i bra form igen, så kan man vara ett skrällgäng till ligatiteln. Flytta ned Amalfitano eller värva? Och isåfall värva vem?  Bordeaux lyckades göra två fynd förra vintern (Mariano och Obraniak) som gjorde att man klarade av våren bra, Marseille ska kunna lyckas med något liknande. Var smart nu, Anigo.

Valenciennes – Lyon 0-2
0-1 Fofana (8′)
0-2 Gomis (28′)

Det har varit sisådär spel från Lyon under det här kalenderåret och dessutom är det oroligt i truppen eftersom ingen vet vilka spelare som kommer att säljas. Trots detta lyckades man göra en optimal prestation emot ett i vanliga fall hemmastarka Valenciennes. I första halvlek hade man en sådan stor motivation att man körde över Valenciennes och i andra halvlek tog man så få risker som möjligt för att istället säkra upp ledningen. Bara en sådan sak som att sju av de spelarna som Lyon spelade med är fostrade i den egna akademin var presidenten Aulas snabb med att påpeka. Framtidens Lyon ska inte bestå av Bastos/Gomis/Gourcuff-värvningar, utan av Lacazette/Gonalons/Umtiti-killar.

Rennes – Marseille 2-2
0-1 A.Ayew (37′)
1-1 Théophile-Catherine (59′)
1-2 J.Ayew (82′)
2-2 Alessandrini (88′)

Se ovan. En jämn match där bägge lagen hade sina fina stunder i matchen.

Évian – Ajaccio 1-1
0-1 Oliech (36′)
1-1 Wass (54′)

Med sammanlagt tio spelare borta på Afrikanska mästerskapet så var det två lag med tunna trupper, dessutom hade både Évian och Ajaccio fyra raka utan seger inför matchen. Dåligt försvarsspel från Évians debutant Betão ledde till att Ajaccios debutant Oliech enkelt kunde göra 1-0, och sedan gjorde Ajaccios målvakt Ochoa en tavla så att dansken Wass kunde nicka in 1-1. Évian hade det mesta och dessutom ytterliggare en boll inne i mål i den 94:e minuten, men domaren valde att blåsa bort målet. Ett mycket tveksamt beslut.

Montpellier – Sochaux 2-0
1-0 Herrera (28′)
2-0 Utaka (34′)

I början av matchen var det tydligt att Montpellier har sålt Yanga-Mbiwa. Sochaux hade förvånansvärt lätt att kontra sönder Montpellier och skapade tre-fyra bra målchanser. Skillnaden mellan lag i medgång och motgång brukar dock sällan vara hur många målchanser man skapar, utan hur man förvaltar dem. Medan Sochaux brände frilägen så hittade Montpellier ett överraskande ledningsmål efter ett fint volleyavslut av Herrera. När sedan 2-0 kom så hade inte Sochaux kvalitéerna att jobba sig ikapp. Andra halvlek kan ha varit en av de mest händelsefattiga halvlekarna jag någonsin har sett.

Nancy – Lorient 2-1
1-0 Alo’o Efoulou (36′)
1-1 Aliadière (50′)
2-1 Puygrenier (71′)

Nancy-fansen sätter ett betyg på lagets insats efter varje match. Snittet på höstmatcherna låg på 3,9 av 10 per match, det vill säga en bra bit under godkänt-gränsen på 5. Sedan Gabriel blev ny huvudtränare ligger snittet på 7 av 10 per match. Det här var inte bara Nancys första seger sedan premiären (!!!), det var också en match där de visade varför jag trodde så mycket på dem inför säsongen. Deras Blietzkrieg-anfall är Dortmund-liknande och man var bara ineffektivitet ifrån att fullständigt köra över Lorient. Rätt bra av ett lag som tappat sina tre kanske bästa spelare i januari (Mollo, André Luiz, Haïdara). Deras 5-4-1 är så vacker när den väl fungerar.

Reims – Toulouse 1-1
Missad straff Courtet (Reims, 40′)
0-1 Capoue (57′)
1-1 Krychowiak (74′)

Toulouse hade problem att komma igång. Det var en del spelar- och positionsförändringar och spelare som saknade form, samtidigt som Reims hade förstått att deras stora chans var kontringar. Dessvärre missade man sin tredje straff för säsongen, eller vi kanske snarare ska säga att Ahamada återigen räddade. Han har nu räddat sex av tio straffar i Ligue 1. I andra halvlek började Toulouse att hitta grundspelet, men ett plus till Reims för deras attityd.

Troyes – Brest 2-1
1-0 Camus (45′)
2-0 Darbion (54′)
2-1 Ben Basat (61′)

En stor lättnad i Troyes. Lagkaptenen och den kvalitetsfina Obbadi såldes i veckan vilket gör den här segern mer beundransvärd, även om man måste slå Brest hemma om man vill kunna ha en chans hänga kvar. Det är två lag med tränare som har offensiva ambitioner, men som saknar spelarmaterialet för det. I den här matchen var det istället två unga och fysiska gnuggare – Ngoyi i Troyes och Auras i Brest – som stack ut.

Saint-Étienne – Bastia 3-0
1-0 Brandão (9′)
2-0 Aubameyang (79′)
3-0 Guilavogui (87′)

Ett svårt spelschema under slutet av hösten gjorde att Saint-Étienne tappade lite för många poäng sett till deras kapacitet. Under januari så har man dock börjat att återigen se glimtar av det Saint-Étienne som kan vara en otrevlig överraskning för alla lag. Aubameyang (första målet sedan november) och Mollo på kanterna och med en stökig Brandão längst fram så blir Saint-Étienne ett stort hot mot alla lag, åtminstone när de är i form. Bastias fruktansvärda försvarsspel i första halvlek var ett bevis på att de mycket väl kan åka ur.

Nice – Bordeaux 0-1
0-1 Saivet (58′)

Nice är sällan favoriter i någon match, särskilt inte mot lag på övre halvan. Det är dock nya tider i Nice, som är ligans formstarkaste lag, och kravet inför matchen var att man skulle vinna. Problemet var att man hade en del bra anfall, men man hade inget att sätta emot den stenhårda muren i Bordeaux. Istället fick Saivet, den forna talangfavoriten hos de flesta, visa att han verkligen är på gång att etablera sig i toppfotbollen i Frankrike. Tredje målet på fem matcher är bra av en egentlig kantspelare.

Paris SG – Lille 1-0
1-0 Självmål (68′)

Lille hade organiserat om sitt lag en hel del, och trots en turbulent tid i klubben så gav man en rätt fin laginsats. Man hade vissa bra anfall och släppte inte till stora målchanser åt PSG. Paris SG var också helt okej, laget kommer att göra mediokra matcher i ligan emellanåt men man visar att man har höjt sin lägstanivå rejält. PSG hade dock tur, Lille fick ett mål felaktigt bortdömt, hade ett skott i stolpens insida och självmålet var en av få gånger där Lille släppte igenom PSG. Tre poäng väger dock alltid lika tungt och som jag skrev ovan: det handlar snarare om medgångsflyt än något annat.

Tabell: Omgång 22

Omgångens bästa: Camara (Montpellier). Stor arbetsradie, men framför allt så hade han några riktigt fina tekniska nummer. Han öppnade upp Sochaux på ett fint sätt. Oväntat av en ytteranfallare som oftast bara är snabb och smart.

Omgångens sämsta: Målvakterna. Ochoa, Mandanda, Elana, Audard… Ligue 1 har i vanliga fall en bram målvaktsstandard, men den här helgen gjordes det många poängtappande misstag.

Omgångens Kim: Konradsen (Rennes). Den unga norska Strömsgodsetmittfältaren fick sig en flytt till Ligue 1 för drygt €2 miljoner och genast kom frågan “är han lik Källström i spelstilen?”. Rennes-fansen älskar sin Källström.

Omgångens mål: Valbuena 0-1 (Rennes-Marseille). André Ayew bröt bollen på mittplan, avancerade, passade Valbuena som höll i bollen, drog en yttersida tillbaka till Ayew som stötte bollen i nät mellan benen på målvakten. Så ska en kontring vara.

Omgångens elva (4-2-3-1)

Ben Basat (Brest)
Alessandrini (Re) – Valbuena (Ma) – Camara (Mo)
Fofana (Ly) – Ngoyi (Tr)
Muratori (Na) – Sané (Bo) – Puygrenier (Na) – Glombard (Re)
Vercoutre (Ly)

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Publicerad 2013-01-28 kl 11:15
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER