Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

När Mexès, Cissé och Auxerre skulle erövra Europa

I Silly Season-tider blir det ofta en stor hets kring unga spelare. Alla klubbar drömmer om att värva in ett par bamsetalanger med ett stort vidareförsäljningsvärde. Fansen hänger på, dreglande över tanken att ”den där 21-åringen kostar ju visserligen €15-20 miljoner, men det är ju så värt det efter vi vet att han kommer att bli bra”. Även medierna brukar köra sina klassiska “ranking över de tio största talangerna som inom några få år ska dominera världsfotbollen”.

Dessvärre blir det alldeles för många talanger som faller av den tunna linan på väg mot toppen. Skulle man sätta ihop en lista med de bästa Premier League-talangerna för drygt 10 år sedan så skulle den listan visserligen innehålla Michael Owen, Steven Gerrard, Ashley Cole och John Terry, men även Leon Knight, Matthew Etherington, Luke Chadwick och Francis Jeffers.

Det här är dock ingenting i jämförelse med guldgenerationen från Auxerre.

Guy Roux byggde upp Auxerre från en obetydlig amatörklubb till att vara en av Europas mest respekterade klubbar. För en gång skull vet jag inte ens om liknelsen ”Frankrikes Sir Alex Ferguson räcker till för att beskriva hur stor Roux var i Frankrike, men vi kör på den. När han gick in i ett rum så förändrades atmosfären där inne. Han kunde övertala vilken ung spelare som helst att skriva på för Auxerre, bara genom att vara sig själv.

Roux hade under alla sina år i Auxerre lagt upp en plan för hur man skulle optimera ungdomsträningen. På 60-talet övertygade han styrelsen att köpa lite mark så att man kunde bygga en akademi. Nästan 40 år senare var han fortfarande huvudtränare, och det var då han fick fram det som han kallade för det överlägset bästa unga laget som han någonsin hade haft. Då ska vi ändå komma ihåg att bland annat Laurent Blanc och Eric Cantona hade vuxit upp i Auxerre.

I mittförsvaret var Philippe Mexès den stora ledaren. På den tiden hette det att han var så tekniskt begåvad att han lika gärna hade kunnat göra en Zinedine Zidane-karriär. Som 18-åring var han helt ordinarie som mittback och började att sniffa på lagkaptensbindeln. Jag hittade en elva år gammal artikel där journalisten inte ens bemödade sig för att argumentera varför Mexès var den största talangen i hela Europa, eftersom det var så självklart att han var det. Det franska landslaget höll på att tappa sin mittbacksuppsättning med Laurent Blanc, Lilian Thuram och Marcel Desailly, men i Frankrike såg man inte det som ett problem. Man hade ju redan Philippe Mexès och Jean-Alain Boumsong på väg in i landslaget.

Boumsong, ja. Den Kamerunfödda giganten var först intresserad av basket, men övertalades att istället spela fotboll och han valde då att gå till en mindre klubb (Le Havre) för att klara av studierna först. Redan som tonåring fick han vara den helt och hållet bärande spelaren i mittförsvaret när Le Havre behövde klara av kontraktet i Ligue 1, men trots anbud från Juventus, Marseille och Liverpool så gick han istället till Auxerre.

Djibril Cissé? Där behövs ingen kommentar. Han var en jävla bazooka på fotbollsplanen.

Den fjärde personen i guldgenerationen var Olivier Kapo. Han var så explosiv och påhittig, och hade ett så bra tillslag att man kunde sätta honom var som helst i offensiven. Han var ändå alltid en av de bästa. Han hade varit dåtidens Eden Hazard om inte skadorna gjorde att hans karriär blev haltande.

De här spelarna ryktades varje vecka till de största klubbarna på den här tiden, exempelvis Arsenal, Liverpool, Manchester United och Juventus. Auxerre höll emot eftersom man hade så pass bra ekonomi. Man skulle istället utveckla vidare guldklimparna för att bli Frankrikes största klubb.

Dessutom fanns Lionel Mathis (bästa unga spelaren i Frankrike år 2003), publikfavoriten Khalilou Fadiga som Roux hade hittat i Belgien, allroundaskickliga finnen Tainio som hade ett förvånansvärt starkt rykte i Europa, Faye som städade upp efter bolltrixarna och en mängd andra fina spelare. Under rätt dag kunde startelvan se ut såhär:

KapoCisséFadiga
MathisFayeTainio
JaurèsBoumsongMexèsRadet
Cool

Sju spelare från den egna akademin samtidigt som Tainio (18 år), Boumsong (21 år) och Faye (21) köptes när de fortfarande var unga. Den enda etablerade värvningen var den då 26-åriga Fadiga från Club Brügge.

2001/2002 var säsongen då Auxerre exploderade. Den lilla staden med knappt 50 000 invånare hade fått fram ett av Europas allra hetaste lag. Fadiga gick så långt att han sa att det skulle vara ”en skandal” om Auxerre hamnade sämre än på en Champions League-plats, detta trots att man säsongen innan hade slutat på en 13:e plats i ligan. Så pass mycket hade man utvecklats på bara ett år. Cissé var den stora anledningen till detta, han gjorde vad han ville i ligaspelet. Han kunde ibland få för sig att skjuta in bollen i mål när ingen annan trodde att det ens var fysiskt möjligt.

Roux hade inga problem att övertala spelarna att stanna efter den säsongen, trots att man var en bit ifrån titelvinnande Lyon. Alla verkade nöjda, ingen viktig spelare lämnade och man fick plocka in ett par nya fynd i form av Benjani Mwaruwari och Kanga Akalé. Det här skulle bara vara början, Auxerres lag var fortfarande så ungt och intressant att ingen ens funderade på vad som skulle kunna gå fel.

Säsongen 2002/2003? Nja. Det var nu det började att gnissla lite. Visserligen slog man Arsenal på Highbury (notera att Boumsong tar genombrottslöpningen vid 0-2-målet), vann Coupe de France-titeln i finalen mot Ronaldinhos Paris SG och var poängmässigt närmare titeln än vad man hade varit säsongen innan, men att man bara gjorde 38 mål framåt gjorde att man inte ens hamnade på Champions League-plats. Cissé gav klubben ett ultimatum: nästa säsong måste Auxerre vinna ligatiteln.

Nyttiga Faye och fina Fadiga lämnade under sommaren då de hade så kort tid kvar på deras kontrakt, men även om övriga spelare rent fysiskt var kvar i klubben så var dem inte det mentalt. Återigen blev det en fiaskosäsong då man slutade bortanför Champions League-platserna. Spelarna klarade inte av omställningen från att vara ett hippt uppåtgående lag till att vara ett etablerat storlag. Eftersom 2003/2004-säsongen var en så stor besvikelse så brast Auxerre-bubblan.

En fransk tidning gjorde år 2002 en uträkning på hur mycket Auxerre skulle få in om man skulle få för sig att sälja Mexès, Boumsong, Kapo och Cissé. Man lyckades inte komma fram till en exakt siffra, utan man nöjde sig med att säga att det skulle vara en bit över €100 miljoner. Alla fyra spelare lämnade under sommaren 2004, det vill säga två år efter det att artikeln hade skrivits. Hur mycket pengar som Auxerre fick in för de fyra spelarna? €27 miljoner, varav €20 miljoner för Cissé.

Varför detta? Jo, för att Boumsong och Kapo var så trötta på Auxerre att de inte hade skrivit på nya kontrakt, och Mexès hade på ett olagligt sätt fixat till sig en billig flytt till Roma. Stackars Guy Roux hade inte räknat med att spelarna skulle vara så egoistiska genom att kraftigt utnyttja Bosmandomen. Ett år senare var Roux så trött på fotbollen att han valde att avgå, 44 år efter det att han hade blivit utnämnd huvudtränare. Guldgenerationen var helt enkelt hans sista stora chans att bygga upp Auxerre till en fransk toppklubb, men spelarna hade misslyckats med det uppdraget.

Hur är då situationen under sommaren 2013?

Auxerre har nyligen undvikit att gå i konkurs, men istället för att tappa talanger ”för sent” så tappar man nu dem för tidigt istället (Sanogo till Arsenal, Meïté till Lille, Jullien till Freiburg etc.). Man har så dålig ekonomi att man har tagit in den 20-årig fransksvensken Nicolas Staerck, som aldrig har spelat en enda minut fotboll i Nancys A-lag, för att hoppas att han kan explodera. Det är på den nivån som Auxerre är idag.

Philippe Mexès är den spelaren som det har gått bäst för, men även om han levererar bra prestationer så är hans aura alldeles för instabil för att vara uppe i den absoluta toppen. Det som var så givet att han skulle bli Beckenbauer-bra…

Olivier Kapo, Jean-Alain Boumsong och Djibril Cissé är alla kontraktslösa. De försöker att leta kontrakt i Ligue 1, men det är svårt. Så sent som för några dagar sedan vägrade nykomlingarna Nantes att ge Boumsong ett kontraktserbjudande, trots Boumsongs flörtande. Cissé försökte att ta en tripp till Montpellier, men klubbens president Loulou strök de planerna rätt fort genom att säga att ”Vi behöver ingen DJ”. Fadiga hade hjärtproblem och kom aldrig tillbaka på en bra nivå, Tainio blev aldrig något mer än en godkänd Premier League-reserv, Benjani hänger numera i Sydafrika, Akalé fick inget mer än en stabil Ligue 1-karriär och spelar nu i Iran. Den enda som är kvar i Ligue 1 är Guingamps Mathis, som dock spelade i den franska tredjedivisionen så sent som för ett par år sedan.

Varför blev det då såhär? Det är en komplex fråga, men några av talangerna i Auxerre var säkerligen mest bara medpassagerare till de största talangerna i klubben. Det var så populärt att skriva om stora Auxerretalanger att man i förbifarten även kände sig tvungen att hylla Tainio och Benjani, trots att de kanske bara fyllde upp vanliga trupproller. Boumsong och Kapo led båda två av dåliga karriärval och skadeproblematik, och kvar då är Cissé och Mexès som var de två av de absolut största talangerna i Europa i början på 2000-talet. När inte ens två så talangfylla spelare lyckas, spelare som var dåtidens El Shaarawy/Lukaku/Verratti/Varane/Pogba/Isco/Hazard, då vet man att talanghetsen under Silly Season borde lugna ned sig.

Och ja, det är en aning felaktigt att de här spelarna fick ordet “guldgenerationen” eftersom de bara vann enda titel tillsammans…

Källor: Libération, Transfermarkt, L’Équipe, La Dépêche, Chronofoot, Wikipedia, France Football, Sky Sports, Le Parisien, Youtube, Football in France, LFP, SportVox, Guardian

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Publicerad 2013-07-02 kl 17:18
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons