Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Lens gråter inte tårar av blod, utan av guld

Idag verkar många klubbars framgångar avgöras av hur mycket pengar som ägaren pumpar in. Går man tillbaka i fotbollshistorien så hittar vi istället andra framgångsfaktorer. I Lens i norra Frankrike var det kolgruvorna som gav klubben sina framgångar.

Under andra världskriget ökade kolgruveindustrin i storlek, och bara ett par år senare gick Lens för första gången någonsin upp i högstadivisionen.

I slutet på 60-talet genomgick kolgruveindustrin sin största motgång någonsin. Samtidigt gick då Lens från 20 raka säsonger i högstadivisionen till att falla igenom i ligasystemet, så långt ned att man fick amatörstatus. Detta på bara ett par år. Lens’ framgångar följde utvecklingen hos kolgruveindustrin.

Och det är ju inte särskilt förvånande. För det första så jobbade majoriteten av spelarna inom kolgruveindustrin. De flesta var inte nere i själva gruvorna och jobbade, där var skaderisken för stor, men man skulle ha en anställning inom något företag som jobbade med gruvorna. Kanske som elektriker eller i någon chefsroll. Det visade att man var lokalpatriotisk. När det inte längre fanns lika bra jobb att erbjuda spelarna, då stack de någon annanstans.

De fanns även en stor mängd polska invandrade som flyttade till den norra regionen i Frankrike för att jobba i gruvorna. Det satte även stora spår i Lens’ klubbhistoria. Spelare som Edmond Novicki, William Bieganski, Maryan Wisnieski, Richard Krawczyk och Arnold Sowinski tillhör kategorin med de största spelarna i klubbens historia. Även Éric Sikora, som också har rötter till polska gruvarbete, får nämnas. Han spelade hela sin karriär i Lens, mellan 1985 och 2004, och innehar klubbrekordet för antal matcher. Dessutom har han varit aktiv i några olika ledarroller i klubben sedan han la av för knappt tio år sedan.

När de polska invandrarna inte längre kom i samma mängd till regionen så tappade klubben ett spelarupptagningsområde som tidigare hade varit så viktigt.

Lens har alltid haft en stor närhet med den lokala befolkningen. Det mest intressanta är nog inte att klubben den här hösten har en publiksnitt på nära 30 000, trots att man går in på sin tredje raka säsong i Ligue 2, utan det är vad Lens-supportrarna har valt att göra sig till. Om ni tvekar på kvaliteten på de 30 000 supportrarna, så släng en titt på den här videon och kom sen tillbaka.

Med den geografiska närheten till England så fanns det en viss risk att Lens skulle drabbas av ett huligansyndrom. I en hetsig industristad uppe i en del av landet som ingen bryr sig om så får man räkna med det.

Lens gick den motsatta vägen. Supportrarna satte upp gemensamma värdegrunder. Värme, entusiasm och att alltid vara stöttande för laget var några av punkterna. Det jobbades också hårt från supportrarnas sida för att motverka våld. Man lyckades hålla på de förvånansvärt bra, och när de bästa supportrarna i landet ska koras så brukar Lens vinna. Man blev något slags Hammarby, fast utan de enskilda huliganerna som förstör helhetsbilden.

Den stora anledningen har varit att klubben har behållit den lokala identiteten. Lens’ arena heter idag Stade Bollaert-Delelis. Felix Bollaert var tidigare direktör för den stora gruvverksamheten i staden, och André Delelis var den lokala politikern som i slutet på 60-talet förstod vad gruvindustrin och Lens gjorde för regionen. Hans livsmål blev därför att få de två delarna att fungera så bra som möjligt. I andra klubbar döper man sin arena efter inköpta företag. I Lens döper man det efter personerna som höll igång kolgruveindustrin.

Dessutom brukar kolgruveindustrin kallas för industrin av blod och guld. Klubbens färger? Rött och gult.

Det fanns inte bara positiva bitar med filosofin inom klubben. De minderåriga spelarna gnuggades (för?) hårt in i tankar om disciplin, hierarki och lokalpatriotism. Det fanns också krockar mellan fotbollsspelare som ville tjäna de stora pengarna, och den tydliga socialdemokratiska inriktningen som fanns i regionen. Det största problemet var dock ändå att det inte var fotbollsfolk som fick jobba med klubben, utan mycket av klubbarbetet hamnade i händerna hos de som snarare hade sin kompetens inom gruvindustrin.

I slutet på 80-talet kom ännu en motgång inom kolgruveindustrin, och den lokalfödda affärsmannen Gervais Martel köpte klubben. Han betalade själv skulderna som klubben hade, och på tio år tog han klubben från konkurshot i andradivisionen till klubbens första (och hittills enda) ligatitel, en cuptitel och även en semifinal i UEFA-cupen. Runt milleniumskiftet hade Lens sin storhetstid, men det tog bara några år innan man återgick till att bli ett potentiellt jojo-lag. Man misslyckades med att bli ett permanent Champions League-lag, och därför orkade inte klubben hålla uppe de stora kostnaderna. Man föll igenom och den här säsongen är klubbens tredje raka i Ligue 2.

Martel gjorde vad han kunde, och supportrarna stod vid hans sida. Trots att klubben skulle gå in på sin andra raka säsong i Ligue 2, och klubben hade presenterat ett minusresultat på €17,9 miljoner under året, så arrangerande klubbens supportrar förra sommaren ett tifo till Martels ära. Man visade att man inte var någon normal klubb, utan trots motgångarna så stod man enade bakom en lokalt stark man som tidigare hade gett klubben framgångar.

Dessvärre fungerade det inte för Martel längre. I somras hade Lens så stora skulder att klubben låg i konkurshot. Därför tvingades Gervais Martel att sälja sin klubb, efter 24 år som huvudägare. Ny ägare blev Hafiz Mammadov från Azerbadjzan, och för att ersätta Éric Sikora (personen som spenderat hela sin karriär i Lens, remember?) så tog man in Antoine Kombouaré, en huvudstadstränare.

Lens har fortfarande kvar sina supportrar, men på den sportsliga ledningen är något helt annorlunda jämfört med hur Lens brukar vara.

Det positiva är att de sportsliga resultaten har kommit tillbaka, och supportrarna har kvantitetsmässigt också återvänt till arenan. För några år sedan tappade klubben egenproducerade spelare som Varane, Kondogbia, Taarabt, Kakuta, Aurier och – självklart en polskättad – Kolodziejczak. Det har gjort att de har tappat en del av tron på att ungdomsfotbollen är rätt sätt att försörja sig på, det blir därför inte samma lokala prägel på spelartruppen. Istället innehåller truppen en mängd inhämtade spelarna i runt 30-årsåldern. Ljuboja, Le Moigne, Yahia, Kantari, Coulibaly, N’Diaye. Den ungdomliga entusiasmen begränsas till några lån (Salli och Aréola) samt några utfyllnadstalanger (Saint Ruf, Gbamin, Bela, Fradj).

Det spelmässiga jag har sett av Lens den här hösten har dock varit positivt. Det finns en rutinerad fin centrallinje som spelar enkelt och smart, PSG-målvaktslånet Aréola är precis sådär perfekt som man hade önskat, och framåt är den nya argentinaren Chavarría en stor publikfavorit då han inte bara gör en massa poäng, utan dessutom har en disciplin och ett hjärta som älskas av den gammalmodiga publiken.

Lens är nu trea i tabellen i Ligue 2. Det kan mycket väl bli Ligue 1 nästa säsong, det är en klubb som behövs i den högsta divisionen. Den stora frågan handlar dock inte om exakt vilket år Lens är tillbaka i Ligue 1, utan vad som kommer att hända i förhållandet mellan de som styr klubben och supportrarna den dagen som det kommer motgångar. Det finns inte längre samma lokala band mellan supportrarna och ledning/ledarstab/spelare, och det går trots allt inte att ignorera 100 års historia.

LIGUE 1 OMGÅNG 13

Fredag 20.30
Monaco – Thonon Gaillard TV4 Sport Xtra

Lördag 17.00
Paris SG – Nice TV4 Sport

Lördag 20.00
Bastia – Rennes
Guingamp – Lille TV4 Sport
Lorient – Reims
Toulouse – Ajaccio
Valenciennes – Montpellier

Söndag 14.00
Bordeaux – Nantes

Söndag 17.00
Marseille – Sochaux TV4 Sport Xtra

Söndag 21.00
Saint-Étienne – Lyon TV4 Sport

/J
@jonas_hansson

Publicerad 2013-11-08 kl 15:00
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER